Burmesiska dagar 2

Bagan ligger två flygplatser bort från Yangon, två dammiga små flygplatser fulla av uniform-erad personal som vill ha flygplatsskatt och fattiga burmeser som vill bära våra väskor och munkar och trötta turister och det är här vi blir kompisar med den spanska designerfamiljen i Hanoi som tar med sig barnen i pyjamas på första flygningen och som har lagt upp samma rutt som vi. Bagan var en miljonstad för tusen år sedan, när städer som Paris och London hade något tiotusental invånare, en stormakt som fullständigt sjunkit i glömska. 1287 ödelades staden av mongolerna under Kublai Khan. Men när man ser ut över slättlandet ser Bagan fortfarande ut som en miljonstad: av dåtidens femtusen pagoder finns nästan hälften kvar, och deras silhuetter tecknar sig mot horisonten med samma täthet som skyskraporna i Manhattan skyline. Det är bara det att mellan dessa silhuetter finns ingenting. Alla andra byggnader - bostadshus, administrativa byggnader, lagerlokaler, vad vet jag, palats och stall - är borta. I stället breder slättlandet och vegetationen ut sig. Kungens alla hästar och kungens alla män är borta. Bara stenen är kvar. Predikningar om det flyktiga i jordisk strävan blir inte effektivare än så. Jag står och ser ut över ruinstadens silhuett och matchar den mentalt med Manhattans silhuett och resultatet är lika vackert som skrämmande.
Till det ödsliga intrycket bidrar naturligtvis att juntan tvångsflyttat befolkningen till den nya staden, för att göra Bagan till världsarv och arkeologiskt minnesmärke.
Bagan är vackert och övergivet. Kring oss flockas traktens konstnärer med sina tyg-och-sand-målningar av buddhistiska motiv, stryker dem för att visa hur tvättäkta deras sandfärger är, visar lackskålar och flätat hästhår, berättar om yrkeshemligheter som gått i arv sedan generationer. De får inte bo här, där de har sin utkomst. De är fattiga, men framförallt svältfödda på kontakt med yttervärlden. Det gigantiska lyxhotellet är halvtomt när vi är där. Vi åker runt i häst och vagn och klättrar i pagoder tills vi inte ser någon skillnad på dem. Vi hittar en vegetarisk restaurang - burmesisk mat är en lite mesig variant av thaimat, blir vårt slutliga omdöme efter en vecka - och spelar UNO med ägaren medan lastbilarna virvlar upp vägdammet: flak efter flak fulla med människor drar förbi mot solnedgången. "De är inte härifrån", säger ägaren med en axelryckning och pekar åt andra hållet, österut, mot Shan-staten. Först senare, när vi vant oss vid synen av tättpackade lastbilsflak, förstår vi att det är gästarbetare från de olika provinserna: den burmesiska regimen är uppenbart förtjust i att flytta runt sina invånare. I skymningstimmen spelar Jonatan den burmesiska nationalsporten chinlon - ett virtuost kickande med en flätad rottingboll - i en ring med kuskarna och konstnärerna och småkillarna som hänger runt hotellet, medan vi småpratar och gör oss en bild av stilla liv i Bagan.

Burmesiska dagar

Vår guide pekade på ett av de stora husen på andra sidan parken: "Där, i det huset bor The Lady." Det finns naturligtvis bara en person i Burma som kan avses: Aung Sang Suu Kyi. Hur många människor har gjort sig så unika, bara genom att inte ge vika? Det där ögonblicket - guiden som pekar ut The Lady's hus - har jag läst innan jag varit med om det. Det gäller mycket i Burma, åtminstone i huvudstaden (egentligen före detta huvudstaden: regimen är i full färd med att flytta alla beslutsfattande organ till en nybyggd stad mitt ute i ingenstans) Yangon. Isoleringen har gjort att landet fastnat i det förflutna. Det finns nästan inget nytt i Yangon. Trafiken är gles, hela staden går i ett sävligare tempo. Till slut känns det overkligt, man vandrar genom en film som bleknat av ålder, en film från en svunnen kolonial värld. Några nya böcker kommer inte heller in i landet. Man bevarar gamla skolböcker från kolonialtiden (med stämplar från The British Consul) som om det var Dödahavsrullarna, två bortskämda amerikanska Harvardstudenter i tropikhatt (vi tror att de är avsiktligt utklädda till Tintin) klagar på de höga priserna och får tålmodigt förklarat för sig att det inte kommit in några nya böcker i landet sedan 1992. Här återvinns och fotokopieras ALLT. På grund av den ekonomiska blockaden fungerar inga kreditkort någonstans i landet: man får ta med sig dollarsedlar, men de ska vara ovikta. Yangon är nog den mest romantiska stad jag varit i just för att den dött och börjat äta sitt eget förflutna, vår tids motsvarighet till Rodenbachs Brugge eller Thomas Manns Venedig: de stora vackra kolonialbyggnaderna, banker och redarkontor, är förfallna, svartnade av ålder, hela våningar gapar tomma. Jag tycker perverst nog att det är vackert. Barnen reagerar friskare och blir deprimerade av allt detta förfall. Aldrig har man väl sett så tydligt hur ett helt folk hålls tillbaka av sin politiska ledning. Samtidigt finns en vänlighet här som överraskar, en mjuk och tolerant attityd, en närhet till skämt och ett intresse för kultur som helt lyser med sin frånvaro i det sammanbitet idoga Hanoi. Det finns två sorters stannad tid i Burma, en som har med den politiska situationen att göra och en som snarare beror på det andliga klimatet, och vi är där alldeles för kort tid för att lära oss att skilja dem åt. Burmeserna tittar, skrattar, pratar. Jag hör betydligt fler skämt med den egna regimen under en vecka i Burma än jag någonsin hört i Hanoi. Delvis måste det ha med religionen att göra. Det finns en helt annan attityd till religionen i Burma än i Vietnam, även om bägge länderna på papperet har en majoritet buddhister. I Burma används pagoderna. I Burma står också munkarna för en stor del av utbildningen: nästan alla tillbringar några år av sin uppväxt i klosterskola, och många återvänder i vuxen ålder för kortare eller längre retreater. Pagoderna är försedda med bekväma heltäckningsmattor för att man ska kunna sitta och meditera där, vilket folk också gör. Det finns en frid som helt saknas i vietnamesiska pagoder: vietnameserna är Sydostasiens romare, tänker jag ibland, de bygger och gör affärer och lyder och slåss, för dem har religionen uteslutande en social funktion. Timmarna vi tillbringar i Shwedagonpagoden medan solen sakta sjunker över Yangon kommer jag aldrig att glömma.

Var bor vietnamesiska författare?

Här är en länk till den första av mina båda understreckare om Vietnam, publicerad i dagens Svenska Dagbladet! http://www.svd.se/kultur/understrecket/censurens-och-exilens-litteratur_6095533.svd

Pham Hong Son fortfarande borta

Idag är det en vecka sen Pham Hong Son försvann från sitt hem. På dagen hade han väntat utanför rättegångssalen där Cu Huy Ha Vu dömdes till sju års fängelse för sina demokratiska åsikter - en solidaritetshandling som straffade sig. Tillsammans med Le Quoc Quan fördes Son bort av polisen - senare har vittnen berättat att de sett Son bli slagen av polisen - men släpptes efter några timmar. På måndagkvällen trängde polisen in i Sons hem och var där i tre timmar på jakt efter brännbart politiskt material. När man lämnade hemmet klockan ett på natten tog man Son med sig, inför ögonen på hans fru och två söner i skolåldern. Han har inte åtalats för något. Ingen vet var han är. Han är bara försvunnen. Idag hävdar också regeringens taleskvinna fru Nga inför anklagelser från EU, USA och Storbritannien att Vietnam är en rättsstat. Fallet Pham Hong Son säger något helt annat.

Kaninen blev en katt

Vi är ju mitt uppe i Kattens år, enligt den vietnam-esiska kalendern som i stort sett är övertagen efter den kinesiska (överallt utom i Vietnam talar man om kinesiskt nyår, kinesisk astrologi etc.). I stort sett. Oxen blev en buffel när han flyttade söderut från Kina. Och kaninen blev en katt. Varför kaninen blev en katt är oklart. Vissa påstår att det är en missuppfattning beroende på ljudlikhet ("mao", kinesiskans ord för kanin, låter som "meo", vietnamesiskans ord för katt). Andra att den vietnamesiska bondekulturen inte kunde relatera till kaninen, men att katten däremot kändes bekant och trygg. Kanin är en ganska vanligt förekommande rätt på restaurangmenyer i Hanoi, så helt obekant kan den inte vara. Och vad ska man då säga om tigern, hur gärna relaterade bönderna till den? Den mest sannolika förklaringen jag hört är att vietnameserna genom historien gärna tagit över seder och bruk från Kina, men passat på att markera sin självständighet genom små förändringar. Man är väl inget lydrike. Kaninen, till exempel, blir en katt.

Bokklubbsmöte på Green Tangerine

När vi flyttade till Hanoi för snart tre år sen var Green Tangerine (adressen är 48, Hang Be, mitt i gamla stan) en av de få hållpunkter vi hade: vi hade läst att det skulle vara en av Hanois bästa restauranger, fransk-vietnamesisk fusionmat i vackrast möjliga miljö, en lummig trädgård i ett art déco-hus från kolonialtiden. Dit har vi tagit alla våra gäster, där har vi haft både födelsedags- och jobbluncher. Häromkvällen var jag bjuden på Green Tangerine i min egenskap av författare: den lilla ambitiösa (min bok ligger mellan Vargas Llosa och Mishima!) svenska bokklubben här i Hanoi hade läst Mask och ville prata om varför en del författare väljer att gömma sig bakom pseudonymer och andra gör identiteten till en del av varumärket (någon hade den roliga synpunkten att det fanns författare som borde gömma sig bakom pseudonymer men inte hade vett att göra det!). Med undantag för det surrealistiska tillfället då jag pratade med eleverna på författarskolan Nguyen Du, som inte hade en aning om vem jag var och inte förstod mycket av vad jag sa, var det här första gången jag framträdde i min normala yrkesroll här i Hanoi, och absolut första gången inför människor som jag känner ganska bra vid det här laget, vi är ju grannar och föräldrar och kollegor i en ganska utsatt och extremt lättidentifierad liten grupp i mångmiljonstaden Hanoi. Jag insåg att jag mådde rätt bra av det. Kanske är det en form av osynlig stress för oss medföljande i vanliga fall: en del av oss själva, yrkesdelen, är lite osynlig. (Som författare har man det ju i och för sig lättare än andra att göra den delen synlig, det är ju bara att börja truga på folk sina böcker i tid och otid.) Kanske blev det också därför ett ovanligt spännande samtal. Vi som bor så här har ju haft extra anledning att fundera över identiteten som man har inför sig själv och identiteten som man kan visa upp inför omvärlden, och glappet dem emellan. Är det någonstans som det passar att prata om Mask är det väl också i ett land där i stort sett alla författare använder pseudonym, ett land där censuren ofta gör det nödvändigt att dölja identiteten bakom åsikter och ställningstaganden, ett land vars nationalhjälte Ho Chi Minh hann avverka ett hundratal pseudonymer under sin politiska karriär - ett land där masken är en del i nästan alla traditionella upptåg och folkfester. Jag tycker också det är fantastiskt att man här i Hanoi orkar driva en så svensk tradition som bokklubben i bemärkelsen läsarkooperativ, en lös sammanslutning människor som läser samma bok, träffas en gång i månaden under trevliga former för att diskutera boken man läst. (Litteraturen och det fria samtalet hör ihop!) Tack för en fin kväll och lycka till med Sjömannen som föll i onåd hos havet, kära bokklubb!

Var är Pham Hong Son?

I en rättegång som jag tror skulle kunna beskrivas som en parodi på rättvisa - den ene försvarsadvokaten efter den andre lämnade rättssalen när de inte fick läsa upp texter som anförts som bevismaterial - dömdes advokaten och människorättskämpen Cu Huy Ha Vu till sju års fängelse för att ha "konspirerat mot staten". Denna konspiration skulle ha bestått i blogginlägg för demokrati, flerpartisystem och mänskliga rättigheter - samt att ha talat med utländska medier. Sju års fängelse för att blogga! Detta räknas dock som propaganda mot staten och kunde ha medfört ett 20-årigt fängelsestraff. Statsorganet Viet Nam News förklarade att domens ovanliga mildhet (= leniency) berodde på att Vus familj gjort så mycket för landet: hans pappa var en berömd romantisk poet, som även satt med i Ho Chi Minhs första provisoriska folkregering, och ytterligare en äldre manlig släkting tillhör landets berömda poeter. Man kan tycka att världen är uppochnervänd när poeterna mildrar juristernas fängelsedomar - borde det inte vara tvärtom? - men så är det i Vietnam. Man ska också veta att Cu Huy Ha Vu stämt landets premiärminister Dung, två gånger dessutom, den ena gången för den oskickliga hanteringen av de centralt och ur miljöhänseende kritiskt placerade bauxitgruvor som sålts ut till kinesiska intressen på oklara grunder. Amnesty International kräver att Cu Huy Ha Vu ska släppas omedelbart. Utanför domstolen fanns Pham Hong Son och Le Quoc Quan, vilka avvisades. Natten mellan måndagen och tisdagen genomfördes en omfattande husundersökning hemma hos Son, varpå Son frihetsberövades i sitt hem, mitt framför ögonen på hans fru och båda söner. Son har redan avtjänat fyra år i fängelse plus tre års husarrest för att ha publicerat texter om demokrati på nätet. Ännu idag onsdag är hans öde okänt. Amnesty International har redan protesterat både mot domen mot Vu och gripandet av Pham Hong Son och Le Quoc Quan. Amnesty kräver deras omedelbara frigivande. Även USA:s ambassad i Vietnam har protesterat, en protest som omedelbart avfärdades av Utrikesministeriets taleskvinna som "inblandning i Vietnams inre angelägenheter" - ett avfärdande som rapporterades i morgonens Viet Nam News, vars läsare måste finna det obegripligt eftersom själva protesten inte rapporterats! Det händer alltså hela tiden saker i Vietnam, klimatet blir hårdare och hårdare för landets fåtaliga intellektuella och demokratikämpar. Att man kämpar för demokrati och mänskiga rättigheter betyder inte att ens behov skiljer sig från andra människors. Pham Hong Son behöver också få gå på sina söners fotbollsmatcher, hjälpa dem med läxorna, fira nyår med familjen och brygga sitt vin. Skulle hans rätt till det förverkas av att han kräver rättigheter som vi svenskar tar för självklara? De här människorna behöver allt ljus utifrån. De behöver all internationell uppmärksamhet de kan få! Jag har skrivit till svenska PEN. Nu är det bråttom. Vietnam är känsligt för protester, särskilt om de kommer från Sverige, som räknas som en gammal vän. Kräv att de släpps genast! Var är Pham Hong Son?