Dagens dikt

Det var ännu svårare än väntat att återgå till det här skrivandet, och det handlar egentligen inte om att jag ser mindre av världen omkring mig på Södermalm än i Hanoi, utan om att de upplevelserna ligger inom ramarna för det jag försöker formulera i mitt övriga skrivande: Hanoi var så tydligt och avskilt, medan mina Modianoögonblick på Medborgarplatsen ska ge näring åt dikter och romaner.
Just nu känns den här bloggen lite grann som en överkvalificerad praktikant som står och väntar på meningsfulla uppgifter och utmaningar.
Jag har ett par tankar om hur vi ska sätta vår praktikant i arbete lite mer systematiskt i framtiden, men först ett radiotips: lyssna på Dagens dikt i morgon klockan tolv, den är hämtad från min diktsamling Kyrkogård för dikter.
Idag sätter jag punkt för min resa med Céline, idag reser jag ända till ordens ände. Över en miljon tecken. Céline var en lekfull och språkligt nysfiken författare med ett sällsynt brett ordregister, och för att bryta med tidigare översättning och den stadfästa bilden i Sverige av Céline som en trumpen och tjatig surgubbe som var ful i mun så har jag helt enkelt försökt använda så många olika svenska ord som möjligt.

Ord som musik, musik som ord

7880 km och 15 månader bort ligger Hanoi, och vi har så småningom installerat oss i en annan tillvaro, jag är inte längre tjänstledig och medföljande utan fri författare, skribent och översättare. Det var - förväntat - svårt att komma hem, Stockholm kändes länge som en tom, färglös och doftlös stad. Men så småningom lär man sig att urskilja dagrar och gråtoner. Så småningom inser man att man är ungefär lika långt bort var man än befinner sig. Och minns att gråtonerna, längtan och avståndet var det som fascinerade mest med Paris när jag för mer än trettio år sen läste om staden i Patrick Modianos romaner, det avståndet och den gråheten går nog att hitta på Medborgarplatsen också. Det som är med från Hanoi är cykeln, skrivbordsstolen, några buddhastatyetter samt vanan att inrätta mina dagar efter vad mitt skrivande kräver - och alltså till slut även den här bloggen, fast jag känt mig tvungen att döpa om den. Det senaste halvåret ägnas min bästa tid åt Louis-Ferdinand Céline och Resa till nattens ände, som jag nyöversätter för Norstedts räkning. Vi har haft våra duster, Céline och jag, men vi har lärt oss att trivas med varann. Just nu befinner vi oss i Toulouse.
Fast idag ska jag tala om den franska symbolismen och dess förhållande till musik, kl. 17.00 på Musikaliska akademien i Clara Schumann-salen, ett ämne som ger tillfälle att beröra några av litteraturens älsklingsdårar som René Ghil och Saint Pol Roux. Fritt inträde. Det är första gången jag håller föredrag sen innan vi åkte till Hanoi.

7880

I går vaknade Miriam och jag på Langkawi, bland beostarar, burkor och blått blått vatten.
I morse, när vietnamesisk teve med viss fördröjning visade BBC:s upptagning av Aung Sang Suu Kyi's stora tal, blev vår TV-bild här i Hanoi alldeles svart varje gång hon refererade till de folkliga upproren i Mellanöstern: varje mental koppling mellan dessa händelser och Sydostasien anses uppenbarligen farlig för makthavarna här.
Just nu är barnen i gamla stan och köper de allra sista presenterna till kompisar, den allra sista frossan i piratkopierade DVD:filmer och märkeskläder på överskådlig framtid.
I kväll gör jag och barnen den 7880 km resan tillbaka till Sverige, den här gången för gott. 7880 km, det låter mycket, men det mentala avståndet är nästan större.
I morgon är det med andra ord i Stockholm som Paris inte ligger, och det visste ju redan Hjalmar Söderberg, så det behöver knappast understrykas ytterligare.
Den 25 oktober har PEN-klubben en kväll för Vietnam, på Kulturhuset i Stockholm.

Uppdrag i Saigon

Egentligen avskyr jag den sortens språkliga felsökeri som fick sin kulmen i och med OS i Kina, men texten på insamlingsbössan i inrikeshallen på Hanois flygplats Noi Bai kan jag bara inte gå förbi: FOR ESPECIALLY DIFFICULT CHILDREN. Behöver jag tillägga att bössan är full, om än med sedlar i små valörer? Jag tar första morgonplanet till Saigon, så tidigt att jag är ende västerlänningen ombord, förutom piloterna. Inrikesflyg är betydligt roligare än internationella flighter, det är inrikes som folk flyger till sin sjuka faster och försöker få med sig en get, ett kylskåp och en tjugokilospumpa ombord. Inrikes får man också äktvietnamesisk frukost: fiskgröt. För att hålla spänningen uppe inser jag precis när planet ska starta att jag glömt kvar det enda jag inte får glömma: min anteckningsbok. Ett halvårs arbete, anteckningarna till min nästa bok ... jag bestämmer mig för att känna mig fri och lita på minnets sållningsförmåga ... adressen till mötesplatsen ... det gör ingenting, jag lärde mig den när jag gick igenom alltsammans på kartan igår. Jag ska träffa Bùi Chát på en mötesplats vi gjort upp genom tredje part, som inte ens finns på samma kontinent. Jag har fått ett uppdrag av Svenska PEN att ge honom hans hedersmedlemsskap och hittills har vietnamesiska säkerhetspolisen hindrat mig från att utföra det genom att hålla kvar honom i Saigon när Svenska ambassaden bjudit in honom till min frus avskedsfest och nationaldagsfirandet. Jag hatar att lämna saker halvfärdiga. Jag utför alltid det jag åtar mig, även om det innebär att jag måste gå upp klockan halv fyra och åka till flygplatsen. Jag vet att han är bevakad, jag vet att ambassaden var bevakad åtminstone på nationaldagen. Följer någon efter mig nu? Jag har ju glömt min anteckningsbok på flygplatsen i rent terapeutiskt syfte, inser jag nu: jag är nervös för den i stället.
Kommer till Saigon, det är fruktansvärt varmt. Tar en taxi som kör till Hotel Rex, jag ser Saigon uteslutande genom hans backspegel: ingen har följt oss. Jag åker upp till taket på Rex och sätter mig vid poolen. Sen använder jag en annan utgång från Rex. På väg till mötesplatsen köper jag en ny anteckningsbok. Sa jag att det är fruktansvärt varmt, Hanoi är rena kylskåpet i jämförelse?
Jag kommer in på mötesplatsen och ser ett sällskap med självsäkert skrattande män i ljusblåa skjortor. Säkerhetspolis? Nej, de skrattar inte, de är inte självsäkra och de har omodernare snitt på sina skjortor. Säkerhetspolisen är underbetald världen över, inte bara hos Leif GW Persson. Det här är vanliga affärsmän. Jag slappnar av, dricker iskaffe och letar upp mina favoritställen i Saigon på kartan.
Jag har gett Chát ett spann på tre timmar för att han inte ska behöva ta några risker. Efter en halvtimme kommer han och först en tjej, sen en tjej till. Alla har varit med om demonstrationen mot Kina i söndags, de skrattar och visar bilder, särskilt upptryckta t-shirts. De visar bilder på bloggare som försvunnit. Det här är en rörelse. Den har en egen historia, egna bilder, egna hjältar, egen blogg, danlambao.blogspot.com. Det finns ändå en rörelse för förändring i Vietnam.
Chát är ovanligt glad och avspänd för att vara någon som fick stryk av säkerhetspolisen bara tre dagar tidigare. Jag kan äntligen fullfölja uppdraget som jag fick för över en månad sedan, överlämna det jag har att överlämna från Svenska PEN:s ordförande Ola Larsmo och från svenska ambassaden (bildbevis på själva överlämnandet finns här: svenskapen.se) och framföra alla hälsningar, ställa frågor för PEN:s räkning om hans situation, hur utsatt den är och vad som kan göras. Jag får höra om de indirekta hoten, om trakasserier och det intensiva intresset från säkerhetspolisens sida angående hans kontakter med Sverige och PEN. Vårt möte varar i två och en halv timme. Han berättar lite om sig själv, han kommer från en stor katolsk familj, pappan byggare, hans intresse för poesi vaknade i gymnasiet när han läste en skolantologi och insåg: det här kan jag göra själv! Han bor tillsammans med vännen och kollegan Ly Doi och dennes familj, tillsammans driver de sitt underjordiska förlag och har otroligt dåligt med pengar, bojkottade i officiella sammanhang, utestängda från de statliga tjänster där andra vietnamesiska poeter får sin utkomst. Vi lämnar mötesplatsen vid skilda tillfällen. Jag går och äter lunch men det hjälper inte, jag går fortfarande på så högt varvtal att jag beter mig närmast maniskt, åker till Vietnam Design House för att stödja inhemsk design trots att flyttgubbarna är på väg och vi rensar våra garderober, jag kan inte andas ut riktigt förrän jag är tillbaka på Noi Bai klockan nio på kvällen och ser en leende äldre man på Hittegodsavdelningen komma emot mig med min anteckningsbok i handen. Jag bläddrar igenom den i taxin, dock utan att hitta de där geniala tankarna som känts så omistliga nyss. När jag kommer hem står alla våra utemöbler på gräsmattan, The Isley Brothers på högsta volym, Eriks och Annas avskedsfest är i full gång. FOR ESPECIALLY DIFFICULT CHILDREN, det är dem man ska stödja, tänker jag. De som inte väljer den smidigaste vägen, de som inte gör som man säger. Det här kan jag göra själv!

Yardsale

För en tid sen hade vi loppis här på svenskcampen, men eftersom det var den amerikanska predikanthustrun Aimees initiativ och hon som stod för det praktiska arrangemanget så kallade vi det yardsale. Nästan alla är ju på väg härifrån, så nästan alla hade goda skäl att rensa rejält bland urvuxna kläder, barnböcker, sedda filmer, felköp till egna garderober och bokhyllor, bisarra souvenirer, möbler av mer eller mindre skrymmande natur, teknik som passerats av utvecklingen, ja ni vet: loppisprylar. Aimee hade ordnat med hamburgergrillning och skrivit fina reklamlappar både på vietnamesiska och engelska, som hon satt på strategiska platser i stan. Allt som inte såldes skulle plockas upp av ett barnhem senare under dan, så vi var garanterade att bli av med rubb och stubb. Barnen var entusiastiska och rensade sina rum på villkor att de fick behålla vinst av egen försäljning.
Så kom mail från Aimee som blivit rejält uppskrämd. Var vi verkligen tvungna att släppa in vietnameser, kunde det inte räcka med att vi vände oss till andra utlänningar? Det berättades om stölder och till och med ett fall av kidnappning när lokalbefolkning tidigare släppts in i en gated community. Aimee var förtvivlad, hon ville ju inte utsätta oss för fara - skulle vi ställa in alltihopa? Ändå var det ju för lokalbefolkningen hon ville ha loppisen, hon ville att de skulle få en chans att köpa justa prylar.
Vi försökte lugna henne. lovade att låsa våra hus, begränsa själva yardsalen till parkeringen och noga se till våra barn. Vi älskar loppis och auktioner, vi bor ju i Småland på sommaren. Vi var ute tidigt, bar ut bord, skrev prislappar, la ut dukar och försökte få allt att se attraktivt ut. Fyrtio minuter innan vi öppnade trängdes folk vid grindarna och frågade om de fick börja handla. Det roliga var att det var betydligt fler vietnameser än utlänningar. De var på samma gång extremt kräsna och fullständigt utsvultna. Det var som om det inte fanns en sexmiljonersstad utanför grindarna, sprängfull med affärer och köpcentra och marknader. Det var som om det var prylbrist, ransonering, krigstid, och det här var enda chansen att handla. Det var som om de sparat i åratal just för den här morgonen.
Jag såg min familj förvandlas till knipsluga och slagfärdiga försäljare. Vi har numera tre års erfarenhet av att förhandla om priser här, men normalt befinner vi oss på andra sidan disken - vi hade med andra ord otroligt kul. Allt gick att sälja. Precis allt. På två villkor: det ena och viktigaste var att det inte var tillverkat i Kina. (Jag har sett en t-shirt med tryckt NOT MADE IN CHINA.) Det andra och näst viktigaste var att det inte var tillverkat i Vietnam. Helst skulle det inte vara inköpt i Vietnam heller. "Det här kan jag köpa lika billigt på Hang Gai", hörde jag en kvinna säga nedlåtande. Däremot gick det utmärkt att köpa en trasig kamera (fast det krävdes prutning och viss övertalning). Böcker och filmer på i stort sett alla språk. En av vakterna köpte en orange peruk som barnen haft på skolmaskerader. Alla var glada, stämningen möjligen något frenetisk när folk slogs om samma solglasögon eller barnkammarmöbler, men ingen försökte luras eller ge sig av utan att betala: alla farhågor kom på skam. Jonatan sålde ett fungerande armborst (till min sorg: jag erbjöd mig att köpa det av honom i stället), avsett för fågeljakt, köpt i Luang Prabang. Vi nådde våra säljmål, hamburgarna tog slut och alla var nöjda. I viss mån rörde det sig om internt prylbyte på svenskcampen, där vi bytte filmer och böcker med varann, bar bord och umgicks, men samtidigt var det något viktigare som Aimee kom åt med sin idé med att sätta upp lappar på vietnamesiska: ombytta roller för en dag.
Två dagar senare var pengarna upphandlade. Och dessutom hade vi köpt en rottingsoffa, så utrymmesvinsten får nog betraktas som begränsad. Nu står den soffan i en container på väg till Sverige.

Nationaldag

Jag kommer att sakna nationaldagarna i Hanoi. Bilarna med flaggor som kör upp utanför ingången, de festklädda människorna, känslan av att få statera i en Bondfilm. Inte bara den svenska: häromdagen var det ryska nationaldagen, vodka och zakuski på Sheraton. Ambassadörerna från Tjeckien och Slovakien stod bredvid varandra och skrattade åt sitt eget skämt: "Vi har bestämt oss för att återbilda unionen, fast den här gången ska den heta Slovakotjeckien!"
Skillnaden mellan den ryska nationaldagen och den svenska här i Hanoi består bland annat i var militären befinner sig: på den ryska var militären inne och firade med de andra gästerna, de har ju köpt enorma mängder vapen av ryssarna, fyra ubåtar senast, medan på den svenska stod de utanför och kontrollerade vilka gäster som kom.
Den svenska nationaldagen, som ägde rum på hotell Daewoo, hade barnkör och gladare stämning. Astrid Lindgren och ABBA, jag grovöversatte Idas sommarvisa för en gäst som förvånat konstaterade att varken den eller vår nationalsång är särskilt krigiska! I stället för militärer hade vi barn, massor med barn. Det var ju sista nationaldagen under överskådlig framtid, så alla som kunde och några som egentligen inte kunde var där för att ta farväl. Calle som driver den förstklassiga restaurangen Cava i Hoi An hade rest upp med fru och barn enkom för nationaldagen. Våra hjältar Son och Ha var där, liksom andra modiga människor som tänker fritt. De som inte kunde komma själva hade skickat sin fru, man eller mamma. Jag stod och tittade på dem och insåg att de tillsammans representerade en livstid bakom galler. En livstids förödmjukelser och försakelser.
Jag sa att militären stod utanför: det gjorde även hemliga polisen, som inte brydde sig om att vara särskilt hemlig igår kväll. En hade placerat sig i soffan med en filmkamera och filmade öppet alla svenska ambassadens gäster när de kom; han kom in i festsalen senare och gick runt med filmkameran, men gick faktiskt efter tillsägelse från en modig ambassadtjänsteman.
Jag tyckte det var omtänksamt av dem att ställa upp så många på obekväm arbetstid - det var åtminstone femton säkerhetstjänstemän i och utanför hotell Daewoo igår - bara för att vi skulle få känna oss som James Bond för en kväll.

4 Phan Dang Luu

Vad gör vi med champagnen? Och snittarna?
Här pågår dramer av skilda slag. Miriam har avskedsfest för sina vänner, med spökhistorier mitt i natten och rädda flickor. Samtidigt som vi gör varm choklad till frukost åt dem och de berättar om sina olika härstamningar, pågår demonstrationer i Hanoi utanför kinesiska ambassaden och i Saigon: massprotester mot Kinas övergrepp mot vietnamesiska farkoster i de omstridda vattnen i Sydkinesiska sjön. Polisen lät demonstranterna hållas en stund, innan man skingrade dem: det är en del av balansgången, vi är beredda att försvara oss till sjöss, sa någon talesman i veckan, samtidigt som man inte vill tvingas in i en öppen konflikt med den stora grannen.
Men lita på en sak: om Vietnam inte velat ha demonstrationer mot Kina, ja då hade det inte blivit några demonstrationer mot Kina heller.
Bùi Chát, poeten och förläggaren som jag berättat om flera gånger, nybliven hedersmedlem i Svenska PEN, var bjuden till svenska ambassaden för nationaldagsfirandet. Han var osäker på om han skulle kunna komma, men köpte ändå flygbiljett från Saigon till Hanoi. Vi förberedde en liten ceremoni hemma hos oss för att under högtidliga former överlämna ett brev från Svenska PEN:s ordförande Ola Larsmo. Champagne las i kylen, snittar förbereddes. Samtidigt tränade de svenska barnen nationalsånger inför kvällens firande på Daewoo hotell.
Jag fick fortlöpande mailbesked om hans stigande nervositet inför resan. Han kallades till ett möte med säkerhetspolisen på morgonen den 6 juni, samma morgon han skulle åka till Hanoi. Han var orolig för att han skulle hindras av polisen och förlora biljettpengarna, han var orolig för hotellpriser i Hanoi. Vi föreslog lösningar på allt, jag gjorde mig beredd att möta på flygplatsen.
Så kom kvällen och naturens drama. Vi befann oss nere på stan när åskvädret bröt ut, med storm och åtföljande störtskurar. Vi satt ute och hann bara nästan in: Miriams vegetariska BLT sandwich blåste ur handen på mig. På två minuter lades delar av Hanoi under vatten. Sjöar uppstod där det bara två minuter tidigare varit gata. Träd fälldes av stormen. Under tiden köpte Jonatan en extern hårddisk för att få plats med tre års minnen.
Vi åkte hem genom en annan stad, helt enkelt. När vi kom hem hade jag ett större antal mail från min kontakt med Bùi Chát, som berättade att han åkt ut till flygplatsen redan i går kväll - den 5:e - vilket ju var smart, men att han ändå blivit stoppad på Tan Son Nhat, flygplatsen i Saigon. Han skulle förmodligen ha kommit iväg om inte planet hindrats från att lyfta på grund av kvällens förfärliga storm - allt hänger ihop. Sedan kom mailen och SMS:en en gång i halvtimmen under hela natten.
Nu vet vi säkerhetspolisen gjort husrannsakan även hos poetens föräldrar, som bor i en helt annan stad. Vi vet att Bùi Chát hålls hos säkerhetspolisen på 4 Phan Dang Luu. Klockan tjugo över tio på förmiddagen, när jag skriver det här efter en lång natt, får jag precis veta att han fortfarande hålls där. Vi vet också att polisen det senaste dygnet gripit flera regimkritiska bloggare, Me Nam och Nguoi Buon Gio.
Idag är det svenska nationaldagen och jag uppmanar alla som läser detta att inte stillatigande acceptera att svenska hedersmedlemmar och gäster behandlas på det sättet. Hans enda brott är att han är poet och förläggare. Han sitter på 4 Phan Dang Luu i HCMC, få ut honom därifrån, champagnen väntar i Hanoi.

Tappa ansiktet

Få aldrig en vietnames att tappa ansiktet, stod det i alla böcker vi läste på väg hit för drygt tre år sen. Jag kom att tänka det när jag försökte ringa cykelreparatörens dotter (som talar engelska, är det sagt) för att boka tid. Hon svarar aldrig. Jag ringer och ringer. Cykelreparatören ligger på andra sidan stan och det är varmt, så jag tänker inte chansa. Jag envisas med att ringa. Plötsligt får jag ett sms: "Sorry I couldn't hear the phone, Pls send me sms".
På sms tar det exakt en minut att boka tid, plötsligt måste hennes telefon höras alldeles utmärkt. Jag inser det som kanske borde varit självklart: hon är obekväm med att tala engelska, rädd för att tappa ansiktet. Knappa in ett sms är lättare att kontrollera, hon har säkert en modern telefon som rättar stavningen. Det är som alla expediter som säger nej vad man än frågar om - andra storlekar, andra färger - för att inte behöva ta risken att göra bort sig.
Jag cyklar dit, huset ligger i skuggan av Long Bien, bron som Alfred Eiffel byggde och som faktiskt ser ut som ett liggande Eiffeltorn, dörren är öppen men en hukande gumma med betelsvarta tänder viftar bort mig. Grannfrun skrattar så hon kiknar åt mig. Jag ringer, nu struntar jag i herr Trungs dotters ansiktshållning, jag har cyklat över hela stan i trettiofemgradig värme, jag har avtalat tid, jag går inte med oförrättat ärende. Det tar en stund, men hon förstår. Hon i sin tur ringer huset, plötsligt ler gumman och vinkar in mig, pressar apelsiner, nyduschad kommer herr Trung själv ner, han har tränat, han är flerfaldig mästare i cykling och innan jag får visa min egen cykels skavanker måste jag beundra hans priser och hans tävlingscykel som väger sex kilo.
Jag tar en motorbike hem, föraren har inte växel och tror han kan behålla hela sedeln jag håller fram - dubbla överenskomna beloppet. "Vad ska du göra då?" skrattar han. Jag ser mig omkring, jag känner de flesta motorbikeförare som står utanför ambassaden, för ögonblicket är det han som är på bortaplan, för ögonblicket är skrattarna på min sida, de växlar min sedel utan problem, jag överlämnar jämna pengar och tänker att det går ju utmärkt det här, böckerna vi läste överdrev en hel del annat också, hyfs och god ton i pagoder till exempel (man får till exempel inte peka med tårna mot buddhastatyn, har jag läst hur många gånger som helst, men jag har aldrig sett några andra än nervösa västerlänningar förflytta sig sidledes in och ut ur templen).
De bästa scenartister jag sett har börjat med att tappa ansiktet, så är kontakten etablerad och alla kan koppla av.

Datahaveri

Det är alldeles tyst i rummet, frånsett det diskreta vispandet från fläkten. Tiden går och det finns inget, absolut inget jag kan göra, så jag tittar ut genom skyltfönstret på hanoiborna som ägnar sig åt sina liv - kliver på och av motorcyklar, köper lichifrukter, baxar enorma paket, dricker te, försöker springa ikapp bussen. Precis så här har jag suttit i andra främmande städer, Minsk och Uppsala, sysslolös på en stol framför någon som ägnar sig åt min dator.
Det finns inget som så effektivt tvingar en ut i verkligheten som datahaveri. Det hände i fredags. När jag insåg att jag inte kom åt en enda fil på min dator och att familjens enda andra tillgängliga dator - den som är så risig att ingen annan egentligen vill ha den - inte är utrustad med Word, vilket gör att jag inte kan arbeta på den, skyndade jag mig att plocka ihop min dator och cykla till ett ställe som räddat familjen tidigare, nära Giang Vo. De kan inte ett ord engelska, men vi kommer snabbt överens om vad som är fel med min laptop och de förklarar att de ska installera om allting, och spara alla filer. Kom tillbaka klockan fyra. När jag kommer tillbaka klockan fyra säger de att den är klar om en halvtimme. En halvtimme? Ja, om en timme alltså. En timme? Ja, om en och en halv timme alltså.
Jag bestämmer mig för att inte fråga igen. Istället undrar jag över vad det kommer att kosta. Free. Va? Det kostar inget, det är gratis. De skyndar sig att tillägga att det är gratis för alla, så jag inte ska tro att jag blir särbehandlad som utlänning.
Man får vad man betalar för, inser jag senare när jag sitter med min dator framför mig och inser att det viktigaste operativsystemet av alla, det som gör att jag kan arbeta med mina texter, är piratkopierat och att licenskoderna inte gäller längre. Jag sitter på en tidsinställd bomb. Igen. Jag försöker arbeta ändå, men varenda gång jag öppnar ett nytt dokument så försvinner en av mina gratischanser, snart kommer Word att sluta fungera.
Till slut står jag inte ut längre, packar ner min dator och cyklar till ett annat ställe som hjälpt oss med elektronik, en auktoriserad återförsäljare, visst säljer de datorer också, nog borde de sälja ett riktigt Office-paket? De har till och med en jättestor reklambild för Windows Vista målad på väggen. De tittar på min laptop av märket HP och skakar beklagande på huvudet. Jag pekar på reklambilden. De ler. Det var längesen vi sålde Windows, det där är bara en bild!
Det här stället, DigiWorld, har alltid varit pålitlig. De har lagat ipodar och kameror. Deras engelska är helt okej. Jag vill inte gå ut igen. Snälla, säg var jag kan hitta Microsoft Office.
Lý Nam Dê. Det är en gata på andra sidan järnvägen. Vilken affär där? Överallt. Kan de engelska? En axelryckning: Kanske. Är de piratkopierade? En ny axelryckning.
Datorn i cykelväskan, iväg genom hanoitrafiken. De har rätt på DigiWorld, naturligtvis, det finns hundra databutiker på Lý Nam Dê, av varierande ambitionsnivå och specialitet. Vägg i vägg med ett av Hanois alla militärhögkvarter, jag håller på att krocka med en general. Jag väljer ut ett ställe som verkar välsorterat och frågar. Visst, säger de och plockar ihop tre DVD-skivor med handskriven tuschtext på: Office 2007. Jag skakar på huvudet. Det får inte vara piratkopierat, jag behöver de riktiga koderna. Ingen av dem kan ett ord engelska, men de är inte tappade bakom en vagn utan pekar på butikens egen dator, där Google Translate är i fullt arbete: "Vad vill du?" Jag formulerar mig så exakt som möjligt, Google Translate sätter igång och de skrattar och skakar på huvudet: nejnejnej, här finns bara piratkopior. De hänvisar mig längre ner på gatan. Vid tredje försöket kommer jag in på den lilla butiken där det är alldeles lugnt och den unge butiksinnehavaren tar hand om min dator själv, avinstallerar alla piratprogram och installerar nya. Det är alldeles tyst och skönt. Jag är tilldelad en roll som jag har livslång träning på - teknisk idiot i akut behov av hjälp - och numera hanterar med virtuositet. Hans son kommer in. Hans mamma kommer in. Hans fru kommer in. Alla försvinner in bakom ett metalljalusi, in i husets privata delar. Alla förhör sig nyfiket om mig och ler gillande när de får höra att jag är en betalande kund. Jag ser mig omkring i butiken. Det är samma blandning mellan lappat-och-lagat och topputrustning (de säljer t ex Dell) som jag minns från motsvarande ställen i Vitryssland. Man hänger med, men har samtidigt förstånd nog att ta tillvara på allt.
Jag tar fram min anteckningsbok och passar på att arbeta en stund medan programvaran installeras, det här lugnet infinner sig inte ofta. Hela familjen ler stolt när vi gemensamt konstaterar att jag åter har en fungerande dator. Min tacksamhet vet inga gränser, det ingår i rollen som teknisk idiot.
Nu gäller den här fingerfärdigheten och uppfinningsrikedomen mest datorer, tänker jag, men den har väl gällt maskiner stora och små, motorer och all slags mekanisk utrustning som landets mer eller mindre välkomna gäster lämnat efter sig under århundradena. Jag tänker på allt man byggde av bomber och traktordäck i Cu Chi-tunnlarna, men sen gör tanken stopp. Ute är träden alldeles röda, det ser ut som svensk höst men är en form av blomning. Hanoi visar sig från sin allra vänligaste sida, till och med generalens vakter ler mot mig när jag nästan cyklar in i hans bil.

Långt farväl, del 1

En månad kvar i vår tillfälliga hemstad, det är uppbrott i luften, varje veckoslut är det minst två avskedskalas som ska hinnas med, alla är på väg till olika håll, några ska hem, andra ska till Peking, Bangkok eller Tasjkent, varje vecka är det minst en insamling till avskedspresent som man ska komma ihåg att bidra till, varje vecka är det sista chansen för något som ska hinnas med. Alla familjens medlemmar går omkring med sin egen privata bucket list på vad som ska hinnas med i Hanoi innan vi åker. Sista chansen att till brädden utnyttja den globala ekonomiska obalans som man i princip är motståndare till! Handla vita klassiska Converse för en bråkdel av priset, laga cykeln, klippa sig, springa runt sjön, dricka färskpressad lime med iskross på mitt kafé vid Van Bao, sitta vid Dang Thai Mai och se ut över sjön, tända rökelse, äta lunch på vietnamesisk personalmatsal, sitta på balkongen på Marilyns kafé och se ut över katedralen, titta på nyrika vietnameser som handlar elektronik och märkeskläder på Vincom Towers, besöka regionens trevligaste bokhandel Bookworm, cykla genom rusningstrafiken och passera de persikofärgade trafikpoliserna vid Leninstatyn. Och dessutom bli klar med sina åtaganden innan flyttfirman Asian Tigers kommer och hämtar vårt bohag och två månaders kappsäcksliv börjar. Inte en minut får gå till spillo. I kväll blir det gissningsvis sista besöket på Hanoi Cinémathèque.

Joakim Pirinen 50 år

Idag, den 28 maj 2011, fyller min vän Joakim Pirinen 50 år. Det här är min hyllning till honom:

TVÅ SMÅ BJÖRNAR GÖR BEPPO EN TJÄNST

Sa den ena björnen till den andra:
Är det tusch som samlats där i hörnen
eller har vi redan börjat vandra
våran långa marsch mot skuggornas dal?

Två björnar, den andra till den ena:
Nog har vi tagit mot våra törnar
och jag vill inte leka Kassandra
men jag undrar om jag har något val.

Fortsatt andra björnen: Jag vill mena
tusch är syndaflod och översvämning
av en gud helt fri från Freud och hämning,
en konstnär med rent gränslös arsenal.

Första björnen: Våga inte klandra
den vars tusch blott svärtar dem han känner,
döden räknas till hans närmsta vänner,
det är ett kosmiskt skämt du kallar kval.

Turas om som straight man åt varandra
i komedin som är vår varelse
där nederlagets uppenbarelse
har större konstnärlig potential.

Vladimir & Estragon, han kommer snart
till sandlådan, så fort han ritat klart!

Min kaviartub

Man kan upptäcka nya saker om sig själv som utlandssvensk. Många har upptäckt oväntade känslor inför hemlandet, det har gråtits inför kaviartuber, Saltkråkanfilmer och kurbitsmönster. Själv har jag förhållit mig relativt oberörd inför Idas sommarvisa, Små grodorna och hela midsommarstången, men häromdagen föll jag som en fura: när jag reste mig igen upptäckt jag att jag försonats med en stor del av mig själv. Vad det var som hänt? Inget mindre än en gudstjänst. Ett sällskapsrum där jag befunnit mig minst tio gånger med ett glas eller en kaffekopp i handen hade förvandlats med några enkla handgrepp - ett bord hade flyttats, en duk lagts på och ett ljus tänts - till en kyrkolokal. Kyrkoherden i Bangkok, Lovisa Möller, var hitrest för att träffa denna avlägsna del av sitt pastorat och hålla gudstjänst. Jag kan Svenska kyrkans liturgi på mina fem fingrar. Mitt kroppsminne säger till mig när jag ska sitta och när jag ska stå, mitt kroppsminne säger till stämbanden när de ska börja värka för att psalmen tagits upp i fel tonart, mitt kroppsminne säger till tankarna att rusa långt, långt bort. En icke föraktlig del av min uppväxt ägnades åt familjegudstjänster (min morfar var präst), och hela mitt vuxna liv har jag lekt katt och råtta med mina egna känslor inför kyrkan och dess innehåll; hela mitt vuxna liv har jag rest ragg vid tanken på att jag skulle kunna ingå som en del i en församling. Och nu gjorde jag det, och jag fick inte panik, jag kände mig inte instängd, jag kände inte att någon ville sätta en etikett på mig. Jag kände tvärtom: den här formen har burit så många människor så den klarar nog att bära mig också. Det var nog inget mindre än en stor del av min släkthistoria och en stor del av min personhistoria som föll på plats häromkvällen, vilket inte alls var planen när jag och Miriam finklädda traskade iväg hemifrån i Hanoikvällen. Och med det ville jag nog egentligen bara säga att ingen av oss vet i förväg hur just vår kaviartub ser ut.

Cafe Zip Po

Nostalgi är ingen stor handelsvara i Hanoi. Här gillar man det som är nytt. Propagandaaffischer med FNL-motiv säljs enbart till turister, liksom medlemmarna i Minskklubben - som åker omkring på urgamla motorcyklar av sovjetmodell, länge de enda som gick att köpa här - alla är ex-pats. Ett undantag som fortfarande förbryllar mig är zippotändaren, den klassiska tändaren som började tillverkas i Pennsylvania år 1933 och är intimt förknippad med amerikanska armén. Under Vietnamkriget var det högsta mode bland amerikanska soldater att gravera in sina namn på tändarna. Jag känner till åtminstone tre kaféer här i Hanoi som tagit sitt namn efter zippotändaren, och förenar kaféverksamhet med tändarförsäljning (om de verkligen är gjorda i Pennsylvania eller på närmare håll kan jag inte bedöma). Och den som går i gamla stan får finna sig att möta en påstridig gatuförsäljare med zippos vid varje gathörn. När jag cyklade förbi ett kafé med den specifikt vietnamesiska särskrivning som gör ett eget ord av varje stavelse (Café Zip Po) så började jag fundera. I Sydvietnam, där amerikanska soldater faktiskt gick omkring i vardagen och drällde tändare efter sig, är det begripligt att man överhuvudtaget har en relation till den berömda tändaren: men här i Hanoi? De enda amerikaner som kom hit var de som sköts ner och hamnade i fängelset Hoa Lo, Hanoi Hilton. Det är lika konstigt som den deprimerande lilla bar som döpts till Hanoi R&R, Hanoi Rest & Relaxation, med en besynnerlig kontrafaktisk historieskrivning som onekligen sätter fart på fantasin. Vad uttrycker egentligen dessa tändare, en omedveten önskan att man förlorat kriget i stället?

Bùi Chát blir hedersmedlem

När jag googlar Bùi Chát, den modige poeten och enmansförläggaren från Saigon som trakasseras av vietnamesiska polisen, får jag plötsligt en svensk träff: Reportrar utan gränser skrev om honom, på min födelsedag dessutom. En ännu bättre födelsedagspresent kommer från Svenska PEN, som meddelar att man på styrelsemöte i måndags beslutat göra Bùi Chát till hedersmedlem. Det går inte att säga hur mycket det betyder - för honom och hans familj, som kanske får ett litet skydd mot trakasserier härigenom, men också för hela förändringsrörelsen i Vietnam. PEN är en organisation med världsrenommé, en organisation med anor och klass, en organisation som en regering med anspråk på att tillhöra världssamfundet helst undviker att stöta sig med om det går. Mycket får plats i det där lilla ordet - helst. Idén är mycket enkel: det ska vara så bullrigt att tysta oppositionen att man hellre väljer att låta den vara. Det fungerar bara om regimen är känslig för världsopinionen, men det är regimen i Vietnam: man vill ha säte i FN, WTO, ASEAN, man har skrivit på alla deklarationer om mänskliga rättigheter, man vill ha plats vid de hyggligas bord och börjar långsamt inse att det sitter en prislapp på den platsen.
Jag har ett långt samtal med Svenska PEN:s ordförande Ola Larsmo, och förstår att det här kanske bara är början på en ny sorts svensk Vietnamrörelse, en ny sorts solidaritet med Indokinas förtryckta folk. Den gamla självbelåtna Vietnamrörelsen - alla som hört en svensk fyrtiotalist som aldrig satt sin fot i Sydostasien berätta om när "vi" besegrade USA vet vad jag menar - får finna sig i att det är dags att uppdatera bilden nu. Som medlem av svenska PEN vill jag bara säga att det hedrar oss att Bùi Chát väljs in - det hedrar oss alla att tillhöra samma organisation som någon som tar reella risker med sin utgivning och sina ord; någon som sätter sin frihet, hälsa och försörjning på spel. Det är nog ännu värre än att bli struken från inbjudningslistan till Manila.

Försvunna hmonger

Dien Bien Phu i de oländiga bergstrakterna nära laotiska gränsen brukar anges som platsen där kolonialismen utkämpade sitt sista stora fältslag, när fransmännen lurades att förskansa sig i det svårförsvarade flygfältet och led ett svårt nederlag april-maj 1954. Vietnamesiska armén har ryckt ut igen i trakten av Dien Bien Phu, fast denna gång mot landets egna medborgare. Hmongerna har församlats i tusentals - en källa uppger så många som 7000 - och ställt krav på att bland annat få sina religiösa rättigheter respekterade (många hmonger är utövande kristna), men också drägligare livsvillkor. Livsvillkoren för hmonger, liksom för andra minoritetsbefolkningar i Vietnam, är betydligt hårdare än för den övriga befolkningen: en FN-rapport visar att en av två lever under fattigdomsgränsen, att jämföra med en av elva etniska vietnameser. Minoritetsbefolkningen har också sämre tillgång till samhällsservice, dels på grund av de bor i glesbygd, dels på grund av språkfrågan: de drabbas oftare av sjukdomar, de är sämre utbildade (möjligheten att få undervisning på de etniska minoriteternas egna språk är extremt begränsad), har kortare medellivslängd och fler problem på alla nivåer av tillvaron. Hmongerna är också - i likhet med andra minoritetsbefolkningar världen över - perfekta syndabockar i alla sammanhang och skylls för det mesta från medlöperi med amerikanerna under kriget till knarklangning och smuggling. Jojo, säger folk menande: de ser kanske fattiga ut, men de har en Mercedes bakom gödselstacken! Statistiken visar entydigt att det inte är sant.
Man har stängt av regionen, så det är svårt att få klarhet i vad som egentligen hänt. Vissa regeringsorgan påstår att någon utropat sig till hmongkung och krävt autonomi. Det är alltid skrämmande när en armé sätts in mot sin egen befolkning - men det är också alltid ett svaghetstecken. Att det hela är allvarligt bevisas av att officiella vietnamesiska organ känt sig tvungna att rapportera om sammanstötningarna: det betyder att det inträffade anses för stort för att förtiga helt. En exilorganisation hävdar att minst 21 hmonger fått sätta livet till, och att ytterligare hundratals förts bort av armén och försvunnit spårlöst. (Amnesty är de enda i Sverige som rapporterat om händelsen.) Säkert är att de försvunna hmongerna inte åkte Mercedes.

Hetta

Man vaknar på en annan planet än den man somnade på, en planet där andra fysiska lagar råder. Tyngdkraften är större, luftens syrehalt lägre. Redan klockan sju på morgonen är det som att gå in i en vägg. Även enkla uppgifter måste företas med största omsorg, om inte annat för att hjärnan fungerar mycket långsammare i värmen. Luften har förvandlats till någon form av vätska, ett kristallbad. En vanlig cykeltur ner på stan måste planeras som en bergsbestigning: vätskekontroll, ombyte. Plötsligt märker jag att jag andas tyngre. Värmen är som att ha ett stort djur liggande på bröstet. Den enda möjliga drycken är iste, inget annat går att dricka. På eftermiddagen blir det alldeles mörkt. Sen kommer åskvädret och regnet, ett tropiskt åskväder där blixtarna bländande lyser upp som om någon stod i mitt rum och lekte med en väldigt stark ficklampa. Regnet är så häftigt att varje droppe gör en liten smula ont. Nu kommer det att svalna, tänker jag och går upp fem nästa morgon för att springa innan hettan kommer. Det är nu alla är ute. Vägen längs sjön är full av vietnameser som gör morgongymnastik. Ändå visar det sig snart att jag har fel: det är nästan lika varmt fem på morgonen, det som stiger över Westlake är inte dimma utan ånga, bastuånga. Den fuktiga värmen suger musten ur kroppen på mindre än en kvart och sedan är det som om någon bundit fast hantlar vid smalbenen. Samtidigt som jag springer framåt springer jag bakåt, känns det som: varje meter åt rätt håll är resultatet av en hård inre strid. Det enda man egentligen vill göra är att dra för gardinerna och sova. Det här är hetta.

Marc Riboud

Jag missade den franske världsfotografen Marc Riboud (född 1923) när han pratade på Cinemateket i Hanoi, men det visade sig att Cinemateket köpt in några av hans böcker, så jag kompenserade mig så gott jag kunde. Det här är rätt ställe att titta på hans bilder: Ribouds mest kända bild är nog flickan som håller upp en blomma mot soldaternas bajonetter under en Vietnamdemonstration i Washington, och han gjorde reportageresor i Nord- och Sydvietnam under krigsåren 1968-69 som bland annat resulterade i den prisbelönta fotoboken Face of North Vietnam: han tog till exempel ett porträtt av en åldrad Ho Chi Minh (som bjöd på te och helst pratade om Paris och Maurice Chevalier, har Riboud berättat). Riboud tillhör samma skola som Cartier-Bresson, Capa eller Doisneau: berättande fotografer, som uppsöker världen och vaskar fram det konstnärliga ögonblicket i verkligheten, i den mest våldsamma, fattiga eller omtumlande verklighet. Det är en tillit till världens inneboende skönhet som nästan får religiösa dimensioner, om man vill (det tror jag ingen av ovannämnda herrar vill; men kanske deras betraktare?)
En av Ribouds bilder från Vietnam 1968 tittar jag särskilt mycket. Den föreställer en vanlig stadsgata, låt vara svårt skadad av kriget. Trots att husen ligger i ruiner pågår livet som vanligt. Man ser cyklar, vespor, en cykeltaxi. De ambulerande gatuköken har ställt sig upp längs gatan med några meters mellanrum, jag antar att det är lunchtid, och det ser ut precis som nu: några förtennade kärl, några skålar. Folk hukar i skuggan. En kvinna i bambuhatt balanserar två enorma rottingburar, som ser ut att innehålla fjäderfä, på ett ok över axeln. Folk handlar, gör upp affärer. Allt är som idag, det är bara mindre av allt. De där ruinerna skulle lika gärna kunna vara ett resultat av byggboom som av krig: så ser varannan gata fortfarande ut, när framtidens Hanoi byggs upp med ännu fler hotell och köpcentra. Det enda som har hänt är att det har blivit mer av allt: i stället för en ynklig telefontråd som på bilden från 1968 är det hundratals, så telefonstolparna bågnar. I stället för en affärsskylt (ett apotek) är det hundratals, de flesta i neon. I stället för två vespor, tvåtusen. Stadslivet har inte förändrats i grunden sedan 1968, säger Marc Ribouds bild: det är framför allt i kvantitativ bemärkelse det exploderat, den typiska gatan är fortfarande i grunden en bygata.
Den största skillnaden, inser jag nu, är att träden är avlövade på bilden.

Fransmän i exil: L'Été

Genom så här trånga gränder kan man ta sig hela vägen från vårt hus - på vägen passerar man en gatu-marknad, frisersalonger, motorverkstäder, uteserveringar, sömmerskeateljéer, kvartersbutiker, uteserveringar, apotek, internetkaféer och en osannolikt liten katolsk kyrka - fram till Giang Van Minh, gatan där hjärtpunkten i exilfransmännens liv befinner sig: L'Été, franska baren. Där sitter alltid lärarna på franska skolan och övrig frankofon diaspora. När man vill ha en garanterat lyckad middag och inte orkar med några experiment är det hit man går: det är hit Jonatans vänner Tristan och Martin alltid går för att äta födelsedagsmiddag. L'Été har definitivt Hanois godaste hamburgare (även familjens vegetarian är nöjd med dem), världens möjligen minsta barkatt, genuint trevlig personal, en opretentiös fritidsgårdsliknande inredning med lätt konstnärlig touch (här ordnas med stor oregelbundenhet fotoutställningar, som sedan får hänga kvar i evigheter) och är den mig veterligt enda baren i den här tidszonen där man ibland får höra Serge Gainsbourg. En bra bar är framför allt ett ställe där andra människor känner sig hemma: det är de andra gästernas hemkänsla som skapar ens egen. L'Été är en riktigt bra bar.

Le Petit Bruxelles

Vi såg An American in Paris häromkvällen, och jag insåg att världen förmodligen inte blir bättre eller tydligare än i dekoren till en Gene Kelly-film. Är det Paris så har alla fransmän randiga tröjor, basker och en baguette under armen, himlen är blå och Eiffeltornet syns på varenda bild. Är det New York så är alla bilar gula taxibilar, alla hus är skyskrapor i art déco-stil, alla hotell har uniformerade dörrvakter och asfalten ångar. I vissa avseenden klarar Hanoi Gene Kelly-ribban, i andra avseenden känns stan hopplöst grötig och grå (ljussättningen dagtid skulle t ex aldrig få godkänt av Vincent Minnelli: den nattetid är desto bättre, neonljusen kring Hoang Kiem skulle lysa upp halva Manhattan). Men kvarteren kring katedralen tycker jag har definitiva musikalkvaliteter. De är färgstarka, tydliga och folk går omkring där som om de verkligen var statister i en femtiotalsmusikal - sist vi satt på balkongen till Marilyn Café, mittemot katedralen, kom trettio skrattande nunnor vandrande och ställde upp sig för gruppfoto utanför kyrkporten. Hit har restaurangen Le Petit Bruxelles flyttat (1, Au Trieu är adressen; det finns också en Le Petit Bruxelles i Westlake på 10, Ngo 27, Xuan Dieu) och där kan man faktiskt få Paris förlagt till Hanoi för en kväll. Eller åtminstone Bryssel. Ett sånt ställe måste ju finnas: det finns tvåtusen fransmän här, och nånstans ska de ju gå när de längtar hem. Man sitter med fördel en trappa upp, i en traditionellt småtråkig fransk restaurangmatsal: utanför pågår en blandning av backpackerliv och genuinast möjliga Hanoiliv med tvättbaljor från onkel Hos dagar. Inne på Le Petit Bruxelles pryds väggarna av frankofona serieteckningar - Lucky Luke, Gaston, Spirou - och man förstår att maten står i centrum, eftersom det är i stort sett enda utsmyckningen av de smutsgula väggarna, det här är en klassisk fransk familjerestaurang och menyn är i den klassiska franska skolan: tournedos, bearnaisesås, tunga rödviner och efterrätter som kan fälla en oxe. För att inte tala om deras ostfondue. Vi kom överens om att vi inte ätit godare kött någonstans i Hanoi. Ett värdigt ställe att äta födelsedagsmiddag på.

Hmonger förföljda

Hmongkvinnan på bilden vann våra hjärtan i Sa Pa: varje morgon kommer hmongerna gående flera mil in till stan för att göra affärer, gåpåiga, färgstarka och glada. Som många av jordens minoritetsbefolkningar är hmongerna självklar blickfång och magneter för turisternas kameror, och deras röster är det första och det sista man hör - men det är inte de som tjänar de stora pengarna på turismen, hotell, bussar och restauranger ägs oftast av etniska vietnameser (samt en och annan långnäsa). Hmongerna lever i bergen mellan Vietnam, Laos och Thailand. I USA lever ungefär 250 000 hmonger i exil (Clint Eastwoods film Gran Torino handlar om vänskapen mellan en koreaveteran och en hmongpojke) eftersom de slogs på amerikanernas sida i Vietnamkriget. I februari avled den 81-årige hmonggeneralen Vang Pao i Fresno i Kalifornien. Under Vietnamkriget ledde Pao en CIA-understödd hemlig armé i Laos. Kistan täcktes av en amerikansk flagga, men släktingarnas begäran om en jordfästning under fulla militära hedersbetygelser på Arlingtonkyrkogården avslogs av Pentagon, som menade att Pao i så fall skulle ta en plats från en amerikansk militär.
En sak är de tydligen överens om, amerikanska myndigheter och indokinesiska: de är för jobbiga, de där hmongerna!
Fel religion har de också: hmongerna i Vietnam och Laos är ofta kristna och har svårt att utöva sin tro. Enligt franska nyhetsbyrån AFP rapporterade den amerikanska människorättsgruppen CPPA om ett vidrigt massmord på kristna hmonger i Laos, som skulle ha ägt rum torsdagen den 14 april i Xieng Khouangprovinsen. En specialenhet av laotiska folkarmén, ledd av vietnamesisk hemlig polis och militära rådgivare, skulle ha beslagtagit hmongernas enda bibel, våldtagit och skjutit fyra hmongkvinnor, tvingat deras män och sammanlagt 26 barn att se på detta, slagit dem och bundit dem och därpå fört bort dem: ingen har sett dem sedan dess. Allt för en enda bibel. De amerikanska människorättsaktivisterna hävdar att den laotiska och den vietnamesiska armén systematiskt förföljer kristna och animister i högländerna och att förföljelserna trappats upp den senaste tiden.
Är det verkligen så länge sedan världen upprördes över massakern i Song My? Är det möjligt att samma folk som utsattes för detta hittat någon ännu svagare att göra detsamma mot?
Jag hoppas fortfarande att AFP har fel.