Författarbesök

Med åren har jag samlat på mig en del bisarra erfarenheter av författaryrkets utåtriktade sidor. Som författare förutsätts man av någon anledning inte bara kunna skriva utan även prata (och dessutom ha något att berätta), vilket gör att det händer att man blir inbjuden att göra just det(om skrivande i allmänhet eller ens eget i synnerhet) i skolor. Ibland är dessa skolor författarskolor, vilket underlättar: då kan man tala om konkreta ting, praktiska strategier - skrivandets hantverk. Jag minns hur jag själv som ambitiös gymnasist torterade en gästande Jersild med frågor om meningen med Barnens ö (han skruvade på sig och menade att han bara ville berätta en historia), men det vanligaste är nog att eleverna har en ganska vag bild av vem man är och vad man skrivit. Mardrömmen - åtminstone i det frisläppta Sverige - är högstadiet, och jag har varit med om att skolledningen har ljugit om elevernas ålder för att man inte ska dra öronen åt sig. Frågan är om inte mitt besök i Nguyen Du-skolans författarklass häromdagen ändå tar priset i egendomlighet. Nguyen Du är Vietnams nationalskald, och hans Berättelsen om Kiêu sägs vara landets bidrag till världslitteraturen, den episka dikt som alla läser i skolan. Att en skola i Hanoi heter Nguyen Du-skolan är med andra ord inte märkligare än att en skola hemma heter Tegnér- eller Rydbergskolan. Att den har en författarklass med sextio (60!) elever i nittonårsåldern är desto märkligare, tycker jag - särskilt som litteraturen inte gör något större väsen av sig för övrigt, men jag försäkrar mig om att de också får lära sig lite om manusförfattande så att några av dem inte behöver gå helt lottlösa genom livet. Att man bjuder in mig säger en del om hur svältfödda på kontakter med yttervärlden man är - ingen har något närmare begrepp om vad jag skriver eller vad jag har att säga, eller ens vad svensk litteratur, men en vän till mig är vän med en lärare på skolan, som inte är sen att ta chansen att låta sina elever träffa En Riktig Utländsk Författare. Jag tackar ja för att göra henne en tjänst, svårare än så är det inte. Jag ägnar några kvällar åt att fundera över hur och vad jag kan berätta för några vietnameser som inte kan skilja Sverige från Schweiz och vilkas begrepp om modern utländsk skönlitteratur är i jämnhöjd med Jack London och Maxim Gorkij (bägge godkända enligt klassisk kommunistisk litteraturdoktrin). Särskilt som jag ska prata engelska - ett främmande språk, trots allt - och bli tolkad till vietnamesiska av okänd person, så de möjliga felfaktorerna är oändliga och utmaningen är att hålla sig enkel (jag som gärna komplicerar det lite, letar efter motsättningarna, undantagen). Jag blir givetvis hämtad i bil, fastän det skulle ta mig en kvart att gå. Men jag blir genomsvettig så fort jag kliver ur bilen, det är tryckande och skolan har inte råd med någon luftkonditionering. Jag blir inföst i ett kinesiskt finrum för att bekanta mig med högdjuren, dricka beskt te och introduceras, vilket tvingar mig att lägga band på min naturliga avighet i sådana situationer, jag får en diktsamling på vietnameiska som heter Röd färg och handlar om dem som dött kriget, den är signerad och poeten får tårar i ögonen när han berättar om dem som dött i kriget. Jag blir misstänksam och sur, men det ger med sig när jag får träffa tolken, som visar sig vara dagens stjärna: han är klädd i vinröd kung fu-dräkt med klassiska vietnamesiska träskor, han är mycket riktigt kung fu-tränare, men också utbildad läkare, poet och musiker. Hans fjortonåriga dotter som dyrkar Astrid Lindgren är med som hejaklack. Så kommer vi in i klassrummet, varmt som en bastu, där de snälla tysta förväntansfulla eleverna sitter - på svarta tavlan sitter ett jättefoto av undertecknad (samma som vi använde som pressbild till Mask). Jag har med mig en stor hög böcker med svensk litteratur i översättning till vietnamesiska från ambassaden, jag låter tolken läsa Tranströmer på vietnamesiska, jag pratar om likheter mellan folken (den svenska fattigdomens betydelse! vårt bondska förflutna!) och skillnader (tvåhundra års fred! demokrati! yttrandefrihet!). Jag pratar naturligtvis om Nobelpriset, det vill alla höra om. Jag berättar med utgångspunkt i Berättelsen om Kiêu om den svenska litteraturen, börjar i romantiken, pratar om Strindberg, om arbetarförfattarna (eftersom jag vet att de känner till Gorkij och Jack London) om kvinnorörelsen, om Vietnamengagemanget och Göran Sonnevis Vietnamdikt som exempel på hur en text faktiskt kan gripa in i verkligheten och förändra den. Jag berättar om svensk barnlitteratur. Jag berättar om mitt jobb på Bonniers, om arbetet med manusgruppen, om trender och vad vi letar efter. Jag pratar om dagens litteratur, om queerlitteratur och om försöken att riva ner gränsen mellan verklighet och fiktion, om den nya självbiografiska trenden och den nya hänsynslösheten. Jag säger till dem att skriva sant. Sen har mirakulöst nog två timmar gått, och tolken tar chansen att läsa några egna dikter när han nu har en publik på sextio personer, varav flera författare och lärare i författarskolan, säkert viktiga personer att odla och visa upp sig för, jag tänker mig lite Författarförbundet, Biskops-Arnö, det gäller att nätverka och ta för sig, även om vinsten är ÄNNU mer symbolisk för en vietnamesisk författare än för en svensk, här hägrar inga stora upplagor precis, inga världskontrakt, inte ens en plats i akademien. Däremot en lunch: tolv personer går på restaurang och äter lunch i två och en halv timme för att fira mitt föredrag, en helt vanlig dag på jobbet, och jag förvånas över hur lugnt man tar det - har de inga jobb att gå till, dessa viktiga människor? Men nej, de skålar och byter visitkort, och jag tackar som jag lärt mig (i Vitryssland): genom att sjunga Bellman. Det går alltid hem. Bellman möts upp med tårdrypande lantliga kärlekssånger - och La Isla Bonita! Det visar sig att Luân, som hjälpte mig med tolkning under klosterbesöket för några veckor sen (som det här är en sorts betalning för), kan hela texten till La Isla Bonita. Jag tackar för mig. Det bästa jag gör under hela besöket är ändå att se till att tolkens självsäkra dotter, som älskar Astrid Lindgren och kallar sig själv "A Worm of Books"), får Mio min Mio på vietnamesiska. Innan jag går frågar läraren om jag inte vill komma tillbaka och prata om berättarteknik... Hemma upptäcker jag att vi har Karlsson på vietnamesiska också, så om inte annat får jag väl komma tillbaka för att hon ska få den...
Skrivet till Seu Jorge: Carolina

2554 ljus på tårtan

Idag firar vi Buddhas födelsedag, den 2554:e i ordningen - buddhismens motsvarighet till julafton, med andra ord. Jag var inbjuden till en festmåltid i Van Niên-pagoden, och klev på 25:ans buss finklädd i vit skjorta och mina nya vita Converse. Det är en ofattbar trängsel utanför pagoden, särskilt inhyrda parkeringsvakter motar bilar och motorbikes allt längre bort längs gatan. Därinne är det som en stor fest med bord dukade över hela den vackra tempelgården, barn springer omkring, finklädda gamla kvinnor med svartmålade tänder ler mot mig och man köar för att tända rökelse och be inför den splitternya buddhastatyn i jade. Bönetrumman hörs, musik spelas, någon mässar böner. Solen skiner och pagodens överstemunk, eller abbot, Thích Minh Tuê, sitter och ler i solen, nöjd som en katt. Det är som en riktig födelsedagsfest, där födelsedagsbarnet bjuder alla som kommer och uppvaktar på mat: överallt dukas det upp en buddhistisk festmåltid, med typisk imiterad karnivorisk mat - kyckling, räkor och fläskkött, alltsammans gjort i tofu. Till det dricker man ljummen Fanta. Med mina frälsningsarméanor är jag ytterst svag för kyrkor som bjuder på mat. Jag minns fortfarande när Hare Krishna utspisade alla som satt och tjuvlyssnade på Carlos Santana på Kastellholmen. Det är något ursprungligt, en tydlig och enkel handling av medmänsklighet: fem kornbröd och två fiskar. Ännu mer imponerad blir jag av ett annat inslag i födelsedagsfirandet. Det är en lång kö som ringlar sig framför en staty av det nyfödda buddhabarnet, jag ställer mig i den, jag tänker att man bara ska hälsa på statyn men upptäcker att man får en bytta att ösa upp vatten ur en hink och hälla över statyn. Hela församlingen får alltså vara med att döpa den nyfödda buddhan, det är en vacker och enkel ritual. Står man lite utanför som jag gör, så påminner det en del om församlingsliv i andra kyrkor man sett lite från sidan - de flesta känner igen varandra, hälsar och umgås, och kanske detta umgänge och den bekräftelsen är lejonparten av deras religiösa liv, det de behöver mest, vare sig de är svenska pingstvänner, vietnamesiska buddhister eller engelskt högkyrkliga, och varför skulle de inte få det? Idag var jag i alla fall med och döpte den nya buddhan.

Hanoikyss

Just nu försöker jag hindra en Hanoikyss från att bli infekterad i fukten och värmen. En Hanoikyss får man på insidan av smalbenet, halvannan decimeter över fotknölen: det är en lättare brännskada som man får när man har shorts och råkar komma åt det brännheta avgasröret på en motorbike. Den ser som alla lättare brännskador betydligt värre ut än vad den är, men måste givetvis tas hand om med tanke på klimatet och den allmäna gatuhygienen. Jag gillar namnet, som jag hörde första gången för något år sen av min son: det har en kosmopolitisk fläkt, en antydan om skolår i fjärran land, med läxböckerna instuvade på ramen till en rostig gammal moppetaxi i en förfallen och överbefolkad föredetta fransk provinshuvudstad, det låter som Kipling anno 2010, vilket väl också var precis vad jag drömde om att kunna ge mina barn.
Bland de snälla svenska männen cirkulerar just nu nyheten om en helt annan sorts Hanoikyss: ett tidningsreferat av måndagens debatt i Nationalförsamlingen om dödsstraffet. Ska man använda injektioner eller exekutionsplutoner? Det är inte första gången den här diskussionen förs, inte ens första gången som jag i egenskap av chockad svensk refererar den (och jag kan ärligt säga att jag inte vet om det som chockar mig mest är diskussionen i sig, eller det faktum att landets största engelskspråkiga dagstidning anser att den bör återges som förstasidesnyhet). Det roliga är att man faktiskt diskuterar vad som är humanast. Giftinjektioner är mindre psykologiskt skadligt för bödlarna, hävdas det. Varför kan vi inte använda automatvapen för att minska den psykologiska pressen på exekutionsplutonen, frågade en ledamot från Röda flodens delta. Vietnam vore inte heller Vietnam om man inte också diskuterade vad som skulle ske med de avrättades kroppar - skulle de i enlighet med god vietnamesisk religiös sed återlämnas till familjerna, så att de dödas andar kan få ro, som vissa ledamöter hävdar, eller är det för lindrig behandling av kriminella även efter döden, som andra ledamöter hävdar? Det tycker vi svenska män är fantastiskt: att man kan vilja fortsätta straffa någon även när vederbörande är död. Diskussionen går vidare, och under tiden fortsätter man avrätta folk som vanligt, det vill säga skjuter ihjäl dem med exekutionspluton.

Hemma i pagoden

Genom en lång och komplicerad serie av tjänster och gentjänster - så komplicerad att denna serie på vägen förvandlats till något som till sist måste kallas vänskap - hamnar jag i den situationen att mitt intresse för buddhismen blir dramatiskt övervärderat och jag blir inbjuden en söndagmorgon till enskilt samtal med abboten för ett av Hanois kloster, den vördnadsvärde Thich Minh Tue. Vi är fyra människor som sitter i abbotens tjänsterum och sippar på vårt beska gröna te tidigt denna söndagmorgon, enkom för att jag råkat häva ur mig något oöverlagt och överdrivet om mitt intresse för buddhismen: jag, abboten själv, vår väninna och hennes yngre kollega som fungerar som tolk. Hur hanterar man en sådan situation utan att någon blir besviken? Jag ska få svar på alla mina frågor om buddhismen, är det tänkt. Tyvärr har jag egentliga inga frågor om buddhismen. Jag vet ungefär så mycket jag tycker mig behöva veta om buddhismen, det är inte den som är x-faktorn i min andliga ekvation, anser jag: denna utgörs helt och hållet av mig själv. Jag frågar om honom i stället: han berättar att han föddes som den yngste av fem bröder och att pappan dog i Vietnamkriget. Han har varit i det här klostret, som ligger vackert vid Hanois Westlake, i åtta år. (Under hans ledning, berättar vår väninna efteråt, har klostret blomstrat.) Han petar naglarna och rör i sitt te. Hans bruna dräkt är nytvättad och luktar gott, han har guldlänk runt handleden och utstrålar hela den självsäkerhet som jag annars bara mött hos katolska präster: självsäkerheten hos den som har både Gud och världen bakom sig. Buddhismen är mycket enkel, säger han. Följ bara undervisningen. Buddhismen är både den mest ödmjuka och den mest moderna religionen. Det handlar om glädje och om att leva i nuet. Hur följer man undervisningen? När ska man gå till pagoden? När man behöver, det finns inga särskilda dagar. En buddhist är glad. Låt sinnet få ro. Det finns 80 400 regler och föreskrifter, men bara tio som är viktiga, åtminstone om man bara tänker följa buddhismen som "familjemedlem". Jag ber honom reda ut vad som är buddhism och vad som är inhemska religioner i pagoden, hur buddhismens tomhetsideal kan förenas med allt krimskrams, alla förfäder och lokala smågudar. Han förklarar att buddhismen är mycket tolerant, men att tacksamhet mot förfäderna är något mycket viktigt: det handlar om att ge tillbaka all den tur man fått i livet - av föräldrar, lärare, flickvänner, familj och barn. Man måste tro på sin tur. Han ser så glad ut. Jag anar att det som vanligt är jag som krånglar till saker och ting i onödan. Han talar om ett begrepp som betyder tur och lycka, men också något större; öde. Jag föreslår karma. Alla tre tittar oförstående på mig. Jag tackar för mig, säger att jag tagit upp hans tid länge nog. Jag har med mig några små presenter, lite kaffe, en skiva med svensk musik. Han lyser upp ännu mer och ger mig en skiva med musik från pagoden. När vår väninnas medarbetare tar en bild av mig tillsammans med abboten lägger han armen om mig. Vår väninna och hennes medarbetare visar mig runt medan den vördnadsvärde Thich Minh Tue lägger sig i en hängmatta. Jag säger att det är fridfullt här, Thich Minh Tue säger att jag alltid är välkommen. Vår väninna berättar att han hjälpte hennes familj för några år sen, när hennes son dog. Han gjorde ceremonin för de döda tillsammans med henne, en ceremoni som tog flera nätter. "Jag sände min sons ande till den här pagoden", säger hon och visar mig ett Instamatic-foto av sonen som sitter uppe på en vägg. Hon tänder en rökelsesticka under fotot. Det är alltså inte en pagod vilken som helst hon har bjudit in mig till, det är pagoden där hennes sons ande bor. Jag frågar om Plum Village, som hon nämnt vid något tillfälle: är inte det en buddhistisk organisation som är förbjuden i Vietnam? Känner han till verkligen den? Jo, säger hon: han känner nog inte till den, men han vill nog inte prata om den, för buddhister tycker inte om konflikter. Jag känner mig dum och enkel som gräver efter konflikter hela tiden, som har så svårt att gå utanför mina egna ramar om hur religion ska se ut: smakfull, vitkalkad, boklärd, lågmäld - det är ju inte ett signalement på religion i största allmänhet utan på nordisk lutheranism och ingenting annat. Varför skulle en vietnamesisk munk avstå från sitt guldarmband för att leva upp till mina mor- och farföräldrars ideal? Mitt på klostergården står ett fikonträd. Jag önskar att jag kunde sätta mig under det och sitta kvar tills jag förstår lite bättre. Men det gör jag naturligtvis inte, jag tar bussen hem i stället.

Därför vann de kriget

Någonstans har jag läst att Winston Churchill, som var osäker på hur länge hans nya allierade sovjetryssarna skulle kunna stå emot angreppet från den tyska krigsmaskeinen, lugnade sig efter att ha besökt Moskva mitt i vintern, och sett hur ryssarna åt glass ute på gatan i trettio graders kyla: Det här är ett folk som inget biter på, de låter sig knappast besegras i första taget, sa Churchill, vilket han ju hade rätt i. Om det hade funnits någon med samma elementära iakttagelseförmåga i Vita huset, så hade amerikanerna nog tänkt sig för innan de engagerade sig i Vietnam. Har man sett vad en vietnames är beredd att lasta på sin cykel eller moped, förstår man att det här är ett folk som inte ger upp i första taget, ett folk som inte anser något omöjligt. Men varken amerikaner eller fransmän kan ha tagit trafiken på allvar: fransmännen förlorade bokstavligt talat slaget vid Dien Bien Phu för att de underskattade vad en vietnames kan lasta på sin cykel. Det finns en fotobok, Beasts of Burden, som är populär bland utlänningar och enbart består av bilder på överlastade mopeder. "Envishet" är ett för milt ord. Allting går att laga, allting går att använda. Man kan komma att tänka på Vilhelm Mobergs utvandrare, men "Asiens smålänningar" ger också bara en vag aning om vad det är fråga om: de ger sig aldrig. A-l-d-r-i-g. Det finns en motorbikeförare utanför vårt hus som varje dag frågar mig om inte jag ska åka med honom, trots jag aldrig åkt med honom (han hittar överhuvudtaget inte i Hanoi, enligt min son) och aldrig kommer att åka med honom; för det mesta ser han mig i träningskläder och borde ana att jag avser att förflytta mig för egen maskin, men jag lovar att om jag en dag bärs ut från svenskcampen så kommer han med samma obändiga optimism luta sig fram och fråga kistan: Motorbike?

97-procentig lycka

Idag, den 19 maj, fyller Onkel Ho 120 år. Som alla enpartistater gillar Vietnam födelsedagar (nyss var det partiet som fyllde jämnt) och den här har utannonserats i veckor: med prydlig krita påminner kvarterets folkkommissarie på den lokala anslagstavlan: glöm inte Ho Chi Minhs födelsedag! Över Hoan Kiem svävar färgglada ballonger, och i kvarteren kring mausoleet är både trängseln och färggrannheten större än vanligt. Även tidningen är full av goda nyheter idag: vietnameser är lyckligare än andra, står det i en krönika. Endast 3 % känner sig olyckliga, det påstår sig krönikören ha statistiska belägg för. Annat är det med bortklemade västerlänningar som gnäller över allt, har man varit med om kriget så har man vett att glädjas åt lite - bara en sån sak som att man slipper gå i lappade kläder. Det vore mig fjärran att dra vietnamesernas lycka i tvivelsmål, men nog skulle man gärna veta lite mer om hur den där enkäten utfördes. Var det kanske samma människa som skriver på svarta tavlan vad grannarna ska tänka och tycka som stod för insamlingen av frågeformulären? "Vietnams väg till socialismen är unik", sade nationalförsamlingens talman, tillika medlemmen i Politbyrån Dr Nguyen Phu Trong i en jättelik ideologisk artikel om partiets utveckling från 1991 till idag, inför nästa års partikongress. Artikeln blir av naturliga skäl både lång och omständlig - till exempel måste Trong förklara hur privatiseringar och jätteinvesteringar av multinationella företag kan leda till socialism. Han måste också förklara hur Vietnam avser att leva upp till sina utfästelser att följa FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, samtidigt som man gång på gång säger rätt ut att oliktänkande inte har någon plats i nationsbygget. Det sistnämnda gör han med ett elegant ord - intertwined, sammanflätade. Mänskliga rättigheter är "sammanflätade" med nationens rättigheter och intressen och folkets rätt att vara herrar över landet och sitt eget öde. Det vill säga: 97 % kommer att vara lyckliga även nästa år.

Buffel tillagad som tiger

Jag vet att jag har pratat om Bobby Chinn, Hanois mest världsberömde kock, så i rättvisans namn borde jag säga något om Hanois andre mest världsberömde kock, Didier Corlou, som är medlem av Franska Kulinariska Akademien och - efter att ha drivit lyxkrogen på hotel Metropole i 14 år - har två egna restauranger: flaggskeppet La Verticale, och relativt nyöppnade Madame Hien's, som har mer klassisk vietnamesisk mat. Även i dess nya regim är Metropole lite för styltigt och inriktat på utlänningar med djupa fickor, så vi hade nog egentligen inte tänkt oss att La Verticale var för oss, men våra vänner Ben och Diana, som ska flytta till Seattle, sa att de brukade gå dit, och vi har ätit med Ben och Diana och vet att de är normala människor i restaurangsammanhang (även om Diana faktiskt ett tag för längesen spelade i samma rockband som Bobby Chinn) och ibland får vi för oss att det är vår plikt att ha total överblick över Hanois restaurangutbud, så vi slipper flacka med blicken och svara undvikande och generaliserande när vi har utsocknes besök, så vi samlar ihop oss och åker dit. Kulturkrock nummer ett: vi är vana vid att glida in och få plats omedelbart, ju finare restaurang desto tommare, men här hålls vi vänligt men bestämt kvar på bottenvåningen när det visar sig att vi inte beställt bord. Vi tror de skämtar - restaurangen är ju jättelik, det ser man från gatan, ett sedvanligt fyr- eller femvåningshus från kolonialtiden, klart det finns plats. Medan vi väntar tittar vi på Didiers kryddor, Didiers kokböcker, Didiers foton på sig själv med Johnny Hallyday, Frankrikes svar på Jerry Williams och Didiers vinlista (vilken senare ligger på en nivå som gör mig en smula nervös). Efter en kvart förs vi uppför trappa efter trappa till ett rum där vi får husera i ensamt majestät, tror vi: det är som matsalen i ett bättre hem från förra sekelskiftet, med serveringsbord och skänk och ett enda matsalsbord. Vi förstår att det här är en Riktig Lyxkrog eftersom ett minimum av omsorg ägnats själva dekoren: scenen är tom, inget ska avleda koncentrationen från själva föreställningen, Didiers stora uppvisning. Vi får tre personers fullständiga uppmärksamhet, en egen minihovmästare, en egen servitör och en egen avplockare. Vi regerar i ensamt majestät - om det inte vore för Toaletten. Det visar sig att vårt rum även innehåller våningsplanets enda toalett, dold bakom en elegant kinesisk sidenskärm, och att det enorma danska sällskap som sitter i rummet intill ratat Didiers vinlista till förmån för danskt öl - varannan minut sneddar en ny dansk genom vårt rum på väg till eller från den kinesiska skärmen. Vi beställer varsin meny, Miriam som är vegetarian får en egen, jag får den med mest skaldjur på. Jag tror att det är en sjurättersmiddag vi beställt, men tappar snart räkningen eftersom det hela tiden kommer in nya små amuse-bouches, små kronärtkockssoppor, räkor och patéer. Familjen blir mer och mer rastlös. Nyfikenheten på ostron, sniglar, musslor och gåslever visar sig vara minimal. Långt innan min huvudrätt - Buffel tillagad på fem traditionella sätt, som man tillagade tiger i Indokina för hundra år sedan - kommer in har alla andra tröttnat på Didiers uppfinningsrikedom. Jag tänker på den virtuosa parisiska kocken i Karen Blixens novell "Babettes gästabud": Didier Corlou måste nog känna sig lika långt hemifrån som hon, åtminstone en kväll som denna, när gästerna består av ett öldrickande danskt sällskap och ett matvägrande svenskt (för det är inte fullt: att vi fick vänta visar sig bero på personalbrist, förklarar vår private hovmästare med en ursäktande bugning som hedrat herr Omar i Ture Sventon). Endast sorbeten som serveras till efterrätt kan hyggligt rädda situationen. Min slutsats är enkel: Ät inte kulinariskt anspråksfull mat i sällskap med någon under fyrtio, ens i Vietnam.
Skrivet till Brian Eno: Before And After Science