Påsk i Hanoi

Idag är det annandag påsk, en helt vanlig dag i Hanoi, ambassaden är öppen och barnen är i skolan. Även på långfredagen (då ambassaden faktiskt var stängd) gick barnen i skolan. På påskdagen bestämde jag och Miriam oss för att gå i kyrkan. Åtminstone i handling har jag en typisk svensk relation till kyrkan: minst en gång om året vill jag gå. Det visar sig att det är med kyrkan som med ketchupflaskan: inget alls eller tallriken full. Det enklaste och färgstarkaste hade väl varit att klämma sig in i någon av de katolska kyrkorna i Hanoi, till exempel katedralen. Hela familjen åt påskmiddag på La Salsa, och då satt vi påpassligt på balkongen och såg församlingen tränga sig in och ut ur katedralen medan polisen hindrade alla som försökte parkera utanför. Men vi är lutheraner, och när nu vi har en lutheransk pastor på campen (J.P. från The Lutheran Church Missouri Synod) så valde vi att följa med hans familj till Hanoi International Church, som har gudstjänst en gång i veckan. Gudstjänsten äger rum i en samlingssal en trappa upp på Hanoi Club, en oas för utlänningar och löjligt rika vietnameser mitt i Hanois utlänningsghetto West Lake, där man kan simma i pool, slå golfbollar i sjön, köpa årgångsviner, äta i stort sett samma mat som hemma och spela biljard. Kontrasten kunde inte vara större än denna lyxresort mitt i storstan och dess tillfälliga gäster den lutheranska församlingen, som har ett så ödmjukt och nedtonat uttryck att det nästan inte märks att det är gudstjänst det ska bli: bordet med namnskyltar och A4-papperet där man kan skriva upp sig om man vill ha en egen namnskylt får det hela att påminna mer om ett föreningsmöte vilket som helst. Samlingslokalen är nästan fullsatt: åttiotal personer vill fira uppståndelsen tillsammans. Enligt hemsidan är HIC konfessionslös och öppen för katoliker, protestanter och ortodoxa - men jag har tillräckligt mycket gudstjänstvana för att känna igen en hederlig protestantisk gudstjänst när jag ser en: t ex trosbekännelsen är ordagrant densamma som i Svenska kyrkan. Annars finns en frikyrkolutning på tillställningen: de flesta har faktiskt namnskyltar, och vi nytillkomna uppmanas att resa oss upp, säga vad vi heter och vad vi gör i Hanoi (vilket några faktiskt också gör, själva hukar jag och Miriam oss på våra stolar längst bak). Miriam lyckas också avvärja att bli hopföst med de andra barnen och ivägkörd till söndagsskolan, med motiveringen att hon faktiskt är nio år. Gudstjänsten är kanske en lite större kulturchock än jag varit beredd på, och jag tänker att det beror på det här amerikanska och utåtriktade: man ska ständigt vara beredd på att visa vem man är och vad man står för, vilket jag nästan aldrig är (utom i skrift, men det är en helt annan sak). Det är också ett klassiskt sätt att värva nytillkomna och nyfikna, en mindre uppenbar version av den taktik som jag sett Livets ord tillämpa under tältmöte på Ulf Ekmans dagar. Men förmodligen är mitt beteende lika bisarrt: att i alla lägen hävda min ursvenska rätt att förbli gäst i verkligheten, iaktta den tredje ståndpunkten, stå kvar på tröskeln och kika in, vara med fast bara när det passar mig. I Vietnam är religion inget man velar med: priset kan vara högt. Den lagenliga religionsfriheten urholkas helt av att alla samfund måste godkännas, och att ingenting tillåts som kan hota kommunistpartiets hegemoni. Man misstror buddhismen och katolicismen, men har skapat en statlig version av den förstnämnda och kompromissar sig fram med den sistnämnda, som dock har anor i landet sedan 1500-talet: protestantismen däremot ges inget utrymme och förekommer bara hos vissa etniska minoriteter i de bergiga gränstrakterna mot Kambodja och Laos, som redan har det nog besvärligt. Att missionera är strängt förbjudet: de protestantiska pastorer som är här sysslar med socialt arbete och utbildning, inte mission. Samt har gudstjänster för utlänningar av protestantisk härkomst, som undertecknad. Vietnameser som närvarat vid dessa gudstjänster har blivit föremål för polisens intresse, och därför tänker jag ju absolut inte påstå i min blogg att jag såg några vietnameser bland de åttio gudstjänstfirarna, däremot ett par lärare från barnens skola, någon från FN och några frivilligarbetare. Det kändes lite som de första kristna, som på nåder fick vara inhysta hos en rik romare. Fast man behöver bara lyfta blicken från sitt vietnamesiska perspektiv för att se att den amerikanska evangeliska protestantismen minsann inte ber om ursäkt för sig i andra sammanhang. Fortfarande när vi sitter med våra tapastallrikar på La Salsa och tittar på den katolska trängseln tror jag ändå att Miriam och jag valde det mest exotiska sättet att fira påsk: det var länge sedan jag tvingades bli så tydlig för mig själv och erkänna att exakt det som de här människorna vill ha, det vill säga en social bekräftelse p å sin religiösa tillhörighet, är det som jag själv klarar mig allra, allra bäst utan. Glad påsk!

Skrivet till Sublime & Jun Miyake: Ludic'

Quan An Ngon

En av våra absoluta favoritrestauranger, både här i Hanoi och i Saigon, är Quan An Ngon. Dit tar vi alla våra gäster. Det anges lite nedlåtande i guideböcker som gatumat för dem som inte riktigt är redo för riktig gatumat, det vill säga en bebisblå plaststol (i lagom höjd för en fyraåring) på trottoaren och mat serverad i lindrigt rena plastskålar ur en svartnad kastrull, med bensinångorna som extra krydda. Quan An Ngon håller till i vackra kolonialvillor och är en sorts franchiseverksamhet: man hyr in sig och lagar den rätt som man själv är bäst på, medan man delar på lokalhyra, serveringspersonal och meny. Det betyder att gästerna kan gå runt och se trettio-fyrtio kockar laga mat innan man bestämmer sig. Men lika roligt som maten på Quan An Ngon är publiken: den består i huvudsak av vietnameser ur vad som måste beskrivas som medelklassen. Hit har man råd att gå, här trivs man och känner sig hemma, det är bullrigt och självsäkert och glatt och det finns alltid något sällskap som firar födelsedag och tjoar extra högt. I en nyutkommen bok får vi vatten på vår kvarn att Quan An Ngon (= restaurang god mat) är en speciell plats och en milstolpe i det vietnamesiska samhällslivet. Det är britten Bill Hayton, som var BBC-korrespondent här under åren 2006-7, som skrivit en bok om dagens Vietnam, dess politiska och sociala trender och dess mest akuta problem: Vietnam. Rising Dragon (Yale University Press), en bok som jag inte nog kan rekommendera (även om dess påståenden ofta går att diskutera). Där beskriver Hayton hur gatorna öppnades för handel så sent som 1989 och Vietnams gatumatsrevolution inleddes. Den bild av Hanoi som jag har etsad på näthinnan sedan vår första dag här - pho-försäljaren på gatuhörnet med sitt rangliga träbord, sitt plastskynke och sina låga plastpallar - är alltså inte äldre än så. Hayton beskriver hur det var kvinnorna som ledde vägen in i den privata småföretagsamheten; kvinnorna som skaffade sig en träkolsspis, en kastrull och några stolar och började laga mat för ett något större klientel än den egna familjekretsen. (En utveckling som faktiskt skildras i skönlitteraturen också: jag tänker på Duong Thu Huongs magnifika roman De blindas paradis, som beskriver den första strävsamma småföretagargenerationen av gatuförsäljare och det höga pris man fick betala i form av misstro från de välbeställda partitrognas sida.) Kvinnorna gick först: i deras spår följde frisörer, skoputsare, cykelreparatörer, krimskramsförsäljare, fruktförsäljare och andra. Hela tiden har man existerat i legalitetens marginaler - några har lyckats och kunnat permanenta sin existens, andra har stötts tillbaka till den landsort där de flesta kommer från: gatuförsäljningen sköts i regel av inflyttade lantisar och ses ofta med misstro och lätt förakt av infödda hanoibor, enligt Haytons bok (det stämmer ganska bra med vad jag tycker mig förstå). Återkommande kampanjer för "civiliserat liv" försöker rensa upp bland gatuförsäljningen. Bara medan vi har bott här har jag varit med om två "kraftfulla" försök att förbjuda all gatuhandel och göra trottoarerna tillgängliga för fotgängare igen. Det roliga är att Haytons exempel på att utvecklingen gått hela varvet runt är just Quan An Ngon: gatumaten flyttar in från gatan igen, i den tjusiga gamla kolonialvillan där den blir chic, hygienisk och attraktiv. Quan An Ngon visar framför allt, anser jag, att Vietnam faktiskt håller på att få något som man desperat behöver för en hållbar utveckling, något som århundraden av kolonialism och senare kommunismens utrensningar hållit tillbaka, nämligen en växande medelklass.

The revolution will be televised!

"The revolution will be televised", säger Snoop Dogg på Gorillaz nya skiva, och det är klart att han har rätt. Jag har just varit närmare modern historia än på mycket länge, och det var på teve den syntes bäst. De enda rödskjortorna jag såg i verkligheten var två stycken på ett lastbilsflak. På den tjusiga skolanläggning för engelskspråkiga där fotbollsturneringen gick av stapeln märktes inte att Thailand var ett land vars regering var försatt i gungning. Luftkonditioneringen fungerade på True Coffee, fotbollslaget löpte fullständigt amok inne på McDonalds (Vietnam är alltjämt en av världens McDonaldsfria zoner, så de hade mycket att ta igen) och det var bara på hotellteve som jag såg regeringen förhandla i direktsändning med rödskjortorna. Det var politik med direkta resultat: ena dagen står man på lastbilsflak och protesterar, nästa dag förhandlar man om nyval. Så går det, milt uttryckt, inte till i Vietnam. Hur går det till här? Tills nyligen härbärgerade vårt grannhus en av tusentals bröllopsaffärer med skyltfönstret fullt av brudklänningar som får en Disneyprinsessa att se diskret ut, förlovningsparen kom åkande och satt och bläddrade i kataloger, det var på sätt och vis lite hoppingivande. Men den slog igen och huset revs och byggdes upp igen på sedvanlig nolltid (med cementsäckarna dinglande i en vajer på livsfarlig höjd när man gick förbi). Nu är det nästan färdigt. I förra veckan lyste betongrappningen blöt och grå när vi insåg att de fått blomlådorna på plats utanför huset - inte bara det, de hade satt dit blommorna också, rad efter rad med de tjusigaste orkidéer, fint ska det vara (ryktet på gatan säger att husägaren är en ung affärsman som med stor framgång driver flera restauranger, vilket ju kan innebära nästan vad som helst). Blommorna kom alltså plats innan ytterväggen bakom blev målad, vilket ställde till praktiska problem för målarna: mycket riktigt blev inte riktigt hela väggen målad, och några av orkidéerna ser ännu mer exotiska ut genom små färgfläckar här och var. Men det är bara i våra ögon som det är något underligt med tillvägagångssättet: här börjar man med resultatet, och fyller på med vägen fram till resultatet bara om man absolut måste, bara om man inte lyckas hitta någon smidig genväg. Orsak och verkan får byta plats, så att vi har en flott fasad att visa upp, ett resultat att bokföra, en post i femårsplanen att bocka av. Därför kunde vi häromdagen läsa att Centralkommittén redan färdigställt utkast till den 11:e partikongressen - som äger rum nästa år. Bland dessa dokument hör 2011 års politiska plattform, som i sin tur bygger på 1991 års politiska plattform. Så bedriver man politik i Vietnam: först kommer man överens om vilket beslut som ska fattas, sen kan man börja med själva beslutsprocessen. Varför de överhuvudtaget ska träffas nästa år, när allt redan är beslutat (och fastlagt sedan tjugo år tillbaka) vet jag inte riktigt, men säkert är att det inte kommer att gå till som i Thailand: den som vill bli överraskad får vända sig någon annanstans. Möjligen har de också redan köpt blommorna som ska pryda pleniet och bankettsalen. Ja, säkert har de det. Hoppas de är lika hållbara som år 1991 års plattform.
Skrivet till Gorillaz: Plastic Beach

Red River United

Med största oro har vi följt oroligheterna i det sydvästra grannlandet Thailand - vad har Thaksins rödskjortor gjort idag, hur många är de, hur mycket blod har de hällt ut, växer det eller avtar det? Oron är, hemskt att säga, till största delen motiverad av egenintresse. (Det som händer i Thailand påverkar i och för sig alltid oss eftersom Bangkoks flygplats Suvarnabhumi är vår port mot omvärlden, som nästan alla gäster kommer via.) Det är nästan ett skolexempel på hur idrotten gör oss intresserade av omvärlden - ett påstående som jag länge, i min missriktade vilja att försvara litteraturens flygande matta, gycklade med och ansåg ovanligt löjligt. Länge = tills jag blev fotbollspappa och såg hur de första begreppen om nationer, världsdelar osv. uppstod genom världsmästerskap och brasilianska idoler. Om Thaksin och thailändsk politik hade jag själv inget begrepp alls förrän jag kom till regionen, och ett ganska dimmigt begrepp ända tills det stort klart att Red River United skulle spela sin första utlandsturnering i Bangkok och att Thaksins anhängare gjorde sitt bästa för att förhindra detta. Snart två års kamp med tidiga morgnar, sena kvällar, träningspass i tropiskt regn, träningspass i gyttja, motionsrundor i mörkret, värmeslag i middagshettan, god min i elakt spel, blåmärkesrika matcher mot vietnamesiska lag där alla är tre-fyra år äldre för att de fuskat med id-korten - allt detta ska få sin utdelning detta veckoslut, när Jonatan åker för att representera sitt lag i Bangkok. Så sent som i början av veckan var vi nästan säkra på att turneringen skulle bli inställda. Men nu går bussen till Noibai om två timmar. Och vi har inga röda eller gula kläder i packningen. Namnet till trots spelar Red River United tack och lov i vitt. (För övrigt är Röda floden en avsiktlig felöversättning: det vietnamesiska namnet Sông Hông betyder egentligen Rosa floden, vilket är en betydligt exaktare beskrivning av den färg som uppstår när flodbottnens röda lera rörs upp i vattnet.)
Skrivet till BBC World

Ingen konsumentombudsman?

Frågar man vad vi saknar mest hemifrån av materiella ting svarar barnen alltid: svenskt godis, Elsa mumlar förmodligen något om svenska tidningar och själv säger jag: apoteket. Jag skulle kunna tillägga: svenska tändstickor med Nermans solpojke och svenska stearinljus. Jag skulle definitivt kunna tillägga: svensk el. Men det handlar om samma sak. Det jag saknar är förutsägbarhet. Jag tycker om föremål som beter sig förutsägbart och ger manöverutrymme åt mig. När tingen blir oförutsägbara, när brinntid kan vara sju minuter lika gärna som sju timmar, när läslampan ger mig en smäll i stället för att lysa snällt som den ska, är det jag som tvingas bli tråkig och förutsägbar i stället. Och för mig är apoteket representanten framför andra för god svensk förutsägbarhet, jag fyller badrumsskåpet med apotekets smärtstillande och febernedsättande för åratal framåt: i piratkopiornas fosterland Vietnam är det inte helt riskfritt att köpa den sortens produkter på gatan. Det finns ingen konsumentombudsman, ingen S-märkning, ingen standardisering. Det är naturligtvis den värld vi frivilligt lämnat bakom oss, delvis med en suck av lättnad - men med en välfylld apotekspåse i badrummet är det lättare för mig att blunda och släppa taget.
Skälet till att jag tänker på apoteket är att jag försöker att förstå amerikanerna, som nog representerar kulturkrock nr 3 för oss (nr 1: Sydostasien, nr 2: svenskt radhusliv). Våra barn tar skolbuss varje morgon, precis som i Snobben, jättecharmigt. Men Charlie Brown och hans kompisar går i lågstadiet och kan reducera vuxenvärlden till ett enda brus, det kan man inte som förälder, då tvingas man att möta vissa amerikanska traditioner och värderingar. Det kan handla om att de tar för givet att en förälder ständigt finns tillhands för att hjälpa till, baka eller följa med på utflykter. Det kan handla om deras sätt att sätta likhetstecken mellan socialt engagemang och ren välgörenhet, som jag kan finna rent ut sagt provocerande. Men det handlar oftast om deras mentala apotekspåsar, deras behov av säkerhet. Inför en enkel skolutflykt måste vi skriva på en hel hög med friskrivningspapper som om det var till Bagdad eller Kabul de skulle. Förmodligen har det att göra med det amerikanska försäkringssystemet och den utbredda ovanan att göra upp saker i domstol. Men det får konsekvensen att skolan bygger osynliga murar mellan sig och världen, och helt plötsligt har barnen eller vi råkat gå över dem utan att inse det själva: då kan man höra en ton av hysteri som jag har svårt att hantera. Amerikaner kräver en nivå av säkerhet (för amerikanska medborgare) som världen inte tillhandahåller av egen kraft, den måste tillföras. Det är inte utan att jag förstår att den inställningen som provocerar så många runtom i världen. Å andra sidan ska sägas att alla amerikaner på amerikanska ambassaden talar vietnamesiska (precis som den stillsamme amerikanen i Graham Greenes roman, och ibland kanske av samma skäl...), ett halvårs intensivstudier är obligatoriska innan de får resa ut. Och den absolut hårdföraste familjen här på campen, den som är mest lokalt integrerad och dagligen äter sin frukost på hörnet som vilken hanoifamilj som helst, är en amerikansk frikyrkofamilj. De klagar aldrig över att stearinljusen brinner snett.
Skrivet till Isobel Campbell & Mark Lanegan: Sunday at Devil Dirt

Fotgängare

Varje morgon springer jag mina varv inne på det gamla sovjetiska diplomatområdet, Van Phuc. Varje morgon konstaterar jag lika förvånat att jag springer under palmer, inte tallar och granar som jag är van vid från Småland. Van Phuc är också ett socioekonomiskt mikroklimat, östdiplomaterna finns kvar men utspädda med småföretagare och biståndsorganisationer, alla lika angelägna om att ståta med nytvättade bilar och chaufförer i nystrukna skjortor. Jag funderar på fotgängare och på socialismen. Jag läser i morgontidningen att myndigheterna ska ta krafttag mot fotgängare som inte respekterar trafikreglerna, som inte går på trottoarerna (där det aldrig finns plats, eftersom de fungerar som uteserveringar, affärslokaler, hantverkslokal eller mopedparkering) och som inte går över gatan när det är grönt (för då kommer också trafiken, bara från andra hållet!). Man har kommit på att fotgängarna är ansvariga för ett stort antal dödsolyckor och att fotgängarna därför bör få betydligt högre böter idag. Med andra ord: fotgängarna låter sig köras ihjäl lite hur som helst, och det får de naturligtvis inte. Samma tidning berättar att kommunistpartiets centralkommitté i god demokratisk ordning denna vecka förbereder dokumenten inför den 11:e partikongressen, som äger rum nästa år. Dessa dokument ska hjälpa landet på dess fortsatta övergång till socialismen. Jag läste tre gånger för säkerhets skull, men varje gång stod det fortfarande till socialismen. Jag undrar så vad det betyder. Jag vet att vänstermänniskor ofta är hänsynslösare i affärer än andra, eftersom de anser sig stå över det kapitalistiska systemet och dess lagar och förordningar (bara uttrycket "lagar och förordningar" väcker deras löje). Men det trodde jag var på privatplanet. Här har vi ett helt land som bjuder in multinationella företag med sina låglönearbetare och dumpar prisbild efter prisbild på världsmarknaden (och därmed bidrar till vansinnesspiralen ökad produktion - minskad vinst - sänkta priser - ytterligare ökad produktion - ytterligare minskad vinst ...), som bygger lyxhotell och semesteranläggningar och golfbanor - på sin väg mot socialismen? Ett land som inte har gratis skola, inte fri sjukvård, inte allmän ålderspension? Ett land där förförra årets splitternya köpcenter redan har mögelskador och sprickor i fasaden, medan årets köpcenter skjuter upp på byggarbetsplatsen intill: billigare att riva och bygga nytt än att sköta det man har, det är som privatekonomi fast på makroplanet. Fotgängarna ska betala för sig, det är det enda som tycks säkert. Bäst man håller sig i form.
Skrivet till Soul Gospel, Soul Jazz Records

Tyger, tyger, tyger

Min frus garderob är full av plagg som hon aldrig kommer att använda. Själv har jag fler kostymer än det är sannolikt eller ens önskvärt att jag någonsin kommer att behöva. Vi har råd, vi har tid och det vore inte möjligt någon annanstans. Vietnam är ett låglöneland och ett hantverksland. (Precis som Hanoi i grunden är en medeltida stad, där gillen och skrån alltjämt sätter sin prägel på gatubilden och hantverket knuffar ut fotgängaren från trottoaren.) Det är svårt att inte lockas av det gammaldags i processen med knappnålar, tjock blyertspenna, måttband och sax. Kanske är det processen som lockar. I går var det hem till oss som sömmerskan kom och måttbandet åkte fram, tygprover visades upp (räcker det här till en hel klänning?) och mönster diskuterades. Det är lite julafton när sömmerskan kommer. Vi, som aldrig bjuder på kanelbullar, bjöd på kanelbullar. Hittar man inga chinos till tonåringen, syr man bara upp. För en gångs skull är det den egna kroppen och de egna behoven som är normen och inte en avvikelse, som i klädaffären. Många som kommer till Hoi An, skräddarstan, löper amok bland de många skrädderierna som syr upp i stort sett vad som helst från bröllopsfrack till amiralsuniform över en eller ett par nätter. I Hanoi tar det längre tid (vi hanoibor anser möjligen att tålamodet lönar sig) men Hanoi har något som inte Hoi An har, nämligen den väldiga tygmarknaden på Hue-gatan, inhyst i en traditionell saluhall som Östermalmshallarna eller Feskekörka. Tygmarknaden är fullständigt omöjlig att motstå. Högljudd, skräpig och inte särskilt fin i kanten. Expediterna sover på tygbalarna. Man får riva och slita bäst man kan - men om man orkar så kan man därinne i halvmörkret hitta de vackraste tyger man kan tänka sig, från alla epoker, i alla stilar, alla kvaliteter, färger och mönster. En besökande scenograf köpte så mycket att hon fick skicka hem med godsfrakt. Vietnam tillverkar också siden lokalt, grovt och hållbart och skimrande färgstarkt. Silkesmaskodling ingår som en del i många lanthushåll. Tygerna är möjligen det allra bästa med Vietnam. Huyen, sömmerskan som gör hembesök, som måttar och provar med munnen full av knappnålar, har gått tillskärarakademin och har precis startat en egen firma som säljer egendesignade klänningar på nätet: man kan klicka sig fram till det skräddarsydda. Kanske är det Huyen som är framtiden för Vietnam, i sin lågmälda men smarta förening av hantverkstradition och moderna kommunikationsmöjligheter. Jag hoppas åtminstone att hon är det. Konfektion i Vietnam handlar oftare om märkesjättar som hittat ett ännu billigare låglöneland än Thailand, Bangladesh och Kina. Det är ett effektivt sätt att hålla uppe BNP-ökningen som samtidigt tär fruktansvärt på alla möjliga resurser när framstressade gymnastikskor ska fraktas härs och tvärs över jordklotet. (Jag tänker också på en replik i nya Doctor Who, när en nutidstjej upprörs över en framtida rymdras som håller slavarbetare: "Och vem har tillverkat dina gymnastikskor då?") Huyen drömmer om att få bo som en svensk. Jag kan egentligen inte se något skäl till varför hon inte skulle få det.
Skrivet till Portico Quartet: Isla