Zenmästaren talar

Från södra Frankrike har zenmästaren Thich Nhat Hanh, Martin Luther Kings gamle förtrogne och en av de viktigaste opinionsbildarna mot USA:s krig i Vietnam, skrivit ett öppet brev till sitt gamla hemland med tolv konkreta förslag för firandet av Thang Longs (det gamla namnet på Hanoi; ordagrant betyder det "den svävande draken") 1000-årsjubileum senare i år. Ett av förslagen är en uppmaning till allmän amnesti för alla politiska fångar och alla som tvingats i exil av politiska eller religiösa skäl. Ett annat förslag, som skulle tas emot med tacksamhet av alla som lider av den dåliga luften i Hanoi (och oroar sig för vad luftföroreningarna gör med den unika gamla stadsbebyggelsen) är att göra söndagar till bilfria dagar. Helst också rök- och alkoholfria, tillägger den gamle buddhisten.
Förutvarande representanten för regeringens kommitté för religiösa ärenden har bemött uttalandet från Plum Villages grundare med att säga att man verkligen inte behöver några råd från det hållet, Thich Nhat Hanh är ute i ogjort väder. "Vietnam har inga samvetsfångar eller politiska fångar. Vietnam fängslar bara människor som bryter mot landets lagar."
Så det så.
Nu åker jag till Sverige på en vecka för att dela ut Gerard Bonniers Lyrikpris. Som går till ...
Skrivet till Can You Dig It? The Music And Politics of Black Action Films 1968-75

Svenska män dricker kaffe

Ser vi inte trevliga ut? Den svenske mannen är en exportvara som min fru prackat på världen i femton år. Alltså inte den svenske mannen som fysisk företeelse utan som föreställning: den svenska mansrollen, alltså. Vi talar om pappaledighet. Har man varit pappaledig och känner min fru löper man hög risk att bli använd i demonstrationssyfte i ett eller annat projekt som handlar om ukrainska mansgrupper, rysk pappaledighet eller jämställdhet i Vietnam. David intervjuades i rysk teve. Ola behandlades som stjärna i direktsändning i Rysslands mest sedda talkshow. Själv har jag djupt generad pratat i vitrysk radio. Och nu var det alltså dags igen. Inför den 8 mars plockades kanelbullarna fram, vietnamesiska media hämtades in och de pappalediga och/eller medföljande jämställda svenska männen tog på sig rena skjortor. Dags att bli exportvara, dags att spela teater. Jag är stolt över rollen som pappaledig medföljande svensk man, men samtidigt skäms jag över att iklä mig rollen som missionär för en livsstil, representant för en moralisk överlägsenhet fast det kanske handlar lika mycket om ekonomisk överlägsenhet. Jag är en såpass typisk svensk man att jag känner att jag inte borde träda fram som representant, inte förhäva mig själv, inte ta plats: jag låter bli att göra väsen av mig på ett högljutt och för omgivningen påfrestande sätt. Ibland önskar jag att jag var amerikan. Amerikaner gör väsen av sig själva om de tycker att de gjort något bra. Amerikaner bestämmer sig för att de har världens bästa livsstil och att resten av världen så långt möjligt måste inkluderas i den. Svenskar gör i regel samma bedömning, men utan att stå för det. Vi lindar helst några extra varv av förbehåll, självironi och kulturrelativism kring vår självbelåtenhet: den är lika missionerande men betydligt mindre lättgenomskådad och svårhanterad för omvärlden. Det gör oss också självupptagna vilket oftast är kontraproduktivt. För min frus insäljning av svensk pappaledighet handlar ju inte om svenska män och kvinnor utan om vietnamesiska.
Regionalt sett är Vietnam förhållandevis jämställt. Det är en skrämmande tanke. Vietnamesiska kvinnor är underrepresenterade politiskt, de tjänar mindre än männen och de jobbar mer. Nästan allt hushållsarbete utförs av kvinnor. Vietnamesiska kvinnor bär. Kvinnor släpade kanonerna uppför höjderna kring Dien Bien Phu så general Giap kunde vinna slaget. Kvinnor släpade vapen och ammunition längs Ho Chi Minh-leden genom Laos och Kambodja in i Sydvietnam så Nordvietnam kunde vinna kriget. De släpar ris, de släpar ved, de släpar höns och grisar, de släpar stolar och bord till sina gatukök.
1997 skrev jag en dikt där jag försökte, inte reda ut men snarare låna språklig energi av mitt komplicerade förhållande till den svenska mansrollen. Den var så dubbelironisk och slog så komplicerade knutar på sig själv att ironierna tog ut varandra. Den går utmärkt väl att läsa idag som en serie ganska raka utsagor, en serie påståendemässiga spikar som det fortfarande går att koka rätt mycket soppa på: "Svenska män är, statistiskt sett, världens bästa föräldrar". Det är ju sant. Och trevliga ser vi ut i våra rottingfåtöljer. Kipling, som jag tänker på minst en gång om dagen sedan jag flyttade hit, var nog aldrig pappaledig. Barndomen i litteraturen, barndomen som ett eget förtrollat rike oåtkomligt för vuxna, är i hög grad en skapelse av män - Kipling, Barrie, Milne, Carroll, Lewis - som antingen inte hade några egna barn eller försummade dem de hade: män som idealiserade barndomen för att kompensera sin uteblivna kontakt med den. "Svenska män blandar aldrig färger i tvättmaskinen". Jag blandar aldrig färger i tvättmaskinen. Påtår, nån?
Bridge Into The New Age - Funky Afro-Centric Spiritual Sounds From Jazz's Forgotten Decade

Modergudinnan

Den vietnamesiska film som gjort allra djupast intryck på mig är tveklöst förra årets festivalfavorit Månen på brunnens botten av Nguyen Vinh Son, som utspelas i den gamla kejsarstaden Hue där tiden tycks ha stannat upp, och den handlar också om att hejda tiden. Huvudpersonen är en ung lärarinna som rycks ur sitt äktenskap på grund av barnlöshet och omgivningens sociala tryck. Hon låter sig inte tryckas ner, utan skapar med stor viljekraft en ny familj åt sig i andevärlden, representerad av dockor. Hon kan leva kvar i sitt traditionella vietnamesiska hus, i ett traditionellt vietnamesiskt äktenskap där hon tjänar sin man, fast han bara är en docka. Det geniala är att vi anar att den förste, levande mannen i en väsentlig mening var hennes docka. När hon ägnade sådan omsorg åt att ordna den traditionella frukosten precis som mannen ville ha den, var det utefter en bild som hon själv skapat sig av honom och hans behov, vi ser honom senare i filmen lättat leva ett helt annat och modernare sorts liv med sin nya kvinna. Om man vill kan man kanske läsa in en mild form av samhällskritik i Månen på brunnens botten: jag såg den som ett drömmanifest, hon väljer att leva sitt liv i drömmen, vem har rätt att förneka hennes rätt till lycka bara för att det som gör henne lycklig är en lögn? (Kanske också en politisk tolkning...)
Det mest fascinerande är att hennes möte med mediet eller schamanen, som blir hennes äktenskapsmäklerska i andevärlden, inte är mer påhittat än att jag sett liknande ritualer i vissa tempel här i Hanoi. Religionsutövningen i Vietnam är som väggen i ett gammalt sommarhus, skrapar man lite kommer tapetlagret under fram: i Buddhas stora och tillåtande skugga frodas andeskådning, schamanism, förfadersdyrkan, animism - och längst in i varje tempel, kanske också längst in i varje troendes hjärta, finns oftast en staty av Modergudinnan, Lieu Hanh. Historien om henne är så uppenbart tillrättalagd för att passa in i en patriarkal konfuciansk ordning - ett Himlens kejsare lät sin egen dotter återfödas som barn till ett strävsamt gammalt barnlöst par, hon tjänade dem troget i fyrtio år och lyftes sedan tillbaka upp till himlen - men kulten av henne är vildare än så, här frodas dygnslånga schamanistiska ritualer med sång och dans, där mediet underhåller gudarna - det finns 36 gudar att hålla på gott humör, så det tar en stund - genom att gestalta deras äventyr i sång och dans. Genom mediet kan besökarna få kontakt med gudarnas och andarnas värld, och få tur och välgång redan i detta liv, om gudarna blir på gott humör. Tempelmusikerna som håller igång de minst nio timmar långa föreställningarna är ett eget skrå, en respekterad yrkesgrupp. Det är voodoo och karnevalsyra, och även om den kinesiska siden- och lackförpackningen är skenbart artigare och nyktrare så är föreställningsvärlden minst lika vansinnig och verklighetstänjande, det fattar man om inte förr så när man ser en film som Månen på brunnens botten.
Skrivet till Marcos Valle: Best of Marcos Valle

Poesins dag

Stor och gul över hustaken lyser det nya årets första fullmåne; en viktig festdag i Vietnam och sedan 2003 dessutom Den vietnameiska poesins dag. I år sägs det bli extra storslaget eftersom det är Hanois 1000-årsjubileum. Firandet äger rum i Litteraturens tempel, det 940 år gamla konfucianska lärosätet som ligger en kilometer från oss, där namnen på alla konfucianska vise finns inhuggna på stentavlor på ryggen av jättesköldpaddor. Träden vid ingången kommer att förvandlas till "en skog av dikter" genom att behängas med kalligraferade dikter från var och en av Vietnams provinser. Dikter kommer att högläsas, dikter kommer att sjungas, dikter kommer att målas på porslin. Jag minns som en stor dag när min rysklärare i Minsk fått mig därhän att jag kunde traggla mig genom en Pasternakdikt. Igår satt Elsa och jag med vår språklärare och slet med en sångtext som alla vietnameser kan sjunga - om en båt och havet och hur ensam båten är utan havet och, dessvärre, även havet utan båten - och en tenor sjöng samma strof gång på gång och vi försökte få rätsida på vågor och vind och jag kände mig oerhört långt från någon som helst förståelse, varken språklig eller poetisk. Det verkar som om de flesta poeter här skriver sångtexter i någon mening (antingen de nu är det från början eller tonsätts i efterhand), dikt är först och främst konsthantverk, bedömt efter dess användbarhet, dess brukbarhet i sociala sammanhang, och det är väl inget som säger att den synen är tokigare i sig än vårt arv från romantikens genikult, det individcentrerade uttryck som ändå fler och fler västerländska poeter försöker bryta upp, men jag tror inte att det var dikter målade på porslin de hade i sinnet, konkretisterna. Jag tänker i alla fall inte gå och titta på dikter målade på porslin eller dikter upphängda i träd i morgon, även om jag gillar formuleringen "en skog av dikter" så föredrar jag nog en något mindre konkret tillämpning, men det är ju bara jag som är mesig: vietnameserna väljer alltid det konkreta alternativet och det är också det som gör det här landet till en sagovärld lika mycket som en pekbok, rök som går uppåt till andarna i himlen, en skog av dikter, få gudarna på gott humör genom att locka dem att skratta.
Skrivet till Frank Zappa: Strictly Commercial

Plantera ett träd

Tidigare och tidigare varje morgon sjunger fåglarna med en hjärtskärande intensitet som för mig tillbaka till mina tonår som fältbiolog och fågelskådare, när man ställde väckarklockan på tre för att cykla ut till Garnsviken där någon märklig form av kärrhök sades häcka: samma intensiva förhöjning av livskänslan, samma förbiilande smärtsamma insikt om livets korthet. Men nu är vi mitt inne i en storstad, och hälften av fåglarna som sjunger sitter nog dessvärre i bur. Det man verkligen tar hand om här är som sagt träden. John Ronald Reuel Tolkien, som gav träden namn och rörelsefrihet och en egen marschsång - Enternas marsch! - skulle ha nickat uppskattande åt vietnamesernas förhållningssätt till träden. Det finns heliga träd, träd bland vilkas grenar man sticker in gudabilder, rökelsestickor, lucky money. Det finns andeträd och trädandar. Fågelburarna är bara ett sätt att öppna stadsrummet och förvandla det till skog; den överallt prunkande planterade växtligheten i krukor, på takterrasser och i parker är ett annat. Gator som annars vore infernon av asfalt och lågoktanig bensin blir något uthärdligare i trädens skugga. Överallt där något kan växa, växer det. Och i varje högtidligt sammanhang ingår en trädplanteringsceremoni: jag har berättat om trädet Ho planterade tillsammans med Nehru, häromdagen var Miriam utsänd som skolrepresentant för att delta i den årliga trädplanteringsceremonin på en lokal skola. Têt-träden läggs inte bland soporna som i Sverige utan återplanteras om möjligt. Man tar varje förevändning för att plantera nya träd, och tjuvträdfällning betraktas som ett allvarligt brott: skogsskövling - som givetvis förekommer, här som överallt annars där man kan tjäna pengar på trä - är ett direkt hot mot livsnerven. Man är helt enkelt rädda om den lilla remsan jord mellan bergen och havet, som dränker allt och dödar allt liv med sin sälta. Man har lärt sig att den måste bindas med rötter. Vietnameserna behöver helt enkelt sina träd bättre än sina fåglar (minns att luften inte är ett av de fem elementen, den tar man för given!) och därför är man räddare om dem.

Midsommarnattsdröm hos Khanh

Igår åkte vi över Long Bien, Eiffels bro över Röda floden som faktiskt ser ut som ett liggande Eiffeltorn, till utkanterna av Hanoi där Dao Anh Khanh, en av landets få internationellt kända konstnärer bor i ett hem som lämnat alla gränsdragningar mellan konst och liv långt, långt bakom sig: ett traditionellt vietnameiskt trähus nerflyttat från bergen och inbäddat i en trädgård som påminner om Hieronymus Boschs Lustarnas trädgård - det sublima och det groteska flätas in i varandra, kinesiska lyktor hänger i träden, provdockeliknande skulpturer vrider sig i plåga eller lusta, stenarna har bemålade ansikten, smått blir stort och stort bli smått, masker blir ansikten och ansikten sminkas till masker: det är en trolsk och magisk plats, som gjord för nattliga fester, och Khanhs fester är berömda. Igår visste hans generositet inga gränser: redan från bron syntes ljusen genom det svarta subtropiska nattmörkret. Bridge of Sound - ett allkonstverk omfattande dansare, elektronmusik och ett flertal andra samtidskonstnärer med Khanh som konstnärlig ledare och fokus, en sorts Puck från En midsommarnattsdröm i vita trikåer och röd cape, alltsammans på för tillfället uppbyggda bambuställningar tio meter rätt upp i luften, fyllda med modernaste ljudanläggningar och med en illuminerad pappersmåne svävande över hela härligheten - var ursprungligen tänkt som en del av Hanois 1000-årsfirande, men så blev det inte: Khanh fick flytta hem jätteprojektet till sin egen trädgård. Därför trängdes ambassadbilarna på gatan utanför och den lokala poliskåren improviserade ihop parkeringar längs vägen, Hanois konstnärer blandade sig med nyfikna från gatan, gapande parkeringsvakter, en oblygt fotograferande säkerhetspolis, barn med fingrarna i öronen, nyrika, exklusivare backpackers, konstintresserade, lärare från de internationella skolorna, ambassadpersonal och det vackra folket. Den höga musiken, de tjocka nödtorftigt fasttejpade utomhuskablarna som man överallt snubblade över, publiken som lät sig fösas fram och tillbaka mellan improviserade scenbyggen, trängseln, rädslan för att missa något, rödvin i plastmuggar, papperslyktorna, dansarna i sina trikåer, det milt dadaistiska tonfallet - det var som en happening på teaterfestivalen i Avignon eller en påkostad kväll på gamla Ugglan numera Strand (där fanns även den i sammanhanget obligatoriska högljutt expermientelle amerikanske gitarrist med gästföreläsarfrisyr och dito glasögon - Scott Ezell, som tidigare lyckats bli utvisad från Taiwan). Och ändå hade Khanh så uppenbart byggt sin bro med element från traditionell vietnamesisk kultur - nattens väsen under månen, papperslyktorna, bambustängerna, de fladdrande tygerna - allt var egentligen som vanligt, bara så oändligt mycket högre, bjärtare, starkare, mer. Det var öronbedövande, ögonbedövande, på alla sätt övermäktigt, detta i en kultur där man annars gärna talar med små bokstäver. Kanske är Dao Anh Khanh något så ovanligt som en människa som inte är rädd.
Skrivet till Talking Heads: Speaking In Tongues

De affischerar! De affischerar!

Bland det första vi fångades av här i Hanoi var alla gallerier som säljer propagandaaffischer. Alla dessa färgstarka affischer med vietnamesiska soldater, bönder och kvinnor i hucklen fick oss att tänka på två saker: dels den sovjetiska propkonsten, dels Vietnamkriget. Det senare eftersom det var vad propagandabilderna fick oss att associera till - FNL-rörelsen från vår egen svenska barndom, propagandan som accessoar. De första veckorna köpte vi massor med starka kvinnor i hucklen, raketer, fredsduvor, den sämsta karikatyr av Nixon jag någonsin sett, en eftertänksamt rökande Ho (mot bambublad) med texten Poet och militär. Vi läste om propagandaenheter som cyklade omkring på landsbygden och satte upp sina affischer medan bomberna föll. Efterhand förstod vi att långtifrån alla affischer var från Vietnamkriget - åtskilliga var av betydligt senare datum, det var språket som inte förändrats, varken i bild eller text. Här är FNL-affischen inget tjusigt tillbehör. Här affischerar man av samma skäl som svenska myndigheter använde sig av det kära gamla TV-programmet Anslagstavlan, om ni minns det: för att informera medborgarna. Affischerna är samhällsinformation, ett nödvändigt sätt att nå medborgare i ett land där allmän läskunnighet är relativt färsk och det inte är så länge man kunnat räkna med att alla medborgare har tillgång till TV. (En annan form av samhällsinformation är kvarterets svarta tavla, där kvarterets partiansvarige, klassens ordningsman, präntar upp veckans slogans och kungörelser (just nu inget viktigare än Gott Nytt År 2010, skrivet med färgkrita). Affischerna är också en vital konstform, av nödvändighet reducerad till uttryckets minsta gemensamma nämnare, det absolut mest ekonomiska sättet att förmedla något i bild (precis som tecknade serier, jugend eller ovan nämnda sovjetiska affischkonst). En konstform som ter sig naturlig i ett land där tusentals år av konfucianskt inflytande och merkantilism ändå gjort de flesta benägna att kanalisera sina konstnärliga uttrycksbehov i användbara former, man uttrycker folkflertalets behov snarare än sina egna. Utanför ambassaden sitter en enorm anslagstavla, och tills för några månader sedan uppmanade den medborgarna att begränsa sig till den officiella tvåbarnspolitiken: familjeplanering, helt enkelt. Undra vem som blir nostalgisk av den om 35 år?
Skrivet till: California Cool. Presenting the Hip Jazz Sounds of the West Coast