Hanoi på cykel

Bara några dagar innan vi åker hem för sommaren går mitt förhållande till Hanoi in i ett helt nytt skede: jag köper en cykel av vänner på väg hemåt, och plötsligt ser jag staden med andra ögon. Plötsligt ligger allting nära. Plötsligt behöver jag inte välja mellan timslånga golgatavandringar i hettan (nu är det trettiosju grader klockan åtta, och över fyrtio mitt på dagen) eller alienerande taxiresor ("I am the passenger / I travel behind glass", som Iggy Pop så träffande beskriver det) om jag vill någonstans. Plötsligt har jag räckvidd. Trafikstockningar gäller inte för mig. Plötsligt är Westlake, där Jonatan och hans kompisar hänger och alla utlänningar bor, Hanois Greenwich Village, åtkomligt. Plötsligt dricker jag kaffe var jag vill. Alla sjöar, strandpromenader och kaféer är mina. Men det är bara det ena miraklet: det andra är att trafiken, som varit ett skrämmande kaos (som fotgängare), ett frustrerande kaos (som passagerare i taxi eller buss, som fastnar) eller bara ett kaos (som passagerare på motorbike), med ens blir meningsfull: jag förstår dess mekanismer, dess dolda regelverk. Jag förstår varför det helt plötsligt kommer cyklande någon sockerrörsförsäljerska eller sopgubbe mot trafiken, rätt mot mig, och hur jag ska hantera det. Jag förstår hur man ska göra i rondeller där alla kör åt alla håll samtidigt. Jag tränar några varv inne på campen innan jag ger mig ut. Jag har sonens avlagda ryggsäck och min egen mopedhjälm, efter några minuter svettas jag som ett mindre läckage. Ena dan åker jag runt Westlake, nästa cyklar jag upp till tullkontoret och hämtar paket - en resa som tar mig längs små gränder, förbi tempelområden och små sjöar som legat dolda i gyttret av gator - Hanoi är ingen storstad, Hanoi är ett kluster av byar som nödtorftigt byggts samman med några motorleder. Och alltsammans är jag en del av, jag uppfattar varenda mikrosituation kring rödljusen, varenda listig framåtmanöver. Jag känner mig djärv och delaktig i stället för passiv. Helt plötsligt går något upp för mig: hur smarta dessa miljoner hanoibor är på sina mopeder, vespor och cyklar, hur piggt och alert och vaksamt de tar sig fram genom kaoset - och hur mycket energi och intelligens som de varje dag ägnar bara åt att ta sig till och från jobbet. Om Hanoi varit lika tättbefolkat nu som 1945, tänker jag hädiskt, så hade det aldrig blivit någon revolution, aldrig något uppror mot fransmännen - all denna kreativa kraft hade ägnats åt att korsa rondellen mellan Kim Ma och Nui Truc i stället. Med visst vemod låser jag in cykeln och packar väskorna: nu åker vi hem för sommaren, nu stänger jag bloggen, trevlig sommar, vi hörs i augusti!
Skrivet till Television: Adventure

Kladdpapperförlaget

Häromdagen presenterade jag fyra dikter i översättning av den vietnamesiske poeten och förläggaren Bùi Chát, född 1979: de är hämtade ur den lilla tvåspråkiga volymen Dikter med ett rim, One-rhyme Poems. Bùi Chát är givetvis en pseudonym. Och här handlar det inte om marknadsföring, utan om ett livsvillkor. Han är en av grundarna till Öppna Munnen, en poesigrupp med "skräppoesi" eller "kyrkogårdspoesi" på sitt program. Han driver Kladdpapperförlaget, som ger ut poesi av Bùi Chát själv och likasinnade, men också en av antikommunismens stora klassiker, George Orwells Grisfarmen, i vietnamesisk översättning. Jag träffar Bùi Chát över en iskaffe och han berättar lite mer om sitt förlag, som han påstår att han försörjer sig på. Och det kanske inte är helt omöjligt. Trots att dessa böcker egentligen inte finns så är de snygga, välgjorda och når minst lika stor publik som en normalsvensk diktsamling. Genom ett lika genialt som enkelt distributionssystem, som jag inte tänker gå in närmare på för att inte äventyra hans säkerhet, når varje bok minst fyrahundra trogna läsare. Underjordiskt och oberoende är bara förnamnet. Kladdpapperförlaget är tveklöst det tuffaste förlag jag träffat på, förläggarens attityd är helt tveklös: med eller mot, inget annat är möjligt. Jag har inte stött på en sån underbar förmåga att förenkla sen den allra första punkvågen 1977, inte ens våra vitryska neofuturistiska vänner i poesigruppen Bom Bam Lit, som slogs för vitryska språket, var lika tveklöst svartvita. Att prata med honom är som att öppna ett fönster efter en lång natt. Allt som inte är relevant ska bort, allt som är gammalt ska bort, alla gråzoner ska städas ur. Jag frågar honom om andra författare, samtidsförfattare: han är helt likgiltig. De som samarbetar med staten, författarförbundsmänniskorna, kan man inte ha något förtroende för. Inte ens klassikerna finner nåd. De klassiska författarna är okej, säger han, men regeringen vill att ungdomen ska läsa dem, så därför är de dåliga! Han nyanserar sig lite: man kan studera klassikerna, men inte följa dem. Varje generation är olik den förra! Unga författare måste tala om samtiden och sig själva! Jag tänker naturligtvis på de kompromisslösa författargenerationer som jag känner till, fast de ligger så långt tillbaka i tiden: Majakovskij, futuristerna, i viss mån surrealisterna - de som bara intresserade sig för nuet och skar bort allt annat. Jag blev ju själv vuxen under punkens efterdyningar och den attityd som Bùi Chát ger uttryck för har alltid haft ett särskilt skimmer, fast i min svenska verklighet har den i praktiken blivit lite löjlig, en låtsaslek utan anledning, en maskerad: för honom och hans vänner är den ren och skär nödvändighet. Det märks också i hans texter, raka och tydliga som punktexter, skrivna utifrån nödvändighet, så långt som bara går från vår kulturs skrivarskolor, stipendier och senantika stämning av marginalkommentarer till den stora texten. Jag antar att han gärna skulle byta bort den nödvändigheten mot en smula frihet.
Skrivet till Quiet Village: Silent Movie

Låt oss få vara smartare än ni!

Fyra dikter av Bùi Chát
(via Lê Dình Nhât-Langs översättning till engelska)


Kära läsare

Var snäll och minns en sak
När du läser dessa rader
Nämligen att allt jag skrivit tillhör dig
Din familj, dina sammanslutningar och dina
vänner ...
Som bevis. Just nu
När du ägnar tid, möda, och en massa
annat dessutom ... På att läsa
Finns jag inte vid din sida så jag verkligen får veta
Hur enkla och dumma de faktiskt är


Till demokratins förkämpar

Fiaskot
är framgångens
farmor


Vanor

Snälla ni låt oss få veta sanningen!
Snälla ni låt oss få ligga med våra fruar!
Snälla ni låt oss få andas!
Snälla ni låt oss få vara lika inför lagen!
Snälla ni låt oss få tänka annorlunda än ni!
Snälla ni låt oss få bekämpa korruptionen!
Snälla ni låt oss få yttrandefrihet!
Snälla ni låt oss få bilda våra trottoarföreningar!
Snälla ni låt oss få skriva den här dikten!
Snälla ni låt oss få avsky er och protestera mot er!
Snälla ni låt oss få rätt att demonstrera!
Snälla ni låt oss få rösträtt!
Snälla ni låt oss försvara vårt land!
Snälla ni låt oss få lära oss främmande språk!
Snälla ni låt oss få protestera mot Kinas ockupation av Paracell- och Spratleyöarna!
Snälla ni låt oss få vara smartare än ni!
Snälla ni låt oss få gå till våra tempel och kyrkor!
Snälla ni låt oss få läsa Deklarationen om Mänskliga Rättigheter!
Snälla ni låt oss få äga det land som våra förfäder lämnade efter sig!
Snälla ni låt oss få fördöma er!
Snälla ni låt oss få vara vietnamesiska!
Snälla ni låt oss få behålla våra traditioner!
Snälla ni låt oss få älska våra familjer och vänner och inte bara er!
Snälla ni låt oss få bygga upp vårt land!
Snälla ni låt oss få veta den sammanlagda arealen av våra landområden, öar och hav!
Snälla ni låt oss få veta vad vårt land kommer att heta om tjugo år!
Snälla ni låt oss få slippa följa er!
Snälla ni låt oss få leva privat utan att bli övervakade!
Snälla ni låt oss få sparka er i arslet!
Snälla ni låt oss få älska vårt land!
Snälla ni låt oss få gå på våra egna ben!
Snälla ni låt oss få publicera den här dikten när den väl är skriven!
Snälla ni låt oss få vänta på att ni kommer och arresterar oss!
Snälla ni låt oss få säga nej till er!
Snälla ni låt oss få önska att vi inte hade någon önskan!
Snälla ni låt oss få kämpa för vår olycka och lycka!

...........................................................

Snälla ni
Sluta fråga snälla ni!


Utan titel

De där träden på gatan som jag glömt
Blommar om hösten med röda blommor utan
anledning alls
Och i eftermiddag råkar det bli stopp i trafiken
just där


(I morgon berättar jag mer om Bùi Chát)

Dockskåpsdrömmar

Det är med barn som med vuxna, varje ny fas måste omedelbart manifesteras i den omedelbara omgivningen: man möblerar om. Min dotter har blivit för stor för de flesta av sina leksaker, bland annat får dockskåpet gå. Det är den klassiska modellen i form av en tvåplansvilla, samma modell som min syster hade för snart fyrtio år sedan. Kanske har möblemanget förändrats, men själva huset ser likadant ut, en kvintessens av nordeuropeiskt boende. Med hennes goda minne bestämmer vi oss för att ge vidare dockskåpet till vår språklärares lilla dotter, Huong Minh. Vår språklärare och hennes man fraktar hem dockskåpet på sin motorbike. Det paketeras omsorgsfullt och de kör iväg, två vuxna människor med egnahemsdrömmen mellan sig på moppen - det är en fantastisk bild och det grämer mig att ingen av oss hade vett att ta fram kameran. Jag tror att vår språklärare och hennes man är minst lika begeistrade över dockskåpet som dottern, för de håller själva på att flytta - de lever med färgprover, VVS-kataloger och flyttkartonger, de drömmer också dockskåpsdrömmar. Fast inte riktigt samma. Häromdagen var vi hembjudna på middag i deras nya hem. Uppklädda till tänderna gav vi oss iväg, hela familjen, med utförliga instruktioner. Huset låg långt bort, det var vi förberedda på, men hon sa tappert att området skulle bli Hanois nya centrum. Just nu var det inget centrum, det kändes som om vi är halvvägs till Kambodja, som om strömmen gått, som om vi åkte bakåt i tiden, och taxichauffören stannade flera gånger för att ringa om vägen. Men hela familjen kom ut och mötte oss (i vietnamesiska hemmapyjamas) och husesyn vidtog omedelbart av alla fyra och en halv våningarna, med sovrum för alla barn och svärföräldrar och inhysta kusiner-som-måste-bo-här-tills-de-pluggat-klart, torkställning, ett särskilt rum för husaltaret, ett lektionsrum för vår språklärare - och ett lekrum där Huong Minhs dockskåp tronade. Vi noterade att Huong Minh behandlade Miriam med särskild respekt, det är inte alla människor som kan ge bort hela hus. Men - var det inte något som var annorlunda med skåpet? Vår språklärare skrattade. Huong Minh ville hela tiden ha hjälp att ställa det på högkant, så det skulle se ut som vietnamesiska hus, smalt och högt, trångt och ganska mörkt i varje enskilt rum. Många våningar, små rum, ett enda trapphus - i stället för den svenska drömmen, nära marken, stora rum, ljust och rymligt. Är det så man flyttar drömmar, tänker jag: ställer dem på högkant. Jag tänker på all plats i varje vietnamesiska byggnader som upptas av trapphus, hur mycket utrymme som går förlorat. Jag undrar hur högt dessa trappor skulle räcka om man la ihop dem till en enda, till månen? Sen skålar vi för vänskap mellan folken och vår språklärares svärfar, som naturligtvis varit med i kriget, citerar Onkel Ho. Allt är som det ska.
Skrivet till Maurice El Médioni: Descarga Oriental

Lotusställning

När jag väl kommer ut från tandläkaren inser jag att det ändå inte går att göra något vettigt förrän bedövningen släppt, så jag bestämmer mig för att det är idag jag ska hitta mina skor. Kring Hoan Kiem-sjön finns åtminstone tvåhundra skoaffärer, de flesta obetydligt större än en svensk gästtoalett (svenska badrum är alldeles för spatiösa för att jämföra med). I gengäld skyltar man med allt, alla storlekar och modeller ligger framme. Jag vet från början att de flesta bara kommer att skratta när jag frågar om storlek 45, andra kommer att bli generade och åter andra kommer att räcka fram 43:or och 44:or och framstridigt hävda att det är min storlek och att jag bara är pjåskig. Men jag vet också att mina skor finns där någonstans. Jag försöker se munhuggandet som följer som en nödvändig markkontakt, snöret till min ballong. Trettio butiker tar det, det får ses som ett rimligt resultat. Men bedövningen släpper inte för det. Jag gör ett par andra ärenden, sedan sätter jag mig något omtöcknad i den lilla parken intill Katedralgatan, läser Patrick Modiano och funderar. Jag behöver en stor dos Patrick Modiano för att släppa alla siffror som virvlar i mitt huvud, skostorlekar, priser, tandläkarräkningar. Runt omkring sitter några kärlekspar och några lunchätande tjänstemän från närbelägna kontor. Ingen försöker sälja något, ingen uppmärksammar mig överhuvudtaget. Jag skulle lika gärna kunna sitta på en parkbänk i Stockholm eller Paris. Jag sitter en timme och läser med pennan i hand. Det är först när jag reser mig upp som jag upptäcker det: på bänken mittemot mig, bredvid en student som sitter och pluggar, sitter en medelålders man i lotusställning, med sina slitna turkosa plasttofflor prydligt placerade i gruset nedanför bänken. Han är helt omedveten om lunchrusningen, trafiken, människorna. Hur länge har han suttit så? Det här skulle ändå inte lika gärna kunna vara en parkbänk i Stockholm eller Paris, inte riktigt. När allt kommer omkring ska jag nog inte hoppa över eftermiddagens yogaträning, tänker jag.
Skrivet till Joe Henderson: Canyon Lady

Lyckodag för komposten

Turen, lyckan spelar stor roll i den vietnamesiska föreställningsvärlden. Allt har med tur och lycka att göra - från lyckopengarna man ger varandra vid têt till presidentens bemärkelsedagar (det sägs att partiet angav fel dödsdag för Ho Chi Minh för att få ett datum som hade ett bättre symbolvärde). feng shui, eller phong thuy som det heter i Vietnam, får inverka på de flesta beslut - från dagar för giftermål till dagar för födsel (lite svårare att styra), från husbyggen till semesterdagar. Turen, lyckan - fru Fortuna - är något man förtjänar men också någon man kan förhandla med och vänta in, någon som går att resonera med - inte enbart den blinda gudinnan från västerländsk mytologi, som slår hårt och oförutsägbart till exempel i medeltidens vagantsånger eller hos Bellman, utan något man kan lära sig att hantera, åtminstone om man är beredd att betala en mellanhand, en phong thuy-mästare som kan tyda siffrorna och välja bra dagar. Efter têt, den enda tid på året då butikerna i Hanoi stänger, vet man aldrig i för väg när de öppnar igen: de flesta väntar in en lyckodag. Jag börjar ana att lyckodagar också kan användas som en form av passivt motstånd när man egentligen inte är så entusiastisk över en kommande förändring. Vi ska få en kompost på campen, som en del i vår förvandling till en grön ambassad - kanske gör vi av med groteska mängder el på luftkonditionering och annan lyx, men vi återvinner i alla fall våra organiska sopor. Det är utmärkt: det sista Vietnam behöver är våra bidrag till deras sopberg. Kompostering borde också passa det vietnamesiska kynnet: här sopsorterar man så att säga naturligt, och försöker återvinna allt. Men jag anar en påtaglig brist på entusiasm inför komposten. När jag själv glatt började använda komposthinken påpekade vår kokerska Minh att komposten inte var igång än, den var inte färdig: No lucky day for the compost! Som om det vore dålig phong thuy att inviga komposten på fel dag. Mycket riktigt: där soptunnorna förut stod, håller man nu på att mura upp en tegelstensvägg för att avskärma det farliga kompostmaterialet. Det har blivit ett stående skämt bland campens lokalanställda: No lucky day for the compost! Jag undrar hur elastiska de där turdagarna är, hur ofta de används som en form av passivt motstånd.

Författarbesök

Med åren har jag samlat på mig en del bisarra erfarenheter av författaryrkets utåtriktade sidor. Som författare förutsätts man av någon anledning inte bara kunna skriva utan även prata (och dessutom ha något att berätta), vilket gör att det händer att man blir inbjuden att göra just det(om skrivande i allmänhet eller ens eget i synnerhet) i skolor. Ibland är dessa skolor författarskolor, vilket underlättar: då kan man tala om konkreta ting, praktiska strategier - skrivandets hantverk. Jag minns hur jag själv som ambitiös gymnasist torterade en gästande Jersild med frågor om meningen med Barnens ö (han skruvade på sig och menade att han bara ville berätta en historia), men det vanligaste är nog att eleverna har en ganska vag bild av vem man är och vad man skrivit. Mardrömmen - åtminstone i det frisläppta Sverige - är högstadiet, och jag har varit med om att skolledningen har ljugit om elevernas ålder för att man inte ska dra öronen åt sig. Frågan är om inte mitt besök i Nguyen Du-skolans författarklass häromdagen ändå tar priset i egendomlighet. Nguyen Du är Vietnams nationalskald, och hans Berättelsen om Kiêu sägs vara landets bidrag till världslitteraturen, den episka dikt som alla läser i skolan. Att en skola i Hanoi heter Nguyen Du-skolan är med andra ord inte märkligare än att en skola hemma heter Tegnér- eller Rydbergskolan. Att den har en författarklass med sextio (60!) elever i nittonårsåldern är desto märkligare, tycker jag - särskilt som litteraturen inte gör något större väsen av sig för övrigt, men jag försäkrar mig om att de också får lära sig lite om manusförfattande så att några av dem inte behöver gå helt lottlösa genom livet. Att man bjuder in mig säger en del om hur svältfödda på kontakter med yttervärlden man är - ingen har något närmare begrepp om vad jag skriver eller vad jag har att säga, eller ens vad svensk litteratur, men en vän till mig är vän med en lärare på skolan, som inte är sen att ta chansen att låta sina elever träffa En Riktig Utländsk Författare. Jag tackar ja för att göra henne en tjänst, svårare än så är det inte. Jag ägnar några kvällar åt att fundera över hur och vad jag kan berätta för några vietnameser som inte kan skilja Sverige från Schweiz och vilkas begrepp om modern utländsk skönlitteratur är i jämnhöjd med Jack London och Maxim Gorkij (bägge godkända enligt klassisk kommunistisk litteraturdoktrin). Särskilt som jag ska prata engelska - ett främmande språk, trots allt - och bli tolkad till vietnamesiska av okänd person, så de möjliga felfaktorerna är oändliga och utmaningen är att hålla sig enkel (jag som gärna komplicerar det lite, letar efter motsättningarna, undantagen). Jag blir givetvis hämtad i bil, fastän det skulle ta mig en kvart att gå. Men jag blir genomsvettig så fort jag kliver ur bilen, det är tryckande och skolan har inte råd med någon luftkonditionering. Jag blir inföst i ett kinesiskt finrum för att bekanta mig med högdjuren, dricka beskt te och introduceras, vilket tvingar mig att lägga band på min naturliga avighet i sådana situationer, jag får en diktsamling på vietnameiska som heter Röd färg och handlar om dem som dött kriget, den är signerad och poeten får tårar i ögonen när han berättar om dem som dött i kriget. Jag blir misstänksam och sur, men det ger med sig när jag får träffa tolken, som visar sig vara dagens stjärna: han är klädd i vinröd kung fu-dräkt med klassiska vietnamesiska träskor, han är mycket riktigt kung fu-tränare, men också utbildad läkare, poet och musiker. Hans fjortonåriga dotter som dyrkar Astrid Lindgren är med som hejaklack. Så kommer vi in i klassrummet, varmt som en bastu, där de snälla tysta förväntansfulla eleverna sitter - på svarta tavlan sitter ett jättefoto av undertecknad (samma som vi använde som pressbild till Mask). Jag har med mig en stor hög böcker med svensk litteratur i översättning till vietnamesiska från ambassaden, jag låter tolken läsa Tranströmer på vietnamesiska, jag pratar om likheter mellan folken (den svenska fattigdomens betydelse! vårt bondska förflutna!) och skillnader (tvåhundra års fred! demokrati! yttrandefrihet!). Jag pratar naturligtvis om Nobelpriset, det vill alla höra om. Jag berättar med utgångspunkt i Berättelsen om Kiêu om den svenska litteraturen, börjar i romantiken, pratar om Strindberg, om arbetarförfattarna (eftersom jag vet att de känner till Gorkij och Jack London) om kvinnorörelsen, om Vietnamengagemanget och Göran Sonnevis Vietnamdikt som exempel på hur en text faktiskt kan gripa in i verkligheten och förändra den. Jag berättar om svensk barnlitteratur. Jag berättar om mitt jobb på Bonniers, om arbetet med manusgruppen, om trender och vad vi letar efter. Jag pratar om dagens litteratur, om queerlitteratur och om försöken att riva ner gränsen mellan verklighet och fiktion, om den nya självbiografiska trenden och den nya hänsynslösheten. Jag säger till dem att skriva sant. Sen har mirakulöst nog två timmar gått, och tolken tar chansen att läsa några egna dikter när han nu har en publik på sextio personer, varav flera författare och lärare i författarskolan, säkert viktiga personer att odla och visa upp sig för, jag tänker mig lite Författarförbundet, Biskops-Arnö, det gäller att nätverka och ta för sig, även om vinsten är ÄNNU mer symbolisk för en vietnamesisk författare än för en svensk, här hägrar inga stora upplagor precis, inga världskontrakt, inte ens en plats i akademien. Däremot en lunch: tolv personer går på restaurang och äter lunch i två och en halv timme för att fira mitt föredrag, en helt vanlig dag på jobbet, och jag förvånas över hur lugnt man tar det - har de inga jobb att gå till, dessa viktiga människor? Men nej, de skålar och byter visitkort, och jag tackar som jag lärt mig (i Vitryssland): genom att sjunga Bellman. Det går alltid hem. Bellman möts upp med tårdrypande lantliga kärlekssånger - och La Isla Bonita! Det visar sig att Luân, som hjälpte mig med tolkning under klosterbesöket för några veckor sen (som det här är en sorts betalning för), kan hela texten till La Isla Bonita. Jag tackar för mig. Det bästa jag gör under hela besöket är ändå att se till att tolkens självsäkra dotter, som älskar Astrid Lindgren och kallar sig själv "A Worm of Books"), får Mio min Mio på vietnamesiska. Innan jag går frågar läraren om jag inte vill komma tillbaka och prata om berättarteknik... Hemma upptäcker jag att vi har Karlsson på vietnamesiska också, så om inte annat får jag väl komma tillbaka för att hon ska få den...
Skrivet till Seu Jorge: Carolina