Hanoi Cinémathèque, del 2

Gerry Herman, som driver Hanoi Cinémathèque, är egentligen dokumentärfilmare och filmproducent. När han startade cinemateket, hade han en särskild målgrupp i sikte: Vietnams filmskoleelever. Hans avsikt var inte alls att göra en värmestuga för Hanois utlänningar. Han ville ge de inhemska blivande regissörerna och producenterna en chans att tillägna sig filmhistorien, genom att ställa sin egen samling till förfogande. Gerry har inte gett upp hoppet, därför erbjuds alltid simultantolkning till vietnamesiska. Men sanningen är att filmstudenterna inte kommer till Cinemateket, enligt Gerry struntar de fullständigt i historien, de är bara intresserade av dagens blockbusters. Gerry fortsätter slåss för den goda filmen. Särskilt brinner han för den inhemska dokumentärfilmen. Nästan varje gång jag hälsar på honom, kommer någon vietnamesisk dokumentärfilmare in och lånar en eller annan box med klassisk dokumentärfilm för inspiration. Här visas också ofta deras filmer först av allt, ofta kan det vara enda stället vid sidan om filmfestivaler där man kan se smalare inhemsk film. Cinemateket är en fristad för alla.
Historien om byggnaden är lika fascinerande som de filmer som visas i den. Under kolonialtiden låg här magasinslokalerna till ett franskt varuhus i samma kvarter (där nu det postsovjetiska köpcentret Trang Tien Plaza säljer mediokra produkter i en anda av halvhjärtad konsumism). Efter självständighetsförklaringen var lokalerna säte för det nya landets kulturministerium. När detta flyttade, behöll man lokalerna och gjorde gästhem för besökande kulturarbetare - här har alltså bott mongoliska strupsångare, kazakiska danstrupper och nordkoreanska dockspelare, kan man föreställa sig. Så småningom öppnade en driftig madam med goda kontakter vad som åtminstone på ytan var ett massageinstitut, och gästrummen fick ett nytt användingsområde. Gerry, som letat länge efter en passande lokal för sin filmklubb, erbjöds att hyra lokalerna under en av de regelbundet återkommande moraliska uppryckningskampanjerna, då tjänstemän i panik sa upp sin lukrativa hyresgäst. Gerry skrev på kontraktet och började betala hyra. Problemet var att madamen inte ville lämna platsen godvilligt, utan fortsatte verksamheten som vanligt. Man stängde av elen - inga problem, det gick att tjuvkoppla från gatan. Man stängde av vattnet - inga problem, hon hade goda kontakter, det kom leveranser. Hon tittade i sin adressbok över kunder och ringde ett par samtal. Problemet var att ingen riktigt visste vilket departement som egentligen ägde marken - var det verkligen kulturdepartementet, eller möjligen polisen, inrikesministeriet? Intressekonflikten slutade med att madamen erbjöds lika fina lokaler någon annanstans, både elen och vattnet kom tillbaka och Gerry kunde flytta in. Nu finns det affärsintressen som vill bygga ännu ett modernt köpcentrum och lagt ett bud på hela kvarteret (där, som jag berättade igår, 200 familjer bor). För tillfället händer ingenting, eftersom man inte kan komma överens om vilka det egentligen är som har rätt att skriva på det kontraktet. Men det gäller nog att passa på: den här sortens oaser har naturligtvis inte en chans i längden mot de ekonomiska intressen som sakta men säkert håller på att göra ett vackert men ohygieniskt och överbefolkat minnesmärke från kolonialtiden till ett anonymt sydostasiatiskt köpcentrum av höghusmodell.

Hanoi Cinémathèque

Adressen till Hanoi Cinémathèque är för evigt inristad i min hjärna: 22 B, Hai Ba Trung. Från gatan finns ingen antydan om att kvarteret rymmer ett paradis för filmälskare och en oas för alla som behöver fly Hanoi i ett par timmar. På gatan utanför säljs tofusoppa, och ingången leder till vad som ser ut att vara en serie mörka bakgårdar, fulla med mopeder, tvätt och diskvatten - inte en skymt av någon biograf. Första gången var jag lite skakig när jag letade mig in bland folks vardagsrum, toaletter och kök - det bor 200 familjer kring den här bakgården, får jag senare veta - jag måste ju ha kommit fel? Men det har jag inte: plötsligt kommer jag ut på en innergård, dominerad av ett jättelikt träd. På väggarna sitter gamla filmaffischer, Fellini, Mandomsprovet, Gudfadern, och i ena hörnet finns en bar, i andra en biljettlucka. I trädet glittrar kulörta lyktor och på innergården finns små kafébord. Jag är framme. Sedan dess har Cinemateket gått in och medlat varje gång Hanoi och jag varit trötta på varann. Två vintrar har räddats av vetskapen att det finns ett ställe på femton minuters avstånd där man kan sitta i vacker miljö, äta souvlaki- eller hoummostallrik, dricka ett glas vin och se en kvalitetsfilm i en liten men utsökt biosalong. Hit har vi tagit alla våra besökare. På Cinematekets julfest har vi skrattat åt Bad Santa och druckit glögg (Cinematekets ägare Gerry Herman har ett förflutet på Ikea). Här har jag fyllt i luckor i allmänbildningen som Slaget om Alger och Rififi, här har mina barn trollbundits av klassiker som Trollkarlen från Oz (Miriam) och Trasdockan (Jonatan), här har jag sett de nya independentfilmerna, här har jag lärt mig det lilla jag vet om ny vietnamesisk film. Cinemateket har med åren blivit som ett andra hem i Hanoi, och vi försummar inget tillfälle att göra reklam för stället: dess överlevnad hänger varje år på en skör ekonomisk tråd, vi befinner oss ändå i piratkopieringens Schlaraffenland. Självklart var det Cinemateket vi vände oss till när svenska ambassaden firade 40-årsjubileum förra året (räkna bakåt så förstår ni att det gissningsvis var ganska dramatiskt här då: Nixon bombade fortfarande Hanoi när ambassadtjänstemännen ställde sina pärmar på plats) och ville göra en svensk filmvecka. Vi döpte veckan till Defending Difference för att slå två flugor i en smäll - svenska värderingar, svenska filmer - och försökte göra ett urval som ställde Sverige i bräschen för mänskliga rättigheter. Vi inledde med Svarta nejlikan, filmen om Sveriges ambassadör i Chile under kuppen. Mitt i gick elen i hela kvarteret, och medan barpersonalen tände värmeljus stod jag i mörkret och lyssnade på den samlade internationella diplomatiska kårens sakkunniga uttalanden om filmens trovärdighet. Det bästa under svenska filmveckan var ändå när vi visade Fucking Åmål för en publik där ledarna för landets HBT-organisationer fanns: deras starka känslor efter filmen tror jag skulle göra Lukas Moodysson stolt.

Måndans

Det är månfestival i Vietnam, den inträffar när fullmånen sägs vara som störst under året (jag antar att det är den vietnamesiska motsvarigheten till kräftmåne) och är en högtid som framför allt är till för barnen. Folksagan berättar om pojken som hamnar på månen för att hans fru vattnade hans magiska träd med smutsigt vatten, så det flög upp på månen och han klamrade sig fast vid rötterna och följde med: en gång om året så firar man honom för att han inte ska känna sig övergiven däruppe, och så får han månkaka. Hela veckan har drakdansarnas trummor hörts, de tränar i skuggan av de stora träden längs avenyn. Över hela Hanoi dyker tillfälliga månkakeaffärer upp, där de mäktiga kakorna med gröna bönor eller ankäggulor säljs i rödgyllene presentförpackning. En gata i de gamla kinesiska köpmannakvarteren fylls med månlyktor och leksaker till barnen. Flera vietnamesiska bekanta ringer och säger att de vill hälsa på oss, helst nio på söndagmorgonen, de har med sig månkakor eller presenter "till barnen" - jag antar att det är som julkort eller påskägg i Sverige. Jag inser att vi måste ha något till deras barn i gengäld, och gör en rusch till Dan's Shop i kvällsmörkret. Längs hela gatan hörs skratt och trummor; flera firmor har dukat med långbord och har fest för de anställdas familjer. Drakdansarna uppträder överallt, från var och varannan minibuss sticker ett gigantiskt drakhuvud i papier maché upp. Barnens skola tar landets sedvänjor seriöst. Miriams årskurs har ansvar för månfestivalfirandet och ordnar ett timslångt uppträdande i skolans aula för hela lågstadiet. De berättar sagan om pojken i månen, dansar lyktdans och drakdans. Alla svenska tjejer har köpt den vietnamesiska nationaldräkten, ao dai, enkom för detta tillfälle (UNIS är, som sagt, mycket noga med att respektera värdlandets sedvänjor) och är nu mycket ivriga att få visa upp sig. Som svensk född 1962 tillhör jag antagligen den mest informella och traditionsfientliga generationen genom historien - mina jämnåriga vänner höjde ögonbrynen inför såväl barndop som giftermål, är man bara några år yngre så har man återupptagit allt sådant - så jag har i vissa lägen en generationsmässigt betingad förhandsskepsis till traditioner och folklore. Men inte ens en sextiotvåa kan ha något emot måndans.

Ho utan uniform

Förra veckan cyklade jag, Tomas och Erik hem från bio genom den mest kompakta trängsel vi någonsin mött. Klockan var runt nio på kvällen och gatorna var fulla av cyklar och mopeder, trampa vid trampa, från vägg till vägg. Det gick helt enkelt inte att komma fram, men till skillnad från den vanliga trafikträngseln så var stämningen glad och vänlig, närmast upprymd. Det var den 2 september, den vietnamesiska nationaldagen, och man hade varit och tittat på fyrverkeriet vid Hoan Kiem. Samma dag hade hundratusentals vietnameser (och 40 utlänningar, enligt Vietnam News) defilerat förbi Ho Chi Minhs balsamerade kropp på mausoleet. Går det att ses som en exakt motsvarighet till masshyllningarna av Mao eller Stalin, bägge personligen skyldiga till miljoner människors våldsamma död. Häromdagen kallade en Fredrik Segerfeldt i en artikel på Newsmill Ho Chi Minh för "massmördare"; uniformerad massmördare och kommunist, till och med. (Just uniformerad är ett ovanligt illapassande epitet på den notoriskt informellt klädde Ho Chi Minh, men det är möjligt att artikelförfattaren misstagit den kinesiska kragen för en uniformskrage.) Det fick ett par av oss svenska hanoibor att börja fundera. Under hans långa underjordiska existens som nationalistisk frihetskämpe mördades visserligen en och annan, men inget av dessa mord brukar Ho Chi Minh göras ansvarig för. Exakt vilka massmord skulle han gjort sig skyldig till? Inte kan det väl ändå vara befrielsekriget mot fransmännen som Segerfeldt menar? Och visst var kollektiviseringen av jordbruket på 50-talet en katastrof, som kostade kanske 40 000 människoliv, men den som insåg detta och drog i bromsen var faktiskt just Ho Chi Minh personligen. Det är odiskutabelt att det var Nordvietnam som, genom att låta gerillakriget i Sydvietnam trappas upp med hjälp av mer reguljära trupper, inledde det vi i dagligt tal kallar Vietnamkriget, och som här kallas det amerikanska kriget, och vad vi än kallar det kostade miljontals människoliv. Men det är lika odiskutabelt att Ho Chi Minh i det längsta motsatte sig denna upptrappning och föredrog att verka för Vietnams återförening med diplomatiska medel: i standardbiografin över Ho Chi Minh, skriven av William J. Duiker (amerikansk historiker, internationell auktoritet på Sydostasien och i sin ungdom stationerad på amerikanska ambassaden i Saigon) kan man följa hur Ho Chi Minh konsekvent körs över av den övriga partiledningen, främst Le Duan, och till och med hånas för sin fredliga hållning. Och de massmord som man brukar tala om under Vietnamkriget begicks väl snarare av andra sidan, till exempel julbombningarna av Hanoi eller massakern vid Song My? Man kan nog kalla uppgörelserna efter kriget, när de nordvietnamesiska segrarna satte sina förlorande bröder i söder i sk "rehabiliteringsläger", där oräkneliga omkom under vidriga omständigheter, för massmord - men då var Ho Chi Minh redan död sedan flera år (kriget tog slut 1975, Ho Chi Minh dog 1969). Och vad är det egentligen vietnameserna firar den 2 september? Jo, det är landets självständighetsdeklaration, som utfärdades av Ho Chi Minh, på en provisoriskt uppbyggd plattform på Ba Dinh-platsen i dåvarande västra utkanten av Hanoi den 2 september 1945, sedan japanerna kapitulerat och Viet Minh, den nationella befrielsearmén, tagit huvudstaden i besittning. Vad säger han då? Jo, han börjar med att citera den amerikanska självständighetsförklaringen. Sedan citerar han deklarationen om mänskliga rättigheter. Varför gjorde han det? Delvis som en utsträckt hand till amerikanerna, i vilka Ho Chi Minh ville se en tänkbar bundsförvant. Delvis för att det var vad han trodde på. Det som drog honom till Lenins teorier var dennes skrifter om antikolonialism och små nationers rätt till självständighet. Ho Chi Minh försökte hela tiden hålla dialogen öppen med amerikanerna. Att de, som en gång själva befriat sig från kolonialväldet, valde att ställa sig solidariska med fransmännen var en stor besvikelse för honom, och tvingade honom att välja andra bundsförvanter. Kommunist? Kanske av övertygelse, kanske av nödtvång. Framför allt pragmatiker. Uniformerad? Absolut inte. Poet och realpolitiker, en upptågsmakare som gillade att klä ut sig, en idrottsman som spelade volleyboll med sina livvakter i djungellägret medan tigrarna strök runt i närheten. Massmördare? Vietnamkrigen hade definitivt varit en ännu solkigare historia utan honom. Kanske han inte bara klappade små barn. Men att jämföra honom med 1900-talets riktiga monster, en Mao eller en Stalin, det är att göra den politiska debatten i Sverige dummare och mer okunnig än den behöver vara.

Duras var (inte) här

På Chagallmuséet i hans födelsestad Vitebsk finns egentligen ingenting av konstnären själv - han förbjöd uttryckligen att hans konst skulle visas i hemlandet, och den första Chagallutställningen i Vitryssland ägde rum 1997, med familjens godkännande. På Chagallmuséet i Vitebsk finns amatörmässiga kopior av hans mest kända verk, foton från det gamla Vitebsk, skolböcker och andra allmänna tidsminnen. Ingen blir profet i sitt eget hemland, heter det, men det är ju helt fel: problemet är snarare att man blir det för sent, när inget längre finns bevarat. Därför berättar dessa muséer en helt annan historia än den de vill berätta, en historia om vanvård och nonchalans. Nyligen invigdes ett minnesmärke över den absolut mest berömda författare som fötts i Vietnam, nämligen Marguerite Duras, som ju bodde i nuvarande Vietnam och Kambodja fram till 1932. Det är den lilla staden Sadec i Mekongdeltat som bestämt sig för att hylla sitt förflutna. I Sadec var Marguerites mamma rektor för en flickskola, det var där man hamnade efter de katastrofala odlingsförsöken i Kambodja, och mammans försök att bygga en fördämning mot Stilla havet. Det är i Sadec familjen bor under den period som skildras i romanen Älskaren. Men ironiskt nog är det inget hus som Marguerite själv bott i som blivit utnämnt till nationellt kulturminnesmärke, utan ett hus dit hon definitivt inte fick tillträde, nämligen den rike kinesiske älskarens föräldrahem. Familjernas förakt var ömsesidigt, hennes familj ville nog ha hans pengar men hans familj ville inte ha en fattig fransyska till något pris. Inne i själva huset kan man beskåda foton från den filmatisering av Älskaren som Duras själv inte var inblandad i, och inte heller särskilt nöjd med. I just detta hus gifte sig sedan älskaren med en av familjen godkänd gemål. Denna gemål finns på bild, liksom parets barn - efter faderns bortgång i början på 70-talet flyttade de till Frankrike och USA, som så många andra sydvietnameser vid denna tid. Så småningom kom byggnaden att användas som polisstation, tills den slutligen blev kulturminnesmärke. Ett museum, kan man säga, över icke-Duras, över platser hon inte besökt och processer hon uteslutits från - och kanske just därigenom ett museum som hon kunde ha godkänt.

Hyggligt vanlig dag i Hanoi

Efter att ha suttit hela förmiddagen med min artikel om fransk fantasy för Axess, som ska lämnas samma dag går jag ut. Jag hade lovat mig själv att bli klar till lunch, men värmen gör det omöjligt trots luftkonditioneringen inomhus (den låter för mycket, skyller jag på). Tidsskillnaden gör att redaktionen ändå har artikeln på bordet samma morgon, trots att jag själv släpar efter - oändligt praktiskt för en gammal deadlinesurfare. Jag ska till ambassaden och rösta, sen vidare och hämta tre tavlor hos rammakaren. Det är första gången jag röstar utomlands i ett riksdagsval och det känns allvarligare än vanligt, särskilt med de lokalanställda som sneglar på våra förehavanden. Elegant skär jag genom lunchtrafiken till ramboden. Väl där försvinner all elegans: jag hade glömt hur stora tavlorna var. Och min cykel som inte ens har pakethållare. Första året i Hanoi gapar man ständigt inför de vietnamesiska cyklisterna och mopedåkarna och deras gränslösa förmåga att lasta sina fordon. Man tävlar om vem som upptäcker det omöjligaste ekipaget. En hel trebarnsfamilj på en moped, en trebarnsfamilj och mormor på samma moped, en våningssäng, ett piano, järnvägsräls, en årskonsumtion av vattenflaskor, en årskonsumtion av ägg, en cykel på cykeln, hundra höns ... alla utlänningars favoritbok Beasts of Burden har fångat de orimligaste transporterna på bild, och familjens fotografer försökte ständigt bräcka den. Det var första året. Andra året har man vant sig, och nöjer sig med att peka ut fenomenet för nyanlända gäster. Tredje året, upptäckte jag i går, ser man själv sin cykel som ett fullständigt rimligt transportmedel för tre nyglasade och inramade tavlor. Med hjälp av rammakerskan surrar man fast dem vid tillgängliga delar på cykeln, styrstång och ram, och vinglar glatt ut i trafiken mot körriktningen, precis som vilken infödd hanoibo som helst, särskilt som man är klädd i hanoibons standardklädsel: vit skjorta, svarta byxor och flipflops. Kanske har man varit här för länge? Vad gör jag mer? Jag cyklar till favoritlunchstället nere vid Giang Vo, med en enda maträtt på menyn, och äter bun cha. Jag skriver klart min artikel och skickar den. Jag skriver klart styrelseprotokollet för Svenska Skolföreningen i Hanoi. Jag läser Emily Dickinson för mig själv. Jag läser ett par nyutkomna diktsamlingar för Gerard Bonniers Lyrikpris. Jag hjälper till med läxuppgifter, tittar på Cartoon Network och läser tio sidor Harry Potter högt för min dotter.

Teori och praktik

Ibland blir det extra uppenbart att vardagslivet här i Hanoi är uttänjt mellan två extremer. Man kan också uttrycka det i tid: minst två sekel existerar i samma samhällsrum, och ibland orsakar det smärre kollisioner. Våra barns skola, UNIS, United Nations International School, mäter sig inte främst med det inhemska skolutbudet utan med motsvarande skolor världen över: dess tjänster utlyses på en internationell marknad och en examen från UNIS ska vara omedelbart inlösbar i platser på världens alla lärosäten. Det låter ju tjusigt och bra. UNIS håller till exempel på att bli en helt datoriserad skola. I år ska årskurs 5 och uppåt göra allt sitt skolarbete på en laptop, varenda läxa ska göras och lämnas in virtuellt, slut på allt släpande av allt trasigare pärmar och läxscheman: varje elev får en lånelaptop, och loggar in sig hemma när det är dags att göra läxorna. Modernt, miljömedvetet (möjligen uselt för handstilen). Samtidigt bor vi faktiskt i en stad där telefonnätet består av ett virrvarr av sladdar som hänger halvannan meter över gatan och nya abonnemang börjar med en telegubbe bokstavligt talat drar in en ny sladd från stolpen på gatan: en stad där strömavbrott ingår i vardagen och rentav används som energisparande åtgärd; en stad där varje skyfall och åskväder skulle orsaka miljonförluster om inte alla hushåll med något att vara rädda om skaffat egna reservgeneratorer. Trådlöst bredband är relativt vanligt, samtidigt som det inte är någon självklarhet att man har ström till frysen (vår kokerska Minh lånar t ex par fack i vår frys för eget bruk) och iskarl följaktligen fortfarande är ett yrke i Hanoi. UNIS nya datorpolitik visade sig för vårt vidkommande bli ett av dessa underbara tillfällen när de båda extremvärldarna, de parallella seklen läcker in i varandra. Jonatan kom stolt och lycklig hem med sin flotta laptop och upptäckte att han inte kunde koppla upp sig på vårt flotta trådlösa bredband som vi betalar FPT för. Tele- och itbolaget FPT - det här hämtar jag från Bill Haytons utmärkta Vietnam. Rising Dragon, som jag pratat om förut - startades ursprungligen av Vetenskapsministeriet, men är idag bara statligt till 8 % och kontrolleras av en av landets rikaste män, som allmänt kallas "före detta svärson", eftersom han varit gift med en dotter till general Giap, krigshjälten som fyllde 100 för ett par dagar sen. De har sitt kontor bara två kvarter härifrån, men det gör det inte lättare att få hit deras tekniker när det gäller. Efter en veckas tjat och väntan lyckas vi övertyga dem om att vi faktiskt har problem på riktigt, och de kommer hit och byter faktiskt till en fungerande router. Under den tiden får Jonatan göra läxorna i skolan eller gå över till våra snälla grannar Tomas och Lisa, där bredbandet fungerar utmärkt (fast Tomas har problem med ett tangentbord: ingen går fri). Vi klarar oss med ett nödrop (låt vara ett rätt högljutt nödrop från min sida). Jag frågar om ingen annan i klassen har problem, men om de har det så håller de det för sig själva. UNIS låtsas att hela världen är uppkopplad jämt. Om några timmar ska jag anmäla Miriam till After School Activities - skolans simlag Hammerheads och körsång. Detta sker EXAKT klockan 18.00 söndag på nätet, någon annan möjlighet gives ej. Förra året brakade systemet samman och ordentliga svenska föräldrar som ville ha en meningsfull fritid för sina barn ringde varandra förtvivlat över hela Hanoi. Det som fascinerar mig mest är skolledningen, som med stor framgång låtsas att skolan ligger i New York eller Singapore, inte alls i ett land som precis tagit sig över fattigdomsgränsen och har en infrastruktur som i bästa fall är i historisk jämnhöjd med Beatles och nylonskjortor. Samtidigt som jag skriver detta står någon och går igenom våra sopor och gör sig en inkomst enbart på att ta hand om det vi ratar. Det sägs finnas en familj i Hanois gamla köpmannakvarter som skapat en förmögenhet på råvaran koppar, utvunnen ur gamla ratade skarvsladdar: miljonärer på sopor. Samtidigt som ytterligare någon använder internet till att tillskansa sig en liten bit tillfällig yttrandefrihet: en cyberdissident. Det enda estetiskt tilltalande slutet på den här texten är att internetuppkopplingen brakar igen, men jag slutar nog hellre här.