Lucky Money

Vietnameser tänker bara på pengar, det var vad en mig närstående svärmor i förväg kunnat utröna inför sitt första besök hos oss genom att konsultera sitt nätverk av yrkesberesta. Vietnameser var hårda och tänkte på pengar, det var den bedömning nätverket ville packa i hennes resväska (men inte den bedömning hon hade med sig hem igen). Det som är otvetydigt, det är att pengar spelar en stor roll i det sociala livet. Och då inte som abstrakt begrepp, som mått på rikedom, utan som fysisk företeelse, som ting. I en värld där pengar för övrigt blir allt mer abstrakta (SF-romanernas gemensamma monetära konvention "krediter" är inte långt borta) är Vietnam ett undantag. Apropå köksgudens himlafärd berättade jag om låtsaspengarna som bränns i stor skala - en hel industri, det finns flera butiker som säljer låtsaspengar bara i vårt kvarter - det fysiska, konkreta intresset gäller även riktiga pengar. En hundratusendongsedel med ett hack i är inte längre en hundratusendongsedel: själva sedeln måste vara intakt för att den ska kunna representera värdet, misstron mot abstraktionen är stor och egentligen vill de flesta ha sina besparingar i guld (det kan man läsa om i Duong Thu Huongs romaner, där båtflyktingar betalar sina smugglare i guld). På vietnamesiska bröllop, storslagna tillställningar i många avseenden, kan man se två vackert utsmyckade lådor vid ingången: den ena är för spinnsidan att lägga pengar i, den andra för svärdsidan att lägga pengar i. En diskretare version av zigenarbröllop, med andra ord. Inga brödrostar, inget nysilver, inte ens några presentkort: rena kontanter i ovikta sedlar, prydligt inlagda i därtill särskilt avsedda kuvert (det finns ett par sådana affärer i vårt kvarter också: bröllopsgåvekuvertaffärer, kan vi kalla dem). Hur mycket man ska ge? Ungefär lika mycket som ens närvaro på festen kan tänkas kosta brudparet - bröllopet är alltså idealt ett nollsummespel - vilket ju är extremt svårt att estimera redan vid ingången, men vietnameser kan tydligen bedöma sådant redan genom valet av festlokal. Även vid têt är det kontanter som gäller: chefer ger sina anställda têt-kuvert, de anställda ger cheferna. Fast egentligen är de barnen som ska få. Têt-kuverten är också vackert utstyrda, i rött och guld och med en bild av det nya årets djur - just nu alltså en tiger. Våra barn får têt-kuvert av vietnamesiska vänner, vi ger till deras barn. Inga svindlande summor, en femtiolapp ungefär. Idealt är också detta ett nollsummespel, ett socialt kitt. Kanske är det snarast kuverten som de tänker på, vietnameserna?
Skrivet till Massive Attack: Heligoland

Befria Södern!

Jag blir inbjuden av det fina förlaget P.O.L till deras nya Facebooksatsning, som jag bara kan applådera i blindo: Facebook är fortfarande nerstängt här i Vietnam. En av P.O.L:s författare är Bernard Noël, som fälldes i en uppmärksammad tryckfrihetsrättegång i Paris så sent som 1971, anklagad för osedlighet. Jag hittade faktiskt en antologi med hans dikter här i Hanoi och köpte till en av våra vänner. Förbud är en kortsiktig lösning: långt sedan förbudet upphört att gälla skänker det en lockande aura av hjältemod och fara. Den som förbjuder gör det alltid utifrån ett upplevt underläge. Här i landet kämpar staten hårt mot allehanda fiender utan att få tillnärmelsevis samma uppmärksamhet eller uppskattning som när man kämpade mot USA och regeringen i Sydvietnam på 60- och 70-talet. Är inte det orättvist? För ett par veckor sedan dömdes den Saigonbaserade advokaten Le Cong Dinh, som blev känd när han försvarade vietnameiska fiskerättigheter internationellt, till fem års fängelse (en annan åtalad i samma rättegång fick ett sextonårigt fängelsestraff). Dinh sägs ha bland annat deltagit i ett träningsläger för "icke-våldsam" kamp, han har också författat och/eller innehaft dokument som innehållit förtal av staten, och lagt fram "onda planer på att underminera, förtala och till slut störta administrationen", allt enligt Viet Nam News återgivning av domen. Det har varit flera liknande rättegångar på sistone: nationen försvarar sig mot krafter som "underminerar den nationella säkerheten", enligt en regeringstaleskvinna. Ett sorgligt ouppmärksammat försvar, som sagt. Det är inte helt lätt att förstå varför. Inte kan det vara så banalt som att svenska intellektuella tröttnade på Vietnam efter att ha "befriat Södern" (jag har hört åtminstone en svensk FNL-supporter använda "vi"-form om ovanstående händelse: när "vi" befriade Södern), tappade styrfarten under befrielsen av Kambodja och nu inte mäktar med att engagera sig ännu en gång? Jag bläddrar i första delen av Bernard Noëls samlade verk, Les Plumes d'Éros, Eros fjädrar. Utifrån sina erfarenheter som fälld och förbjuden författare resonerar han kring begreppet frihet, och berättar att han i Prag 1980 träffade en dissident som viskade att när friheten är förbjuden återstår bara utsvävningar. Han säger också följande: "Världsherraväldet och den bestående makten hör borgaren till eftersom han förstått att det är bättre att tömma saker och ting på mening än att sätta sig i respekt med våld, särskilt som tomma saker är lättare att sälja." Det är skrivet år 2004, ser jag längst bak i boken: det känns som ord från en helt annan värld. För i den här delen av världen - och det är här ekonomin växer snabbast, det är hit alla företag vill - klarar sig staten utmärkt utan konsumtionssamhällets repressiva tolerans. Konsumtion, ja - tolerans, nej. Här betraktas ordet som en kraft att räkna med, här har ordet kvar sin makt.

Skrivet till James Brown: Papa Don't Take No Mess

Köksgudens himlafärd

Igår for köksguden upp till himlen. Tills jag kom till Vietnam kände jag till buddhismen som en religion utan gud, men det är nog den intellektuellt salongsfähiga exportversionen, jag har aldrig sett någonstans där gudar, helgon och vördade vise trängs som i ett buddhistiskt tempel. Den religionen är mycket bokstavlig: en tusenögd Buddhastaty har verkligen tusen ögon, och om det sägs att Buddha når överallt, så får han tusen händer. Buddha har nitton lärjungar, sju fler än Jesus, de finns som samlarfigurer i keramik. Längst inne i templet finns alltid den himmelska modern. Jag tänker mig att det är som med katolicismen - en folklig version, glittrande och full av medlargestalter mellan gud och människan, och en mer intellektuell och estetiskt återhållen som man tar med sig ut i världen, på internationella konferenser. Köksguden tillhör nog inte exportvarorna, han får nog stanna hemma när det är dags för zenmeditation i Los Angeles. Lite orättvist, för vi har ju lyckats exportera tomten, och köksguden påminner om vår tomte på mer än ett sätt - dels är han rödkindad och jovialisk, dels måste han mutas. (För att förstå vietnamesiskt tänkesätt hjälper det ibland att gå tillbaka till Fattigsverige, Emil i Lönneberga ungefär: samma föreställningsvärld präglad av knapphet och en ibland rå saklighet, samma enorma kalas, familjesammanhållning och benhårda hierarkiska tänkande.) Köksguden far nämligen upp till den himmelske kejsaren för att rapportera hur hushållen har skött sig under det gångna året, en gudomlig revisor helt enkelt: för att få sin tilldelning av lycka och välgång under det kommande året så måste varje hushåll göra ett hyggligt bokslut. Därför åtföljs köksguden på sin himmelsfärd av den ena rökpelaren tjockare än den andra när man bränner sina låtsassedlar för att köpa sig tur där ovan. Men i fråga om köksguden kommer man inte undan med enstaka sedlar, här är det rejäla majbrasor som gäller, tjocka sedelbuntar som eldas upp mitt på gatan. Första gången trodde jag att det var eldsvåda. Kanske är det lite mindre hälsovådligt att sätta ut gröt till tomten för att köpa sig fri från de osynliga makterna. Men det gör väl ingen längre? Här är sinnevärlden fortfarande besjälad på ett så påtagligt sätt att jag varje dag slår huvudet i min egen föreställningsvärlds begränsningar. Klart det bor en gud i vårt kök.
Skrivet till Archie Shepp: Goin' Home

Dags att göra yoga

Överallt flaggas det, Hanoi lyser ännu rödare än vanligt, alla som överhuvudtaget äger en vietnamesisk flagga har hängt ut den genom fönstret: det vietnamesiska kommunistpartiet har precis fyllt 80 år. Den 3 februari 1930 grundades partiet av Ho Chi Minh, som då hette Nguyen Patrioten, Nguyen Ai Quoc. Enligt legenden skedde detta på ett fotbollsstadion i Hongkong, mitt under pågående match för att försvåra för brittiska underrättelsetjänsten att höra vad som sades. I det mesta han gjorde förstod Ho Chi Minh att knyta an till folkets religiösa traditioner och sedvanor; säkert var det med avsikt han bildade partiet så nära Têt, det vietnamesiska nyåret som är i antågande, när folk ändå är på festhumör och stan ändå håller på att pyntas. Men precis som i Mumindalen smyger Mårran omkring utanför de kulörta lyktornas krets, en påminnelse om kyla och mörker, en hotbild. Vem Mårran är? Ja, i sitt festtal sade partisekreterare Manh bland annat: vi måste skärpa vår vaksamhet och beslutsamt kämpa mot de mörka planerna hos fientliga krafter som kräver pluralism och flerpartisystem, som missbrukar demokrati och mänskliga rättigheter för att undergräva socialismen.

Mårran kan till exempel vara Facebook, för närvarande stängt i Vietnam. Mårran kan vara 80-årige ledaren för den förbjudna Unified Buddhist Church of Vietnam, Thich Quang Do, i husarrest i Saigen sedan decennier. Mårran kan vara 83-årige buddhistledaren Thich Nhat Hanh, nominerad till Nobelpriset av Martin Luther King 1967 för sina ansträngningar att uppmärksamma världen på det vietnamesiska folkets lidanden. Thich Nhat Hanh har anhängare över hela världen, på hans center Plum Village i Dordogne i Sydfrankrike lär sig västerlänningar och vietnameser mindfulness, att leva uppmärksamt (Thich Nhat Hanh är också poet). Hans anhängare här i landet fördrevs från sitt kloster i Bat Nha av "okända människor", som misshandlade dem, stal deras kläder (samma taktik som polisen i Myanmar använde mot munkarna: som om de inte omfattades av allmänhetens vördnad utan sin munkdräkt) och slog sönder inredningen, och nu har fördrivits från nästa fristad - en inre angelägenhet för sekten, enligt myndigheterna (Amnesty International är av annan åsikt). Jag skulle gärna länka till Plum Villages hemsida, för jag har just lärt mig hur man gör länkar, men den är inte åtkomlig härifrån.

Jag tänker på Ho Chi Minh, som var en smidig människa på många sätt (han gjorde nog yoga). 1954, när Vietnam hade vunnit sin självständighet från fransmännen, kom Indiens premiärminister Jawaharlal Nehru på statsbesök. Indien hade också nyss befriat sig från en kolonialmakt, man hade gemensamma intressen men Ho hade också den besvärliga uppgiften att styra sin nation mellan kraven från de stora och mäktiga grannarna Indien och Kina. Det finns ett vackert minne från Nehrus statsbesök: tillsammans planterade Ho och Nehru ett banyanträd på gården till en av Hanois vackraste pagoder, Trân Quôc som ligger på en liten ö i Hó Tây, eller Westlake som vi expats säger. På ett halvsekel i det här klimatet har det trädet hunnit växa sig stort.

Min yoga är inställd på grund av Têt. Jonatan, som har full koll på mina humörsvängningar, reagerar numera så fort han ser att jag börjar bli irriterad på min omvärld, på trafiken, trängseln: "Pappa", suckar han, "dags att göra yoga igen."

Ju stelare man är, desto mer behöver man yoga. Och på 80 år hinner man bli ganska stel. Vi borde alla följa Hos moraliska exempel, göra lite yoga och gå till pagoden och plantera träd.

Skrivet till Jun Miyake: Innocent Bossa in the mirror

Saker jag ångrar: Koltès

I februari 1987 var jag i Paris för att intervjua Peter Weir som just gjort Moskitkusten, ett ambitiöst fiasko i Fitzcarraldo-stil som han gjorde mellan Vittne till mord och Döda poeters sällskap. Sedan stannade jag kvar för att se teater. Bland annat åkte jag ut till Théâtre des Amandiers i Nanterre och såg en föreställning som jag hört talas om, I bomullsfältens ensamhet av Bernard-Marie Koltès i regi av Patrice Chereau. Den slog mig knockout, jag hade aldrig hört något som ens vagt påminde om Laurent Malets och Isaac de Bankoles verbala dueller som Kunden och Dealern, det var rått och poetiskt, aggressivt och sorgset, det var asfalt och alexandriner på samma gång. Jag vet inte hur mycket jag förstod då men jag förstod så mycket som att jag varit med om något viktigt, så jag åkte hem och skrev något entusiastiskt och säkert helt uppåt väggarna (senare köpte jag texten i Éditions de Minuits vackra utgåva och försökte jämka ihop den med min upplevelse). Jag är ganska säker på att det var första gången Koltès namn nämndes i svensk press. Kort därefter ringde telefonen i min etta på Bergsunds Strand. Det var Allan Edwall som hade läst DN och tänkt att den där Koltès nog skulle passa för hans lilla teater på Brunnsgatan Fyra: två skådespelare, ingen scenografi, all rekvisita målad med språkliga medel precis som hos Shakespeare; den illusion och den spänning och den poesi som kroppen och rösten förmår skapa, inget annat. Stora ambitioner, små medel. Det passade honom: dels var han nyfiken på teaterns ursprung, det sakrala, offerriten som också Koltès var intresserad av, dels var det ekonomiskt genomförbart även för en enmansteater: en extra skådespelare, inget mer behövdes. Nu frågade Allan Edwall om jag inte ville översätta Koltès åt hans teater, jag var ju poet, det borde väl passa? Jag har väl aldrig blivit så smickrad, eller så rädd: nu skulle det avslöjas hur lite jag kunde. Inte kunde jag franska, inte kunde jag översätta, inte kunde jag teater. Det fick absolut inte avslöjas att jag inget kunde, tänkte jag och sa därför så bestämt jag kunde: "Det kan jag inte." Samtidigt som jag tänkte på hur kul det skulle vara att få arbeta med Allan Edwall. Men jag vågade aldrig. Det blev ingen Koltès på Brunnsgatan Fyra, det blev Dramaten i stället och det hade väl blivit Nobelpris också (vägen brukar gå via Dramaten) om inte döden kommit emellan (Bernard-Marie Koltès dog 1989 i aids, knappt fyrtio år gammal). Man ångrar bara sånt man inte gör, heter det med en enligt min erfarenhet väl äppelkindad formulering. Men det stämmer utmärkt i fallet Allan Edwall och Bernard-Marie Koltès.
Skrivet till I'm Not There: The Original Soundtrack

Instant Karma

Ju äldre man blir, desto mer börjar membranen mellan verklighet och fiktion att läcka. Man ägnar inte större delen av sin vakna tid åt fiktiva verkligheter ostraffat. Värmen har kommit, den riktiga värmen, och med den återvänder myrorna. Tvättmaskinen, handfatet, datorn som jag skriver detta på: överallt kryper de. När jag såg frukostbordet översållat av myror i morse läckte Hundra år av ensamhet och Macondo in i Hanoi. Varje morgon följer jag mina barn till skolbussen och tänker att de har det som barnen i Snobben: idag är parallellen till den trygga amerikanska radhusvärlden inte lika självklar, eftersom en gigantisk, svårt sjuk råtta dyker upp under bussen. Den rör sig ryckigt, oförutsägbart, och är (till skillnad från mig) helt orädd. Den här håller sig i alla fall på marken: jag har sett råttor komma kilande längs telefonledningarna mellan husen, rätt ovanför mig. Den ser ut som om den rymt från en illustrerad bok. Så går det, tänker jag, när man översätter Neil Gaiman, i vars litterära universum råttorna kilar och pilar fram: jag har försett tusentals svenska undermedvetna med tass och svans, och nu kommer de tillbaka för att hemsöka min verklighet: instant karma. Det verkar fullkomligt rimligt. Hanoi är en stad där allt sådant verkar fullkomligt rimligt, en stad där andar och spöken är så verkliga att de har timtariff. De trånga fönsterlösa gränderna i ett blint gytter mellan huvudgatorna, takterrasserna och familjetemplen som öppnar sig där man minst anar det, gärna några trappor upp, köpslåendet med döda anförvanter, nattmarknaderna, gatuköken med (i gammaltestamentlig mening) oren föda: det är som att kliva rätt in i Blade Runner eller Viriconium. Här räknar man med andevärlden på stort allvar; just räknar. Den behandlas lika rationellt som allt annat: helst mutar och smickrar man sig fram i umgänget med den andra sidan. Jonatan har en klasskompis vars familj låtit ett helt hus stå öde, eftersom en feng shui-expert förklarade att det var svårt otursdrabbat - hemsökt, med andra ord. Jonatan hade svårt att tro sin tur: ett helt hus där man kan träna graffitti ostört! På eftermiddagen ligger råttan en bit ut i gatan, platt som en kartongbit. Men det betyder inte att min verklighet slutat läcka. I rusningstrafiken ser jag en kille med rakad skalle passera förbi utanför ambassaden på moped. Han har lämnat en strimma kort svart hår i nacken, en strimma som inte har vilken form som helst: killen har gjort en Nike-logga i nacken med hjälp av rakapparaten. Om jag inte visste vad som fanns på gatan skulle jag sätta mig ner. För några år sen var jag delägare i det lilla förlaget Onsdag, som gav ut fantasy och SF. En av böckerna vi gav ut var Max Barrys framtidssatir Jennifer Staten, där människor definieras genom sina arbetsplatser och sina konsumtionsvanor (jag vet inte varför det skulle vara framtidssatir), John Nike är ett vanligt namn och det coolaste som finns är att ha en streckkod tatuerad på kinden; streckkoden för just Nike. Har han rymt från boken vi gav ut, ungefär som de små djuren som kryper ur ordboken i Trollkarlens hatt? Eller är det bara Vietnam som är på väg att hinna ikapp västerlandets alla drömmar och mardrömmar, samtidigt som landets egna säreget handfasta mystik (bränn upp Monopolpengar för farfar, så han är rik i himlen) lever kvar? Det är nog ingen tillfällighet att Cao Daismen, som bakar ihop alla livsåskådningar i en enda smörgåstårta - och räknar Shakespeare och Jean d'Arc till sina profeter vid sidan om Buddha, Jesus, Moses och Mohammed - föddes just i Vietnam på 1920-talet. Allt får plats, allt finns samtidigt. De flesta poeter, ja de flesta som sysslar med litteratur är naturliga cao daister: gå in i ett bibliotek, alla böcker finns samtidigt, åtminstone potentiellt: deras verkligheter sätts igång så fort någon öppnar dem. Buddha och Jesus, sida vid sida. Själv anser jag den kinesiska astrologin överlägsen andra astrologiformer eftersom jag enligt den tillhör Tigerns tecken. Om en dryg vecka går vi in i Tigerns år.
Skrivet till Taken By Trees: East of Eden

Hårdvaluta

Nyss hamnade Hypnotisören på mitt nattduksbord efter att ha gått halva ambassaden runt. Man kan säga åtskilligt om litteraturens situation här i Vietnam (i Axess 7 2009 försökte jag ge en skiss av läget) men i den lilla svenskkolonin är böcker hårdvaluta på ett sätt som nog skulle få ögonen att tåras på åtskilliga av mina kollegor därhemma. Postgången är opålitlig och irriterande långsam så fort det rör sig om paket. Det engelskspråkiga utbudet i bokhandeln i stort sett begränsat till klassiker i lågprisutförande (jag passar på att läsa allt av systrarna Brontë). Eva Franchells Rosenbadbok Väninnan gick från hus till hus tills bara lösblad återstod. Det är fysiskt hårt att vara bok här, särskilt såhär års när luftfuktigheten slår alla rekord. Tidigare fanns en svensk bokklubb som sköttes av medföljande fruar och byggde på fotokopiering, vilket stack i ögonen på även sådana som inte har litteraturen som försörjning. Upphovsmannarätten håller precis på att landa i Vietnam, och piratkopierade internationella bestsellers och reseböcker månglas ut för någon tia i varje gathörn i turistkvarteren - inget smickrande sällskap, precis. Den nya generationen svenska medföljande består uteslutande av män. Vilket betyder: ingen bokklubb. Men väl andra lösningar på bokbristen: den modernaste ibland oss lånar till exempel e-böcker på biblioteket hemma i Nacka med hjälp av en läsplatta och ett lånekort. Annars går böcker alltså ur hand i hand så länge alla sidor finns kvar, snedlästa, fuktskadade och kantstötta lämnas de omsorgsfullt i arv när det är dags för hemresa, rena terapin för en luttrad svensk bokmänniska.
Skrivet till Dusty Springfield: Dusty in Memphis