Olof Palme

Det händer inte varje dag, men tillräckligt ofta för att jag ska betrakta det som möjlig grund för en generalisering (och hur ofta det är tänker jag verkligen inte fundera alltför noga på). Jag trodde länge att det bara inträffade med äldre människor, men nu försäkrar Elsa att det hände henne på en lunch med utbildningsministern eller möjligen vice utrikesministern, snarare under än över fyrtio, bara häromdagen. I regel händer det i en taxi eller på en xe om, föraren frågar var man kommer från och man svarar Sverige så gott man kan, Thuy Dien, med så tydligt uttal man kan för att inte halka över i det tydligen närliggande ord som betyder sinnessjukhus, de lyser upp och säger: Olof Palme! Nu byggde Sverige ett barnsjukhus här som faktiskt heter Olof Palme-sjukhuset (och som hade Hanois andra elektriska hiss, enligt svenskar som var med), men det är sällan sjukhuset man far efter, snarare hela den utrikespolitik som Palme kom att representera: modet att solidarisera sig med ett litet fattigt land i fjärran mot världens mäktigaste land. Vår vakt Van, som deltog i Hanois luftförsvar på 60- och 70-talen ("Luftens Dien Bien Phu", som propagandan kallade det), har visat mig den berömda bilden där Palme går i demonstrationståg sida vid sida med Vietnams ambassadör. Det är samma sak i Vietnam 2010 som i Paris maghrebiska befolkning på 80-talet: Palme är en passersedel: Olof Palme byggde vårt land! sa en algerisk taxichaufför till mig. Varje gång händer samma sak: jag blir glad över att mina språkkunskaper inte räcker till för att fördjupa samtalet, glad över att vi inte behöver diskutera mordet på Palme, vad som egentligen hände med den svenska modellen eller när 60-talets omhuldade David med slungan egentligen förvandlades till Goliat, the Neighborhood Bully som Bob Dylan sjöng om (på Infidels 1983; då gällde det Israel, en annan underdog som inte vant sig vid sina egna muskler), som håller hela kvarteret i skräck och satsar statskassan på militären. För det är ju mycket trevligare att bara kunna nicka och känna sig stolt och lite rörd. Olof Palme. Aldrig ABBA, sällan Zlatan, någon gång Ljungberg eller Henke Larsson. Men oftast alltså Palme (fast oftare ändå, om jag ska vara alldeles ärlig, gökur, alper och mjölkchoklad).
Skriven till Jun Miyake: Stolen from Strangers

Lost in Laos 2

Luang Prabang är en stad som fullständigt domineras av det religiösa livet. Klockan halv sju varje morgon kommer en procession av munkar ut från templen för att få sin föda av de fromma invånarna: tak bat, kallas ritualen som med tiden har blivit en turistattraktion: hotellen ordnar matta och en flätad korg med ris att dela ut till munkarna. Munkar och munkar, förresten: i strikt mening rör det sig mestadels om noviser, för i Laos liksom i Kambodja är novislivet ett vanligt och viktigt inslag i unga mäns utbildning, ett par år för att lära sig ... ja, vad lär de sig? Vi tror att de förvandlas till helgon av buddhismen, medan Pol Pots biograf Philip Short ganska framgångsrikt argumenterar för att Pol Pot fick de grundläggande impulserna till de röda khmerernas skräckvälde under åren som novis i buddhistklostret: lydnad, tillintetgörande av de kroppsliga behoven, dyrkan av intet; Short menar på allvar att de röda khmererna är ett politiskt uttryck för buddhismen. Vart tog Dalai Lama vägen? Det slår mig att främmande religioner förmodligare är lättare att använda för privat bruk, som speglar för våra egna inre helgon och monster, än dem vi själva växt upp med. Huruvida de tonåriga och mestadels gravallvarliga noviserna som defilerar förbi oss är framtida fredspristagare eller tyranner får förbli osagt: säkert är att deras gravallvar beror på djup koncentration på den offentliga uppgiften. De som tillåter sig att le mot mig är de äldre munkarna, vilkas djupa skrattrynkor lever upp till varje gottköpsföreställning jag har om klosterlivets vishet. Den bok jag läser vid hotellpoolen, Chestertons Fader Brownberättelser, sätter bara ytterligare griller i huvudet på mig genom den djupa aggression som den brittiske katoliken Gilbert Keith Chesterton (1874-1936) visar mot mellankrigstidens första våg av österländskt influerad nyandlighet. Varje gång en västerlänning talar om Buddha, Shiva eller Zoroaster hos Fader Brown så vet man att det är en skurk; Chesterton tröttnar aldrig på sin teori att västerlänningar uteslutande attraheras av föreställningar om fenomenvärldens illusion, om återfödelse, om sanning bortom gott och ont, av ett enda skäl: moralisk bekvämlighet, de är en intellektuellt tjusig ursäkt för att följa Alistair Crowleys gamla devis: Do what thou wilt shall be the whole of the law. Jag får inget som helst intryck av att de saffransklädda munkarna gör som de vill, snarare tvärtom. Egentligen är det väl bara två slags orientalism som kolliderar vid poolkanten, två motsatta projektioner: varför skulle de saffransklädda vara helgon eller huliganer i högre grad än min morfar kyrkoherden, bara för att de kommer in obelastade av släkthistoria i min tillvaro? Däremot är det odiskutabelt att de är både vigare och slankare än morfar, vilket säkert har med andlig disciplin men också med födan att göra: klibbigt ris i stället för kyrkkaffe med alldeles för många smörgåsar och kakor.
Min dotter Miriam är mest fascinerad av sin egen roll i skådespelet: plötsligt ingår hon själv i turistattraktionen och blir fotograferad lika mycket som munkarna, med sitt långa blonda hår är hon för de flesta turisterna här (merparten är själva från Asien) lika exotisk som dem och kombinationen är oemotståndlig för amatörfotografer från Korea, Japan och Kina.
Skrivet till Tudo Ben: Jorge Ben Covers

Lost in Laos

Alla som kan flyr Hanoi under têt: för några dagar stänger detta merkan-tila folk ner all verksamhet. Restauranger, affärer, kaféer, supermarkets - allt är stängt. Trafiken försvinner, stan mörknar, tystnar, töms. En granne ordnade en cykeltur runt Hanoi på själva nyårsdagens morgon: enda chansen, tänkte han, att se hur staden egentligen ser ut. Vi har inga cyklar, vi åkte till Laos i stället (förra têt åkte vi till Kambodja), till Luang Prabang i norra Laos. Det var som att resa bakåt i tiden. I sin förnämliga biografi över Pol Pot (Pol Pot. The History of a Nightmare, 2004) berättar Philip Short att fransmännen bestämde sig för att av folken i Indokina var vietnameserna mest bildbara och dugliga och därför bäst lämpade att utbildas till administratörer och tjänstemän i den koloniala hierarkin: kambodjanerna och laotierna var enligt fransmännen latare och dummare, och dög mest till kroppsarbete, och därför förlade fransmännen huvuddelen av kolonins högre utbildning till Vietnam, vilket gjorde att Kambodja och Laos hamnade ännu mer på efterkälken. Om Hanoi ibland tycks som en provinsstad, och man kan tycka sig höra hur de franska tjänstemännens suckar över förvisningsorten ännu ekar, så är Laos definitivt världens ände. Vänligare, sömnigare, fattigare, mer orört, mer religiöst: Hmongfolket säljer sina vackra sidentyger på nattmarknaden, vi dricker iskaffe, vi väntar på munkarnas morgonprocession - så mycket mer händer inte. När jag står på morgonen i hotellträdgården och ser ut över Mekongflodens sömniga slingor så kunde jag lika gärna vara en av de kvarglömda fransmännen i Apocalypse Now (som var så kvarglömda att de inte kom fram förrän i Redux-versionen): tiden har nästan stannat, plötsligt får jag en närmast fysisk förnimmelse av hur långt hemifrån jag hamnat, vilka oöverbryggbara avstånd i tiden och rummet det egentligen handlar om. Samma kväll pekar jag för Jonatans hitresta vänner från Södermalmsskolan ut nymånen, som ligger åt fel håll: ett annat bevis för hur långt klotet rört sig från Södermalm. Nästa dag åker vi verkligen motorbåt uppför Mekongfloden, och det är omöjligt att inte tänka på Willard och hans besättning i Coppolas film: vi är till och med ännu längre norrut, ännu längre uppströms. Men vi ser ingen tiger, bara björnungar som brottas med varandra i ett räddningscenter för asiatiska svartbjörnar. De ser ut ungefär som på Skansen.
Skrivet till Serge Gainsbourg: Initials SG

Gott Nytt År!

Idag, den 14 februari, är det nyårs-dagen.
I natt var det fyr-verkerier, konfetti och dygns-öppna pagoder. Ho Chi Minhs mausoleum och presidentpalatset var illuminerade som Disneyfilmer, vi köpte rökelse och gick i Ambassadörspagodan, Quan Su, där bönetrumman gick för fullt. Egentligen ska man sitta hemma hela nyåret och vänta: den första besökaren som kommer avgör vilken tur familjen kommer att få under hela året. Phung på Elsas arbete har en man som får springa runt till alla släktingar och vänner som förste besökare eftersom han för tur med sig: det här är ren feng shui, geomanti som det kallades förr i världen, eller phong thuy som det heter i Vietnam. Under nyårsveckan ska man alltså besöka varandra, enligt en strikt hierarki: första dagen för familj, nästa dag för lärare, tredje dagen för vänner. Man ger varandra små kuvert med lucky money, äter kanderad frukt och dricker te. Hanoi är fullt av finklädda familjer på väg hem till varandra, det känns som juldagen hemma. På anslagstavlan, den svarta tavla som varje kvarters ordningsman och partirepresentant har ansvar för, står det Gott Nytt År! skrivet i krita med färgglada bokstäver, det ser ut som svarta tavlan i första klass, som om hanoiborna aldrig riktigt gått ut skolan utan alltid är tillgängliga för ytterligare en tillrättavisning. I varje hem står de blommande têt-träden, som också är phong thuy: i ett harmoniskt hem ska de fem elementen finnas representerade. Därför har man gärna inomhuslandskap i miniatyr, små sandstensformationer med rinnande vatten, en bro och kanske en modell av ett tempel. I de riktiga pagoderna är dessa modeller enorma, och ger ett lätt absurt intryck, som en permanent julkrubba - men de tas på största allvar, man offrar frukt och vin, tänder rökelse och lägger offerpengar (ovikta småsedlar, helst i röda valörer - vilket betyder 500 eller 50 000 dong) framför dem. Teve visar discodans till musik av Boney M; samma låtar som var populära i Vitryssland när vi bodde där på 90-talet; samma låtar som var populära under min uppväxt i Sverige på 70-talet, som ett mått på vad som är estetiskt möjligt i svältfödda kulturer.

Skrivet till Pete La Roca: Turkish Women At The Bath

Kaosberedskap

En stor och avgörande kulturell skillnad mellan svenskar och vietnameser gäller kaosberedskap. Jag skulle säga att större delen av missförstånd och felaktiga förväntningar uppstår utifrån skilda grader av kaosberedskap. Vietnameser har en enormt hög kaosberedskap i det lilla, som ofta bara gör svenskar förvirrade eller irriterade. Man lättare att acceptera att vardagen styrs av ad hoc-regler, tillfälliga överenskommelser, till exempel i trafiken, vilket tycks oss extremt tröttande. Samma sak gäller priser, de uppfinns och förändras i stunden. Inbjudningar till evenemang och fester sker gärna dagen innan, eller rentav samma eftermiddag, vilket omöjliggör planering långt framåt. Det finns en högre grad av godtycklighet i vardagen här. Saker och ting fungerar ibland, ibland inte. Det gäller elnätet: plötsligt slocknar strömmen i ett helt kvarter, en kvart senare går den lika plötsligt igång igen. Det gäller transporter: att köpa flygbiljett långt i förväg kan vara prövande eftersom flighten ändras oupphörligen fram till dess att flygplanet verkligen är i luften. Det gäller kvaliteten på inhandlade produkter: ibland fungerar de, ibland inte. Det gäller posten, det gäller tidningarna: TV- och bioprogrammet i Viet Nam News är såpass opålitligt att jag lärt mig tolka det: TV-programmet följer thailändska tider och måste justeras fram en timme, bioprogrammet bör ses som ett uttryck för den samlade repertoaren, inte alltid en sann utsaga av vad som går på just den biografen. Svenskar har från barnsben lärt sig att ingångna avtal ska hållas och för många blir vardagen därför en prövning.

I det stora råder rakt motsatt förhållande. Svenskar har en betydligt högre kaosberedskap än vietnameser när det gäller samhällsförhållanden i stort, kanske för att vi förskonats från krig och naturkatastrofer och därför har en tillit till att det ordnar upp sig till slut. Vi klarar av att byta regering, vi klarar av demonstrationer, vi klarar av att ha olika åsikter och ventilera dem offentligt. Vietnameserna säger att de inte vill ha det som i Thailand eller Myanmar, de vill inte att folk ska vara ute på gatorna och bråka. De är livrädda för kaos i samhällslivet. Därför kan man få flera års fängelse om man hänger upp en banderoll eller skriver en blogg. För en utomstående betraktare är den här rädslan obegriplig: åtminstone här i Hanoi finns ingen pyrande folklig vrede att frukta, ingen tigande missnöjd majoritet: gator, husväggar och internet skulle kunna släppas hur fria som helst utan att något dramatiskt skulle hända. Precis som för det mesta ingenting händer när elnätet svajar till eller filmen börjar en halvtimme senare än beräknat. Det är irriterande att inte alltid få som man vill, det är irriterande att inte kunna beräkna allt i förväg - men man lär sig att leva med det. På samma sätt skulle de kunna lära sig att leva med en betydligt högre grad av samhällelig oförutsägbarhet utan att fara illa av det: de får helt enkelt vidga sin kaosberedskap, på samma sätt som jag fått krympa min.

Skrivet till John Coltrane: Live at the Village Vanguard Again!

Köpa julgran på vietnamesiska

Inför nyåret flaggas nu överallt med femfärgade buddhistiska flaggor: färgerna kan variera, men det är alltid fem (oftast något snarlikt våra grundfärger plus vitt). När jag frågade varför just fem så fick jag en förvånad min till svar, min okunnighet upphör aldrig att överraska: "Jamen, det är ju för att det finns fem färger, de är lika många som de fem elementen, såklart!" De fem elementen... Det femte elementet av Luc Besson är i och för sig en av mina favoritfilmer (Bruce Willis kör rymdtaxi, Gary Oldman är den onde Zorg) men jag misstänkte att det ändå inte var Milla Jovovich som pagoderna flaggade för, så jag påpekade lite stillsamt att hemma hos mig hade vi snålat på elementen, vi hade bara fyra: vilka var egentligen de fem elementen? Metall, trä, vatten, eld, jord. Här finner man siffran fyra oharmonisk, och försöker lägga till ett femte väderstreck (här) för att harmonisera med elementen och färgerna. Man kan utläsa mycket ur den skillnaden. Luft, vatten, jord och eld: luften ersatt med trä och metall, ett behov av sånt som går att ta på, sånt som är kvar, sånt som man kan bygga hus med. Men trä är också något som lever och växer: i buddhismens världsbild ges den organiska världen plats bland universums byggstenar. Djuren far illa (det finns några burfåglar på balkongen bredvid som jag ömmar för, särskilt en skata som jag allvarligt överväger att befria) men träden är man desto räddare om: kanske är det minnet av amerikanernas förödande försök att avlöva Vietnam för att hindra gerillan från att gömma sig; kanske är det ett skyddsvärn mot orkaner och översvämningar, ett försök att binda jorden - precis som norrmännen har man kust och berg i överflöd. Under têt kommer träden i första rummet. Hanois gator förvandlas till en sakta framrullande skog av kumquat- och aprikosträd när stadens invånare kör hemma sina nyårsträd på moped: en lika fantastisk men inte lika skrämmande syn som den som möter Macbeth när Birnams skog börjar vandra mot hans borg. Skolbussen är bara mer och mer försenad för varje dag som går och nyhetsbrevet från barnens skola berättar vilka gator som de rullande träden gör oframkomliga. (Snart kommer å andra sidan staden att bli fullständigt tyst och tom, när têt-firandet börjar på allvar.) Alla köper têt-träd, det är som att köpa julgran, men med två viktiga skillnader: för det första hugger man inte ner têt-träden, de köps i kruka; för det andra kostar de proportionerligt mot inkomsten kanske femtio till hundra gånger så mycket som en julgran: det är lite grovt räknat som om svenska familjeförsörjare skulle betala femton-tjugotusen för sina barrträd. Elsa och jag gjorde våra blygsamma arboristiska inköp på trädgårdsgatan, Hoàng Hoa Thám, häromdagen; vi trängdes och klämde och prutade och tittade på de mest fantastiska framodlade bonzai-träd och för en stund kändes det en liten aning som på julmarknaden på Medborgarplatsen ett par dagar före julafton, eller, som jag antar att det känns på julmarknaden på Medborgarplatsen om man bott i Sverige i ett och ett halvt år, förstår max vartannat ord, har svårt att vänja sig vid klimatet och finner sedvänjorna färgstarka men inte helt lätta att begripa sig på. Sen fick vi naturligtvis ett litet têt-träd av Elsas kollega Huy och hans fru Huyen, så nu ser det ut som en japansk film hemma, små rosa kronblad överallt.

Skrivet till Lhasa: Lhasa

Franska gräl 2

Det är det äldsta grälet i Frankrike, i nya skepnader har det pågått åtminstone sedan 1653: La querelle des Anciens et des Modernes, grälet mellan de gamla och de nya. På sextonhundratalet gällde det vem som bäst förstod arvet från antiken, sedan har det sökt sig nya stridsplatser men det gäller alltid vem som har rätt att bestämma vad som är Riktig Litteratur. Sedan ett par veckor rasar det igen, domänen den här gången är poesin och grälet inleddes när Jacques Roubaud skrev en artikel i Le Monde Diplomatique där han ville rädda den riktiga poesin, la vraie poésie (hädanefter kallad vp) från dess tre stora hot: slampoesin, poetiska dokument samt något som han kallade vroum-vroum, ljudeffekter, buller rätt och slätt (performance och ljudpoesi, med andra ord). Dessa tre fick enligt Roubaud vp på avvägar, bort från dess egentliga uppgift: mötet på tumanhand mellan poeten och språket. I en blogg som blivit extremt uppmärksammad, och bemött av bl a Christian Prigent och Charles Pennequin, gick poeten och psykoanalytikern Sébastien Smirou i svaromål, ni hittar den här: http://situvoiscequejeveuxdire.blogspot.com/. Smirou skriver ironiskt och smart (så smart att Prigent tycks ha klumpat ihop honom med Roubaud i hastigheten) ett försvar för den nya poesin, som ändå inte längre är så ny, och menar att naturligtvis samma språkarbete äger rum i denna, samma knådande av stavelser, meter, alliterationer, klanger, även om det kanske inte sker inom ramen för alexandriner: han menade att den nya poesin, till skillnad från Roubauds tumanhandmöte, har ambitionen att synliggöra detta möte, detta arbete. Vroum-vroum? Visst, medger Smirou, har en förskjutning ägt rum i synnerhet på det sociala fältet: det kan vara en socialt lönsammare investering att se en poets performance än att läsa dennas senaste bok, men är det egentligen konstigare, fortsätter han, än att gymnasister inte längre förför varandra med att läsa La Princesse de Clèves (roman av Madame de La Fayette ungefär från samma tid som det första grälet mellan les Anciens et les Modernes). Nej, det är det naturligtvis inte. Om man förvånas lite över Jacques Roubaud, som är såpass gammal (han är född 1932) att han borde veta bättre än att ifrågasätta uttrycksformer av det usla skälet att han själv inte känner igen dem som poesi, så får man samtidigt vara tacksam: sådana här gräl gör poesin lite tydligare, för mycket välvilja har den aldrig mått bra av. Vi får säkert anledning att återkomma till Roubaud vs. Smirou.
Skrivet till Don Cherry: Hear & Now