Fotgängare

Varje morgon springer jag mina varv inne på det gamla sovjetiska diplomatområdet, Van Phuc. Varje morgon konstaterar jag lika förvånat att jag springer under palmer, inte tallar och granar som jag är van vid från Småland. Van Phuc är också ett socioekonomiskt mikroklimat, östdiplomaterna finns kvar men utspädda med småföretagare och biståndsorganisationer, alla lika angelägna om att ståta med nytvättade bilar och chaufförer i nystrukna skjortor. Jag funderar på fotgängare och på socialismen. Jag läser i morgontidningen att myndigheterna ska ta krafttag mot fotgängare som inte respekterar trafikreglerna, som inte går på trottoarerna (där det aldrig finns plats, eftersom de fungerar som uteserveringar, affärslokaler, hantverkslokal eller mopedparkering) och som inte går över gatan när det är grönt (för då kommer också trafiken, bara från andra hållet!). Man har kommit på att fotgängarna är ansvariga för ett stort antal dödsolyckor och att fotgängarna därför bör få betydligt högre böter idag. Med andra ord: fotgängarna låter sig köras ihjäl lite hur som helst, och det får de naturligtvis inte. Samma tidning berättar att kommunistpartiets centralkommitté i god demokratisk ordning denna vecka förbereder dokumenten inför den 11:e partikongressen, som äger rum nästa år. Dessa dokument ska hjälpa landet på dess fortsatta övergång till socialismen. Jag läste tre gånger för säkerhets skull, men varje gång stod det fortfarande till socialismen. Jag undrar så vad det betyder. Jag vet att vänstermänniskor ofta är hänsynslösare i affärer än andra, eftersom de anser sig stå över det kapitalistiska systemet och dess lagar och förordningar (bara uttrycket "lagar och förordningar" väcker deras löje). Men det trodde jag var på privatplanet. Här har vi ett helt land som bjuder in multinationella företag med sina låglönearbetare och dumpar prisbild efter prisbild på världsmarknaden (och därmed bidrar till vansinnesspiralen ökad produktion - minskad vinst - sänkta priser - ytterligare ökad produktion - ytterligare minskad vinst ...), som bygger lyxhotell och semesteranläggningar och golfbanor - på sin väg mot socialismen? Ett land som inte har gratis skola, inte fri sjukvård, inte allmän ålderspension? Ett land där förförra årets splitternya köpcenter redan har mögelskador och sprickor i fasaden, medan årets köpcenter skjuter upp på byggarbetsplatsen intill: billigare att riva och bygga nytt än att sköta det man har, det är som privatekonomi fast på makroplanet. Fotgängarna ska betala för sig, det är det enda som tycks säkert. Bäst man håller sig i form.
Skrivet till Soul Gospel, Soul Jazz Records

Tyger, tyger, tyger

Min frus garderob är full av plagg som hon aldrig kommer att använda. Själv har jag fler kostymer än det är sannolikt eller ens önskvärt att jag någonsin kommer att behöva. Vi har råd, vi har tid och det vore inte möjligt någon annanstans. Vietnam är ett låglöneland och ett hantverksland. (Precis som Hanoi i grunden är en medeltida stad, där gillen och skrån alltjämt sätter sin prägel på gatubilden och hantverket knuffar ut fotgängaren från trottoaren.) Det är svårt att inte lockas av det gammaldags i processen med knappnålar, tjock blyertspenna, måttband och sax. Kanske är det processen som lockar. I går var det hem till oss som sömmerskan kom och måttbandet åkte fram, tygprover visades upp (räcker det här till en hel klänning?) och mönster diskuterades. Det är lite julafton när sömmerskan kommer. Vi, som aldrig bjuder på kanelbullar, bjöd på kanelbullar. Hittar man inga chinos till tonåringen, syr man bara upp. För en gångs skull är det den egna kroppen och de egna behoven som är normen och inte en avvikelse, som i klädaffären. Många som kommer till Hoi An, skräddarstan, löper amok bland de många skrädderierna som syr upp i stort sett vad som helst från bröllopsfrack till amiralsuniform över en eller ett par nätter. I Hanoi tar det längre tid (vi hanoibor anser möjligen att tålamodet lönar sig) men Hanoi har något som inte Hoi An har, nämligen den väldiga tygmarknaden på Hue-gatan, inhyst i en traditionell saluhall som Östermalmshallarna eller Feskekörka. Tygmarknaden är fullständigt omöjlig att motstå. Högljudd, skräpig och inte särskilt fin i kanten. Expediterna sover på tygbalarna. Man får riva och slita bäst man kan - men om man orkar så kan man därinne i halvmörkret hitta de vackraste tyger man kan tänka sig, från alla epoker, i alla stilar, alla kvaliteter, färger och mönster. En besökande scenograf köpte så mycket att hon fick skicka hem med godsfrakt. Vietnam tillverkar också siden lokalt, grovt och hållbart och skimrande färgstarkt. Silkesmaskodling ingår som en del i många lanthushåll. Tygerna är möjligen det allra bästa med Vietnam. Huyen, sömmerskan som gör hembesök, som måttar och provar med munnen full av knappnålar, har gått tillskärarakademin och har precis startat en egen firma som säljer egendesignade klänningar på nätet: man kan klicka sig fram till det skräddarsydda. Kanske är det Huyen som är framtiden för Vietnam, i sin lågmälda men smarta förening av hantverkstradition och moderna kommunikationsmöjligheter. Jag hoppas åtminstone att hon är det. Konfektion i Vietnam handlar oftare om märkesjättar som hittat ett ännu billigare låglöneland än Thailand, Bangladesh och Kina. Det är ett effektivt sätt att hålla uppe BNP-ökningen som samtidigt tär fruktansvärt på alla möjliga resurser när framstressade gymnastikskor ska fraktas härs och tvärs över jordklotet. (Jag tänker också på en replik i nya Doctor Who, när en nutidstjej upprörs över en framtida rymdras som håller slavarbetare: "Och vem har tillverkat dina gymnastikskor då?") Huyen drömmer om att få bo som en svensk. Jag kan egentligen inte se något skäl till varför hon inte skulle få det.
Skrivet till Portico Quartet: Isla

Södran ligger på Ngô Thì Nhâm!

Länge leve frankofonin! Det är när man bor som vi, långt bortom allfarvägarna, som man inser kulturinstitutens betydelse. L'Espace, som det franska kulturinstitutet heter här i Hanoi, beläget hundra meter från det jätteminnesmärke över fransk kulturimperialism som Hanoioperan utgör (tänk er Fitzcarraldo fast på riktigt och utan Klaus Kinski: ett europeiskt operahus i ädlaste sekelskiftesstil som av jättehand lyfts från Paris och burits till det subtropiska gyttret för att ge en handfull franska kolonialadministratörer tillfälle att klä sig i frack), har den otacksamma uppgiften att tillhandahålla franskspråkig kultur utan att riktigt kunna gratisåka på några turnéer i närområdet; Hanoi är inte direkt något ställe som världsartister ändå passerar. I morgon, den 20 mars, är frankofonins dag vilket L'Espace firat hela månaden med film från hela den franskspråkiga världen. Höjdpunkten var nog gårkvällens konsert på Ungdomens teater (där vi tidigare sett svensk modern dans framförd av vietnamesiska dansare: Sverige håller sig väl framme i den här sortens kulturutbyten) med Dobet Gnahoré från Elfenbenskusten. För en gångs skull hade stora världen kommit till Hanoi. Vi är som sagt rätt svältfödda på levande musik, efter ett blir det lätt så att alla som spelar på mer än en sträng känns som världsstjärnor, men Dobet Gnahoré både uppträdde och lät som en på riktigt. Det var en riktig Södra teatern-kväll, med samma sorts publik och samma sorts musik (hon har säkert uppträtt på Södran) och samma sorts lokal; en riktig gammaldags teater med sidologer och parkett. Det var fullt till bristningsgränsen, varenda fransman, belgare, schweizare, kanadensare, nord- och västafrikan under femtio som undervisar, studerar eller jobbar i Hanoi var där. Och åtminstone varannan i publiken var vietnames, vilket jag misstänker att arrangörerna var extremt nöjda med. Kulturinstitutens egentliga uppgift att sprida sina respektive länders/språks kulturer skyms ibland av att de fungerar som samlingspunkter och tröst för hemlängtande expats. Vi var en extremt tacksam publik, som stod upp i bänkarna sista halvtimmen och aldrig ville gå hem. Vi kände igen lärare från barnens skola, Véronique som importerar gourmetmat och föräldrarna till Jonatans klasskamrat Xuan. Efteråt stod vi kvar på gatan (Ngô Thì Nhâm, där Hanois finaste herrskräddare ligger) och sköt upp hemfärden, rätt nöjda med att i ytterligare ett par minuter vara en del av publiken som strömmade ut från teatern genomsyrade av samma musik, samma rytmer och samma generositet.
Skrivet till Dobet Gnahoré: Djekpa La You

Tidig morgon

Hanoi är allra bäst tidigt på morgonen. Det bästa som finns är att öppna ytterdörren sex på morgonen, höra tuppen och duvorna, skrämma iväg en ödla och andas in luften som ännu inte mättats av bensin och rök utan luktar värme och blommor: som en svensk sommarmorgon när den är som bäst. Vietnameserna är ett morgontidigt folk. (På alla sätt och vis: under têt vacklade våra vänner på SCB uppklädda iväg i ottan till vietnamesiska statistikbyråns generaldirektör, där de serverades whisky klockan nio på morgonen.) Men inte så morgontidiga att de hunnit dränka staden i oljud: morgontimmarna verkar de vilja ha för sig själva. Går man ut på gatan klockan sex så möts man av en märklig syn. Solen har knappt tagit sig över horisonten, men gatan är full av motionärer. En grupp kvinnor i sjuttioårsåldern gör tai chi, en annan grupp i samma ålder står mittemot ambassaden och gör husmorsgympa till en skrällig bandspelare. En familj spelar badminton vid den stora rondellen, obekymrade av partiets stränga uppmaning på propagandaaffischen. (Till saken hör att alla dessa människor är klädda i ett plagg som jag uppfattar som pyjamas, vilket förstärker intrycket av tidig morgon: men jag ser dem i samma kläder på gatan även när de tar kvällspromenaden med barnbarnen.) Roligast är den grupp pensionärer som gör flamenco med gravallvarlig uppsyn och röda solfjädrar, precis som sig bör. ett tag dök deras tränare upp ensam på gatan, ungefär samtidigt som skolbussen gick, och vi var allesammans övertygade om att hon var galen: en ensam kvinna som stod på trottoaren och långsamt, långsamt gjorde flamencorörelser med utbredd solfjäder till en musik som bara hon kunde höra. På gatan finns också vid denna tid frukostköket: några låga plaststolar kring ett kokkärl där man serverar pho (uttalas "fö"), oxbuljongen med nudlar som är hanoibornas nationalrätt, för några kronor. Här äter alla som arbetar i närheten, vakter, taxichaufförer, trädgårdsmästare, sin frukost - för frukost är ett offentligt mål i Vietnam, då ska man ha hunnit ta på sig sin offentliga persona: middag däremot äter man helst hemma i familjen. Men nu har vi hunnit långt ut på gatan: mitt favoritögonblick är stunden på gården när jag är ensam med hibiscusen, fåglarna och luften som sakta värms upp, då är det omöjligt att gissa att vi befinner oss i ett av världens mest tätbefolkade länder.

Skrivet till McCoy Tyner: The Real McCoy

Papperstigrar

12000 människor: så många dör i trafiken varje år. Bara i Hanoi. Dessa dödsolyckor sker oftast till följd av alkohol, vilket gör att man nu diskuterar att skärpa lagen. Tyvärr anges tillåten mängd alkohol inte i promille utan i milligram, vilket inte gör den helt lätt att tolka, men om jag förstått saken rätt så skulle förändringen i stort sett innebära att man inte längre får köra salongsberusad. Problemet är bara polisens begränsade möjligheter att kontrollera att lagen efterlevs: ett fattigt land med begränsade sjukvårdsresurser tycker sig ha andra prioriteringar än blodprover för rattfyllerister, trots att man skulle spara åtskilligt på det. Det här verkar nog som början på historiens tråkigaste blogg, men jag är faktiskt på väg någonstans. Som bekant är rökning ett beteende som gjort en omvänd klassresa i västvärlden, och nu gör samma klassresa globalt. Rökning har blivit ett ulandsbeteende. I Hanoi röker alla, överallt och oavbrutet. Tobak är alldeles för billigt. Vilket inte betyder att man har råd att betala böter också. Sedan nyåret är det förbjudet att röka på offentlig plats i Vietnam, en lag som efter vad jag förstår är kalkerad på lagstiftningen i flera EU-länder. Häromdagen angav tidningen antalet gripna enligt denna nya lag: noll personer. En intervju med berörda myndigheter visade att man inte heller ser några möjligheter att i den närmaste framtiden efterleva lagen. Människor känner inte till den, och de som känner till den struntar i den, och även om de blev bötfällda skulle de strunta i att betala böterna och myndigheterna skulle inte ha några möjligheter att kräva in dem - så löd i korthet resonemanget. Här finns alltså en lag som lagstiftarna redan i förväg ger upp alla förhoppningar att efterleva, en lag som redan från början är en papperstiger. Detta i ett land där gapet mellan lag och verklighet redan är alldeles för stort på många punkter: trafiksäkerhet är bara en, gatuförsäljning en annan (all gatuförsäljning i Hanoi är förbjuden sedan ett år tillbaka, vilket ingen torde märkt något av), men även byggnadslov, arbetsplatsvillkor, jämlikhetsfrågor och så vidare i all oändlighet hamnar i detta gap. Papperstigrar är fulare än riktiga tigrar, men frågan är om de är mindre farliga för folkhälsan. De som bott i båda länderna säger att i Kambodja kan man utgå från att allt är tillåtet tills motsatsen bevisas, i Vietnam kan man utgå från att allt är förbjudet. Varför lägger man rökningen till detta berg av omöjlighet som staplas framför medborgarna? Varför gör man det i praktiken omöjligt för de flesta vietnameser att vara laglydiga? Är dessa lagar bara skrivna för att vifta med i internationella sammanhang? Inser man inte att detta gap skapar enorma möjligheter för maktmissbruk och underslev, småpåvar som närsomhelst kan sätta dit varann eftersom nästan allt grannen gör är olagligt? Är det meningen att alla vietnameser ska känna sig som i Kafkas "Framför lagen"? Vem tycker sig behöva en hållhake på 87 miljoner medborgare? Inte vet jag. Svenskar brukar ju klaga på att deras tillvaro är alltför reglerad - den som sett byggjobbarna i Hanoi balansera på balkar tjugo våningar upp, utan hjälm, utan lina och utan skor, men med ett par rejäla vodka i kroppen kommer aldrig mer att skämta om svenska skyddsombud, jag lovar.

Svenska män, igen

Och internationella kvinnodagen kom, och internationella kvinnodagen gick. Vi blev alla lite chockade över genomslagskraften i våra ändå rätt beskedliga yttranden och beteenden ... vi har haft debriefing och diskuterat omgivningens reaktioner. Pelle berättar hur han försöker fylla i "medföljande" som yrke på en blankett och får nöja sig med chông, make, till ansvarige ämbetsmans totala oförståelse: är det ett yrke? Alla har viftat med tidningen där vi har varit intervjuade, alla har sett Pelle, Tomas och Rolf på TV eller hört oss på radio. Och då är vi ändå rätt vanliga, moderna svenska killar, hyggligt representativa åtminstone för storstadsregionen. Jag undrar vad vietnameserna skulle ha sagt om min kompis Johan Ehrenberg, som på allvar drev tesen Män kan också amma i sin tidning Etc., varit med. Men Sverige är inte Vietnam. Här finns många män som anser att det är bra att hustrun kommer hem med en lön, men betyder det verkligen att hon måste ägna värdefull hushållstid på sin arbetsplats också? Ho Chi Minh sa att landet inte var fritt förrän kvinnorna var fria. Och Karen Armstrong argumenterar vältaligt i sin Buddha att buddhismen i sin ursprungliga form, som Buddha formulerade den, är en jämlik religion. Det är inte svårt att tro om man känner till Thich Quang Do, den buddhistiske patriarken i (den förbjudna) Unified Buddhist Church of Vietnam, som sitter i husarrest i Saigon sedan decennier tillbaka. Den 8 mars skrev Thich Quang Do ett öppet brev till tre kvinnor som engagerat sig i vietnamesiska människorättsfrågor: amerikanska kongressledamoten Loretta Sanchez, norska Raftos Therese Jebsen och den franska juristen Nathalie Muller Sarallier, som var i Saigon för att hjälpa Le Cong Dinh och de andra åtalade advokaterna under deras rättegång i januari. Thich Quang Do, som är nominerad till Nobels fredspris 2010, talade om de starka kvinnorna i Vietnam från de vietnamesiska engelbrektarna, systrarna Trung som ledde revolten mot den kinesiska ockupationen år 40 före Kristus, till idag, han talade om vad dagens kvinnor måste uthärda i form av snedfördelning, orättvisor, misshandel och trafficking, och bad om hjälp att starta en internationell kommitté för människorättsfrågor i Vietnam. Samtidigt läser man att vietnamesiska staten ska starta en tidning för människorättsfrågor, och att statliga media uppmanas att slå ner hårdare på "fientlig" information om människorättssituationen i landet. Några dagar efter kvinnodagen slår Reportrar utan gränser larm: Le Thi Cong Nhan, människorättsaktivist och bloggare, har varit fri tre dagar efter sitt treåriga fängelsestraff, när hon kvarhålls i tre timmar hos polisen. Jag tycker åtminstone att Thich Quang Do ska få åka till Oslo i december.

Skrivet till Benjamín Escoriza: Alevanta!

Trångbodda tankar

Hemma igen. Under ett kort Stockholmsbesök är det framför allt en sak man slås av som Hanoibo: hur tomt det är. Man har plats. Man har armbågsutrymme. Man kan sitta ner på bussen. Trottoarerna är varken reserverade för gatuförsäljning eller parkeringsplats för tusentals mopeder. Utrymmet är också mentalt: tomheten och den relativa tystnaden i Stockholm medger plats för egna tankar på ett helt annat sätt än Hanoi. Vietnam har 87 miljoner invånare, tio gånger så många som Sverige, men bara halva arealen (landet är långt och smalt, kust och berg, och ser ut ungefär som ett spegelvänt Norge). Det betyder att 20 vietnameser åtminstone i statistiken trängs på samma utrymme som en svensk har till eget förfogande. Klart man står närmare varandra på bussen, och när man klämmer sig fram till utgången så tar man tag i varandra på ett sätt som svenskar aldrig skulle acceptera. Vietnameser är i regel trångbodda (även om förvånansvärt många lyckas avdela ett helt rum till sina förfäder, vilkas utrymmesbehov väl ändå måste anses i första hand metaforiskt) och lever också i hög grad under varandras granskande blickar. I denna mening lever det kommunistiska idealet kvar: vietnameserna bor i glashus. Från gatan kan man se rakt in i vardagsrum, kök och kanske till och med sovrum. Det har naturligtvis effekter på mentaliteten. Föreställningen "att vara ifred" verkar fullständigt främmande, åtminstone i det offentliga rummet. När jag rör mig i det offentliga rummet tillhör min uppmärksamhet alla och envar, och alla som har något att sälja eller förmedla har rätt att göra i stort sett vad som helst - skrika, vissla, rycka mig i armen - för att påkalla denna uppmärksamhet. Det ideal för existensen som jag närt sedan tonåren genom Baudelaires förmedling - poeten i stadsrummet, poeten som rör sig seende men osedd, en vandrande blick genom myllret, ett vittne - är med andra ord extra svårt att uppnå i Hanoi, där man måste visa upp en extremt människofientlig fasad för att inte hela tiden bli avbruten i sina tankar. På lunchen idag räknade vi till sju skoputsare, tre zippotändarförsäljare och två försäljare av rent krimskrams som föll oss i talet. Hanoi är också en relativt platt stad. Utomhus finns inga utsiktspunkter: då måste man ta sig in i någon byggnad och upp på en takservering först. Två strategier finns alltså för den som vill tänka utomhus: takservering eller extremt tidiga morgnar.

Skrivet till Mayer Hawthorne: A Strange Arrangement