Vulkanaska

Man kunde tro att Vietnam ligger tillräckligt långt bort för att undgå verkan av isländska vulkanutbrott, men då har man inte förstått hur världen hänger ihop. Den moderna kulturen går i hög grad ut på att upphäva eller åtminstone förneka avstånd i rummet: när inte det längre är möjligt så blir detta avstånd närmast fysiskt i sin oöverbryggbarhet, som det måste ha tett sig på, tja, Kiplings tid. Ju längre hemifrån, desto mer beroende av de kommunikationer som finns. Tåg till Hanoi tar minst elva dagar, och den postbåt som trafikerar Fjärran östern finns nog bara i Kiplings diktvärld: när luftrummet över Europa fylls av vulkanaska stängs även vi av från världen. Isländska vulkanutbrott är lika katastrofala för vår kontakt med yttervärlden som rödskjortornas revolt i Bangkok, och när bägge inträffar samtidigt är det bara att ge upp. Det betyder att kurirposten blir liggande, att fäder och äkta män på Sverigebesök blir sittande ute på Arlanda - och att vänner vilkas Hanoibesök sedan ett halvår planerats med militärisk noggrannhet närmast minut för minut får ställa in från ena dagen till den andra. Packade resväskor, nyinförskaffade pass i Stockholm: i Hanoi nystädat gästrum, nyköpta blommor, små gästtvålar, fylld kyl och frys, bokade resor till Halong Bay och Hoi An. Och inga flyg till eller från Europa. Hanoi visade upp sig sitt söndagsfinaste ansikte, sitt smutsigaste och mest exotiska och extremorientaliska och skynda-innan-det-försvinner-och-blir-som-Singapore-ansikte: men vad skulle vi med det till, när vi inte fick visa det för nån? Till sist gjorde vi som alla andra expats, tröstgick på bio och tröståt söndagmiddag på Al Fresco's i stället. Nu undrar jag, som väntar på en beställd blankett, om Skatteverket kommer att acceptera vulkanaska som orsak till försenad inlämning av självdeklarationen?
Skrivet till Charles Lloyd: Jumping the Creek

När jag hör ordet tillväxt...

Miriams klass har produktion som tema just nu, och en av höjdpunkterna ägde rum häromdagen: utflykt till Hondafabriken för att se hur en moped blir till. Som medföljande har man lite mer tid att följa med på skolutflykter, och man är ju dum om man inte tar chansen att få snegla på barnens vardag: den kommer inte tillbaka. Fast jag ska erkänna att det vaknar en motvallskäring i mig inför skolans sätt att räkna med a) att varje familj har en hemmavarande förälder b) att denna står till skolans förfogande. Ytterligare en liten kulturkrock: det amerikanska skolsystemet verkar fortfarande räkna med bakande hemmafruar som inte har något bättre för sig än att ställa upp som ordningsmän (ett mail om att papporna kanske kunde handha fotbollsmålet på vårbasaren är typiskt för skolans attityd). Vilket inte hindrar mig från att följa med, mina barns barndom får jag aldrig tillbaka (även om jag fick tillbaka min egen genom deras) och man behöver inte ingå i kollektivet Duktiga Föräldrar för det. Alltså åkte jag buss med ett 60-tal nioåringar trekvarts bilresa utanför stan: Hondafabriken var verkligen en riktig fabrik med löpande band och monteringsstationer och vajrar i taket och enorma cisterner för kylolja och vatten, här tillverkas 1 800 mopeder om dagen och här arbetar 6 000 människor under den japanske fabrikschefen, som log vänligt och svarade tålmodigt på barnens frågor genom tolk. Inte många av oss hade sett ett riktigt löpande band förut - det ser ut precis som i Moderna tider, det bara går lite långsammare. Det borde finnas något tilltalande i att se de lösa delarna steg för steg monteras ihop till en maskin som man ser i tusentals på gatan varje dag. Som flygplansmodellerna jag byggde som barn, bara större. Ändå blev jag gravt deprimerad. Det här är alltså villkoret för Vietnams ekonomi, det som gör att man har den tredje högsta tillväxttakten i Asien. Det här är villkoren för en stor del av den miljon vietnameser som kommer ut i arbetslivet varje år - en plats som kugghjul i en gammaldags tillverkningsindustri på väg att försvinna helt från västvärlden. Vietnam ska tillverka mer och mer skräp i allt snabbare takt för att överleva ekonomiskt. Och unga vietnameser ska stå och andas in plastångor utan att se solen och förstöra sina ryggar för usla löner (2 miljoner dong, drygt 800 kronor, i månaden var maxlön för en fabriksarbetare) och vara glada och tacksamma dessutom. Och världen ska konsumera allt detta, världen ska fortsätta översvämmas med 1 800 nya mopeder varje dag bara från denna lilla fabrik, och förorenad kylolja och förorenat vatten och metallspån och plastspån och plastfärg och ... Det här är vad det handlar om ytterst, tänkte jag. När politiska bedömare från väst säger att den ekonomiska utvecklingen måste föregå den politiska, får de det bara bättre så kommer demokratin av sig själv, så är det sådana här fabrikslokaler de menar, vare sig de vet det själva eller inte: tror de verkligen själva att människor blir mer självständiga, mer kritiska av att skruva i samma mutter var 27:e sekund? Alla summit meetings och ekonomiska rapporter och bilaterala avtal och handelsavtal och kontrakt handlar om detta: hur många vietnamesiska tonåringar ska ha turen att stängas in i fula fabrikslådor för resten av sina liv nästa år? De är så unga, allihopa, vad händer med dem som inte orkar hänga med i takten längre? De flesta vinkar glatt åt oss, några är generade över att bli uttittade av 60 skolbarn (och de 60 skolbarnens Duktiga Föräldrar). Ute skiner solen, det som syns av den genom diset från Hanois tre miljoner mopeder och vespor (1 800 nya varje dag). Något håller på att gå alldeles fel, det behöver man inte vara Al Gore för att inse.

Extremorientalism, del 2

Han hette Léon Werth, levde 1878-1955 och var en fransk författare som idag främst är ihågkommen för att hans gode vän Antoine de Saint-Exupéry tillägnade honom Lille prinsen. Werth gjorde skandal med sin debutbok, den antimilitaristiska Clavel soldat från 1919. Werth var anarkist och en av de första franska vänsterintellektuella som varnade för Stalin. År 1925 reste Werth till södra Vietnam, som då kallades Cochinkina och publicerade året därpå Cochinchine, en reportagebok som gjorde skandal genom sin bild av fransmännens beteende i Indokina. Tack vare entusiasmen hos det lilla förlaget Viviane Hamy (där det finns en djup kännedom om europisk mellankrigslitteratur) kan man läsa Cochinchine i nytryck. Den skildring som ges av tjugotalets Saigon är både överraskande rakt på sak och överraskande sensuell: Werth fångar både solnedgången över Mekong och den svårt överviktige europén som kräver att bli körd i cyklo och blir högröd av ilska så fort han inte blir åtlydd. Cochinchine är ett fantastiskt exempel på extremorientalism när den som allra bäst, och det säger jag helt utan ironi. Werth blir redan vid ankomsten våldsamt förälskad i det vietnamesiska - eller "annamitiska", som han säger med tidens ord - sättet att leva. Han finner en förfining, en lätthet och en grace som saknas hos de klumpiga européerna. Cochinchine är både en kärleksförklaring och ett våldsamt uttryck för själväckel: "sällskapshundar", det är så Werth tror att européerna framstår i inhemska ögon. Alla européer som Werth ser är för stora, för klumpiga, för aggressiva - medelmåttor som tror sig förvandlas till furstar i Vietnam genom kolonialismens ojämlika villkor och beter sig därefter, lever ut varje tillfälle att förödmjuka, skrika och slå de infödda. Det är ett beteende som man fortfarande kan iaktta: jag har hört så många västerlänningar (däribland mig själv) höja rösten helt i onödan, rädda att bli lurade eller missförstådda. Vietnameserna däremot har en naturlig värdighet och en finess som Werth anstränger sig att leva upp till: "i deras sällskap känner man sig alltid ouppfostrad". I sällskap med sin vän Nguyen An Ninh besöker Werth samma platser och väcker en liknande misstro som Marguerite Duras bara några år senare ska väcka genom att umgås med Älskaren över de rasgränser som kolonialismen fastställt. Han försöker dela "annamiternas" villkor och upplevelser, och väcker skandal genom att gå till fots eller åka spårvagn i stället för bil eller cyklo. Det bästa med Cochinchine är reportaget, den anspråkslösa men välskrivna skildringen av hur det faktiskt såg ut, lät och luktade i Saigon och Mekongdeltat anno 1925, när franska Indokina blomstrade. Han besöker opiumhålor, bordeller och tuppfäktningar och finner överallt samma "enastående aristokratiska uttryck" - dvs. det han saknar mest hos sig själv. Han fascineras av det hermetiska leendet hos vietnameserna, ett leende som inte anförtror en något. Många av Werths iakttagelser kan man göra än idag, t ex om hur lätt vietnameserna sover, och hur lätt de vaknar. Han konstaterar att sömnen i Vietnam inte är ett plågsamt tillstånd som i Europa: "Varelser som är lättare lever i en värld som är lättare." En annan iakttagelse gäller religionen: det tycks inte spela så stor roll, säger Werth (som ändå liksom nästan alla besökare genomgår en period av buddhistisk fascination) om det är Buddha eller Kristus som står staty i templet, det viktiga för vietnameserna är ändå altaret till förfäderna. Samtiden upprördes av Werths ohöljda skildring av hur fransmännen förtingligade vietnameserna. Ändå skulle det dröja trettio år och två krig innan man gav sig av. Jag kan känna stor sympati för Léon Werth, men det går inte att komma ifrån att hans bok är lika mycket ett uttryck för europeisk etnocentricitet, extremorientalism, som vilken kolonialistisk propaganda som helst: Werth definierar också vietnameserna i motsats till sig själv, det är bara det att han inte tycker om sig själv. Är det inte nästan lika förnedrande att bli förgudad i blindo som förslavad i blindo?
Skrivet till Genesis: The Lamb Lies Down On Broadway

Rosor och rutiga tyger

Det är tidig onsdagmorgon och ett typiskt Hanoiregn, ett regn som inte syns men känns, ett regn som infiltrerar hela världen med sin väta. Regnet tömmer gatorna på alla som inte måste vara ute, motorbikeförarna gömmer både sig själva och sina fordon under stora regnskydd som får dem att likna, rakt inte kentaurer men någon annan sorts hybrider, kanske skära elefanter, skära elefanter av plast. Vädret och den tidiga vardagmorgonen till trots möter jag flera som kommer gående med de mest eleganta buketter i famnen; långskaftade rosor som i ett slag förvandlar den smutsiga och dystra gränden till en gränd ur Tusen och en natt. Det förbluffar mig en smula, är det någon högtid jag missat? Så kommer jag fram till hörnet bakom pho-serveringen, där kvarterets partiuppsyningsman har skrivit veckans förmaningsord på sin griffeltavla - Vietnams motsvarighet till det maoistiska Kinas väggtidning - och ser dem sitta där på gatan, kvinnorna i sina plastskynken, med ett hav av rosor utbrett framför sig. En febril aktivitet råder, ljudet av saxar hörs över hela gatan, kunderna hukar och buketterna viras ihop. Idag köper alla långskaftade rosor som skulle passa i famnen på en filmstjärna för att de finns till försäljning, svårare än så var det inte. Varför de finns till försäljning just denna regniga onsdagmorgon och just i vårt kvarter, det lär jag väl aldrig få reda på. Poängen är att inget tillfälle får gå förlorat. Det är så ekonomin tycks fungera, stora delar av Vietnam är som tygmarknaden, ren partihandel: nu finns det här rutiga Burberrymönstret, eller det här illgröna tyget, och då gäller det att passa på, då använder vi det till allt - nästa vecka dyker mönstret upp på mopedhjälmar, fotbollar och parasoll, och den illgröna färgen syns på pikétröjor av samtliga kända märken. Och idag är det alltså rosor. Tro mig, man kan kan tröttna också på oförutsägbarheten, en stor del av ens tillvaro blir inte mer spännande utan bara mer krånglig om man aldrig i förväg kan veta var saker och ting går att hitta, hur hållbara de är eller vad de kostar. Men ibland är det omöjligt att inte bli en smula hänförd. Skrynkliga regnskydd av plast och långskaftade rosor, formlöshet hand i hand med den mest sofistikerade elegans. Det är Hanoi.
Skrivet till The Best of Jess Roden

Extremorientalism

Vietnam är ett land som är statt i brant förändring, samtidigt som det inte förändras alls: vissa strukturer är lika svåra att förändra som att få syn på. Det gör att det inte finns så mycket skrivet som är relevant som man kan få för sig när man går till databasen och slår på Vietnam - en överväldigande mängd träffar handlar inte alls om landet Vietnam utan om ett internt amerikanskt skuldkomplex med samma namn, som, trots att det går in på fem decennier och fyller hela bibliotek, ännu inte resulterat i vettig ekonomisk kompensation för de vietnameser som drabbats av amerikanska biokemiska stridsmedel. Det mesta känns föråldrat eller irrelevant, en spegelbild av egna önskningar eller farhågor. (Edward Saïds vid det här laget klassiska studie i västerländska projektioner Orientalism kanske behöver kompletteras med en sydostasiatisk version: Extremorientalism. Precis som Saïds bok skulle den handla om hur vi har svårt att riktigt se det vi har framför ögonen för att vi i stället ser det vi längtar efter eller fruktar mest: i regel olika varianter av kontemplation, politiskt våld, heminredning och sex.) Därför kan jag inte låta bli att tjata om BBC-reportern Bill Haytons nyutkomna bok Vietnam. Rising Dragon (Yale University Press) som handlar om det vi faktiskt ser utanför fönstren, och som inte drar sig för att komma med förklaringsmodeller. Haytons kollega Ben, som är pappa till Jonatans vän Sam och chef för Associated Press Hanoikontor, hävdar att det är en ren bluff att påstå sig kunna förklara någonting överhuvudtaget: det är omöjligt att veta vad som händer i Vietnam, eftersom allting händer bakom lyckta dörrar. Säkert har Ben rätt. Det hindrar inte att man måste börja någonstans. Skeva, haltande eller aningen förenklade förklaringsmodeller är en utgångspunkt: längre fram kan man alltid ändra sig, nyansera, göra om.
Hayton börjar med att slå fast den skrämmande formel som är det vietnamesiska politiska styrets villkor: en miljon nya jobb per år. En miljon människor kommer ut i arbetslivet varje år, en miljon fler människor ska sysselsättas för varje år. Så länge man fixar det är den politiska stabiliteten säker. Hittills har man fixat det. Man har förvisso fixat det genom att dumpa alla marknader som går att dumpa - genom att tillhandahålla billigare arbetskraft än konkurrenterna, sälja billigare kaffe, billigare ris. Man har offrat alla miljökrav, fiskat ut sina fiskevatten och förvandlat kuststräckor till ekologiskt döda zoner. Men man har fixat det.
Hayton förklarar också det märkliga styrelseskicket, där partiet har fullständig hegemoni över staten. (Partisekreteraren går före både presidenten och premiärministern vid t ex defileringen förbi Ho Chi Minh på dennes födelsedag.) Det är i praktiken en fortsättning av den gamla konfucianska ordningen, där byäldsten och familjeöverhuvudet upprätthöll by- och familjemoralen. Mandarinerna har ersatts av partifunktionärer, konstigare är det inte. Men genom privatiseringen glider systemet sakta över i en annan, informell typ av maktelit. Partiet behåller kontrollen över de stora företagen, fast genom informella band: återigen är det familje- och bybanden som förstärks. Kommunistpartiet, menar Hayton, håller på att bli en informell klubb för intern rekrytering till topptjänster, där en liten grupp familjer ser till att tillgången till makt går i arv: ungefär som vissa typer av privatskolor och exklusiva universitetsutbildningar fungerar i USA, England och Frankrike, menar Hayton - det är en liten klubb för utvalda, och talar man inte dess språk redan från början så har man liten eller ingen chans att tränga sig in.
Hayton tar sig också för att ifrågasätta Vietnams officiella historieskrivning, som skildrar en nationstat sysselsatt sedan tidens gryning med att kämpa för sin självständighet framför allt mot Kina, jätten i norr - anakronistiskt trams, enligt Hayton, som helt riktigt menar att nationalstaten är en betydligt senare skapelse, och att denna historieskrivning är helt gjord ur Hanois och det segrande kinh-folkets perspektiv. (Det ger ett lite annorlunda perspektiv på det vi kallar Vietnamkriget, som alltså i en mening kan beskrivas som slutfasen i en månghundraårig utbredning av Hanois dominans söderut.) Det gäller ju alla stater, kan man hävda: all historieskrivning sker ur segrarnas perspektiv. Sveriges historia skrivs från Stockholm, inte från Skåne, vars svenska historia börjar betydligt senare och är betydligt mindre entydigt positiv. (Jag visste för övrigt inte att det finns 180 000 muslimer, etniska khmerer som är bosatta framför allt i sydvästra Vietnam: jag har sett moskéer både här i Hanoi och i Saigon, men trodde kanske att de var till för invandrade malajer.) Det här är bara ett par punkter där Hayton vrider på den gängse bilden av Vietnam och får fram något helt nytt. Provocerande och tankeväckande, absolut inte västerländsk extremorientalism av slentrianmodell.
Skrivet till Yellow Magic Orchestra: Solid State Surviver

Förbjudet att utsätta sig för fara

I sin fantastiska bok Vietnam. Rising Dragon (Yale University Press) berättar tidigare BBC-reportern Bill Hayton om den politiska underavdelningen vid Ministeriet för folksäkerhet, som går under det diskreta och intetsägande namnet A42 men har det digra ansvaret att hindra överträdelser mot de lagar och förordningar som reglerar rikets säkerhet. (I Vietnam sätts ingen i fängelse för sina åsikters skull, som regeringens presstalesman aldrig tröttnar på att påpeka: man måste bryta mot lagen.) A42 har det otacksamma uppdraget att diskret hålla landets dissidenter i schack. För att lyckas med det, säger Hayton, utnyttjar man de traditionellt ytterst starka vietnamesiska familje- och släktbanden. Man pratar med folks föräldrar, grannar och vänner. Man skrämmer deras familjer. Man försöker isolera dem, försvåra deras möjligheter till försörjning, få dem att känna sig skuld för den fara som de utsätter släkt och vänner för. Man försöker framför allt hindra dem från att träffa utlänningar: inför APEC-mötet i Hanoi 2006 höll man bokstavligt talat vakt utanför vissa människors hem för att hindra utländska journalister som Hayton från att träffa dem: på samma sätt vaktas idag den buddhistiske patriarken Thich Quang Do i Saigon.
Metoden används fortfarande. Såhär skriver någon idag, händelserna som beskrivs ägde rum för knappt två veckor sen:
"På morgonen hotade omkring 15 mycket aggressiva, högljudda och fräcka främlingar X när han var ensam hemma. De skällde och skrek, hötte åt honom med fingret, med käppar. De hotade honom att om han fortsätter skriva på nätet, vad så vara månde, kommer de inte lämna honom och hans familj ifred. De säger att de iscensätter en trafikolycka, att de kommer att terrorisera oss genom att slänga in smuts i våra hem. Det här hotet är ganska gammalt, innan X arresterades besökte en polis mig och bad mig om precis samma sak (om jag kan få X att sluta skriva, blir allt okej för honom och hans familj).
Av det de sa, förstod vi att de aldrig läst vad X skrivit, X insisterade att de skulle visa vad som var fel i det han skrev, de sa att de hade problem med synen och nästan aldrig läste något! När X bad att få se deras ID, påstod de att de glömt dem eller vägrade helt enkelt! En man sa att han hette Tan, men tio minuter senare kallade någon honom något helt annat! Med andra ord, vem som helst kan förstå att de var utsända för att göra det."
Jag säger "X" och "någon" för att skydda människor, eftersom det är så lagen fungerar här: det som är förbjudet är att utsätta sig för fara. Jag vill ändå att ni ska veta att det är så här vissa människor har det här, snälla och kloka människor som borde få sitta i solskenet vid ett kafébord, och som kanske ägnat sina liv för att andra ska få göra det men nu knappt vågar gå ut själva.
Den 20 maj blir det straffbart för fotgängare att utsätta sig för trafikfara, genom att t ex gå utanför trottoaren: böter 40 000 - 60 000 dong, ungefär en Selma, en skrattretande summa för en utlänning men svindlande mycket om man är utblottad vietnames. (Och det är de enda två kategorier av människor som går till fots i Hanoi: utlänningar och utblottade.) Detta trots att det är omöjligt att gå på trottoaren, eftersom den fungerar som verkstad, frisersalong, kafé och framför allt parkeringsplats för stans tre miljoner mopeder.
Skrivet till Spiritual Jazz - Esoteric, Modal + Deep Jazz From The Underground 1968-77

Språkförbistring

Sedan jag flyttat till Hanoi har jag börjat finna Bibelns berättelse om Babels torn rätt trovärdig: Gud har verkligen bestämt sig för att svenskar och vietnameser inte ska förstå varandra. Det går inte att förklara riktigt hur dum man känner sig när man faktiskt inte - efter ett och ett halvt år -kan höra skillnad på två olika vokaler. I svenska språket är vokalerna inte så viktiga, det är främst konsonanterna som utgör skillnaden mellan ord, konsonanterna som är betydelsebärande: vokaler kan man gröta ihop till en enda, som stockholmskans eeee, gävlemålets öppna aaaa eller skånskans diftong. Därför hör vi inte riktigt vokalerna. Vietnamesiskan, däremot, tycks lägga alla sina betydelsebärande skillnader hos vokalerna, deras betoningar och tonhöjd. Konsonanterna, däremot, har de svårt att riktigt höra. Bland det värsta jag vet är att tvingas bokstavera mitt namn (bara förnamnet är tio bokstäver långt) för en vietnames i telefon: det kan bli precis hur som helst. De hör inte konsonanter, vi hör inte vokaler - det blir inte så mycket gemensam förståelsegrund kvar i det som sägs, man får se till att kroppsspråket blir desto tydligare. Annars får man aldrig rätt sorts kaffe (om man nu alls får kaffe) och man får nya rena glas när man tror sig be om notan. Men är man själv en duktig kommunikatör så skrattar man givetvis åt denna språkförbistring. Det gjorde de båda jämställdhetsexperter som var här över påsken, de hade hur roligt som helst åt missförstånden. Som en rolig historia berättade de t ex hur deras taxi fastnat i en trafikstockning av framför allt mopeder och taxichauffören för att fördriva tiden vände sig om och skrek: - WHAT IS YOUR NAME!!!
- My name is Vidar, sa den ene.
- My name is Peter, sa den andre.
- AAAHH, skrek taxichauffören: BIDAAA AND BIDAAA, SAME NAME!
Skrivet till Television: Adventure