Modergudinnan

Den vietnamesiska film som gjort allra djupast intryck på mig är tveklöst förra årets festivalfavorit Månen på brunnens botten av Nguyen Vinh Son, som utspelas i den gamla kejsarstaden Hue där tiden tycks ha stannat upp, och den handlar också om att hejda tiden. Huvudpersonen är en ung lärarinna som rycks ur sitt äktenskap på grund av barnlöshet och omgivningens sociala tryck. Hon låter sig inte tryckas ner, utan skapar med stor viljekraft en ny familj åt sig i andevärlden, representerad av dockor. Hon kan leva kvar i sitt traditionella vietnamesiska hus, i ett traditionellt vietnamesiskt äktenskap där hon tjänar sin man, fast han bara är en docka. Det geniala är att vi anar att den förste, levande mannen i en väsentlig mening var hennes docka. När hon ägnade sådan omsorg åt att ordna den traditionella frukosten precis som mannen ville ha den, var det utefter en bild som hon själv skapat sig av honom och hans behov, vi ser honom senare i filmen lättat leva ett helt annat och modernare sorts liv med sin nya kvinna. Om man vill kan man kanske läsa in en mild form av samhällskritik i Månen på brunnens botten: jag såg den som ett drömmanifest, hon väljer att leva sitt liv i drömmen, vem har rätt att förneka hennes rätt till lycka bara för att det som gör henne lycklig är en lögn? (Kanske också en politisk tolkning...)
Det mest fascinerande är att hennes möte med mediet eller schamanen, som blir hennes äktenskapsmäklerska i andevärlden, inte är mer påhittat än att jag sett liknande ritualer i vissa tempel här i Hanoi. Religionsutövningen i Vietnam är som väggen i ett gammalt sommarhus, skrapar man lite kommer tapetlagret under fram: i Buddhas stora och tillåtande skugga frodas andeskådning, schamanism, förfadersdyrkan, animism - och längst in i varje tempel, kanske också längst in i varje troendes hjärta, finns oftast en staty av Modergudinnan, Lieu Hanh. Historien om henne är så uppenbart tillrättalagd för att passa in i en patriarkal konfuciansk ordning - ett Himlens kejsare lät sin egen dotter återfödas som barn till ett strävsamt gammalt barnlöst par, hon tjänade dem troget i fyrtio år och lyftes sedan tillbaka upp till himlen - men kulten av henne är vildare än så, här frodas dygnslånga schamanistiska ritualer med sång och dans, där mediet underhåller gudarna - det finns 36 gudar att hålla på gott humör, så det tar en stund - genom att gestalta deras äventyr i sång och dans. Genom mediet kan besökarna få kontakt med gudarnas och andarnas värld, och få tur och välgång redan i detta liv, om gudarna blir på gott humör. Tempelmusikerna som håller igång de minst nio timmar långa föreställningarna är ett eget skrå, en respekterad yrkesgrupp. Det är voodoo och karnevalsyra, och även om den kinesiska siden- och lackförpackningen är skenbart artigare och nyktrare så är föreställningsvärlden minst lika vansinnig och verklighetstänjande, det fattar man om inte förr så när man ser en film som Månen på brunnens botten.
Skrivet till Marcos Valle: Best of Marcos Valle

Poesins dag

Stor och gul över hustaken lyser det nya årets första fullmåne; en viktig festdag i Vietnam och sedan 2003 dessutom Den vietnameiska poesins dag. I år sägs det bli extra storslaget eftersom det är Hanois 1000-årsjubileum. Firandet äger rum i Litteraturens tempel, det 940 år gamla konfucianska lärosätet som ligger en kilometer från oss, där namnen på alla konfucianska vise finns inhuggna på stentavlor på ryggen av jättesköldpaddor. Träden vid ingången kommer att förvandlas till "en skog av dikter" genom att behängas med kalligraferade dikter från var och en av Vietnams provinser. Dikter kommer att högläsas, dikter kommer att sjungas, dikter kommer att målas på porslin. Jag minns som en stor dag när min rysklärare i Minsk fått mig därhän att jag kunde traggla mig genom en Pasternakdikt. Igår satt Elsa och jag med vår språklärare och slet med en sångtext som alla vietnameser kan sjunga - om en båt och havet och hur ensam båten är utan havet och, dessvärre, även havet utan båten - och en tenor sjöng samma strof gång på gång och vi försökte få rätsida på vågor och vind och jag kände mig oerhört långt från någon som helst förståelse, varken språklig eller poetisk. Det verkar som om de flesta poeter här skriver sångtexter i någon mening (antingen de nu är det från början eller tonsätts i efterhand), dikt är först och främst konsthantverk, bedömt efter dess användbarhet, dess brukbarhet i sociala sammanhang, och det är väl inget som säger att den synen är tokigare i sig än vårt arv från romantikens genikult, det individcentrerade uttryck som ändå fler och fler västerländska poeter försöker bryta upp, men jag tror inte att det var dikter målade på porslin de hade i sinnet, konkretisterna. Jag tänker i alla fall inte gå och titta på dikter målade på porslin eller dikter upphängda i träd i morgon, även om jag gillar formuleringen "en skog av dikter" så föredrar jag nog en något mindre konkret tillämpning, men det är ju bara jag som är mesig: vietnameserna väljer alltid det konkreta alternativet och det är också det som gör det här landet till en sagovärld lika mycket som en pekbok, rök som går uppåt till andarna i himlen, en skog av dikter, få gudarna på gott humör genom att locka dem att skratta.
Skrivet till Frank Zappa: Strictly Commercial

Plantera ett träd

Tidigare och tidigare varje morgon sjunger fåglarna med en hjärtskärande intensitet som för mig tillbaka till mina tonår som fältbiolog och fågelskådare, när man ställde väckarklockan på tre för att cykla ut till Garnsviken där någon märklig form av kärrhök sades häcka: samma intensiva förhöjning av livskänslan, samma förbiilande smärtsamma insikt om livets korthet. Men nu är vi mitt inne i en storstad, och hälften av fåglarna som sjunger sitter nog dessvärre i bur. Det man verkligen tar hand om här är som sagt träden. John Ronald Reuel Tolkien, som gav träden namn och rörelsefrihet och en egen marschsång - Enternas marsch! - skulle ha nickat uppskattande åt vietnamesernas förhållningssätt till träden. Det finns heliga träd, träd bland vilkas grenar man sticker in gudabilder, rökelsestickor, lucky money. Det finns andeträd och trädandar. Fågelburarna är bara ett sätt att öppna stadsrummet och förvandla det till skog; den överallt prunkande planterade växtligheten i krukor, på takterrasser och i parker är ett annat. Gator som annars vore infernon av asfalt och lågoktanig bensin blir något uthärdligare i trädens skugga. Överallt där något kan växa, växer det. Och i varje högtidligt sammanhang ingår en trädplanteringsceremoni: jag har berättat om trädet Ho planterade tillsammans med Nehru, häromdagen var Miriam utsänd som skolrepresentant för att delta i den årliga trädplanteringsceremonin på en lokal skola. Têt-träden läggs inte bland soporna som i Sverige utan återplanteras om möjligt. Man tar varje förevändning för att plantera nya träd, och tjuvträdfällning betraktas som ett allvarligt brott: skogsskövling - som givetvis förekommer, här som överallt annars där man kan tjäna pengar på trä - är ett direkt hot mot livsnerven. Man är helt enkelt rädda om den lilla remsan jord mellan bergen och havet, som dränker allt och dödar allt liv med sin sälta. Man har lärt sig att den måste bindas med rötter. Vietnameserna behöver helt enkelt sina träd bättre än sina fåglar (minns att luften inte är ett av de fem elementen, den tar man för given!) och därför är man räddare om dem.

Midsommarnattsdröm hos Khanh

Igår åkte vi över Long Bien, Eiffels bro över Röda floden som faktiskt ser ut som ett liggande Eiffeltorn, till utkanterna av Hanoi där Dao Anh Khanh, en av landets få internationellt kända konstnärer bor i ett hem som lämnat alla gränsdragningar mellan konst och liv långt, långt bakom sig: ett traditionellt vietnameiskt trähus nerflyttat från bergen och inbäddat i en trädgård som påminner om Hieronymus Boschs Lustarnas trädgård - det sublima och det groteska flätas in i varandra, kinesiska lyktor hänger i träden, provdockeliknande skulpturer vrider sig i plåga eller lusta, stenarna har bemålade ansikten, smått blir stort och stort bli smått, masker blir ansikten och ansikten sminkas till masker: det är en trolsk och magisk plats, som gjord för nattliga fester, och Khanhs fester är berömda. Igår visste hans generositet inga gränser: redan från bron syntes ljusen genom det svarta subtropiska nattmörkret. Bridge of Sound - ett allkonstverk omfattande dansare, elektronmusik och ett flertal andra samtidskonstnärer med Khanh som konstnärlig ledare och fokus, en sorts Puck från En midsommarnattsdröm i vita trikåer och röd cape, alltsammans på för tillfället uppbyggda bambuställningar tio meter rätt upp i luften, fyllda med modernaste ljudanläggningar och med en illuminerad pappersmåne svävande över hela härligheten - var ursprungligen tänkt som en del av Hanois 1000-årsfirande, men så blev det inte: Khanh fick flytta hem jätteprojektet till sin egen trädgård. Därför trängdes ambassadbilarna på gatan utanför och den lokala poliskåren improviserade ihop parkeringar längs vägen, Hanois konstnärer blandade sig med nyfikna från gatan, gapande parkeringsvakter, en oblygt fotograferande säkerhetspolis, barn med fingrarna i öronen, nyrika, exklusivare backpackers, konstintresserade, lärare från de internationella skolorna, ambassadpersonal och det vackra folket. Den höga musiken, de tjocka nödtorftigt fasttejpade utomhuskablarna som man överallt snubblade över, publiken som lät sig fösas fram och tillbaka mellan improviserade scenbyggen, trängseln, rädslan för att missa något, rödvin i plastmuggar, papperslyktorna, dansarna i sina trikåer, det milt dadaistiska tonfallet - det var som en happening på teaterfestivalen i Avignon eller en påkostad kväll på gamla Ugglan numera Strand (där fanns även den i sammanhanget obligatoriska högljutt expermientelle amerikanske gitarrist med gästföreläsarfrisyr och dito glasögon - Scott Ezell, som tidigare lyckats bli utvisad från Taiwan). Och ändå hade Khanh så uppenbart byggt sin bro med element från traditionell vietnamesisk kultur - nattens väsen under månen, papperslyktorna, bambustängerna, de fladdrande tygerna - allt var egentligen som vanligt, bara så oändligt mycket högre, bjärtare, starkare, mer. Det var öronbedövande, ögonbedövande, på alla sätt övermäktigt, detta i en kultur där man annars gärna talar med små bokstäver. Kanske är Dao Anh Khanh något så ovanligt som en människa som inte är rädd.
Skrivet till Talking Heads: Speaking In Tongues

De affischerar! De affischerar!

Bland det första vi fångades av här i Hanoi var alla gallerier som säljer propagandaaffischer. Alla dessa färgstarka affischer med vietnamesiska soldater, bönder och kvinnor i hucklen fick oss att tänka på två saker: dels den sovjetiska propkonsten, dels Vietnamkriget. Det senare eftersom det var vad propagandabilderna fick oss att associera till - FNL-rörelsen från vår egen svenska barndom, propagandan som accessoar. De första veckorna köpte vi massor med starka kvinnor i hucklen, raketer, fredsduvor, den sämsta karikatyr av Nixon jag någonsin sett, en eftertänksamt rökande Ho (mot bambublad) med texten Poet och militär. Vi läste om propagandaenheter som cyklade omkring på landsbygden och satte upp sina affischer medan bomberna föll. Efterhand förstod vi att långtifrån alla affischer var från Vietnamkriget - åtskilliga var av betydligt senare datum, det var språket som inte förändrats, varken i bild eller text. Här är FNL-affischen inget tjusigt tillbehör. Här affischerar man av samma skäl som svenska myndigheter använde sig av det kära gamla TV-programmet Anslagstavlan, om ni minns det: för att informera medborgarna. Affischerna är samhällsinformation, ett nödvändigt sätt att nå medborgare i ett land där allmän läskunnighet är relativt färsk och det inte är så länge man kunnat räkna med att alla medborgare har tillgång till TV. (En annan form av samhällsinformation är kvarterets svarta tavla, där kvarterets partiansvarige, klassens ordningsman, präntar upp veckans slogans och kungörelser (just nu inget viktigare än Gott Nytt År 2010, skrivet med färgkrita). Affischerna är också en vital konstform, av nödvändighet reducerad till uttryckets minsta gemensamma nämnare, det absolut mest ekonomiska sättet att förmedla något i bild (precis som tecknade serier, jugend eller ovan nämnda sovjetiska affischkonst). En konstform som ter sig naturlig i ett land där tusentals år av konfucianskt inflytande och merkantilism ändå gjort de flesta benägna att kanalisera sina konstnärliga uttrycksbehov i användbara former, man uttrycker folkflertalets behov snarare än sina egna. Utanför ambassaden sitter en enorm anslagstavla, och tills för några månader sedan uppmanade den medborgarna att begränsa sig till den officiella tvåbarnspolitiken: familjeplanering, helt enkelt. Undra vem som blir nostalgisk av den om 35 år?
Skrivet till: California Cool. Presenting the Hip Jazz Sounds of the West Coast

Olof Palme

Det händer inte varje dag, men tillräckligt ofta för att jag ska betrakta det som möjlig grund för en generalisering (och hur ofta det är tänker jag verkligen inte fundera alltför noga på). Jag trodde länge att det bara inträffade med äldre människor, men nu försäkrar Elsa att det hände henne på en lunch med utbildningsministern eller möjligen vice utrikesministern, snarare under än över fyrtio, bara häromdagen. I regel händer det i en taxi eller på en xe om, föraren frågar var man kommer från och man svarar Sverige så gott man kan, Thuy Dien, med så tydligt uttal man kan för att inte halka över i det tydligen närliggande ord som betyder sinnessjukhus, de lyser upp och säger: Olof Palme! Nu byggde Sverige ett barnsjukhus här som faktiskt heter Olof Palme-sjukhuset (och som hade Hanois andra elektriska hiss, enligt svenskar som var med), men det är sällan sjukhuset man far efter, snarare hela den utrikespolitik som Palme kom att representera: modet att solidarisera sig med ett litet fattigt land i fjärran mot världens mäktigaste land. Vår vakt Van, som deltog i Hanois luftförsvar på 60- och 70-talen ("Luftens Dien Bien Phu", som propagandan kallade det), har visat mig den berömda bilden där Palme går i demonstrationståg sida vid sida med Vietnams ambassadör. Det är samma sak i Vietnam 2010 som i Paris maghrebiska befolkning på 80-talet: Palme är en passersedel: Olof Palme byggde vårt land! sa en algerisk taxichaufför till mig. Varje gång händer samma sak: jag blir glad över att mina språkkunskaper inte räcker till för att fördjupa samtalet, glad över att vi inte behöver diskutera mordet på Palme, vad som egentligen hände med den svenska modellen eller när 60-talets omhuldade David med slungan egentligen förvandlades till Goliat, the Neighborhood Bully som Bob Dylan sjöng om (på Infidels 1983; då gällde det Israel, en annan underdog som inte vant sig vid sina egna muskler), som håller hela kvarteret i skräck och satsar statskassan på militären. För det är ju mycket trevligare att bara kunna nicka och känna sig stolt och lite rörd. Olof Palme. Aldrig ABBA, sällan Zlatan, någon gång Ljungberg eller Henke Larsson. Men oftast alltså Palme (fast oftare ändå, om jag ska vara alldeles ärlig, gökur, alper och mjölkchoklad).
Skriven till Jun Miyake: Stolen from Strangers

Lost in Laos 2

Luang Prabang är en stad som fullständigt domineras av det religiösa livet. Klockan halv sju varje morgon kommer en procession av munkar ut från templen för att få sin föda av de fromma invånarna: tak bat, kallas ritualen som med tiden har blivit en turistattraktion: hotellen ordnar matta och en flätad korg med ris att dela ut till munkarna. Munkar och munkar, förresten: i strikt mening rör det sig mestadels om noviser, för i Laos liksom i Kambodja är novislivet ett vanligt och viktigt inslag i unga mäns utbildning, ett par år för att lära sig ... ja, vad lär de sig? Vi tror att de förvandlas till helgon av buddhismen, medan Pol Pots biograf Philip Short ganska framgångsrikt argumenterar för att Pol Pot fick de grundläggande impulserna till de röda khmerernas skräckvälde under åren som novis i buddhistklostret: lydnad, tillintetgörande av de kroppsliga behoven, dyrkan av intet; Short menar på allvar att de röda khmererna är ett politiskt uttryck för buddhismen. Vart tog Dalai Lama vägen? Det slår mig att främmande religioner förmodligare är lättare att använda för privat bruk, som speglar för våra egna inre helgon och monster, än dem vi själva växt upp med. Huruvida de tonåriga och mestadels gravallvarliga noviserna som defilerar förbi oss är framtida fredspristagare eller tyranner får förbli osagt: säkert är att deras gravallvar beror på djup koncentration på den offentliga uppgiften. De som tillåter sig att le mot mig är de äldre munkarna, vilkas djupa skrattrynkor lever upp till varje gottköpsföreställning jag har om klosterlivets vishet. Den bok jag läser vid hotellpoolen, Chestertons Fader Brownberättelser, sätter bara ytterligare griller i huvudet på mig genom den djupa aggression som den brittiske katoliken Gilbert Keith Chesterton (1874-1936) visar mot mellankrigstidens första våg av österländskt influerad nyandlighet. Varje gång en västerlänning talar om Buddha, Shiva eller Zoroaster hos Fader Brown så vet man att det är en skurk; Chesterton tröttnar aldrig på sin teori att västerlänningar uteslutande attraheras av föreställningar om fenomenvärldens illusion, om återfödelse, om sanning bortom gott och ont, av ett enda skäl: moralisk bekvämlighet, de är en intellektuellt tjusig ursäkt för att följa Alistair Crowleys gamla devis: Do what thou wilt shall be the whole of the law. Jag får inget som helst intryck av att de saffransklädda munkarna gör som de vill, snarare tvärtom. Egentligen är det väl bara två slags orientalism som kolliderar vid poolkanten, två motsatta projektioner: varför skulle de saffransklädda vara helgon eller huliganer i högre grad än min morfar kyrkoherden, bara för att de kommer in obelastade av släkthistoria i min tillvaro? Däremot är det odiskutabelt att de är både vigare och slankare än morfar, vilket säkert har med andlig disciplin men också med födan att göra: klibbigt ris i stället för kyrkkaffe med alldeles för många smörgåsar och kakor.
Min dotter Miriam är mest fascinerad av sin egen roll i skådespelet: plötsligt ingår hon själv i turistattraktionen och blir fotograferad lika mycket som munkarna, med sitt långa blonda hår är hon för de flesta turisterna här (merparten är själva från Asien) lika exotisk som dem och kombinationen är oemotståndlig för amatörfotografer från Korea, Japan och Kina.
Skrivet till Tudo Ben: Jorge Ben Covers