Blödande skavsår

"Vi har inte slavar!" säger nutidstjejen upprört apropå en främmande civilisation i något avsnitt av Doctor Who. "Jaså inte", säger doktorn lugnt och pekar på hennes Nikeskodda fötter: "Och vem har gjort de där då?" Jag tror inte att Doctor Who är förbjuden i Vietnam, men det är nog bara en tidsfråga. För det är här de tillverkas, statusskor som Nike, Puma, Converse och Adidas. Det är nämligen här arbetarna kräver minst - inte bara i fråga om löner. I ett kommunistland behöver paradoxalt nog ingen arbetsgivare vara rädd för fackföreningar eller strejker. I ett kommunistland strejkar ingen. Det är själva affärsidén, om man får uttrycka sig en smula hädiskt. Ett lydigt låglöneland utan omvälvningar i sikte är den ideala leverantören av arbetskraft: inte bara på hemmaplan. Världshändelserna går att följa i morgontidningen genom arbetskraftsexporten: bara senaste veckan har gästarbetare flugits hem från Libyen, flugits hem från Japan, omkommit i rysk fabriksbrand.
Tre män delade ut flygblad för att organisera 10 000 arbetare i en strejk på en skofabrik i Tra Vinh i februari förra året. De arresterades och dömdes i oktober, efter en rättegång där de varken hade tillgång till försvarsadvokat eller fick försvara sig själva, till hårda straff. Nguyen Hoang Quoc Hung dömdes till 9 års fängelse, Do Thi Minh Hanh och Doan Huy Chuong till 7 år. Doan Huy Chuong var med och grundade en fackförening 2006 och dömdes då till två års fängelse för att ha "missbrukat demokratiska friheter".
Human Rights Watch har uppmärksammat fallet och kräver att de tre omedelbart ska släppas.
I morgon den 18 mars ska folkdomstolen i Tra Vinh besluta om den ska godkänna överklagandet av domarna från oktober. Läs mer på Human Rights Watchs egen hemsida om Vietnam:
http://www.hrw.org/asia/vietnam
Känns det som om man inte ska lägga sig i Vietnams inre angelägenheter? Titta ner på de egna fötterna och tänk efter en stund. Vad har egentligen hänt sedan de franska gummiplantagens tid, mer än att orsakskedjan mellan utnyttjare och utnyttjad blivit så lång och komplicerad att ingen ens behöver ha dåligt samvete?

Jasminen blommar inte i Hanoi

Utländska bedömare anser möjligheterna obefintliga för att Mellanösterns jasminrevolution ska sprida sig hit till Vietnam. Dels är förtrycket inte tillräckligt hårt, man kränker mänskliga rättigheter men för det mesta nöjer man sig med att stoppa folk i fängelse eller skrämma dem: dissidenter avrättas inte (andra avrättas) eller försvinner spårlöst. Dels har folkflertalet hela tiden fått det lite bättre. Varje dag lyfts sextusen människor över fattigdomsgränsen i Vietnam (då ska man veta att den gränsen ligger på en US-dollar om dagen; försök att leva på det, den som kan!).
Myndigheterna är dock inte beredda att ta några som helst risker, det har vi fått erfara den senaste veckan. Internet har krånglat värre än vanligt. Uppkopplingar har varit långsamma, vissa sidor oåtkomliga. Folk som ringt till vår leverantör FPT har fått höra talas om djuphavskablar som krånglat och fått veta att hela Asien drabbats. I lördags lade internet av fullständigt. Ingen Hotmail, ingen Google: det vill säga man kunde göra en googlesökning men inte länka till resultaten. Jag började tro på talet om avslitna kablar, men sen kom Jonatan hem och ville visa en låt och kopplade upp sig på YouTube utan problem. Det visade sig att YouTube var den enda hemsida på hela Internet som fungerade. Vilket är irrationellt eftersom YouTube innehåller massor med nyhetsbilder från Mellanöstern, men det myndigheterna vill klippa av är naturligtvis de interna förbindelserna mellan den tänkta proteströrelsens medlemmar.
Jag passar i alla fall på tillfället att nå omvärlden, vem vet när det kommer igen: om jag inte svarar på mail de närmaste veckorna, så är det alltså i grunden inte mitt fel utan Mellanösterns.

Kvävningsförsök

Han önskar nog att han varit vietnames i stället, Ghadaffi. Då hade han kunnat ta det betydligt lugnare. Även om statliga medier försöker tona ner skildringen av det som händer i Mellanöstern, så har det naturligtvis inte helt gått att förtiga. För någon vecka sedan spreds ett mail med text på franska och engelska som uppmanade Vietnams befolkning att fredligt följa efter Mellanöstern och bege sig ut på gatorna för demokratin. Här i Hanoi skulle man inte göra något märkligare än att promenera runt Hoan Kiem, den lilla sjön som är stadens hjärta. Bara promenera runt den. Vi frågade runt en smula, men man ryckte på axlarna: det där kommer inte att bli något. Jag gjorde mig ärende till Hoan Kiem ett par gånger, men jag såg inga som promenerade, jag såg faktiskt inte ens någon större anhopning poliser än vanligt. Och nu får jag veta att mailets upphovsman, en känd dissident och medlem i Amnesty International, inte bara arresterats redan (det skedde omedelbart) utan också hunnit släppas eftersom han var vid dålig hälsa - och polisen redan hunnit säkra bevis för kommande rättegång.
Jag funderar på att skicka ut ett mail som uppmuntrar folk att andas för demokrati och yttrandefrihet.

Pinsamt, Nokia?

Vi bor i stort sett närmsta grannar med Libyens ambassad, och varje dag i tre års tid har jag känt samma ilning när jag passerat det inglasade idolporträttet av Ghadaffi, samma känsla av att vara långt hemifrån på riktigt. We're not in Kansas anymore. Jag ångrar djupt att jag aldrig gjort allvar av mina ambitioner att fotografera fenomenet, för nu är det för sent. Libyens ambassad är fortfarande öppen, men Ghadaffi har plockats ner - och Vietnams herrar håller på att få en kompis mindre bland världens ledare. Det som händer i Libyen och övriga Mellanöstern är deras värsta mardröm, folk på gatorna är det allra sista de vill ha. Inte för att det känns som om det hänger i luften. Häromdagen prisades Nokia av Vietnams president för beslutet att öppna tillverkning här. Presidenten förklarade för Nokias vice-president att Vietnam var politiskt stabilitet, vilket var ett viktigt skäl att många multijättar förlagt delar av sin produktion hit.
Jag har inte sett det formulerat riktigt så rakt på sak förut: kom hit, här håller vi folket i schack.
Den uppriktigheten borde vara besvärande för alla parter. Företagen brukar prata om möjligheten att påverka långsiktigt, om välståndsutveckling och bättre arbetsvillkor. Det låter så bra, men det är naturligtvis svårare att tro på när den som ska påverkas - den vietnamesiska regimen - säger rakt ut att den ser företagens närvaro som ett godkännande av status quo, ett ekonomiskt incitament att hålla folket på plats. Politisk stabilitet är i klartext lika med diktatur.
Är det inte lite pinsamt, Nokia?

Den siste krigsfången

Jag har egentligen lovat mig själv att hålla mig borta från bloggen, eftersom jag behöver dygnets alla timmar - och all språklig energi - för en romanöversättning vars deadline närmar sig med stormsteg. Alla fantastiska intryck från vår têtresa i Burma, till exempel, får vänta tills översättningen är klar. Men det här är bara för bra. Först nås jag av nyheten att den sista krigsfången efter Vietnamkriget just släppts (den 13 februari). Den sista krigsfången? Det är naturligtvis att hårddra det hela, men Tran Van Thieng var polisofficer i Sydvietnam och dömdes vid krigsslutet 1975 till omskolningsläger. (Villkoren i de nordvietnamesiska omskolningslägren var omvittnat hårda, ofta rent omänskliga.) Inte nog med det: 1991 dömdes han till tjugo års fängelse av en domstol i Saigon, för "statsomstörtande verksamhet". Orsaken var en bok som Tran Van Thieng skrivit om kriget, där han ansågs sprida vanföreställningar om det socialistiska samhället ... Notera att Thieng fick sitta av hela straffet: 1991 plus tjugo blir precis 2011, ingen strafflindring där inte. Han är sjuttiofem år gammal nu, och knappast någon större fara för det socialistiska samhället längre.
Strax därefter når mig nästa tecken på att tiderna förändras: jag får veta att Bob Dylan kommer att göra en konsert i Vietnam under sin sydostasiatiska turné i april. Finns det någon enda människa som sammanfattar proteströrelsen bättre än Dylan? Ägde det över huvud taget rum någon demonstration mot Vietnamkriget där det inte sjöngs en eller flera Dylanlåtar? Har det gjorts någon film om kriget där hans musik inte hörs någon gång?
Ingen artist var därför mer otänkbar i Vietnam så länge kriget pågick, det fanns nog ingen som amerikanska armén mindre gärna ville underhålla sina trupper med. Och nu är han på väg. Finns det någon bättre stans i hela världen att se honom än här? Är det inte hit de där låtarna varit på väg i mer än fyra decennier? Och några veteraner kommer väl att sitta i publiken?
Om Dylan kommer hit, ja då måste kriget verkligen vara slut.

Blod och bensin

På onsdag går Tigerns år över i Kattens år. Jag tycker det känns som en devalvering, men det är ju möjligt att storleken inte betyder något i astrologins värld. Folk som är bekanta med kinesisk astrologi påstår att Katten rentav är Tigerns lärare. Efter att ha läst om de statliga subventionerna av folkets massiva bensinkonsumtion upptäcker jag att PetroVietnam står för 24 % av landets BNP. En fjärdedel. I praktiken betyder det att landets ekonomi står och faller med oljan. Inte undra på att man är så intresserade av det där öarna i Kinesiska sjön: de avgör ju hur stora landets territorialvatten är, det vill säga hur stor del av havsbotten som Vietnam har rätt att borra i. Så mycket olja borde gå att investera bättre, tänker jag. Det är ett faktum att energin inte räcker: landet förbereder sina första kärnkraftverk - byggda av ryska experter (man hoppas ju att de inte tog fram ritningarna till Tjernobyl när de visade sina CV:n). Det är svårt att se de surmulna partigubbarna i sina rödgröna uniformer som oljeshejker, men landets ekonomi blir faktiskt lite begripligare om man klär ut dem lite: precis som i Dubai bygger man skyskrapor, köper Lamborghinis och Pradaväskor i stället för att bygga vettiga infrastrukturer för framtidens samhälle. En siffra till, sen slutar jag: häromdagen hade man ett stor blodgivarjippo här i Hanoi, med den inlånade världsstjärnan Jet Li som gav blod och talade om vikten av att hjälpa dem som är mer utsatta än man själv. Jet Li menar nog väl. Men han har nog inte en aning om vad dagspriset på blodtransfusioner är i praktiken, när man ligger på vietnamesiskt sjukhus: en påse blod kostar fyra miljoner dong, det är vad doktorn ska ha i handen.

Saker jag gillar med Vietnam (3)

Igår var det den tjugotredje dagen i mån-kalendern, och det är en speciell dag i det vietnam-esiska nyåret, det är egentligen då alltsammans sätter igång. Då flyger Köksguden på en fisk upp till Himlens kejsare för att rapportera hur familjen skött sig under det gångna året. Vi var hembjudna till vänner för en traditionell têt-middag, där allting fanns: kycklingsallad, hel kyckling, grönsaker, sticky rice, bönbollar, vårrullar, biff, räkor i apelsinsås. Vi är på väg in i Kattens år och jämförde våra kinesiska respektive västerländska stjärntecken (själv föredrar jag kinesisk astrologi eftersom jag är tiger här och oxe hemma). Det har luktat bränt i hela Hanoi ett par dagar eftersom man bränner papperspengar - och pappersbilar, pappershus, pappersarmanikostymer - för att blidka Köksguden och påverka hans rapport. Våra vänner, som kanske kan beskrivas som gammaldags vietnamesiska intellektuella av modernt snitt, har slutat bränna pengar och vill inte lära ut bruket till sina barn. Mutsystemet, tanken att man kan köpa sig genvägar, köpa sig fri från konsekvenser av sitt beteende, börjar alltså redan i relationen till gudavärlden! Papperspengarna och lyxprodukterna avsedda till brännoffer är en miljonindustri. Jag jämför med avlatsbreven: är vår vän kanske Vietnams Martin Luther? Vi sitter i deras kök, vi dricker hans hemgjorda aprikosvin i små kristallglas och skålar för varann. Deras pojkar sitter med, berättar om sin vardag i Franska skolan och kastar hela tiden nyfikna blickar på spisen: pojkarna har gjort efterrätten, brownies. All maten är hemlagad, trots att de egentligen inte uppfostrades för studentliv och inte ett traditionellt vietnamesiskt hemmaliv: recepten laddas ner från internet. Pojkarna pratar lika bra engelska som franska, de kommer att klara sig bra i livet. Storebrodern säger att han är dålig på matte men kan göra hela Rubiks kub. "Om jag hade bjudit hem dig för trettio år sen, hade du inte förstått att människor faktiskt kunde leva så", säger vår vän till mig: då var hans familj hemlös som en konsekvens av krig och politisk otur, han och hans bror turades om att sova på nätterna. Idag bor han i ett egenhändigt byggt hus nere vid stora sjön. "Jag tror att om man anstränger sig så kan man veta sitt eget öde", säger vår vän, vilket jag förstår som ett sätt att säga att han tror på karmas lag: orsak och verkan. Vi får mandariner till kaffet, jag har för mig att frukt måste ingå för att måltiden ska räknas som fullständig. De har ett rosa têt-träd. Just nu ser gatorna i Hanoi ut som en vandrande skog av rosa och orange med alla têt-träd som transporteras runt stan. Jag tror att ordet jag söker är finess. Våra vänner står för en vietnamesisk tradition som präglas av finess, återhållsamhet och omsorg. Den har lika djupa rötter som skrytandet och mutandet: bägge ges plats i Nguyen Dus klassiska versroman Berättelsen om Kieu från 1800-talets början. Vi är de första utlänningar som är hembjudna till dem på middag.