Plusgrader 9, partikongress 11

Den elfte parti-kongressen börjar i morgon, vilket betyder att Kim Ma, paradgatan bredvid oss, var i stort sett avspärrad i morse, en ändlös rad limousiner fraktade de 1377 kongressledamoterna under polisbevakning. Det regnade, ett kallt snålt regn, och barnen hade missat skolbussen. Om de varit vietnameser hade de inte ens behövt gå i skolan idag: det var bara nio grader i morse och de inhemska skolorna har stängt när det är under tio grader, eftersom man inte har råd att värma upp lokalerna. Det låter som Fattigsverige för hundra år sen (fast vi talar om tio plusgrader). Naturligtvis var det idag Miriam skulle ha med sig skolans dyra lånefiol, naturligtvis kunde ingen taxi komma fram i den totalt stillastående trafiken: vi fick hoppa upp på en motorbike med mig längst bak med fiolen i ett hårt grepp. Trafikkaoset fortsatte ända bort till skolan. Hela stan var lamslagen.

De blänkande svarta konvojerna, poliserna med sina visselpipor och solglasögon, det stillastående kaoset runtomkring: tillsammans med sophögar, propagandaskyltar och kåkstäder en klassisk bild av storstäder i tredje världen.

Innan kongressen ens hunnit börja har partiet bestämt sig för en sak: häromdagen avfärdade man i en kommuniké alla tankar på flerpartisystem. Vietnam hade flerpartisystem år 1946 och det hjälpte inte, sa en representant: det var kommunistpartiet som befriade nationen då, och det är kommunistpartiet som ska behålla hela ansvaret för nationens väl och ve. Redan att propagera för flerpartisystem är brottsligt.

Den elfte partikongressen ska välja nya medlemmar i politbyrån och ny ledartrojka. Initierade bedömare tror att premiärminister Dung kommer att sitta kvar, men att partiordförande Manh och president Triet går i pension: de troliga kandidaterna heter Trong och Sang. Trong, som är en av partiets ledande ideologer och beskrivs som en riktig mysgubbe, en farfarsgestalt, väcker mitt intresse genom sin bakgrund: han är lingvist och litteraturhistoriker.

Vad är det för ett land som behöver en litteraturhistoriker i ledningen? Ett land där man fortfarande berättar sagor, där skillnaden mellan vad som påstås och vad som faktiskt händer är så stor att man behöver en expert på fiktion för att förklara dem.

Sverige hade ju Gunnar Helén (folkpartiledare 1969-1975), som också var en ledande expert på Birger Sjöberg. Och den ledande brittiske konservative artonhundratalspolitikern Benjamin Disraeli skrev romaner innan han gav sig in i politiken, men det gjorde ju Goebbels också, så det säger nog ingenting särskilt om ett lands politik. Det som verkligen säger något, det är väl att man anser sig ha råd att köra sina kongressledamöter i limousin men inte att hålla skolorna öppna.

Fredsduvor och protein

Veckorna mellan det svenska nyåret och det viet-namesiska är konstiga, mellan-dagar utsträckta i det oändliga. Vietnameser försummar inget tillfälle att vira ljusslingor längs alla fönster, sätta upp färgglada skyltar och överhuvudtaget behandla sin närmiljö som en julgran. Samma nyårsskyltning kan användas till bägge nyåren och nu börjar de första têtträden säljas. Snart är trottoarerna fulla av deras skira rosa blomning, snart går vi in i kattens år. Vi har precis klarat av: julfirande, västerländskt nyårsfirande, Hanois tusenårsfirande, Aseanmötet. Nu återstår: Têt och den elfte partikongressen. Under tiden kan man fundera på den sorglustiga historien om Pham Tai Thu, en orkidéodlare från Danang med fågeluppfödning som hobby. Inför tusenårsfirandet blev Pham Tai Thu ombedd av myndigheterna i Hanoi att bidra genom att släppa loss tusen vita duvor över staden, eftersom den vita duvan är en fredssymbol och Hanoi gärna kallar sig själv "fredens stad". Pham Tai Thu tackade ja till erbjudandet. Han samlade ihop tusen vita duvor från hela Vietnam och reste upp från Danang med dem i en tvåvåningsbuss. Allt gick planenligt. Han släppte loss duvorna under ceremonin, de steg till väders och på ett ögonblick färgades himlen över Hanoi vit. Mycket högtidligt. Han hade tränat duvorna att återvända till Botaniska trädgården någon kilometer härifrån, där han tänkt sig att de skulle finnas kvar som en fredssymbol. Men Pham Tai Thu hade glömt att räkna med två saker: hanoibornas hunger och hanoivattnets extremt dåliga status. Knappt en tredjedel av duvorna beräknas ha överlevt. Resten har antingen fångats in och ätits upp - åtskilliga har nog sålts till lokala restauranger, där stadsduva ofta figurerar på menyn - eller förgiftats av vattnet i Hanois sjöar. Åtminstone sex duvnappare har ertappats av polisen, men de flesta klarar sig. Just nu finns ett knappt dussin vita duvor på den lilla ön i Botaniska trädgården där det var tänkt att tusen skulle bo som en levande manifestation av det slagord som möter varje besökare: Hanoi - fredens stad. Fast inte om freden innehåller protein.

Faktum är att det mesta går att riskera för proteintillförseln, vilket framgår av följande historia, som utspelar sig på den vietnamesiska ambassaden i Sverige i början av 90-talet. Vietnam var i början av 90-talet ett land i djup nöd vilket påverkade livet även för ambassadtjänstemän i utlandet: de var fattiga och de var hårt kringskurna av restriktioner, de hade inte råd att tillgodogöra sig det svenska överflödet, de fick inte umgås med svenskar hursomhelst och de hade utegångsförbud på kvällarna. Svenska matpriser och vietnamesiska löner var inte heller någon riktigt fungerande ekvation. De var med andra ord konstant småhungriga. En ung ambassadtjänsteman upptäckte de orädda rådjuren i grönområdet utanför ambassaden och bestämde sig för att fånga in ett. Tidigt en morgon lyckades han och stängde in rådjuret i ambassadens källare. Sedan gick han in till ambassadören, berättade om sin bravad och sa att nu skulle alla kunna äta sig mätta. Istället för det förväntade berömmet fick han en våldsam utskällning: han äventyrade relationerna med de svenska värdarna, han var tvungen att släppa loss rådjuret genast. Sagt och gjort. Men samtidigt började den unge ambassadtjänstemannen, som vid det här laget inte kunde tänka på något annat än proteintillförsel, upptäcka att en äldre ambassadtjänsteman, en gammal trotjänare, bar sig besynnerligt åt och gjorde sig ärenden upp på ambassadens tak stup i kvarten: den unge började spionera på den äldre och kom på honom med att fånga in och tillreda svenska duvor. Han slog genast larm, och det blev en intern vietnamesisk skandal som slutade med att den äldre tjänstemannen blev hemskickad: samtidigt som den yngre blev utfrusen för att han skvallrat på en äldre kollega. (Nyckelordet är "äldre", inte "skvallrat": man ska visa respekt för äldre även när de har fel.)

Den unge ambassadtjänstemannen arbetar i dag med något helt annat. Och duvorna lever, som vi just sett, fortfarande farligt.

God fortsättning, gott slut!

Idag är det en vecka sedan julafton, då vi var på Candle lightning service på Hotell Intercon-tinental. Jag är fortfarande lite skakad när jag tänker på den. Eller kanske illa berörd. Tänk att jag var tvungen att åka mer än 7 000 kilometer för att möta min egen kulturella härkomst: bekännelsekyrkan. Det stods upp och det viftades med handen och det talades med hög röst och det hördes ett och annat spontant halleluja. Jag och familjen hukade i bänkarna, lätt generade. Den evangeliska kyrkan, härifrån kommer hela min släkt. Sådana här gudstjänster fick pappa genomleva som officersbarn i Frälsningsarmén: på julafton förstod jag varför pappa är en såpass återhållsam och föga ostentavi människa som vuxen, han avskyr att dra uppmärksamheten till sig och den avskyn måste ha grundlagts på just sådana här gudstjänster. Svenska kyrkans lite ljumma inställning där man inte så mycket är ett kollektiv som en grupp individer som råkat hamna i samma lokal, ungefär som i en tunnelbanevagn, kändes plötsligt väldigt attraktiv. Men det är jag och min släkthistoria. Min morfars morfar döpte folk på Dalälvens is till jul. Våra grannar J-P och Aimee som är utsända i Hanoi från Minnesota ungefär som farfar och farmor skickades till Strängnäs eller Västerås väcker med andra ord rätt starka känslor hos mig: de är närmare något hos mig än jag själv är.
De väcker starka känslor hos de vietnamesiska myndigheterna också. Och det var väl egentligen det jag ville berätta om. Häromdagen kom nämligen den officiella förklaringen till händelserna strax före jul som slutade med att en vietnamesisk protestant påträffades död i häktet. Man påstår att HCF, The Hanoi Christian Fellowship, hyrde lokal under falska förespeglingar: "ett möte för dem som brukade bo och arbeta i Ryssland". När det visade sig att programmet istället innehöll julfirande av kristet slag ställde hyresvärden in mötet och hänvisade till annan lokal. Man samlades ändå för att protestera mot att mötet ställts in, varvid man "störde lokaltrafiken", vilket till slut "tvingade ansvariga myndigheter att skingra massan och arrestera nio personer". Samma artikel påpekar att "Party and State" - det är standarduttrycket - alltid respekterat medborgarnas rätt till religionsfrihet. Det är naturligtvis rättare att säga att man respekterar andra nationers medborgares rätt till religionsfrihet: det var ingen som slog ner eller skingrade vårt julfirande, som vad jag förstår organiserades av samma religionsförbund, HCF, men då endast besöktes av utlänningar och dessutom på ett lyxhotell.
Morfars morfar höll nog aldrig gudstjänst på lyxhotell. Men han fick nog aldrig stryk av polisen heller. Ibland är det svårt att verkligen fatta att vi lever i samma tid, ibland när jag går längs de trånga och stinkande gränderna - som finns litterärt skildrade av Dickens, fast då i skepnad av London på 1850-talet - känner jag mig som ett spöke från deras framtid.
Igår hämtade jag för övrigt ut visum till hela familjen på Myanmars ambassad. När vi reser dit kanske jag får svar på en fråga som inte lämnar mig någon ro: varför det förtryckta burmesiska folket engagerat en hel värld när det minst lika förtryckta vietnamesiska folket inte inspirerar till mer än en axelryckning. Inte ens den kommande nerläggningen av vårt lands ambassad i Vietnam förmår engagera mer än till inrikespolitiska kommentarer. Vietnam har den trettonde största folkmängden i världen. Trettonde. Det går i stort sett tio vietnameser på varje svensk. Och de flesta av dessa tio saknar både den grundläggande sociala trygghet man kunde vänta sig av ett kommunistland (fri sjukvård, fri skolgång, allmän pension) och elementära fri- och rättigheter. 2010 var tydligen året då Sverige bestämde sig för att skjuta deras problem ännu lite längre bort.

Ambassaden i Hanoi läggs ned

Två dagar före julafton kommer beskedet från reger-ingen: ambas-saden i Hanoi är en av fem svenska ambassader som läggs ner 2011. Två dagar före julafton får ambassadör Staffan Herrström ge 24 lokalanställda beskedet att de i praktiken har förlorat sina jobb. Flera grät. Elsas väninna Dung har arbetat här hela sitt yrkesliv, varit i Sverige flera gånger, talar om Bodil Malmstens humör med samma självklarhet som vilken svensk kulturadministratör som helst. Nu är det slut. 40 års investeringar slängs på soptippen, mödosamt upparbetade kontaktnät, långsamt etablerade förtroenden, ett ovärderligt kunskapskapital. För vad? För att spara 11 miljoner kronor?

Sveriges bistånd till omvärlden är 30 miljarder kronor. Julhandeln omsätter 60 miljarder kronor. För varje krona vi ger i bistånd köper vi alltså julklappar för två kronor. Det betyder att ambassaden motsvarar 22 miljoner julklappspengar, två och en halv krona per svensk. Vad får man för det? En påse att bära hem julmaten i?

Jag skäms över att ha röstat på ett av de partier som fick igenom det här sparbetinget med hjälp av Sverigedemokraterna.

Hoppas åtminstone det är en fin påse.

Fängslade advokater

Jag skrev om Cu Huy Ha Vu den 17 november. Idag är det dan före dan och han sitter fortfarande häktad. Anklagelserna mot honom gäller att han propagerat för införande av flerpartisystem och att han förtalat staten och dess ämbetsmannaorganisation. Det är brott som kan medföra upp till tjugo års fängelse. Hur har dessa brott utförts? Vu har publicerat inlägg på internet. Cu Huy Ha Vu är, det berättade jag också den 17 november, inte vem som helst i Vietnam: han är en framgångsrik advokat och dessutom son till Cu Huy Can, en av landets mest kända poeter och dessutom medlem av Ho Chi Minhs första provisoriska regering 1945. Åtalet mot Vu är alltså en markering: ingen går säker (han är inte heller den ende kände advokaten som råkat illa ut). Hur är det möjligt att man kan bli åtalad - och riskera tjugo års fängelse - för att ha uttryckt sina åsikter i ett land som skrivit på FN:s resolution om yttrandefrihet? För att Vietnam har en paragraf om rikets säkerhet som går före alla andra lagar och är formulerad på ett sätt som gör den till en gummiparagraf - den omfattar också hot mot landets enhet, vilken ju i någon mening kan sägas hotad så fort någon tycker annorlunda. Man måste nog försöka förstå varför Vietnam så hårdnackat slår vakt om denna enhet: efter ett halvsekels krig har man fått nog, man klarade sig med en hårsmån från att bli bombade hela vägen tillbaka till stenåldern och det enda man vill är att hinna ikapp den materiella utvecklingen. De flesta vietnameser vill kanske hellre ha en Ferrari än flerpartisystem. Vilket bara gör åtalet mot Cu Huy Ha Vu lika löjligt som upprörande. Han får min julhälsning, i alla fall. Jag hoppas han får en från Amnesty också.

Julfirande för protestanter

Ja, så här såg det ut hemma hos Tomas och Lisa när tjejerna bakade lussebullar förra helgen. Klassiskt svenskt julfirande i vietnamesisk miljö - precis som vi planerat för julafton, med våra vänner J-P och Aimee, vilkas kyrka, en konfessionslös samlingsplats för Hanois protestanter, har Candle Lightning Service på julafton klockan 17.30. Plats för gudstjänsten är det lyxiga Hotel Intercontinental, vilket beror på att det inte finns någon kyrka för församlingen att mötas i, och att man alltså är beroende av att få låna lokal av vänligt inställda människor - lite grann som de kristna i Rom, kan den romantiskt lagde tänka. I så fall är den romantiskt lagde på helt rätt spår. Sanningen är nämligen att det protestantiska julfirandet inte alls ses med blida ögon av myndigheterna. I Ho Chi Minh City kördes mennoniterna ut från sina lokaler (det handlar nästan alltid om mark när staten bråkar med någon kyrka) den 12 december. Och här i Hanoi hindrade polisen 2 000 protestanter från att fira jul i förrgår. Mötet upplöstes med en uppseendeväckande brutalitet (det finns flera filmer på YouTube som visar hur det gick till), många protestanter blev arresterade - och en påträffades död i häktet.
Död. För att ha velat fira jul.
Samtidigt trädde Utrikesministeriets taleskvinna Nguyen Phuong Nga fram och tillbakavisade det amerikanska Representanthusets resolution om att Vietnam åter bör betraktas som ett land att särskilt intressera sig för när det gäller religionsfrihet: en resolution som i praktiken återför Vietnam till religionsfrihetens svarta lista i USA, som man ströks från 2007, och bygger på en extremt noggrann undersökning av aktuella förhållanden i Vietnam. Den religionsfrihet man på papperet har i Vietnam är i praktiken så omgärdad av restriktioner - en lag som förbjuder allt som äventyrar landets säkerhet och enhet har juridiskt företräde - att det enda man kan göra med papperet den är skriven på är just att vifta med det. "Det är inte objektivt och speglar inte den aktuella situationen i Vietnam", säger fru Nga. Säg det till protestanterna som fick stryk, säg det till zenmästare Thich Nhat Hanhs följeslagare som fördrevs med hugg och slag, säg det till det protestantiska h'mongerna, säg det till katolikerna som förlorat rättegång efter rättegång ...
Som kommersiell fest har den kristna julen verkligen erövrat Vietnam. Men som religiös högtid tycks den fortfarande vara hotfull. Det tycker jag är skäl nog att gå på Candle Lightning Service på julafton.

Sjuttio kilo

Bistert kallt, trädgårdsmöblerna har blåst omkull under natten, det ser ut som om en jätte varit framme. Häromdagen dömdes två vietnameser i 30-årsåldern till döden för smuggling av heroin och extasytabletter. Hemvändande amerikanske ambassadören Michael Michalak summerar det gångna året ur människorättssynpunkt: "2010 såg hur utrymmet för det offentliga samtalet krymptes i Vietnam." "Mer än 24 människor arresterades och ytterligare 14 dömdes för att fredligt ha uttalat sina åsikter." De som råkat illa ut är människorättsaktivister, advokater och bloggare: däribland en skvallerbloggare som råkat nämna anförvanten till en minister. Därmed ger sig myndigheterna i Vietnam in i en internationell debatt: är skvallerjournalistik på nätet den allra lägsta formen av vuxenmobbing eller ett tappert värnande av yttrandefriheten.
Vietnam är många länder samtidigt. Jag insåg hur långt man faktiskt tagit sig på mindre än generation när jag läste en gammal roman av landets främsta romanförfattare Duong Thu Huong och stötte på följande mening, som alltså var fullständigt rimlig år 1985: "Hon har blivit enorm, hon måste väga mer än sjuttio kilo."
Läs den meningen igen. Det är bara tjugofem år sen. För tjugofem år sen framstod man alltså som groteskt tjock om man var av normalvikt. Mopeder, västerländska matideal och stigande välstånd har grundligt ändrat på det. För tjugofem år sen var undernäring ett allt överskuggande samhällsproblem. Idag kan man oroa sig för skvallerbloggare. Jag tittar på människorna i min egen ålder som jag möter på gatan och inser att de flesta av dem är minst lika vilsna här som jag: förändringarna har gått så snabbt att de är lika mycket på bortaplan som jag.