Hyggligt vanlig dag i Hanoi

Efter att ha suttit hela förmiddagen med min artikel om fransk fantasy för Axess, som ska lämnas samma dag går jag ut. Jag hade lovat mig själv att bli klar till lunch, men värmen gör det omöjligt trots luftkonditioneringen inomhus (den låter för mycket, skyller jag på). Tidsskillnaden gör att redaktionen ändå har artikeln på bordet samma morgon, trots att jag själv släpar efter - oändligt praktiskt för en gammal deadlinesurfare. Jag ska till ambassaden och rösta, sen vidare och hämta tre tavlor hos rammakaren. Det är första gången jag röstar utomlands i ett riksdagsval och det känns allvarligare än vanligt, särskilt med de lokalanställda som sneglar på våra förehavanden. Elegant skär jag genom lunchtrafiken till ramboden. Väl där försvinner all elegans: jag hade glömt hur stora tavlorna var. Och min cykel som inte ens har pakethållare. Första året i Hanoi gapar man ständigt inför de vietnamesiska cyklisterna och mopedåkarna och deras gränslösa förmåga att lasta sina fordon. Man tävlar om vem som upptäcker det omöjligaste ekipaget. En hel trebarnsfamilj på en moped, en trebarnsfamilj och mormor på samma moped, en våningssäng, ett piano, järnvägsräls, en årskonsumtion av vattenflaskor, en årskonsumtion av ägg, en cykel på cykeln, hundra höns ... alla utlänningars favoritbok Beasts of Burden har fångat de orimligaste transporterna på bild, och familjens fotografer försökte ständigt bräcka den. Det var första året. Andra året har man vant sig, och nöjer sig med att peka ut fenomenet för nyanlända gäster. Tredje året, upptäckte jag i går, ser man själv sin cykel som ett fullständigt rimligt transportmedel för tre nyglasade och inramade tavlor. Med hjälp av rammakerskan surrar man fast dem vid tillgängliga delar på cykeln, styrstång och ram, och vinglar glatt ut i trafiken mot körriktningen, precis som vilken infödd hanoibo som helst, särskilt som man är klädd i hanoibons standardklädsel: vit skjorta, svarta byxor och flipflops. Kanske har man varit här för länge? Vad gör jag mer? Jag cyklar till favoritlunchstället nere vid Giang Vo, med en enda maträtt på menyn, och äter bun cha. Jag skriver klart min artikel och skickar den. Jag skriver klart styrelseprotokollet för Svenska Skolföreningen i Hanoi. Jag läser Emily Dickinson för mig själv. Jag läser ett par nyutkomna diktsamlingar för Gerard Bonniers Lyrikpris. Jag hjälper till med läxuppgifter, tittar på Cartoon Network och läser tio sidor Harry Potter högt för min dotter.

Teori och praktik

Ibland blir det extra uppenbart att vardagslivet här i Hanoi är uttänjt mellan två extremer. Man kan också uttrycka det i tid: minst två sekel existerar i samma samhällsrum, och ibland orsakar det smärre kollisioner. Våra barns skola, UNIS, United Nations International School, mäter sig inte främst med det inhemska skolutbudet utan med motsvarande skolor världen över: dess tjänster utlyses på en internationell marknad och en examen från UNIS ska vara omedelbart inlösbar i platser på världens alla lärosäten. Det låter ju tjusigt och bra. UNIS håller till exempel på att bli en helt datoriserad skola. I år ska årskurs 5 och uppåt göra allt sitt skolarbete på en laptop, varenda läxa ska göras och lämnas in virtuellt, slut på allt släpande av allt trasigare pärmar och läxscheman: varje elev får en lånelaptop, och loggar in sig hemma när det är dags att göra läxorna. Modernt, miljömedvetet (möjligen uselt för handstilen). Samtidigt bor vi faktiskt i en stad där telefonnätet består av ett virrvarr av sladdar som hänger halvannan meter över gatan och nya abonnemang börjar med en telegubbe bokstavligt talat drar in en ny sladd från stolpen på gatan: en stad där strömavbrott ingår i vardagen och rentav används som energisparande åtgärd; en stad där varje skyfall och åskväder skulle orsaka miljonförluster om inte alla hushåll med något att vara rädda om skaffat egna reservgeneratorer. Trådlöst bredband är relativt vanligt, samtidigt som det inte är någon självklarhet att man har ström till frysen (vår kokerska Minh lånar t ex par fack i vår frys för eget bruk) och iskarl följaktligen fortfarande är ett yrke i Hanoi. UNIS nya datorpolitik visade sig för vårt vidkommande bli ett av dessa underbara tillfällen när de båda extremvärldarna, de parallella seklen läcker in i varandra. Jonatan kom stolt och lycklig hem med sin flotta laptop och upptäckte att han inte kunde koppla upp sig på vårt flotta trådlösa bredband som vi betalar FPT för. Tele- och itbolaget FPT - det här hämtar jag från Bill Haytons utmärkta Vietnam. Rising Dragon, som jag pratat om förut - startades ursprungligen av Vetenskapsministeriet, men är idag bara statligt till 8 % och kontrolleras av en av landets rikaste män, som allmänt kallas "före detta svärson", eftersom han varit gift med en dotter till general Giap, krigshjälten som fyllde 100 för ett par dagar sen. De har sitt kontor bara två kvarter härifrån, men det gör det inte lättare att få hit deras tekniker när det gäller. Efter en veckas tjat och väntan lyckas vi övertyga dem om att vi faktiskt har problem på riktigt, och de kommer hit och byter faktiskt till en fungerande router. Under den tiden får Jonatan göra läxorna i skolan eller gå över till våra snälla grannar Tomas och Lisa, där bredbandet fungerar utmärkt (fast Tomas har problem med ett tangentbord: ingen går fri). Vi klarar oss med ett nödrop (låt vara ett rätt högljutt nödrop från min sida). Jag frågar om ingen annan i klassen har problem, men om de har det så håller de det för sig själva. UNIS låtsas att hela världen är uppkopplad jämt. Om några timmar ska jag anmäla Miriam till After School Activities - skolans simlag Hammerheads och körsång. Detta sker EXAKT klockan 18.00 söndag på nätet, någon annan möjlighet gives ej. Förra året brakade systemet samman och ordentliga svenska föräldrar som ville ha en meningsfull fritid för sina barn ringde varandra förtvivlat över hela Hanoi. Det som fascinerar mig mest är skolledningen, som med stor framgång låtsas att skolan ligger i New York eller Singapore, inte alls i ett land som precis tagit sig över fattigdomsgränsen och har en infrastruktur som i bästa fall är i historisk jämnhöjd med Beatles och nylonskjortor. Samtidigt som jag skriver detta står någon och går igenom våra sopor och gör sig en inkomst enbart på att ta hand om det vi ratar. Det sägs finnas en familj i Hanois gamla köpmannakvarter som skapat en förmögenhet på råvaran koppar, utvunnen ur gamla ratade skarvsladdar: miljonärer på sopor. Samtidigt som ytterligare någon använder internet till att tillskansa sig en liten bit tillfällig yttrandefrihet: en cyberdissident. Det enda estetiskt tilltalande slutet på den här texten är att internetuppkopplingen brakar igen, men jag slutar nog hellre här.

Generalen fyller år

Idag fyller general Vo Nguyen Giap 100 år. Vi har varit tillbaka i Hanoi en dryg vecka, och den första glädjen över alla återseenden efter sommaren har hunnit mattas. Jag skyller det på vädret och internet. Det regnar i Hanoi, det har regnat hela veckan och allt är tropiskt mörkt, smutsigt och ganska dystert. Internet beter sig lynnigt och påminner oss hela tiden om att vi är helt beroende av externa hjälpmedel för att hålla kontakten med en i grunden avlägsen yttervärld. Och Giap, segraren vid Dien Bien Phu, fyller 100 år. Hur gärna de än skulle vilja, kan inte det vietnamesiska kommunistpartiet ignorera en sån sak. Giap har varit en nagel i ögat på dem länge nu. Han är tillräckligt gammal och tillräckligt legendarisk för att vara hur frispråkig han vill, så han åstadkommer då och då en smärre skandal när han uttalar sig om att kinesiska gruvföretag får utvinna bauxit i centrala Vietnam. Chefredaktören som publicerat det öppna brevet från Giap fick avgå: själv är generalen naturligtvis orörbar. Man firar alltså Giap, även om bilderna i tidningen är några år gamla (100-åringen sitter isolerad i en kolonialvilla i Hanois diplomatstad) och betonar hans historiska betydelse. Ett av 1900-talets stora militära genier, heter det. Mannen som lurade franska och amerikanska generaler. Mannen som aldrig gjorde fel. Byläraren som besegrade militärhögskoleeleverna med sin intelligens, som slog moderna högteknologiska välfärdsarméer med hjälp av hängivenheten och offerviljan hos sina barfotasoldater. Struntprat. Giap var en högutbildad intellektuell, förläst på Napoleon och liksom förebilden extremt hänsynslös med andras liv. Han lämnade fru och småbarn utan förvarning när han gick under jorden, såg dem aldrig mer. Han var beredd att offra fler liv än fienden, helt enkelt. Han utnyttjade maximalt det enda överläge vietnameserna hade, det enda man hade i överflöd: man var fler. Alltså skickade man fram soldater i anfallsvåg efter anfallsvåg (taktiken hade man lärt av Maos röda armé) med fruktansvärda förluster till följd. I alla Giaps så kallade segrar dog mångdubbelt fler vietnameser än motståndare. Giap var en av hökarna i den nordvietnamesiska regeringen, en av dem som drev den motvillige Ho Chi Minh till det krig som kostade miljontals vietnamesiska liv. Själv fyller han alltså 100 idag. Hoppas tårtan fastnar i halsen.

Hanoi på cykel

Bara några dagar innan vi åker hem för sommaren går mitt förhållande till Hanoi in i ett helt nytt skede: jag köper en cykel av vänner på väg hemåt, och plötsligt ser jag staden med andra ögon. Plötsligt ligger allting nära. Plötsligt behöver jag inte välja mellan timslånga golgatavandringar i hettan (nu är det trettiosju grader klockan åtta, och över fyrtio mitt på dagen) eller alienerande taxiresor ("I am the passenger / I travel behind glass", som Iggy Pop så träffande beskriver det) om jag vill någonstans. Plötsligt har jag räckvidd. Trafikstockningar gäller inte för mig. Plötsligt är Westlake, där Jonatan och hans kompisar hänger och alla utlänningar bor, Hanois Greenwich Village, åtkomligt. Plötsligt dricker jag kaffe var jag vill. Alla sjöar, strandpromenader och kaféer är mina. Men det är bara det ena miraklet: det andra är att trafiken, som varit ett skrämmande kaos (som fotgängare), ett frustrerande kaos (som passagerare i taxi eller buss, som fastnar) eller bara ett kaos (som passagerare på motorbike), med ens blir meningsfull: jag förstår dess mekanismer, dess dolda regelverk. Jag förstår varför det helt plötsligt kommer cyklande någon sockerrörsförsäljerska eller sopgubbe mot trafiken, rätt mot mig, och hur jag ska hantera det. Jag förstår hur man ska göra i rondeller där alla kör åt alla håll samtidigt. Jag tränar några varv inne på campen innan jag ger mig ut. Jag har sonens avlagda ryggsäck och min egen mopedhjälm, efter några minuter svettas jag som ett mindre läckage. Ena dan åker jag runt Westlake, nästa cyklar jag upp till tullkontoret och hämtar paket - en resa som tar mig längs små gränder, förbi tempelområden och små sjöar som legat dolda i gyttret av gator - Hanoi är ingen storstad, Hanoi är ett kluster av byar som nödtorftigt byggts samman med några motorleder. Och alltsammans är jag en del av, jag uppfattar varenda mikrosituation kring rödljusen, varenda listig framåtmanöver. Jag känner mig djärv och delaktig i stället för passiv. Helt plötsligt går något upp för mig: hur smarta dessa miljoner hanoibor är på sina mopeder, vespor och cyklar, hur piggt och alert och vaksamt de tar sig fram genom kaoset - och hur mycket energi och intelligens som de varje dag ägnar bara åt att ta sig till och från jobbet. Om Hanoi varit lika tättbefolkat nu som 1945, tänker jag hädiskt, så hade det aldrig blivit någon revolution, aldrig något uppror mot fransmännen - all denna kreativa kraft hade ägnats åt att korsa rondellen mellan Kim Ma och Nui Truc i stället. Med visst vemod låser jag in cykeln och packar väskorna: nu åker vi hem för sommaren, nu stänger jag bloggen, trevlig sommar, vi hörs i augusti!
Skrivet till Television: Adventure

Kladdpapperförlaget

Häromdagen presenterade jag fyra dikter i översättning av den vietnamesiske poeten och förläggaren Bùi Chát, född 1979: de är hämtade ur den lilla tvåspråkiga volymen Dikter med ett rim, One-rhyme Poems. Bùi Chát är givetvis en pseudonym. Och här handlar det inte om marknadsföring, utan om ett livsvillkor. Han är en av grundarna till Öppna Munnen, en poesigrupp med "skräppoesi" eller "kyrkogårdspoesi" på sitt program. Han driver Kladdpapperförlaget, som ger ut poesi av Bùi Chát själv och likasinnade, men också en av antikommunismens stora klassiker, George Orwells Grisfarmen, i vietnamesisk översättning. Jag träffar Bùi Chát över en iskaffe och han berättar lite mer om sitt förlag, som han påstår att han försörjer sig på. Och det kanske inte är helt omöjligt. Trots att dessa böcker egentligen inte finns så är de snygga, välgjorda och når minst lika stor publik som en normalsvensk diktsamling. Genom ett lika genialt som enkelt distributionssystem, som jag inte tänker gå in närmare på för att inte äventyra hans säkerhet, når varje bok minst fyrahundra trogna läsare. Underjordiskt och oberoende är bara förnamnet. Kladdpapperförlaget är tveklöst det tuffaste förlag jag träffat på, förläggarens attityd är helt tveklös: med eller mot, inget annat är möjligt. Jag har inte stött på en sån underbar förmåga att förenkla sen den allra första punkvågen 1977, inte ens våra vitryska neofuturistiska vänner i poesigruppen Bom Bam Lit, som slogs för vitryska språket, var lika tveklöst svartvita. Att prata med honom är som att öppna ett fönster efter en lång natt. Allt som inte är relevant ska bort, allt som är gammalt ska bort, alla gråzoner ska städas ur. Jag frågar honom om andra författare, samtidsförfattare: han är helt likgiltig. De som samarbetar med staten, författarförbundsmänniskorna, kan man inte ha något förtroende för. Inte ens klassikerna finner nåd. De klassiska författarna är okej, säger han, men regeringen vill att ungdomen ska läsa dem, så därför är de dåliga! Han nyanserar sig lite: man kan studera klassikerna, men inte följa dem. Varje generation är olik den förra! Unga författare måste tala om samtiden och sig själva! Jag tänker naturligtvis på de kompromisslösa författargenerationer som jag känner till, fast de ligger så långt tillbaka i tiden: Majakovskij, futuristerna, i viss mån surrealisterna - de som bara intresserade sig för nuet och skar bort allt annat. Jag blev ju själv vuxen under punkens efterdyningar och den attityd som Bùi Chát ger uttryck för har alltid haft ett särskilt skimmer, fast i min svenska verklighet har den i praktiken blivit lite löjlig, en låtsaslek utan anledning, en maskerad: för honom och hans vänner är den ren och skär nödvändighet. Det märks också i hans texter, raka och tydliga som punktexter, skrivna utifrån nödvändighet, så långt som bara går från vår kulturs skrivarskolor, stipendier och senantika stämning av marginalkommentarer till den stora texten. Jag antar att han gärna skulle byta bort den nödvändigheten mot en smula frihet.
Skrivet till Quiet Village: Silent Movie

Låt oss få vara smartare än ni!

Fyra dikter av Bùi Chát
(via Lê Dình Nhât-Langs översättning till engelska)


Kära läsare

Var snäll och minns en sak
När du läser dessa rader
Nämligen att allt jag skrivit tillhör dig
Din familj, dina sammanslutningar och dina
vänner ...
Som bevis. Just nu
När du ägnar tid, möda, och en massa
annat dessutom ... På att läsa
Finns jag inte vid din sida så jag verkligen får veta
Hur enkla och dumma de faktiskt är


Till demokratins förkämpar

Fiaskot
är framgångens
farmor


Vanor

Snälla ni låt oss få veta sanningen!
Snälla ni låt oss få ligga med våra fruar!
Snälla ni låt oss få andas!
Snälla ni låt oss få vara lika inför lagen!
Snälla ni låt oss få tänka annorlunda än ni!
Snälla ni låt oss få bekämpa korruptionen!
Snälla ni låt oss få yttrandefrihet!
Snälla ni låt oss få bilda våra trottoarföreningar!
Snälla ni låt oss få skriva den här dikten!
Snälla ni låt oss få avsky er och protestera mot er!
Snälla ni låt oss få rätt att demonstrera!
Snälla ni låt oss få rösträtt!
Snälla ni låt oss försvara vårt land!
Snälla ni låt oss få lära oss främmande språk!
Snälla ni låt oss få protestera mot Kinas ockupation av Paracell- och Spratleyöarna!
Snälla ni låt oss få vara smartare än ni!
Snälla ni låt oss få gå till våra tempel och kyrkor!
Snälla ni låt oss få läsa Deklarationen om Mänskliga Rättigheter!
Snälla ni låt oss få äga det land som våra förfäder lämnade efter sig!
Snälla ni låt oss få fördöma er!
Snälla ni låt oss få vara vietnamesiska!
Snälla ni låt oss få behålla våra traditioner!
Snälla ni låt oss få älska våra familjer och vänner och inte bara er!
Snälla ni låt oss få bygga upp vårt land!
Snälla ni låt oss få veta den sammanlagda arealen av våra landområden, öar och hav!
Snälla ni låt oss få veta vad vårt land kommer att heta om tjugo år!
Snälla ni låt oss få slippa följa er!
Snälla ni låt oss få leva privat utan att bli övervakade!
Snälla ni låt oss få sparka er i arslet!
Snälla ni låt oss få älska vårt land!
Snälla ni låt oss få gå på våra egna ben!
Snälla ni låt oss få publicera den här dikten när den väl är skriven!
Snälla ni låt oss få vänta på att ni kommer och arresterar oss!
Snälla ni låt oss få säga nej till er!
Snälla ni låt oss få önska att vi inte hade någon önskan!
Snälla ni låt oss få kämpa för vår olycka och lycka!

...........................................................

Snälla ni
Sluta fråga snälla ni!


Utan titel

De där träden på gatan som jag glömt
Blommar om hösten med röda blommor utan
anledning alls
Och i eftermiddag råkar det bli stopp i trafiken
just där


(I morgon berättar jag mer om Bùi Chát)

Dockskåpsdrömmar

Det är med barn som med vuxna, varje ny fas måste omedelbart manifesteras i den omedelbara omgivningen: man möblerar om. Min dotter har blivit för stor för de flesta av sina leksaker, bland annat får dockskåpet gå. Det är den klassiska modellen i form av en tvåplansvilla, samma modell som min syster hade för snart fyrtio år sedan. Kanske har möblemanget förändrats, men själva huset ser likadant ut, en kvintessens av nordeuropeiskt boende. Med hennes goda minne bestämmer vi oss för att ge vidare dockskåpet till vår språklärares lilla dotter, Huong Minh. Vår språklärare och hennes man fraktar hem dockskåpet på sin motorbike. Det paketeras omsorgsfullt och de kör iväg, två vuxna människor med egnahemsdrömmen mellan sig på moppen - det är en fantastisk bild och det grämer mig att ingen av oss hade vett att ta fram kameran. Jag tror att vår språklärare och hennes man är minst lika begeistrade över dockskåpet som dottern, för de håller själva på att flytta - de lever med färgprover, VVS-kataloger och flyttkartonger, de drömmer också dockskåpsdrömmar. Fast inte riktigt samma. Häromdagen var vi hembjudna på middag i deras nya hem. Uppklädda till tänderna gav vi oss iväg, hela familjen, med utförliga instruktioner. Huset låg långt bort, det var vi förberedda på, men hon sa tappert att området skulle bli Hanois nya centrum. Just nu var det inget centrum, det kändes som om vi är halvvägs till Kambodja, som om strömmen gått, som om vi åkte bakåt i tiden, och taxichauffören stannade flera gånger för att ringa om vägen. Men hela familjen kom ut och mötte oss (i vietnamesiska hemmapyjamas) och husesyn vidtog omedelbart av alla fyra och en halv våningarna, med sovrum för alla barn och svärföräldrar och inhysta kusiner-som-måste-bo-här-tills-de-pluggat-klart, torkställning, ett särskilt rum för husaltaret, ett lektionsrum för vår språklärare - och ett lekrum där Huong Minhs dockskåp tronade. Vi noterade att Huong Minh behandlade Miriam med särskild respekt, det är inte alla människor som kan ge bort hela hus. Men - var det inte något som var annorlunda med skåpet? Vår språklärare skrattade. Huong Minh ville hela tiden ha hjälp att ställa det på högkant, så det skulle se ut som vietnamesiska hus, smalt och högt, trångt och ganska mörkt i varje enskilt rum. Många våningar, små rum, ett enda trapphus - i stället för den svenska drömmen, nära marken, stora rum, ljust och rymligt. Är det så man flyttar drömmar, tänker jag: ställer dem på högkant. Jag tänker på all plats i varje vietnamesiska byggnader som upptas av trapphus, hur mycket utrymme som går förlorat. Jag undrar hur högt dessa trappor skulle räcka om man la ihop dem till en enda, till månen? Sen skålar vi för vänskap mellan folken och vår språklärares svärfar, som naturligtvis varit med i kriget, citerar Onkel Ho. Allt är som det ska.
Skrivet till Maurice El Médioni: Descarga Oriental