Det var ännu svårare än väntat att återgå till det här skrivandet, och det handlar egentligen inte om att jag ser mindre av världen omkring mig på Södermalm än i Hanoi, utan om att de upplevelserna ligger inom ramarna för det jag försöker formulera i mitt övriga skrivande: Hanoi var så tydligt och avskilt, medan mina Modianoögonblick på Medborgarplatsen ska ge näring åt dikter och romaner.
Just nu känns den här bloggen lite grann som en överkvalificerad praktikant som står och väntar på meningsfulla uppgifter och utmaningar.
Jag har ett par tankar om hur vi ska sätta vår praktikant i arbete lite mer systematiskt i framtiden, men först ett radiotips: lyssna på Dagens dikt i morgon klockan tolv, den är hämtad från min diktsamling Kyrkogård för dikter.
Idag sätter jag punkt för min resa med Céline, idag reser jag ända till ordens ände. Över en miljon tecken. Céline var en lekfull och språkligt nysfiken författare med ett sällsynt brett ordregister, och för att bryta med tidigare översättning och den stadfästa bilden i Sverige av Céline som en trumpen och tjatig surgubbe som var ful i mun så har jag helt enkelt försökt använda så många olika svenska ord som möjligt.
tisdag 30 oktober 2012
lördag 22 september 2012
Ord som musik, musik som ord
7880 km och 15 månader bort ligger Hanoi, och vi har så småningom installerat oss i en annan tillvaro, jag är inte längre tjänstledig och medföljande utan fri författare, skribent och översättare. Det var - förväntat - svårt att komma hem, Stockholm kändes länge som en tom, färglös och doftlös stad. Men så småningom lär man sig att urskilja dagrar och gråtoner. Så småningom inser man att man är ungefär lika långt bort var man än befinner sig. Och minns att gråtonerna, längtan och avståndet var det som fascinerade mest med Paris när jag för mer än trettio år sen läste om staden i Patrick Modianos romaner, det avståndet och den gråheten går nog att hitta på Medborgarplatsen också. Det som är med från Hanoi är cykeln, skrivbordsstolen, några buddhastatyetter samt vanan att inrätta mina dagar efter vad mitt skrivande kräver - och alltså till slut även den här bloggen, fast jag känt mig tvungen att döpa om den. Det senaste halvåret ägnas min bästa tid åt Louis-Ferdinand Céline och Resa till nattens ände, som jag nyöversätter för Norstedts räkning. Vi har haft våra duster, Céline och jag, men vi har lärt oss att trivas med varann. Just nu befinner vi oss i Toulouse.
Fast idag ska jag tala om den franska symbolismen och dess förhållande till musik, kl. 17.00 på Musikaliska akademien i Clara Schumann-salen, ett ämne som ger tillfälle att beröra några av litteraturens älsklingsdårar som René Ghil och Saint Pol Roux. Fritt inträde. Det är första gången jag håller föredrag sen innan vi åkte till Hanoi.
Fast idag ska jag tala om den franska symbolismen och dess förhållande till musik, kl. 17.00 på Musikaliska akademien i Clara Schumann-salen, ett ämne som ger tillfälle att beröra några av litteraturens älsklingsdårar som René Ghil och Saint Pol Roux. Fritt inträde. Det är första gången jag håller föredrag sen innan vi åkte till Hanoi.
lördag 2 juli 2011
7880
I går vaknade Miriam och jag på Langkawi, bland beostarar, burkor och blått blått vatten.
I morse, när vietnamesisk teve med viss fördröjning visade BBC:s upptagning av Aung Sang Suu Kyi's stora tal, blev vår TV-bild här i Hanoi alldeles svart varje gång hon refererade till de folkliga upproren i Mellanöstern: varje mental koppling mellan dessa händelser och Sydostasien anses uppenbarligen farlig för makthavarna här.
Just nu är barnen i gamla stan och köper de allra sista presenterna till kompisar, den allra sista frossan i piratkopierade DVD:filmer och märkeskläder på överskådlig framtid.
I kväll gör jag och barnen den 7880 km resan tillbaka till Sverige, den här gången för gott. 7880 km, det låter mycket, men det mentala avståndet är nästan större.
I morgon är det med andra ord i Stockholm som Paris inte ligger, och det visste ju redan Hjalmar Söderberg, så det behöver knappast understrykas ytterligare.
Den 25 oktober har PEN-klubben en kväll för Vietnam, på Kulturhuset i Stockholm.
I morse, när vietnamesisk teve med viss fördröjning visade BBC:s upptagning av Aung Sang Suu Kyi's stora tal, blev vår TV-bild här i Hanoi alldeles svart varje gång hon refererade till de folkliga upproren i Mellanöstern: varje mental koppling mellan dessa händelser och Sydostasien anses uppenbarligen farlig för makthavarna här.
Just nu är barnen i gamla stan och köper de allra sista presenterna till kompisar, den allra sista frossan i piratkopierade DVD:filmer och märkeskläder på överskådlig framtid.
I kväll gör jag och barnen den 7880 km resan tillbaka till Sverige, den här gången för gott. 7880 km, det låter mycket, men det mentala avståndet är nästan större.
I morgon är det med andra ord i Stockholm som Paris inte ligger, och det visste ju redan Hjalmar Söderberg, så det behöver knappast understrykas ytterligare.
Den 25 oktober har PEN-klubben en kväll för Vietnam, på Kulturhuset i Stockholm.
torsdag 23 juni 2011
Uppdrag i Saigon
Egentligen avskyr jag den sortens språkliga felsökeri som fick sin kulmen i och med OS i Kina, men texten på insamlingsbössan i inrikeshallen på Hanois flygplats Noi Bai kan jag bara inte gå förbi: FOR ESPECIALLY DIFFICULT CHILDREN. Behöver jag tillägga att bössan är full, om än med sedlar i små valörer? Jag tar första morgonplanet till Saigon, så tidigt att jag är ende västerlänningen ombord, förutom piloterna. Inrikesflyg är betydligt roligare än internationella flighter, det är inrikes som folk flyger till sin sjuka faster och försöker få med sig en get, ett kylskåp och en tjugokilospumpa ombord. Inrikes får man också äktvietnamesisk frukost: fiskgröt. För att hålla spänningen uppe inser jag precis när planet ska starta att jag glömt kvar det enda jag inte får glömma: min anteckningsbok. Ett halvårs arbete, anteckningarna till min nästa bok ... jag bestämmer mig för att känna mig fri och lita på minnets sållningsförmåga ... adressen till mötesplatsen ... det gör ingenting, jag lärde mig den när jag gick igenom alltsammans på kartan igår. Jag ska träffa Bùi Chát på en mötesplats vi gjort upp genom tredje part, som inte ens finns på samma kontinent. Jag har fått ett uppdrag av Svenska PEN att ge honom hans hedersmedlemsskap och hittills har vietnamesiska säkerhetspolisen hindrat mig från att utföra det genom att hålla kvar honom i Saigon när Svenska ambassaden bjudit in honom till min frus avskedsfest och nationaldagsfirandet. Jag hatar att lämna saker halvfärdiga. Jag utför alltid det jag åtar mig, även om det innebär att jag måste gå upp klockan halv fyra och åka till flygplatsen. Jag vet att han är bevakad, jag vet att ambassaden var bevakad åtminstone på nationaldagen. Följer någon efter mig nu? Jag har ju glömt min anteckningsbok på flygplatsen i rent terapeutiskt syfte, inser jag nu: jag är nervös för den i stället.Kommer till Saigon, det är fruktansvärt varmt. Tar en taxi som kör till Hotel Rex, jag ser Saigon uteslutande genom hans backspegel: ingen har följt oss. Jag åker upp till taket på Rex och sätter mig vid poolen. Sen använder jag en annan utgång från Rex. På väg till mötesplatsen köper jag en ny anteckningsbok. Sa jag att det är fruktansvärt varmt, Hanoi är rena kylskåpet i jämförelse?
Jag kommer in på mötesplatsen och ser ett sällskap med självsäkert skrattande män i ljusblåa skjortor. Säkerhetspolis? Nej, de skrattar inte, de är inte självsäkra och de har omodernare snitt på sina skjortor. Säkerhetspolisen är underbetald världen över, inte bara hos Leif GW Persson. Det här är vanliga affärsmän. Jag slappnar av, dricker iskaffe och letar upp mina favoritställen i Saigon på kartan.
Jag har gett Chát ett spann på tre timmar för att han inte ska behöva ta några risker. Efter en halvtimme kommer han och först en tjej, sen en tjej till. Alla har varit med om demonstrationen mot Kina i söndags, de skrattar och visar bilder, särskilt upptryckta t-shirts. De visar bilder på bloggare som försvunnit. Det här är en rörelse. Den har en egen historia, egna bilder, egna hjältar, egen blogg, danlambao.blogspot.com. Det finns ändå en rörelse för förändring i Vietnam.
Chát är ovanligt glad och avspänd för att vara någon som fick stryk av säkerhetspolisen bara tre dagar tidigare. Jag kan äntligen fullfölja uppdraget som jag fick för över en månad sedan, överlämna det jag har att överlämna från Svenska PEN:s ordförande Ola Larsmo och från svenska ambassaden (bildbevis på själva överlämnandet finns här: svenskapen.se) och framföra alla hälsningar, ställa frågor för PEN:s räkning om hans situation, hur utsatt den är och vad som kan göras. Jag får höra om de indirekta hoten, om trakasserier och det intensiva intresset från säkerhetspolisens sida angående hans kontakter med Sverige och PEN. Vårt möte varar i två och en halv timme. Han berättar lite om sig själv, han kommer från en stor katolsk familj, pappan byggare, hans intresse för poesi vaknade i gymnasiet när han läste en skolantologi och insåg: det här kan jag göra själv! Han bor tillsammans med vännen och kollegan Ly Doi och dennes familj, tillsammans driver de sitt underjordiska förlag och har otroligt dåligt med pengar, bojkottade i officiella sammanhang, utestängda från de statliga tjänster där andra vietnamesiska poeter får sin utkomst. Vi lämnar mötesplatsen vid skilda tillfällen. Jag går och äter lunch men det hjälper inte, jag går fortfarande på så högt varvtal att jag beter mig närmast maniskt, åker till Vietnam Design House för att stödja inhemsk design trots att flyttgubbarna är på väg och vi rensar våra garderober, jag kan inte andas ut riktigt förrän jag är tillbaka på Noi Bai klockan nio på kvällen och ser en leende äldre man på Hittegodsavdelningen komma emot mig med min anteckningsbok i handen. Jag bläddrar igenom den i taxin, dock utan att hitta de där geniala tankarna som känts så omistliga nyss. När jag kommer hem står alla våra utemöbler på gräsmattan, The Isley Brothers på högsta volym, Eriks och Annas avskedsfest är i full gång. FOR ESPECIALLY DIFFICULT CHILDREN, det är dem man ska stödja, tänker jag. De som inte väljer den smidigaste vägen, de som inte gör som man säger. Det här kan jag göra själv!
söndag 19 juni 2011
Yardsale
För en tid sen hade vi loppis här på svenskcampen, men eftersom det var den amerikanska predikanthustrun Aimees initiativ och hon som stod för det praktiska arrangemanget så kallade vi det yardsale. Nästan alla är ju på väg härifrån, så nästan alla hade goda skäl att rensa rejält bland urvuxna kläder, barnböcker, sedda filmer, felköp till egna garderober och bokhyllor, bisarra souvenirer, möbler av mer eller mindre skrymmande natur, teknik som passerats av utvecklingen, ja ni vet: loppisprylar. Aimee hade ordnat med hamburgergrillning och skrivit fina reklamlappar både på vietnamesiska och engelska, som hon satt på strategiska platser i stan. Allt som inte såldes skulle plockas upp av ett barnhem senare under dan, så vi var garanterade att bli av med rubb och stubb. Barnen var entusiastiska och rensade sina rum på villkor att de fick behålla vinst av egen försäljning.
Så kom mail från Aimee som blivit rejält uppskrämd. Var vi verkligen tvungna att släppa in vietnameser, kunde det inte räcka med att vi vände oss till andra utlänningar? Det berättades om stölder och till och med ett fall av kidnappning när lokalbefolkning tidigare släppts in i en gated community. Aimee var förtvivlad, hon ville ju inte utsätta oss för fara - skulle vi ställa in alltihopa? Ändå var det ju för lokalbefolkningen hon ville ha loppisen, hon ville att de skulle få en chans att köpa justa prylar.
Vi försökte lugna henne. lovade att låsa våra hus, begränsa själva yardsalen till parkeringen och noga se till våra barn. Vi älskar loppis och auktioner, vi bor ju i Småland på sommaren. Vi var ute tidigt, bar ut bord, skrev prislappar, la ut dukar och försökte få allt att se attraktivt ut. Fyrtio minuter innan vi öppnade trängdes folk vid grindarna och frågade om de fick börja handla. Det roliga var att det var betydligt fler vietnameser än utlänningar. De var på samma gång extremt kräsna och fullständigt utsvultna. Det var som om det inte fanns en sexmiljonersstad utanför grindarna, sprängfull med affärer och köpcentra och marknader. Det var som om det var prylbrist, ransonering, krigstid, och det här var enda chansen att handla. Det var som om de sparat i åratal just för den här morgonen.
Jag såg min familj förvandlas till knipsluga och slagfärdiga försäljare. Vi har numera tre års erfarenhet av att förhandla om priser här, men normalt befinner vi oss på andra sidan disken - vi hade med andra ord otroligt kul. Allt gick att sälja. Precis allt. På två villkor: det ena och viktigaste var att det inte var tillverkat i Kina. (Jag har sett en t-shirt med tryckt NOT MADE IN CHINA.) Det andra och näst viktigaste var att det inte var tillverkat i Vietnam. Helst skulle det inte vara inköpt i Vietnam heller. "Det här kan jag köpa lika billigt på Hang Gai", hörde jag en kvinna säga nedlåtande. Däremot gick det utmärkt att köpa en trasig kamera (fast det krävdes prutning och viss övertalning). Böcker och filmer på i stort sett alla språk. En av vakterna köpte en orange peruk som barnen haft på skolmaskerader. Alla var glada, stämningen möjligen något frenetisk när folk slogs om samma solglasögon eller barnkammarmöbler, men ingen försökte luras eller ge sig av utan att betala: alla farhågor kom på skam. Jonatan sålde ett fungerande armborst (till min sorg: jag erbjöd mig att köpa det av honom i stället), avsett för fågeljakt, köpt i Luang Prabang. Vi nådde våra säljmål, hamburgarna tog slut och alla var nöjda. I viss mån rörde det sig om internt prylbyte på svenskcampen, där vi bytte filmer och böcker med varann, bar bord och umgicks, men samtidigt var det något viktigare som Aimee kom åt med sin idé med att sätta upp lappar på vietnamesiska: ombytta roller för en dag.
Två dagar senare var pengarna upphandlade. Och dessutom hade vi köpt en rottingsoffa, så utrymmesvinsten får nog betraktas som begränsad. Nu står den soffan i en container på väg till Sverige.
Så kom mail från Aimee som blivit rejält uppskrämd. Var vi verkligen tvungna att släppa in vietnameser, kunde det inte räcka med att vi vände oss till andra utlänningar? Det berättades om stölder och till och med ett fall av kidnappning när lokalbefolkning tidigare släppts in i en gated community. Aimee var förtvivlad, hon ville ju inte utsätta oss för fara - skulle vi ställa in alltihopa? Ändå var det ju för lokalbefolkningen hon ville ha loppisen, hon ville att de skulle få en chans att köpa justa prylar.
Vi försökte lugna henne. lovade att låsa våra hus, begränsa själva yardsalen till parkeringen och noga se till våra barn. Vi älskar loppis och auktioner, vi bor ju i Småland på sommaren. Vi var ute tidigt, bar ut bord, skrev prislappar, la ut dukar och försökte få allt att se attraktivt ut. Fyrtio minuter innan vi öppnade trängdes folk vid grindarna och frågade om de fick börja handla. Det roliga var att det var betydligt fler vietnameser än utlänningar. De var på samma gång extremt kräsna och fullständigt utsvultna. Det var som om det inte fanns en sexmiljonersstad utanför grindarna, sprängfull med affärer och köpcentra och marknader. Det var som om det var prylbrist, ransonering, krigstid, och det här var enda chansen att handla. Det var som om de sparat i åratal just för den här morgonen.
Jag såg min familj förvandlas till knipsluga och slagfärdiga försäljare. Vi har numera tre års erfarenhet av att förhandla om priser här, men normalt befinner vi oss på andra sidan disken - vi hade med andra ord otroligt kul. Allt gick att sälja. Precis allt. På två villkor: det ena och viktigaste var att det inte var tillverkat i Kina. (Jag har sett en t-shirt med tryckt NOT MADE IN CHINA.) Det andra och näst viktigaste var att det inte var tillverkat i Vietnam. Helst skulle det inte vara inköpt i Vietnam heller. "Det här kan jag köpa lika billigt på Hang Gai", hörde jag en kvinna säga nedlåtande. Däremot gick det utmärkt att köpa en trasig kamera (fast det krävdes prutning och viss övertalning). Böcker och filmer på i stort sett alla språk. En av vakterna köpte en orange peruk som barnen haft på skolmaskerader. Alla var glada, stämningen möjligen något frenetisk när folk slogs om samma solglasögon eller barnkammarmöbler, men ingen försökte luras eller ge sig av utan att betala: alla farhågor kom på skam. Jonatan sålde ett fungerande armborst (till min sorg: jag erbjöd mig att köpa det av honom i stället), avsett för fågeljakt, köpt i Luang Prabang. Vi nådde våra säljmål, hamburgarna tog slut och alla var nöjda. I viss mån rörde det sig om internt prylbyte på svenskcampen, där vi bytte filmer och böcker med varann, bar bord och umgicks, men samtidigt var det något viktigare som Aimee kom åt med sin idé med att sätta upp lappar på vietnamesiska: ombytta roller för en dag.
Två dagar senare var pengarna upphandlade. Och dessutom hade vi köpt en rottingsoffa, så utrymmesvinsten får nog betraktas som begränsad. Nu står den soffan i en container på väg till Sverige.
tisdag 7 juni 2011
Nationaldag
Jag kommer att sakna nationaldagarna i Hanoi. Bilarna med flaggor som kör upp utanför ingången, de festklädda människorna, känslan av att få statera i en Bondfilm. Inte bara den svenska: häromdagen var det ryska nationaldagen, vodka och zakuski på Sheraton. Ambassadörerna från Tjeckien och Slovakien stod bredvid varandra och skrattade åt sitt eget skämt: "Vi har bestämt oss för att återbilda unionen, fast den här gången ska den heta Slovakotjeckien!"
Skillnaden mellan den ryska nationaldagen och den svenska här i Hanoi består bland annat i var militären befinner sig: på den ryska var militären inne och firade med de andra gästerna, de har ju köpt enorma mängder vapen av ryssarna, fyra ubåtar senast, medan på den svenska stod de utanför och kontrollerade vilka gäster som kom.
Den svenska nationaldagen, som ägde rum på hotell Daewoo, hade barnkör och gladare stämning. Astrid Lindgren och ABBA, jag grovöversatte Idas sommarvisa för en gäst som förvånat konstaterade att varken den eller vår nationalsång är särskilt krigiska! I stället för militärer hade vi barn, massor med barn. Det var ju sista nationaldagen under överskådlig framtid, så alla som kunde och några som egentligen inte kunde var där för att ta farväl. Calle som driver den förstklassiga restaurangen Cava i Hoi An hade rest upp med fru och barn enkom för nationaldagen. Våra hjältar Son och Ha var där, liksom andra modiga människor som tänker fritt. De som inte kunde komma själva hade skickat sin fru, man eller mamma. Jag stod och tittade på dem och insåg att de tillsammans representerade en livstid bakom galler. En livstids förödmjukelser och försakelser.
Jag sa att militären stod utanför: det gjorde även hemliga polisen, som inte brydde sig om att vara särskilt hemlig igår kväll. En hade placerat sig i soffan med en filmkamera och filmade öppet alla svenska ambassadens gäster när de kom; han kom in i festsalen senare och gick runt med filmkameran, men gick faktiskt efter tillsägelse från en modig ambassadtjänsteman.
Jag tyckte det var omtänksamt av dem att ställa upp så många på obekväm arbetstid - det var åtminstone femton säkerhetstjänstemän i och utanför hotell Daewoo igår - bara för att vi skulle få känna oss som James Bond för en kväll.
Skillnaden mellan den ryska nationaldagen och den svenska här i Hanoi består bland annat i var militären befinner sig: på den ryska var militären inne och firade med de andra gästerna, de har ju köpt enorma mängder vapen av ryssarna, fyra ubåtar senast, medan på den svenska stod de utanför och kontrollerade vilka gäster som kom.
Den svenska nationaldagen, som ägde rum på hotell Daewoo, hade barnkör och gladare stämning. Astrid Lindgren och ABBA, jag grovöversatte Idas sommarvisa för en gäst som förvånat konstaterade att varken den eller vår nationalsång är särskilt krigiska! I stället för militärer hade vi barn, massor med barn. Det var ju sista nationaldagen under överskådlig framtid, så alla som kunde och några som egentligen inte kunde var där för att ta farväl. Calle som driver den förstklassiga restaurangen Cava i Hoi An hade rest upp med fru och barn enkom för nationaldagen. Våra hjältar Son och Ha var där, liksom andra modiga människor som tänker fritt. De som inte kunde komma själva hade skickat sin fru, man eller mamma. Jag stod och tittade på dem och insåg att de tillsammans representerade en livstid bakom galler. En livstids förödmjukelser och försakelser.
Jag sa att militären stod utanför: det gjorde även hemliga polisen, som inte brydde sig om att vara särskilt hemlig igår kväll. En hade placerat sig i soffan med en filmkamera och filmade öppet alla svenska ambassadens gäster när de kom; han kom in i festsalen senare och gick runt med filmkameran, men gick faktiskt efter tillsägelse från en modig ambassadtjänsteman.
Jag tyckte det var omtänksamt av dem att ställa upp så många på obekväm arbetstid - det var åtminstone femton säkerhetstjänstemän i och utanför hotell Daewoo igår - bara för att vi skulle få känna oss som James Bond för en kväll.
söndag 5 juni 2011
4 Phan Dang Luu
Vad gör vi med champagnen? Och snittarna?
Här pågår dramer av skilda slag. Miriam har avskedsfest för sina vänner, med spökhistorier mitt i natten och rädda flickor. Samtidigt som vi gör varm choklad till frukost åt dem och de berättar om sina olika härstamningar, pågår demonstrationer i Hanoi utanför kinesiska ambassaden och i Saigon: massprotester mot Kinas övergrepp mot vietnamesiska farkoster i de omstridda vattnen i Sydkinesiska sjön. Polisen lät demonstranterna hållas en stund, innan man skingrade dem: det är en del av balansgången, vi är beredda att försvara oss till sjöss, sa någon talesman i veckan, samtidigt som man inte vill tvingas in i en öppen konflikt med den stora grannen.
Men lita på en sak: om Vietnam inte velat ha demonstrationer mot Kina, ja då hade det inte blivit några demonstrationer mot Kina heller.
Bùi Chát, poeten och förläggaren som jag berättat om flera gånger, nybliven hedersmedlem i Svenska PEN, var bjuden till svenska ambassaden för nationaldagsfirandet. Han var osäker på om han skulle kunna komma, men köpte ändå flygbiljett från Saigon till Hanoi. Vi förberedde en liten ceremoni hemma hos oss för att under högtidliga former överlämna ett brev från Svenska PEN:s ordförande Ola Larsmo. Champagne las i kylen, snittar förbereddes. Samtidigt tränade de svenska barnen nationalsånger inför kvällens firande på Daewoo hotell.
Jag fick fortlöpande mailbesked om hans stigande nervositet inför resan. Han kallades till ett möte med säkerhetspolisen på morgonen den 6 juni, samma morgon han skulle åka till Hanoi. Han var orolig för att han skulle hindras av polisen och förlora biljettpengarna, han var orolig för hotellpriser i Hanoi. Vi föreslog lösningar på allt, jag gjorde mig beredd att möta på flygplatsen.
Så kom kvällen och naturens drama. Vi befann oss nere på stan när åskvädret bröt ut, med storm och åtföljande störtskurar. Vi satt ute och hann bara nästan in: Miriams vegetariska BLT sandwich blåste ur handen på mig. På två minuter lades delar av Hanoi under vatten. Sjöar uppstod där det bara två minuter tidigare varit gata. Träd fälldes av stormen. Under tiden köpte Jonatan en extern hårddisk för att få plats med tre års minnen.
Vi åkte hem genom en annan stad, helt enkelt. När vi kom hem hade jag ett större antal mail från min kontakt med Bùi Chát, som berättade att han åkt ut till flygplatsen redan i går kväll - den 5:e - vilket ju var smart, men att han ändå blivit stoppad på Tan Son Nhat, flygplatsen i Saigon. Han skulle förmodligen ha kommit iväg om inte planet hindrats från att lyfta på grund av kvällens förfärliga storm - allt hänger ihop. Sedan kom mailen och SMS:en en gång i halvtimmen under hela natten.
Nu vet vi säkerhetspolisen gjort husrannsakan även hos poetens föräldrar, som bor i en helt annan stad. Vi vet att Bùi Chát hålls hos säkerhetspolisen på 4 Phan Dang Luu. Klockan tjugo över tio på förmiddagen, när jag skriver det här efter en lång natt, får jag precis veta att han fortfarande hålls där. Vi vet också att polisen det senaste dygnet gripit flera regimkritiska bloggare, Me Nam och Nguoi Buon Gio.
Idag är det svenska nationaldagen och jag uppmanar alla som läser detta att inte stillatigande acceptera att svenska hedersmedlemmar och gäster behandlas på det sättet. Hans enda brott är att han är poet och förläggare. Han sitter på 4 Phan Dang Luu i HCMC, få ut honom därifrån, champagnen väntar i Hanoi.
Här pågår dramer av skilda slag. Miriam har avskedsfest för sina vänner, med spökhistorier mitt i natten och rädda flickor. Samtidigt som vi gör varm choklad till frukost åt dem och de berättar om sina olika härstamningar, pågår demonstrationer i Hanoi utanför kinesiska ambassaden och i Saigon: massprotester mot Kinas övergrepp mot vietnamesiska farkoster i de omstridda vattnen i Sydkinesiska sjön. Polisen lät demonstranterna hållas en stund, innan man skingrade dem: det är en del av balansgången, vi är beredda att försvara oss till sjöss, sa någon talesman i veckan, samtidigt som man inte vill tvingas in i en öppen konflikt med den stora grannen.
Men lita på en sak: om Vietnam inte velat ha demonstrationer mot Kina, ja då hade det inte blivit några demonstrationer mot Kina heller.
Bùi Chát, poeten och förläggaren som jag berättat om flera gånger, nybliven hedersmedlem i Svenska PEN, var bjuden till svenska ambassaden för nationaldagsfirandet. Han var osäker på om han skulle kunna komma, men köpte ändå flygbiljett från Saigon till Hanoi. Vi förberedde en liten ceremoni hemma hos oss för att under högtidliga former överlämna ett brev från Svenska PEN:s ordförande Ola Larsmo. Champagne las i kylen, snittar förbereddes. Samtidigt tränade de svenska barnen nationalsånger inför kvällens firande på Daewoo hotell.
Jag fick fortlöpande mailbesked om hans stigande nervositet inför resan. Han kallades till ett möte med säkerhetspolisen på morgonen den 6 juni, samma morgon han skulle åka till Hanoi. Han var orolig för att han skulle hindras av polisen och förlora biljettpengarna, han var orolig för hotellpriser i Hanoi. Vi föreslog lösningar på allt, jag gjorde mig beredd att möta på flygplatsen.
Så kom kvällen och naturens drama. Vi befann oss nere på stan när åskvädret bröt ut, med storm och åtföljande störtskurar. Vi satt ute och hann bara nästan in: Miriams vegetariska BLT sandwich blåste ur handen på mig. På två minuter lades delar av Hanoi under vatten. Sjöar uppstod där det bara två minuter tidigare varit gata. Träd fälldes av stormen. Under tiden köpte Jonatan en extern hårddisk för att få plats med tre års minnen.
Vi åkte hem genom en annan stad, helt enkelt. När vi kom hem hade jag ett större antal mail från min kontakt med Bùi Chát, som berättade att han åkt ut till flygplatsen redan i går kväll - den 5:e - vilket ju var smart, men att han ändå blivit stoppad på Tan Son Nhat, flygplatsen i Saigon. Han skulle förmodligen ha kommit iväg om inte planet hindrats från att lyfta på grund av kvällens förfärliga storm - allt hänger ihop. Sedan kom mailen och SMS:en en gång i halvtimmen under hela natten.
Nu vet vi säkerhetspolisen gjort husrannsakan även hos poetens föräldrar, som bor i en helt annan stad. Vi vet att Bùi Chát hålls hos säkerhetspolisen på 4 Phan Dang Luu. Klockan tjugo över tio på förmiddagen, när jag skriver det här efter en lång natt, får jag precis veta att han fortfarande hålls där. Vi vet också att polisen det senaste dygnet gripit flera regimkritiska bloggare, Me Nam och Nguoi Buon Gio.
Idag är det svenska nationaldagen och jag uppmanar alla som läser detta att inte stillatigande acceptera att svenska hedersmedlemmar och gäster behandlas på det sättet. Hans enda brott är att han är poet och förläggare. Han sitter på 4 Phan Dang Luu i HCMC, få ut honom därifrån, champagnen väntar i Hanoi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
