Red River United

Med största oro har vi följt oroligheterna i det sydvästra grannlandet Thailand - vad har Thaksins rödskjortor gjort idag, hur många är de, hur mycket blod har de hällt ut, växer det eller avtar det? Oron är, hemskt att säga, till största delen motiverad av egenintresse. (Det som händer i Thailand påverkar i och för sig alltid oss eftersom Bangkoks flygplats Suvarnabhumi är vår port mot omvärlden, som nästan alla gäster kommer via.) Det är nästan ett skolexempel på hur idrotten gör oss intresserade av omvärlden - ett påstående som jag länge, i min missriktade vilja att försvara litteraturens flygande matta, gycklade med och ansåg ovanligt löjligt. Länge = tills jag blev fotbollspappa och såg hur de första begreppen om nationer, världsdelar osv. uppstod genom världsmästerskap och brasilianska idoler. Om Thaksin och thailändsk politik hade jag själv inget begrepp alls förrän jag kom till regionen, och ett ganska dimmigt begrepp ända tills det stort klart att Red River United skulle spela sin första utlandsturnering i Bangkok och att Thaksins anhängare gjorde sitt bästa för att förhindra detta. Snart två års kamp med tidiga morgnar, sena kvällar, träningspass i tropiskt regn, träningspass i gyttja, motionsrundor i mörkret, värmeslag i middagshettan, god min i elakt spel, blåmärkesrika matcher mot vietnamesiska lag där alla är tre-fyra år äldre för att de fuskat med id-korten - allt detta ska få sin utdelning detta veckoslut, när Jonatan åker för att representera sitt lag i Bangkok. Så sent som i början av veckan var vi nästan säkra på att turneringen skulle bli inställda. Men nu går bussen till Noibai om två timmar. Och vi har inga röda eller gula kläder i packningen. Namnet till trots spelar Red River United tack och lov i vitt. (För övrigt är Röda floden en avsiktlig felöversättning: det vietnamesiska namnet Sông Hông betyder egentligen Rosa floden, vilket är en betydligt exaktare beskrivning av den färg som uppstår när flodbottnens röda lera rörs upp i vattnet.)
Skrivet till BBC World

Ingen konsumentombudsman?

Frågar man vad vi saknar mest hemifrån av materiella ting svarar barnen alltid: svenskt godis, Elsa mumlar förmodligen något om svenska tidningar och själv säger jag: apoteket. Jag skulle kunna tillägga: svenska tändstickor med Nermans solpojke och svenska stearinljus. Jag skulle definitivt kunna tillägga: svensk el. Men det handlar om samma sak. Det jag saknar är förutsägbarhet. Jag tycker om föremål som beter sig förutsägbart och ger manöverutrymme åt mig. När tingen blir oförutsägbara, när brinntid kan vara sju minuter lika gärna som sju timmar, när läslampan ger mig en smäll i stället för att lysa snällt som den ska, är det jag som tvingas bli tråkig och förutsägbar i stället. Och för mig är apoteket representanten framför andra för god svensk förutsägbarhet, jag fyller badrumsskåpet med apotekets smärtstillande och febernedsättande för åratal framåt: i piratkopiornas fosterland Vietnam är det inte helt riskfritt att köpa den sortens produkter på gatan. Det finns ingen konsumentombudsman, ingen S-märkning, ingen standardisering. Det är naturligtvis den värld vi frivilligt lämnat bakom oss, delvis med en suck av lättnad - men med en välfylld apotekspåse i badrummet är det lättare för mig att blunda och släppa taget.
Skälet till att jag tänker på apoteket är att jag försöker att förstå amerikanerna, som nog representerar kulturkrock nr 3 för oss (nr 1: Sydostasien, nr 2: svenskt radhusliv). Våra barn tar skolbuss varje morgon, precis som i Snobben, jättecharmigt. Men Charlie Brown och hans kompisar går i lågstadiet och kan reducera vuxenvärlden till ett enda brus, det kan man inte som förälder, då tvingas man att möta vissa amerikanska traditioner och värderingar. Det kan handla om att de tar för givet att en förälder ständigt finns tillhands för att hjälpa till, baka eller följa med på utflykter. Det kan handla om deras sätt att sätta likhetstecken mellan socialt engagemang och ren välgörenhet, som jag kan finna rent ut sagt provocerande. Men det handlar oftast om deras mentala apotekspåsar, deras behov av säkerhet. Inför en enkel skolutflykt måste vi skriva på en hel hög med friskrivningspapper som om det var till Bagdad eller Kabul de skulle. Förmodligen har det att göra med det amerikanska försäkringssystemet och den utbredda ovanan att göra upp saker i domstol. Men det får konsekvensen att skolan bygger osynliga murar mellan sig och världen, och helt plötsligt har barnen eller vi råkat gå över dem utan att inse det själva: då kan man höra en ton av hysteri som jag har svårt att hantera. Amerikaner kräver en nivå av säkerhet (för amerikanska medborgare) som världen inte tillhandahåller av egen kraft, den måste tillföras. Det är inte utan att jag förstår att den inställningen som provocerar så många runtom i världen. Å andra sidan ska sägas att alla amerikaner på amerikanska ambassaden talar vietnamesiska (precis som den stillsamme amerikanen i Graham Greenes roman, och ibland kanske av samma skäl...), ett halvårs intensivstudier är obligatoriska innan de får resa ut. Och den absolut hårdföraste familjen här på campen, den som är mest lokalt integrerad och dagligen äter sin frukost på hörnet som vilken hanoifamilj som helst, är en amerikansk frikyrkofamilj. De klagar aldrig över att stearinljusen brinner snett.
Skrivet till Isobel Campbell & Mark Lanegan: Sunday at Devil Dirt

Fotgängare

Varje morgon springer jag mina varv inne på det gamla sovjetiska diplomatområdet, Van Phuc. Varje morgon konstaterar jag lika förvånat att jag springer under palmer, inte tallar och granar som jag är van vid från Småland. Van Phuc är också ett socioekonomiskt mikroklimat, östdiplomaterna finns kvar men utspädda med småföretagare och biståndsorganisationer, alla lika angelägna om att ståta med nytvättade bilar och chaufförer i nystrukna skjortor. Jag funderar på fotgängare och på socialismen. Jag läser i morgontidningen att myndigheterna ska ta krafttag mot fotgängare som inte respekterar trafikreglerna, som inte går på trottoarerna (där det aldrig finns plats, eftersom de fungerar som uteserveringar, affärslokaler, hantverkslokal eller mopedparkering) och som inte går över gatan när det är grönt (för då kommer också trafiken, bara från andra hållet!). Man har kommit på att fotgängarna är ansvariga för ett stort antal dödsolyckor och att fotgängarna därför bör få betydligt högre böter idag. Med andra ord: fotgängarna låter sig köras ihjäl lite hur som helst, och det får de naturligtvis inte. Samma tidning berättar att kommunistpartiets centralkommitté i god demokratisk ordning denna vecka förbereder dokumenten inför den 11:e partikongressen, som äger rum nästa år. Dessa dokument ska hjälpa landet på dess fortsatta övergång till socialismen. Jag läste tre gånger för säkerhets skull, men varje gång stod det fortfarande till socialismen. Jag undrar så vad det betyder. Jag vet att vänstermänniskor ofta är hänsynslösare i affärer än andra, eftersom de anser sig stå över det kapitalistiska systemet och dess lagar och förordningar (bara uttrycket "lagar och förordningar" väcker deras löje). Men det trodde jag var på privatplanet. Här har vi ett helt land som bjuder in multinationella företag med sina låglönearbetare och dumpar prisbild efter prisbild på världsmarknaden (och därmed bidrar till vansinnesspiralen ökad produktion - minskad vinst - sänkta priser - ytterligare ökad produktion - ytterligare minskad vinst ...), som bygger lyxhotell och semesteranläggningar och golfbanor - på sin väg mot socialismen? Ett land som inte har gratis skola, inte fri sjukvård, inte allmän ålderspension? Ett land där förförra årets splitternya köpcenter redan har mögelskador och sprickor i fasaden, medan årets köpcenter skjuter upp på byggarbetsplatsen intill: billigare att riva och bygga nytt än att sköta det man har, det är som privatekonomi fast på makroplanet. Fotgängarna ska betala för sig, det är det enda som tycks säkert. Bäst man håller sig i form.
Skrivet till Soul Gospel, Soul Jazz Records

Tyger, tyger, tyger

Min frus garderob är full av plagg som hon aldrig kommer att använda. Själv har jag fler kostymer än det är sannolikt eller ens önskvärt att jag någonsin kommer att behöva. Vi har råd, vi har tid och det vore inte möjligt någon annanstans. Vietnam är ett låglöneland och ett hantverksland. (Precis som Hanoi i grunden är en medeltida stad, där gillen och skrån alltjämt sätter sin prägel på gatubilden och hantverket knuffar ut fotgängaren från trottoaren.) Det är svårt att inte lockas av det gammaldags i processen med knappnålar, tjock blyertspenna, måttband och sax. Kanske är det processen som lockar. I går var det hem till oss som sömmerskan kom och måttbandet åkte fram, tygprover visades upp (räcker det här till en hel klänning?) och mönster diskuterades. Det är lite julafton när sömmerskan kommer. Vi, som aldrig bjuder på kanelbullar, bjöd på kanelbullar. Hittar man inga chinos till tonåringen, syr man bara upp. För en gångs skull är det den egna kroppen och de egna behoven som är normen och inte en avvikelse, som i klädaffären. Många som kommer till Hoi An, skräddarstan, löper amok bland de många skrädderierna som syr upp i stort sett vad som helst från bröllopsfrack till amiralsuniform över en eller ett par nätter. I Hanoi tar det längre tid (vi hanoibor anser möjligen att tålamodet lönar sig) men Hanoi har något som inte Hoi An har, nämligen den väldiga tygmarknaden på Hue-gatan, inhyst i en traditionell saluhall som Östermalmshallarna eller Feskekörka. Tygmarknaden är fullständigt omöjlig att motstå. Högljudd, skräpig och inte särskilt fin i kanten. Expediterna sover på tygbalarna. Man får riva och slita bäst man kan - men om man orkar så kan man därinne i halvmörkret hitta de vackraste tyger man kan tänka sig, från alla epoker, i alla stilar, alla kvaliteter, färger och mönster. En besökande scenograf köpte så mycket att hon fick skicka hem med godsfrakt. Vietnam tillverkar också siden lokalt, grovt och hållbart och skimrande färgstarkt. Silkesmaskodling ingår som en del i många lanthushåll. Tygerna är möjligen det allra bästa med Vietnam. Huyen, sömmerskan som gör hembesök, som måttar och provar med munnen full av knappnålar, har gått tillskärarakademin och har precis startat en egen firma som säljer egendesignade klänningar på nätet: man kan klicka sig fram till det skräddarsydda. Kanske är det Huyen som är framtiden för Vietnam, i sin lågmälda men smarta förening av hantverkstradition och moderna kommunikationsmöjligheter. Jag hoppas åtminstone att hon är det. Konfektion i Vietnam handlar oftare om märkesjättar som hittat ett ännu billigare låglöneland än Thailand, Bangladesh och Kina. Det är ett effektivt sätt att hålla uppe BNP-ökningen som samtidigt tär fruktansvärt på alla möjliga resurser när framstressade gymnastikskor ska fraktas härs och tvärs över jordklotet. (Jag tänker också på en replik i nya Doctor Who, när en nutidstjej upprörs över en framtida rymdras som håller slavarbetare: "Och vem har tillverkat dina gymnastikskor då?") Huyen drömmer om att få bo som en svensk. Jag kan egentligen inte se något skäl till varför hon inte skulle få det.
Skrivet till Portico Quartet: Isla

Södran ligger på Ngô Thì Nhâm!

Länge leve frankofonin! Det är när man bor som vi, långt bortom allfarvägarna, som man inser kulturinstitutens betydelse. L'Espace, som det franska kulturinstitutet heter här i Hanoi, beläget hundra meter från det jätteminnesmärke över fransk kulturimperialism som Hanoioperan utgör (tänk er Fitzcarraldo fast på riktigt och utan Klaus Kinski: ett europeiskt operahus i ädlaste sekelskiftesstil som av jättehand lyfts från Paris och burits till det subtropiska gyttret för att ge en handfull franska kolonialadministratörer tillfälle att klä sig i frack), har den otacksamma uppgiften att tillhandahålla franskspråkig kultur utan att riktigt kunna gratisåka på några turnéer i närområdet; Hanoi är inte direkt något ställe som världsartister ändå passerar. I morgon, den 20 mars, är frankofonins dag vilket L'Espace firat hela månaden med film från hela den franskspråkiga världen. Höjdpunkten var nog gårkvällens konsert på Ungdomens teater (där vi tidigare sett svensk modern dans framförd av vietnamesiska dansare: Sverige håller sig väl framme i den här sortens kulturutbyten) med Dobet Gnahoré från Elfenbenskusten. För en gångs skull hade stora världen kommit till Hanoi. Vi är som sagt rätt svältfödda på levande musik, efter ett blir det lätt så att alla som spelar på mer än en sträng känns som världsstjärnor, men Dobet Gnahoré både uppträdde och lät som en på riktigt. Det var en riktig Södra teatern-kväll, med samma sorts publik och samma sorts musik (hon har säkert uppträtt på Södran) och samma sorts lokal; en riktig gammaldags teater med sidologer och parkett. Det var fullt till bristningsgränsen, varenda fransman, belgare, schweizare, kanadensare, nord- och västafrikan under femtio som undervisar, studerar eller jobbar i Hanoi var där. Och åtminstone varannan i publiken var vietnames, vilket jag misstänker att arrangörerna var extremt nöjda med. Kulturinstitutens egentliga uppgift att sprida sina respektive länders/språks kulturer skyms ibland av att de fungerar som samlingspunkter och tröst för hemlängtande expats. Vi var en extremt tacksam publik, som stod upp i bänkarna sista halvtimmen och aldrig ville gå hem. Vi kände igen lärare från barnens skola, Véronique som importerar gourmetmat och föräldrarna till Jonatans klasskamrat Xuan. Efteråt stod vi kvar på gatan (Ngô Thì Nhâm, där Hanois finaste herrskräddare ligger) och sköt upp hemfärden, rätt nöjda med att i ytterligare ett par minuter vara en del av publiken som strömmade ut från teatern genomsyrade av samma musik, samma rytmer och samma generositet.
Skrivet till Dobet Gnahoré: Djekpa La You

Tidig morgon

Hanoi är allra bäst tidigt på morgonen. Det bästa som finns är att öppna ytterdörren sex på morgonen, höra tuppen och duvorna, skrämma iväg en ödla och andas in luften som ännu inte mättats av bensin och rök utan luktar värme och blommor: som en svensk sommarmorgon när den är som bäst. Vietnameserna är ett morgontidigt folk. (På alla sätt och vis: under têt vacklade våra vänner på SCB uppklädda iväg i ottan till vietnamesiska statistikbyråns generaldirektör, där de serverades whisky klockan nio på morgonen.) Men inte så morgontidiga att de hunnit dränka staden i oljud: morgontimmarna verkar de vilja ha för sig själva. Går man ut på gatan klockan sex så möts man av en märklig syn. Solen har knappt tagit sig över horisonten, men gatan är full av motionärer. En grupp kvinnor i sjuttioårsåldern gör tai chi, en annan grupp i samma ålder står mittemot ambassaden och gör husmorsgympa till en skrällig bandspelare. En familj spelar badminton vid den stora rondellen, obekymrade av partiets stränga uppmaning på propagandaaffischen. (Till saken hör att alla dessa människor är klädda i ett plagg som jag uppfattar som pyjamas, vilket förstärker intrycket av tidig morgon: men jag ser dem i samma kläder på gatan även när de tar kvällspromenaden med barnbarnen.) Roligast är den grupp pensionärer som gör flamenco med gravallvarlig uppsyn och röda solfjädrar, precis som sig bör. ett tag dök deras tränare upp ensam på gatan, ungefär samtidigt som skolbussen gick, och vi var allesammans övertygade om att hon var galen: en ensam kvinna som stod på trottoaren och långsamt, långsamt gjorde flamencorörelser med utbredd solfjäder till en musik som bara hon kunde höra. På gatan finns också vid denna tid frukostköket: några låga plaststolar kring ett kokkärl där man serverar pho (uttalas "fö"), oxbuljongen med nudlar som är hanoibornas nationalrätt, för några kronor. Här äter alla som arbetar i närheten, vakter, taxichaufförer, trädgårdsmästare, sin frukost - för frukost är ett offentligt mål i Vietnam, då ska man ha hunnit ta på sig sin offentliga persona: middag däremot äter man helst hemma i familjen. Men nu har vi hunnit långt ut på gatan: mitt favoritögonblick är stunden på gården när jag är ensam med hibiscusen, fåglarna och luften som sakta värms upp, då är det omöjligt att gissa att vi befinner oss i ett av världens mest tätbefolkade länder.

Skrivet till McCoy Tyner: The Real McCoy

Papperstigrar

12000 människor: så många dör i trafiken varje år. Bara i Hanoi. Dessa dödsolyckor sker oftast till följd av alkohol, vilket gör att man nu diskuterar att skärpa lagen. Tyvärr anges tillåten mängd alkohol inte i promille utan i milligram, vilket inte gör den helt lätt att tolka, men om jag förstått saken rätt så skulle förändringen i stort sett innebära att man inte längre får köra salongsberusad. Problemet är bara polisens begränsade möjligheter att kontrollera att lagen efterlevs: ett fattigt land med begränsade sjukvårdsresurser tycker sig ha andra prioriteringar än blodprover för rattfyllerister, trots att man skulle spara åtskilligt på det. Det här verkar nog som början på historiens tråkigaste blogg, men jag är faktiskt på väg någonstans. Som bekant är rökning ett beteende som gjort en omvänd klassresa i västvärlden, och nu gör samma klassresa globalt. Rökning har blivit ett ulandsbeteende. I Hanoi röker alla, överallt och oavbrutet. Tobak är alldeles för billigt. Vilket inte betyder att man har råd att betala böter också. Sedan nyåret är det förbjudet att röka på offentlig plats i Vietnam, en lag som efter vad jag förstår är kalkerad på lagstiftningen i flera EU-länder. Häromdagen angav tidningen antalet gripna enligt denna nya lag: noll personer. En intervju med berörda myndigheter visade att man inte heller ser några möjligheter att i den närmaste framtiden efterleva lagen. Människor känner inte till den, och de som känner till den struntar i den, och även om de blev bötfällda skulle de strunta i att betala böterna och myndigheterna skulle inte ha några möjligheter att kräva in dem - så löd i korthet resonemanget. Här finns alltså en lag som lagstiftarna redan i förväg ger upp alla förhoppningar att efterleva, en lag som redan från början är en papperstiger. Detta i ett land där gapet mellan lag och verklighet redan är alldeles för stort på många punkter: trafiksäkerhet är bara en, gatuförsäljning en annan (all gatuförsäljning i Hanoi är förbjuden sedan ett år tillbaka, vilket ingen torde märkt något av), men även byggnadslov, arbetsplatsvillkor, jämlikhetsfrågor och så vidare i all oändlighet hamnar i detta gap. Papperstigrar är fulare än riktiga tigrar, men frågan är om de är mindre farliga för folkhälsan. De som bott i båda länderna säger att i Kambodja kan man utgå från att allt är tillåtet tills motsatsen bevisas, i Vietnam kan man utgå från att allt är förbjudet. Varför lägger man rökningen till detta berg av omöjlighet som staplas framför medborgarna? Varför gör man det i praktiken omöjligt för de flesta vietnameser att vara laglydiga? Är dessa lagar bara skrivna för att vifta med i internationella sammanhang? Inser man inte att detta gap skapar enorma möjligheter för maktmissbruk och underslev, småpåvar som närsomhelst kan sätta dit varann eftersom nästan allt grannen gör är olagligt? Är det meningen att alla vietnameser ska känna sig som i Kafkas "Framför lagen"? Vem tycker sig behöva en hållhake på 87 miljoner medborgare? Inte vet jag. Svenskar brukar ju klaga på att deras tillvaro är alltför reglerad - den som sett byggjobbarna i Hanoi balansera på balkar tjugo våningar upp, utan hjälm, utan lina och utan skor, men med ett par rejäla vodka i kroppen kommer aldrig mer att skämta om svenska skyddsombud, jag lovar.