Vad ville Ho?

Jonatans lag spelar fotbollsturnering. Eftersom man spelar många korta matcher med femmannalag delas Red River United upp i två lag, vilket gör att man behöver en extra coach och jag får rycka in - efter alla år av troget och hyggligt diskret hejande i regn, snö och fyrtiogradig värme får jag chansen. Och det går bra: de vinner sina första matcher, de håller ihop, de spelar till slut match om tredje pris. Det både liknar och inte liknar de otaliga turneringar jag bevistat i Stockholm med omnejd. Här finns lag från franska skolan och ryska skolan, här finns ett lag för barnhemsbarn, och här finns lokala lag med namn som Nguyen Du (Vietnams nationalpoet, jag gissar att det är ett skolnamn, ungefär som Tegnérskolan eller Viktor Rydbergs Gymnasium). Inte lika många föräldrar som på en svensk turnering: vietnamesiska killar förutsätts klara sig själva i större utsträckning. Det är lite ruffare arrangemang, lite smutsigare, lite enklare, plaststolar, stekhett solsken, enklaste möjliga servering (med öl direkt ur kylskåpet: första gången jag ser öl till salu på pojkfotboll) - men fotbollen är bra och domarna är från vietnamesiska fotbollsförbundet, inga tvångsinkallade tonåringar som det skulle vara i Sverige. Allra roligast är att göra sig själv till en fluga på väggen och bara lyssna på killarna i andhämtningspauserna mellan matcherna, höra språken som blandas, de olika erfarenhetsfönstren och tolkningsramarna som ska jämkas ihop, plötsligt blir det tydligt hur oerhört nyttigt det är för alla att få en titt på världen utanför Verona:
- Ser du killen där borta? Hans pappa har suttit i husarrest.
- Husarrest?
- Mmh. Han fick inte gå utanför sitt hus.
- Fy fan vad tråkigt jag skulle tycka det var (med djup inlevelse: att vara "grounded" är de här killarnas värsta straff).
- Vad hade han gjort då?
- Han hade skrivit grejer.
- Vad då för grejer?
- Om demokrati.
- Demokrati? Var det det som Ho Chi Minh ville ha?
- Jag vet inte, var det?
- Nej, han ville ha kommunism.
- Okej, jag fattar. När är nästa match?

Bai Bang bakom spegeln

Notera att den svenska flaggan är spegelvänd på bilden! Jag kan tänka mig att många av de svenskar som sett den dagligdags nog känt sig som Alice, som om de trillat ner i kaninhålet eller hamnat bakom spegeln. Den här fina skylten med sin vackra kvartett kvinnliga arbetare och tjänstemän pryder nämligen ingången till det största svenska biståndsprojektet i modern historia: pappersbruket Bai Bang. Framför allt det mest omdiskuterade: på gott och ont har Bai Bang varit ett begrepp, ett slagträ i debatten, som framhållits både som ett ovanligt lyckat exempel på bistånd (eftersom pappersbruket idag är ett vinstdrivande företag, som sysselsätter 2 000 människor direkt, håller igång infrastrukturen i en hel bygd och bl a resulterat i en yrkesskola) och ett ovanligt misslyckat exempel (eftersom det blev så mycket dyrare än väntat - 2, 6 miljarder kronor kostade det till slut - och tog så mycket längre tid, just för att infrastrukturen saknades från början). Säkert är att det inte blir några nya Bai Bang: de svenska biståndsprojekten ser inte ut så här längre, vi åker inte ut och gör längre, vi åker ut och lär ut hur man kan göra i stället. Jag har sett åtskilliga tryckerier i mitt liv, men det här var mitt första pappersbruk, men jag hade turen att besöka Bai Bang med Pelle, som faktiskt jobbat på pappersbruk i sin ungdom, och kunde bocka av jämförelsepunkter med svensk tillverkning och svenskt arbetsskydd. Och det var väl det mest märkliga: Bai Bang är ett helt vanligt pappersbruk, som hämtar upp trä från älven (nåja, floden) i ena änden och spottar ur sig kopieringspapper i A4-format i andra änden. Idag är det en helt vanlig arbetsplats. Svenska lyftkranar, kullager från SKF och ditresta experter från Uddevalla med snus under läppen - mitt bland palmträden, plåttaken och förfädersaltaren. (Fast så kanske inte de ditresta svenskarna tyckte, som efter arbetstid hölls åtskilda från lokalbefolkningen bakom ett högt staket mitt i djungeln - det här var på den tiden vietnameser var förbjudna att umgås med utlänningar.) Och det var väl det som var meningen med biståndet: att hjälpa ett fattigt land att uppnå det som vi tar för givet, det som är normalitet för oss. Då var det papper: idag är det snarare det man kan skriva - eller inte skriva - på de där papperen som det svenska biståndet handlar om.

Fantasyn till makten

Idag är en nationell helgdag i Vietnam, till åminnelse av de legendariska Hungkungarna, en sagodynasti som tillskrivs enandet av landets norra delar. (Dynastin grundades genom äktenskap mellan en drakkung och en älvadrottning, bara så ni vet.) Halvannan timmes bilfärd nordväst om Hanoi ligger templet till deras åminnelse, dit alla beger sig såhärårs, för att tända rökelse och visa sin vördnad. Dit åkte vi med poliseskort, en klassisk motorcade som på film, med en polisbil med tjutande sirener som körde först för att tvinga störande trafik av vägen: bilkaravanen som pressades fram genom den föga samarbetsvilliga trafiken bestod kanske inte direkt av stadsöverhuvuden, utan av ambassadens anställda och medföljande som bjudíts på en trevlig utflykt och nu kände sig svenskt generade över att ställa till så mycket besvär och uppseende (fast jag tyckte i smyg att det var lite häftigt eftersom det var precis som på bio). När vi väl kom fram var det en trängsel som på Kiviks marknad: alla skulle uppför samma leriga stig till templet, tända rökelse och betyga sin vördnad, och alla skulle göra det samtidigt, ganska många vietnamesiska män var helgdagsrunda under fötterna och det massiva säkerhetsuppbådet kring de svenska gästerna var mer än lovligt nervösa. I stället för att i förväg ordna avspärrningar eller en särskild väg avsåg man att bokstavligt talat knuffa oss genom folkmassan, och satte igång med detta under stort allvar och hyttande med batongerna - en form av artighet som jag hade svårt att riktigt uppskatta, måste jag erkänna. Det var varmt, svettigt, trångt, genant och jag tycker dessutom inte alls om när främmande människor tar på mig och/eller säger åt mig vad jag ska göra. Ingen hade heller riktigt lyckats förklara för oss vad det var vi skulle se, hur gammalt det var eller vad som var så speciellt med det. Jag kände djup beundran för vår ambassadör, som regelbundet måste visa åtminstone ett artigt intresse även i situationer som det inte är mänskligt möjligt att intressera sig för (till exempel för att man inte uppfattar vad det egentligen är som händer). Som utsänd i främmande land måste man kunna möta uppenbara motsägelser och inkonsekvenser utan att påpeka dem, vilket jag med min kvällstidningsbakgrund, där det är just är de konfrontativa frågorna som är viktigast att ställa, får bita mig i tungan för att klara av: varför till exempel firar ett kommunistland överhuvudtaget kungar, sagokungar dessutom? Å andra sidan har personkulten genom åren suddat ut alltfler av Ho Chi Minhs mänskliga särdrag tills han också antagit konturerna av en sagokung, perfekt i alla lägen (visste ni till exempel att Ho Chi Minh var en av skämtteckningens pionjärer?), och uppståndelsen kring Hungkungarnas tempel var platt intet jämfört med den rigoröst bevakade andakt som råder vid Hos mausoleum. Kulten kring Hungdynastin har naturligtvis med dess mytiska ursprung att göra, så bekvämt för en kommunistisk historieskrivning: inga besvärande fakta kan sätta vårtor på porträttet, inga snedsprång eller ovanor måste sminkas bort. Sagan, som kan renodla den önskvärda sanningen, kanske rentav är den renaste formen av historiematerialism? Möjligen gör min bakgrund som fantasyförfattare att jag har en lysande framtid som nationalhistoriker här?
Skrivet till Dorothy Ashby: The Rubaiyat of Dorothy Ashby

Skjuta eller spruta?

Det är ingen hemlighet att Vietnam tillhör den minskande gruppen av länder som alltjämt både utdömer (59 förra året, enligt Amnestys ytterst återhållna siffror) och tillämpar (9 förra året, enligt samma källa: det är alltså en minimisiffra) dödsstraffet. Det är faktiskt bara åtta länder i Asien som fortfarande tillämpar dödsstraff, däribland det svenska turistparadiset Thailand. Detta är som sagt ingen hemlighet - googlar man "vietnam dödsstraff" så kommer Amnestysiffrorna direkt, under en rad betalda resebyråannonser, bland annat Fritidsresors för semesterparadiset Phu Quoc (gammal fängelseö, liksom Can Dao där man numera kan spela golf). Naturligtvis ska ni resa till Vietnam, ju fler ögon som riktas mot det här landet desto bättre: men ni ska ha klart för er vart det är ni åker. Därför vill jag gärna berätta om en diskussion som fördes i nationalförsamlingens ständiga utskott (det låter som något från franska revolutionen) igår: man anser att bruket av exekutionsplutioner sätter en omänsklig och inhuman press på de lagens väktare som ska utföra domarna, och därför vill man gå över till avrättningar med giftinjektioner i stället. Det skulle vara mindre plågsamt, billigare och mindre psykologiskt skadligt - för bödlarna. Ständiga utskottet beslöt att ägna det närmaste året åt att utarbeta hur man praktiskt ska kunna gå över till giftinjektioner, under tiden får alltså de stackars exekutionsplutonerna fortsätta med sin traumatiserande verksamhet. Bilden föreställer en giljotin som användes av fransmännen för att avrätta vietnamesiska revolutionärer och nationalister som satt i Hoa Lo, "Hanoi Hilton" som amerikanerna kallade stadsfängelset (nu granne med Hanoi Towers, ett luftkonditionerat lägenhetshotell för utlänningar med ett shoppingcentrum där vi går och klipper oss). Hoa Lo är idag museum med en grym men effektiv pedagogik: jag har tagit hårdförare gäster dit, så jag har sett den där giljotinen några gånger, man vill gärna inskärpa i besökarna hur taskiga fransmännen var mot vietnameserna (och hur snälla vietnameserna var mot sina amerikanska fångar: en hel avdelning av museet ägnas åt bilder på glada amerikaner som spelar gitarr, firar jul och hyllar Ho Chi Minh). En av dem som avrättades var Nguyen Thai Hoc, som gett namn åt gatan vi tar varenda dag in till stan. Jag tänker inte ens försöka komma på någon avslutningspoäng.
Skrivet till Arthur Verocai: Arthur Verocai

Vulkanaska

Man kunde tro att Vietnam ligger tillräckligt långt bort för att undgå verkan av isländska vulkanutbrott, men då har man inte förstått hur världen hänger ihop. Den moderna kulturen går i hög grad ut på att upphäva eller åtminstone förneka avstånd i rummet: när inte det längre är möjligt så blir detta avstånd närmast fysiskt i sin oöverbryggbarhet, som det måste ha tett sig på, tja, Kiplings tid. Ju längre hemifrån, desto mer beroende av de kommunikationer som finns. Tåg till Hanoi tar minst elva dagar, och den postbåt som trafikerar Fjärran östern finns nog bara i Kiplings diktvärld: när luftrummet över Europa fylls av vulkanaska stängs även vi av från världen. Isländska vulkanutbrott är lika katastrofala för vår kontakt med yttervärlden som rödskjortornas revolt i Bangkok, och när bägge inträffar samtidigt är det bara att ge upp. Det betyder att kurirposten blir liggande, att fäder och äkta män på Sverigebesök blir sittande ute på Arlanda - och att vänner vilkas Hanoibesök sedan ett halvår planerats med militärisk noggrannhet närmast minut för minut får ställa in från ena dagen till den andra. Packade resväskor, nyinförskaffade pass i Stockholm: i Hanoi nystädat gästrum, nyköpta blommor, små gästtvålar, fylld kyl och frys, bokade resor till Halong Bay och Hoi An. Och inga flyg till eller från Europa. Hanoi visade upp sig sitt söndagsfinaste ansikte, sitt smutsigaste och mest exotiska och extremorientaliska och skynda-innan-det-försvinner-och-blir-som-Singapore-ansikte: men vad skulle vi med det till, när vi inte fick visa det för nån? Till sist gjorde vi som alla andra expats, tröstgick på bio och tröståt söndagmiddag på Al Fresco's i stället. Nu undrar jag, som väntar på en beställd blankett, om Skatteverket kommer att acceptera vulkanaska som orsak till försenad inlämning av självdeklarationen?
Skrivet till Charles Lloyd: Jumping the Creek

När jag hör ordet tillväxt...

Miriams klass har produktion som tema just nu, och en av höjdpunkterna ägde rum häromdagen: utflykt till Hondafabriken för att se hur en moped blir till. Som medföljande har man lite mer tid att följa med på skolutflykter, och man är ju dum om man inte tar chansen att få snegla på barnens vardag: den kommer inte tillbaka. Fast jag ska erkänna att det vaknar en motvallskäring i mig inför skolans sätt att räkna med a) att varje familj har en hemmavarande förälder b) att denna står till skolans förfogande. Ytterligare en liten kulturkrock: det amerikanska skolsystemet verkar fortfarande räkna med bakande hemmafruar som inte har något bättre för sig än att ställa upp som ordningsmän (ett mail om att papporna kanske kunde handha fotbollsmålet på vårbasaren är typiskt för skolans attityd). Vilket inte hindrar mig från att följa med, mina barns barndom får jag aldrig tillbaka (även om jag fick tillbaka min egen genom deras) och man behöver inte ingå i kollektivet Duktiga Föräldrar för det. Alltså åkte jag buss med ett 60-tal nioåringar trekvarts bilresa utanför stan: Hondafabriken var verkligen en riktig fabrik med löpande band och monteringsstationer och vajrar i taket och enorma cisterner för kylolja och vatten, här tillverkas 1 800 mopeder om dagen och här arbetar 6 000 människor under den japanske fabrikschefen, som log vänligt och svarade tålmodigt på barnens frågor genom tolk. Inte många av oss hade sett ett riktigt löpande band förut - det ser ut precis som i Moderna tider, det bara går lite långsammare. Det borde finnas något tilltalande i att se de lösa delarna steg för steg monteras ihop till en maskin som man ser i tusentals på gatan varje dag. Som flygplansmodellerna jag byggde som barn, bara större. Ändå blev jag gravt deprimerad. Det här är alltså villkoret för Vietnams ekonomi, det som gör att man har den tredje högsta tillväxttakten i Asien. Det här är villkoren för en stor del av den miljon vietnameser som kommer ut i arbetslivet varje år - en plats som kugghjul i en gammaldags tillverkningsindustri på väg att försvinna helt från västvärlden. Vietnam ska tillverka mer och mer skräp i allt snabbare takt för att överleva ekonomiskt. Och unga vietnameser ska stå och andas in plastångor utan att se solen och förstöra sina ryggar för usla löner (2 miljoner dong, drygt 800 kronor, i månaden var maxlön för en fabriksarbetare) och vara glada och tacksamma dessutom. Och världen ska konsumera allt detta, världen ska fortsätta översvämmas med 1 800 nya mopeder varje dag bara från denna lilla fabrik, och förorenad kylolja och förorenat vatten och metallspån och plastspån och plastfärg och ... Det här är vad det handlar om ytterst, tänkte jag. När politiska bedömare från väst säger att den ekonomiska utvecklingen måste föregå den politiska, får de det bara bättre så kommer demokratin av sig själv, så är det sådana här fabrikslokaler de menar, vare sig de vet det själva eller inte: tror de verkligen själva att människor blir mer självständiga, mer kritiska av att skruva i samma mutter var 27:e sekund? Alla summit meetings och ekonomiska rapporter och bilaterala avtal och handelsavtal och kontrakt handlar om detta: hur många vietnamesiska tonåringar ska ha turen att stängas in i fula fabrikslådor för resten av sina liv nästa år? De är så unga, allihopa, vad händer med dem som inte orkar hänga med i takten längre? De flesta vinkar glatt åt oss, några är generade över att bli uttittade av 60 skolbarn (och de 60 skolbarnens Duktiga Föräldrar). Ute skiner solen, det som syns av den genom diset från Hanois tre miljoner mopeder och vespor (1 800 nya varje dag). Något håller på att gå alldeles fel, det behöver man inte vara Al Gore för att inse.

Extremorientalism, del 2

Han hette Léon Werth, levde 1878-1955 och var en fransk författare som idag främst är ihågkommen för att hans gode vän Antoine de Saint-Exupéry tillägnade honom Lille prinsen. Werth gjorde skandal med sin debutbok, den antimilitaristiska Clavel soldat från 1919. Werth var anarkist och en av de första franska vänsterintellektuella som varnade för Stalin. År 1925 reste Werth till södra Vietnam, som då kallades Cochinkina och publicerade året därpå Cochinchine, en reportagebok som gjorde skandal genom sin bild av fransmännens beteende i Indokina. Tack vare entusiasmen hos det lilla förlaget Viviane Hamy (där det finns en djup kännedom om europisk mellankrigslitteratur) kan man läsa Cochinchine i nytryck. Den skildring som ges av tjugotalets Saigon är både överraskande rakt på sak och överraskande sensuell: Werth fångar både solnedgången över Mekong och den svårt överviktige europén som kräver att bli körd i cyklo och blir högröd av ilska så fort han inte blir åtlydd. Cochinchine är ett fantastiskt exempel på extremorientalism när den som allra bäst, och det säger jag helt utan ironi. Werth blir redan vid ankomsten våldsamt förälskad i det vietnamesiska - eller "annamitiska", som han säger med tidens ord - sättet att leva. Han finner en förfining, en lätthet och en grace som saknas hos de klumpiga européerna. Cochinchine är både en kärleksförklaring och ett våldsamt uttryck för själväckel: "sällskapshundar", det är så Werth tror att européerna framstår i inhemska ögon. Alla européer som Werth ser är för stora, för klumpiga, för aggressiva - medelmåttor som tror sig förvandlas till furstar i Vietnam genom kolonialismens ojämlika villkor och beter sig därefter, lever ut varje tillfälle att förödmjuka, skrika och slå de infödda. Det är ett beteende som man fortfarande kan iaktta: jag har hört så många västerlänningar (däribland mig själv) höja rösten helt i onödan, rädda att bli lurade eller missförstådda. Vietnameserna däremot har en naturlig värdighet och en finess som Werth anstränger sig att leva upp till: "i deras sällskap känner man sig alltid ouppfostrad". I sällskap med sin vän Nguyen An Ninh besöker Werth samma platser och väcker en liknande misstro som Marguerite Duras bara några år senare ska väcka genom att umgås med Älskaren över de rasgränser som kolonialismen fastställt. Han försöker dela "annamiternas" villkor och upplevelser, och väcker skandal genom att gå till fots eller åka spårvagn i stället för bil eller cyklo. Det bästa med Cochinchine är reportaget, den anspråkslösa men välskrivna skildringen av hur det faktiskt såg ut, lät och luktade i Saigon och Mekongdeltat anno 1925, när franska Indokina blomstrade. Han besöker opiumhålor, bordeller och tuppfäktningar och finner överallt samma "enastående aristokratiska uttryck" - dvs. det han saknar mest hos sig själv. Han fascineras av det hermetiska leendet hos vietnameserna, ett leende som inte anförtror en något. Många av Werths iakttagelser kan man göra än idag, t ex om hur lätt vietnameserna sover, och hur lätt de vaknar. Han konstaterar att sömnen i Vietnam inte är ett plågsamt tillstånd som i Europa: "Varelser som är lättare lever i en värld som är lättare." En annan iakttagelse gäller religionen: det tycks inte spela så stor roll, säger Werth (som ändå liksom nästan alla besökare genomgår en period av buddhistisk fascination) om det är Buddha eller Kristus som står staty i templet, det viktiga för vietnameserna är ändå altaret till förfäderna. Samtiden upprördes av Werths ohöljda skildring av hur fransmännen förtingligade vietnameserna. Ändå skulle det dröja trettio år och två krig innan man gav sig av. Jag kan känna stor sympati för Léon Werth, men det går inte att komma ifrån att hans bok är lika mycket ett uttryck för europeisk etnocentricitet, extremorientalism, som vilken kolonialistisk propaganda som helst: Werth definierar också vietnameserna i motsats till sig själv, det är bara det att han inte tycker om sig själv. Är det inte nästan lika förnedrande att bli förgudad i blindo som förslavad i blindo?
Skrivet till Genesis: The Lamb Lies Down On Broadway