Kittlar dödsskönt i kistan!

Alla vet att Djungelboken är en skön och avslappnad Disneyfilm. Den gjordes 1967 och innehåller i sann Disneyanda en mild och familjevänlig flirt med den gryende hippiekulturen; ni minns väl Beppe Wolgers som den fumligt vänlige dropouten Baloo.
Alla vet också att Djungelboken är en bok (egentligen två böcker) av Rudyard Kipling, och därför brukar man läsa berättelsen om Mowgli och djungeln som ett försvar för kolonialismen i sagans form: med den överlägsnes rätt tar Mowgli makten över sina djungelbröder och styr över dem, precis som britterna styrde över Indien. Jag hävdar nog att Kiplings bild är lite mer komplicerad än så, men nu var det Disneys version det handlar om? Varför gör Disney filmen just 1967? Och var utspelar den sig någonstans - inte ligger det där templet som Baloo och Bagheera demolerar när de ska rädda Mowgli undan Kung Louie och hans kidnappande apor verkligen i Indien? Det var först när vi var i Kambodja häromåret och besökte Angkor Vat som sanningen gick upp för mig. Jag kände igen mig. Jag kände igen de där templen som naturen halvt återtagit från människan, jag kände igen aporna, djungeln, elefanterna - det måste vara här som Disneys Djungelboken utspelar sig! Hur är det nu? Mowgli tröttnar på Bagheeras ängsliga omsorger och ständiga hot att återlämna honom till människobyn, så han låter sig lockas av Kung Louies mer hedonistiska anrop och blir kidnappad - det Louie vill ha är något som Mowgli inte kan ge honom, nämligen hemligheten med elden. Mowgli räddas av Bagheera och Baloo i motvilligt samarbete. Under räddningsaktionen demoleras fullständigt ett urgammalt tempel i typisk khmerstil (och i Kambodja så äter de, om inte myror, så grillade jättespindlar), precis som de amerikanska bombningarna i Laos och Kambodja samtidigt, i den otecknade verkligheten, lade åtskilliga tempel i ruiner: om naturen och kulturhistorien hålls gisslan av Kung Louies ociviliserade och otvättade djungelgerilla, tycks Disney säga, så får de väl räknas som oavsiktliga men nödvändiga förluster i sammanhanget. Vilket är då sammanhanget? Ja, det bör vara ganska lätt att avkoda. Shere Khan är väl Ho Chi Minh medan Kung Louie är någon av ledarna i Laos eller Kambodja. Bagheera är en klassisk officerstyp, medan Baloo är den hygglige bassen som går att skämta med: tillsammans är de den amerikanska armén, som under inbördes skämt och smånyp ödelägger landet de satts att rädda. Och Mowgli, ja Mowgli, han är väl ... Sydvietnam? Demokratin? The American way of life? 1967, var filmen gjord. Under de värsta bombningarna satt världen och skrattade åt hur Baloo tacklar tusenåriga djungeltempel sönder och samman. Frågan är bara vilka gamarna med liverpoolaccent är - är det den samlade världspressen?
Personligen har jag alltid gillat ormen Kaa bäst.

Nöden prövar vännen

Det nya vänskapsförbundet mellan Vietnam och Australien (som jag berättade om i tisdags) har inte hunnit bli en vecka gammalt förrän det utsätts för ett ganska omilt prov. Hong Vo är 57 år gammal och engagerad i den vietnamesiska demokratirörelsen. Hon är dessutom australiensisk medborgare, bosatt i Melbourne. Just nu sitter fru Vo kvarhållen hos polisen i Hanoi, efter att ha talat på det där politiska mötet som Viet Tan, det där olagliga vietnamesiska partiet, stämplat som terroristorganisation, höll vid Hoan Kiem i lördags (och jag också berättade om i tisdags). Enligt Viet Tan själva var det ett fredligt möte för demokrati. Men fru Vo misstänks för brott mot artikel 84 i den vietnamesiska strafflagen, en artikel som bland annat omfattar just terrorism. Australiensiska diplomater försöker utverka besökstillstånd för att kunna bistå fru Vo. Här gäller det uppenbarligen att kunna se skillnad på demonstrationer och parader, annars kan man råka illa ut.

Opiedrömmar

Den officiella livs-hållningen i Hanoi är asketisk - på grund av gammal konfuc-iansk tradition, på grund av ett halvsekels kommunistiskt strama tyglar och på grund av Ho Chi Minhs personliga läggning: han tycks ha trivts bäst i enkla förhållanden. Verkligheten ser helt annorlunda ut: det är sex & drugs & karaoke för nästan hela slanten. Det röks i vart och vartannat gathörn och en lös och ledig europé i lämplig ålder och utseende behöver inte promenera runt särskilt länge för att bli erbjuden att sitta med. Opium ingår rentav i den klassiska bilden av västerlänningens möte med Vietnam, skildrat t ex i Den stillsamme amerikanen eller Apocalypse Now. Det är inte så konstigt. Man behöver bara titta på en karta: den Gyllene triangeln, världens heroincentrum, är nästgårds, Vietnam ligger väldigt praktiskt för smugglare, med en lång och svårövervakad gräns mot Laos och Kambodja, rätt ut till havs och all världens hamnar. Knarket dyker upp lite varstans i historieskrivningen: en historiebok påstår att Viet Minh under en period finansierade sin krigföring mot fransmännen med drogpengar, en annan påstår att fransmännen finansierade sin krigföring mot Viet Minh med drogpengar, och utom allt tvivel står nog att CIA finansierade allt möjligt i Indokina med drogpengar, och rentav startade ett flygbolag - Air America - för att smuggla vapen och droger. Resultatet av CIA:s verksamhet är den moderna, alltjämt verksamma heroinindustrin i de gränstrakter mellan Burma, Laos och Thailand som kallas Gyllene triangeln: nästan allt elände har sitt ursprung i CIA:s hemliga krig, det kan man läsa om t ex i Jesper Bengtssons utmärkta Burmabok. Men nu kommer det roliga. Under mitt pågående projekt om den franska sekelskifteslitteraturen 1880-1900, symbolismen och dekadensen, stötte jag på en lustig anmärkning. Sekelskiftets utbredda drogkultur tillskrivs två huvudorsaker. Den ena är 1870 års fransk-tyska krig, där läkarna på bägge sidor för första gången använde morfin i massiva doser. Den andra är koloniseringen av Indokina, där fransmännen - precis som engelsmännen i Indien och Kina - ville tjäna pengar på opiumhandeln, vilket raskt förde med sig att en hel klass av kolonialtjänstemän, marinsoldater och sjömän dukade under. Novellsamlingen Fumeurs d'opium (Opiumrökare) av Jules Boissière från 1896 utspelas t ex i det nykoloniserade Indokina, där trycket från pirater, klimatet och djungeln får tjänstemännen att fly in i opiedrömmens behagliga värld. Hamnstäder som Marseille och Bordeaux blev snabbt centra för det nya missbruket: samma sorts opiehålor växte fram som i Dickens och Sherlock Holmes London. Det är väl egentligen bara roligt för mig, den kopplingen mellan mitt eget litterära projekt och den besynnerliga vardag som omger mig här i Hanoi.

I morgon ska jag verkligen berätta om Walt Disney.

Spända lägen

I morse såg vi försvars-minist-rarna och deras eskorter susa förbi längs Kim Ma på väg ut till flygplatsen: först den nya zeeländska och sen den indiska flaggan smattrade på limousinerna. Hanoi har varit värd för ett ASEAN-möte om försvarspolitik med särskilt inbjudna gäster. Kanske inte en slump att söndagens parad i så hög grad var en militärparad - kanske vill landet visa upp sin försvarsvilja för gästerna? Vietnam och Australien, forna fiender i det krig som här kallas "det amerikanska", har tecknat nya samarbetsavtal med delvis militärt innehåll. Tidningarna har visat de vanliga gruppbilderna på leende ministrar, och söndagstidningen hade en intervju med en ung vietnamesisk soldat som gör sin värnplikt på en av de omstridda ögrupperna, som om solen alltid sken. Samtidigt vet man att läget har varit ovanligt spänt den senaste tiden. Kinas beteende i Kinesiska sjön har retat upp både Japan och Vietnam - man är oense om var territorialgränserna egentligen går, och fängslar gärna varandras fiskare för att statuera exempel. Och dessutom gjorde det illegala oppositionspartiet Viet Tan enligt uppgift en demonstration mitt i Hanoi, precis i tusenårsfirandets hjärta norr om Hoan Kiem skyltade man och påstod att "Nordvietnam" ockuperat landet, delade ut illegala flygblad, viftade med illegala flaggor och bar illegala t-shirts. Närmare sjuttio personer lär ha samlats på detta sätt - enligt Viet Tans egen hemsida, som jag inte tror är så oerhört mycket mer pålitlig än regimvänliga media. Men även om det bara var sju personer, så är det fler modiga människor än jag sett samlade på ett ställe i Hanoi.
Nästa inlägg ska bara handla om Walt Disney, det lovar jag.

Hang Gai 11

Av alla adresser i Hanoi är det här den jag minns bäst, kanske för att det kändes lite grann som i Narnia när jag var där första gången: jag hade hittat en hemlig ingång till en annan värld, jag hade fått tillgång till en hemlighet. Hang Gai 11 är en vanlig gatuadress, i turistkvarteren alldeles norr om den lilla sjön, och i butikslokalen mot gatan trängs krimskrams med ganska fina sidensjalar och en och annan jacka. Om man går rätt igenom butiken, genom en trång och illaluktande korridor, så kommer man ut på en innergård som används dels som parkeringsplats, dels som kök och dels som förvaringsplats för allehanda gudabilder och statyer (en typisk Hanoiinnergård, med andra ord) och om man är svensk så känner man sig med största sannolikhet som en inkräktare. Om man behärskar den känslan så visar det sig att man får beställa enklare förfriskningar - kaffe, fruktdrinkar, öl - som serveras på husets takterrass. Man går helt enkelt uppför trapporna, passerar familjens andaktsrum, och kommer ut på taket, där man har utsikt över den lilla sjön Hoan Kiem, Hanois hjärta där svärdet som räddat Vietnam och väntar på att rädda landet igen sägs ligga begravt. Hur hittar man alltså till Hang Gai 11? Vi ärvde stället av Marie-Louise på ambassaden (som även tagit med sig Sveriges utrikesminister uppför de smala trapporna) och visar det för alla vi kan. Men min vän Pelle, som också hjälpt mig göra den här hemsidan, har ett rationellare och modernare sätt: han har gjort en karta på internet. Med hjälp av Pelles karta hittar man till stora delar av den stad som vi alla kartlagt tillsammans, medan vi mödosamt vaskat fram hur man klarar sig i den här stan. Hanoi by Pelle, varsågoda.

Kulisskommunismen paraderar

Och så var det dagen för den stora tusenårs-paraden, när staden Hanoi firar sig själv. Elsa gick upp tidigt och knuffade sig fram till en plats längs Kim Ma, där halva paraden skulle passera. Jag satt kvar och såg alltsammans på TV. Det var som en blandning mellan Prideparaden, OS-invigningen i Peking och militärparader i gamla Sovjet, ni vet när urgamla ledare står på Röda torget och vinkar åt trupperna som paraderar förbi i omänskligt snörräta led, och de ser ut som robotarmén i Stjärnornas krig. De stod där och vinkade, Manh och Dung och Triet, partsekreteraren och premiärministern och presidenten. Och militären marscherade förbi. Sedan kom bergsfolken i sina folkdräkter, krigsveteraner, fabriksarbetare, bönder, intellektuella, kampsportutövare, folkdansare, traditionella musiker, buddhistmunkar. Alla bar på porträtt av Ho Chi Minh, alla log, viftade med flaggor och släppte upp ballonger i skyn. Jag har sett liknande parader i Vitryssland (minus buddhistmunkar) men det var 1998 och det kändes gammalt redan då: Elsas chef på FN kallade Vitryssland "a theme park for communism". Vad ska man då säga om Vietnam år 2010? Eftersom det vi ser i vardagen snarare är en sorts hämningslös rovkapitalism där gapet mellan fattiga och rika är direkt provocerande kanske man kalla det för en kulisskommunism.
Men Elsas bilder blev fina.

Charles Heston i Hanoi

Den bästa beskriv-ningen av Hanoi har jag sett i Jesper Bengts-sons fina bok om Burma, och den gäller egentligen Rangoon: "som om någon tagit en sektion av London, placerat den i tropisk hetta och sedan låtit allt ruttna i ett halvt sekel". (Bengtsson citerar Burmakännaren Emma Larkin.) Byt ut Rangoon mot Hanoi, London mot Paris: exakt så känns det att gå runt här, som man vaknar ur ett halvsekels koma och upptäcker att klimatförändringarna gått över styr och djungeln erövrat Montparnasse. När man kommer fram till Long Bien-bron, byggd av Alfred Eiffel, så ser man ett liggande Eiffeltorn - han återanvände uppenbarligen sina konstruktionsidéer - på god väg att rosta sönder. Det är nästan samma hisnande känsla som när Charles Heston upptäcker den liggande Frihetsgudinnan i slutet av Apornas planet. Det är minsann inte alla städer som får en att känna sig som Charles Heston. Staden själv varken vill eller kan förstå sin egen charm: den är ju ett resultat av överbefolkning, vanskötsel, dåliga avlopp och extremt hög luftfuktighet. Ändå är mitt bestämda intryck att vanliga hanoibor, affärsinnehavare, taxichaufförer, folk som bor här, är stolta över sin stad och dess historia. Medan stadsförvaltningen vill förvandla Hanoi till en anonym sydostasiatisk skyskrapestad så snabbt som möjligt, utplåna allt som är typiskt och ersätta det med moderniteter som de sett på studieresor i närområdets storstäder, Bangkok, Singapore, Hongkong. Man förstår tanken bakom det storståtliga 1000-årsfirandet: det skulle markera att Hanoi slutgiltigt inträtt i det nya millenniet. Men i praktiken befäster det bara bilden av en uråldrig mandarinkultur, stelnad i sina ritualer och hierarkier. Inte ens när fyra människor omkom i en våldsam explosion häromdagen, inne på nationalstadion My Dinh där man förvarade fyrverkeripjäserna inför jubileet, lät man sig hejdas: när bränderna släckts fortsatte enligt ögonvittnen repetitionerna som om inget hänt, man skyndade sig att skaffa fram nya fyrverkeripjäser från Kina. 63 miljoner dollar är den officiella siffran för vad 1000-årsfirandet kostar - den kommer från en representant för The People's Committee i Hanoi. Andra bedömare menar att en tiondel av BNP ligger närmare sanningen, och det är nog där snarare vi hamnar om man ska räkna in den nya operan och andra skrytbyggen. Samtidigt kommer siffrorna för årets översvämningar i centrala Vietnam: 49 dödsoffer. Men några vallar har man givetvis inte råd att bygga, när Hanoi behöver lasershow, fyrverkeripjäser och ett nytt operahus. Vad är det han säger när han får syn på Frihetsgudinnan, Charles Heston?
"They did it! The fools - they did it!"