Le Petit Bruxelles

Vi såg An American in Paris häromkvällen, och jag insåg att världen förmodligen inte blir bättre eller tydligare än i dekoren till en Gene Kelly-film. Är det Paris så har alla fransmän randiga tröjor, basker och en baguette under armen, himlen är blå och Eiffeltornet syns på varenda bild. Är det New York så är alla bilar gula taxibilar, alla hus är skyskrapor i art déco-stil, alla hotell har uniformerade dörrvakter och asfalten ångar. I vissa avseenden klarar Hanoi Gene Kelly-ribban, i andra avseenden känns stan hopplöst grötig och grå (ljussättningen dagtid skulle t ex aldrig få godkänt av Vincent Minnelli: den nattetid är desto bättre, neonljusen kring Hoang Kiem skulle lysa upp halva Manhattan). Men kvarteren kring katedralen tycker jag har definitiva musikalkvaliteter. De är färgstarka, tydliga och folk går omkring där som om de verkligen var statister i en femtiotalsmusikal - sist vi satt på balkongen till Marilyn Café, mittemot katedralen, kom trettio skrattande nunnor vandrande och ställde upp sig för gruppfoto utanför kyrkporten. Hit har restaurangen Le Petit Bruxelles flyttat (1, Au Trieu är adressen; det finns också en Le Petit Bruxelles i Westlake på 10, Ngo 27, Xuan Dieu) och där kan man faktiskt få Paris förlagt till Hanoi för en kväll. Eller åtminstone Bryssel. Ett sånt ställe måste ju finnas: det finns tvåtusen fransmän här, och nånstans ska de ju gå när de längtar hem. Man sitter med fördel en trappa upp, i en traditionellt småtråkig fransk restaurangmatsal: utanför pågår en blandning av backpackerliv och genuinast möjliga Hanoiliv med tvättbaljor från onkel Hos dagar. Inne på Le Petit Bruxelles pryds väggarna av frankofona serieteckningar - Lucky Luke, Gaston, Spirou - och man förstår att maten står i centrum, eftersom det är i stort sett enda utsmyckningen av de smutsgula väggarna, det här är en klassisk fransk familjerestaurang och menyn är i den klassiska franska skolan: tournedos, bearnaisesås, tunga rödviner och efterrätter som kan fälla en oxe. För att inte tala om deras ostfondue. Vi kom överens om att vi inte ätit godare kött någonstans i Hanoi. Ett värdigt ställe att äta födelsedagsmiddag på.

Hmonger förföljda

Hmongkvinnan på bilden vann våra hjärtan i Sa Pa: varje morgon kommer hmongerna gående flera mil in till stan för att göra affärer, gåpåiga, färgstarka och glada. Som många av jordens minoritetsbefolkningar är hmongerna självklar blickfång och magneter för turisternas kameror, och deras röster är det första och det sista man hör - men det är inte de som tjänar de stora pengarna på turismen, hotell, bussar och restauranger ägs oftast av etniska vietnameser (samt en och annan långnäsa). Hmongerna lever i bergen mellan Vietnam, Laos och Thailand. I USA lever ungefär 250 000 hmonger i exil (Clint Eastwoods film Gran Torino handlar om vänskapen mellan en koreaveteran och en hmongpojke) eftersom de slogs på amerikanernas sida i Vietnamkriget. I februari avled den 81-årige hmonggeneralen Vang Pao i Fresno i Kalifornien. Under Vietnamkriget ledde Pao en CIA-understödd hemlig armé i Laos. Kistan täcktes av en amerikansk flagga, men släktingarnas begäran om en jordfästning under fulla militära hedersbetygelser på Arlingtonkyrkogården avslogs av Pentagon, som menade att Pao i så fall skulle ta en plats från en amerikansk militär.
En sak är de tydligen överens om, amerikanska myndigheter och indokinesiska: de är för jobbiga, de där hmongerna!
Fel religion har de också: hmongerna i Vietnam och Laos är ofta kristna och har svårt att utöva sin tro. Enligt franska nyhetsbyrån AFP rapporterade den amerikanska människorättsgruppen CPPA om ett vidrigt massmord på kristna hmonger i Laos, som skulle ha ägt rum torsdagen den 14 april i Xieng Khouangprovinsen. En specialenhet av laotiska folkarmén, ledd av vietnamesisk hemlig polis och militära rådgivare, skulle ha beslagtagit hmongernas enda bibel, våldtagit och skjutit fyra hmongkvinnor, tvingat deras män och sammanlagt 26 barn att se på detta, slagit dem och bundit dem och därpå fört bort dem: ingen har sett dem sedan dess. Allt för en enda bibel. De amerikanska människorättsaktivisterna hävdar att den laotiska och den vietnamesiska armén systematiskt förföljer kristna och animister i högländerna och att förföljelserna trappats upp den senaste tiden.
Är det verkligen så länge sedan världen upprördes över massakern i Song My? Är det möjligt att samma folk som utsattes för detta hittat någon ännu svagare att göra detsamma mot?
Jag hoppas fortfarande att AFP har fel.

Bùi Chát: inplockad poet

Jag har berättat tidigare om poeten och förläggaren Bùi Chát som jag träffade under visst hemlighetsmakeri i Saigon förra våren, där han driver förlaget Giay Vun, Kladdpapperförlaget, från sin lilla lägenhet - det mest undergroundaktiga förlag jag någonsin stött på, poesin är rakt på sak, direkta lägesrapporter från ett land där man inte får tala fritt men Bùi Chát och hans vänner ändå gör det, och man har gett ut George Orwells Djurfarmen i vietnamesisk översättning. (Som bevis på att Kladdpapperförlaget ändå når sin målgrupp kan jag anföra att Elsa och jag för några månader sen fick Bùi Cháts dikter i nyårsgåva av vänner här i Hanoi som absolut inte vet att vi träffat honom: skicka vidare-distributionen fungerar uppenbarligen.) Jag försökte intressera svenska PEN för Bùi Chát då, men det gick inget vidare. Den 25 april fick Bùi Chát ta emot International Publishers Association's Freedom to Publish Award för 2011 i Buenos Aires. När han kom tillbaka till Vietnam väntade polisen på flygplatsen i Saigon: hans diplom konfiskerades och polisen genomförde en husundersökning hemma hos honom i närvaro av hans fru och tvååriga dotter. Bùi Chát och hans kollega Lý Doi kvarhölls av polisen för förhör. Han släpptes i förrgår efter 47 timmar, men kallades även i går för fortsatta förhör, och har fått veta att undersökningen kommer att fortsätta. IPA har reagerat. Norska Förläggarföreningen har hört av sig till utrikesministern. Och Argentinas kulturminister är naturligtvis tagen på sängen: varför skulle det vara så farligt att ta emot ett pris i Buenos Aires?

Catwalk i Hanoi

En av poängerna med att bo utomlands är att man hamnar i sammanhang som man aldrig skulle hamna i annars. Förmodligen hade jag kunnat bo i Stockholm hundrafemtio år utan att bli bjuden på modeshow. Men tack vare Elsas väninna Dung hade vi biljetter till modeveckans visningar av höst/vintermodet i Vietnam, på hotell Daewoo en bit längre ner på vår egen gata. Vi klädde oss till tänderna, satte oss på bästa platserna och hade oförskämt kul. (Daewoo är ett stort och flott lägenhetshotell där barnens koreanska klasskompisar bor; när vi flyttade hit för tre år sen var hotellet ett riktmärke som syntes lång väg, nu är det en obemärkt punkt i stadssilhuetten - så fort växer Hanoi.) Det som visades var enbart inhemska designers. Jag gissar att det som kan rädda Vietnam från låglöneträsket där man syr konsumtionsvaror åt väst i all evighet är just att ta fram egna varumärken, en egen stil. Det var alltså första gången jag bevistade en catwalk. Det motsvarade alla mina förväntningar: fotoblixtar, långa smala modeller som såg ut som vilsna sjöfåglar på sina styltklackar, jättehög musik, rökmaskin, svartklädd publik, pyttesmå finniga designers i jeans och hopplöst fjolliga glasögon, kläder som inte vem som helst kan bära utanför en catwalk. Även om det nog var lite blommigare, lite mer prunkande och romantiskt än i tidningarna man bläddrar igenom hos frisören kunde den där catwalken i stort sett ha legat nästan var som helst, åtminstone för min otränade blick. Det fann jag oerhört hoppingivande: ett land som kan producera så många designers, modeller och modejournalister som ser på pricken ut som designers, modeller och modejournalister i damtidningarna hemma, måste vara ett land som varken är intellektuellt isolerat eller urfattigt.

Slaget om Spratly den 14 mars 1988

I Sydkinesiska sjön ligger Paracel- och Spratlyöarna, två eländiga vindpinade ögruppar som historiskt sett mest befolkats av häckande sjöfågel och havssköldpaddor. Här fanns länge en unik ekologisk nisch, nu lär det vara utfiskat. Om inte annat har uttråkade soldater haft ihjäl sköldpaddorna. Världen har krympt, Robinson får inte vara ensam på sin ö. Vad öarna själva innehåller spelar mindre roll: den nation som de tillhör kan dra territorialvattengränsen ute i Sydkinesiska sjön annorlunda, och räkna vatten som definitivt innehåller både fisk och fossila bränslen som sina. Förutom Vietnam gör Kina, Taiwan, Malaysia, Brunei och Filippinerna anspråk på dessa öar. Och nu spelar historien stor roll. Fransmännen ockuperade halvhjärtat öarna, japanerna tog dem, kineserna tog dem - ja, vem vet egentligen vad som hänt på de där små kala klipporna långt ute i ingenstans?
Det har varit känsligt att tala om Paracel och Spratly, omnämnanden av dispyten med Kina om ögrupperna har hört till det som bloggare kunnat råka illa ut för - det har räknats som att "äventyra nationens säkerhet". Ryktet har påstått att det i praktiken pågår ett lågintensivt krig därute, att fiskebåtar regelbundet blir beskjutna. Det senaste året har vietnamesiska media varit fulla av reportage från Spratlyöarna, bilder på glada soldater och fiskare som försvarar nationens yttersta utpost, artiklar om hur man ska förbättra livsvillkoren därborta har velat stadfästa bilden av att dessa öar verkligen är en del av Vietnam. Samtidigt har man inte velat erkänna att det faktiskt föreligger en konflikt med den stora grannen i norr.
Tills i går, när ett helt uppslag i Viet Nam News upptogs av en ändlös artikel av "havsforskaren" Hai Bien, vars avsikt var att rada upp bevis för att Paracel och Spratly tillhör Vietnam, detta inför en konferens om Sydkinesiska sjön som äger rum i Hanoi i dagarna. Artikeln är lång och tråkig. Men om man läser den noggrant så innehåller den en rad uppseendeväckande erkännanden: Kina ockuperade östra Paracelöarna 1956 och försökte erövra västra Paracelöarna 1959, men drevs bort av sydvietnamesiska trupper: de västra Paracelöarna förblev under Saigons kontroll framtill 1974, när Kina utnyttjade Sydvietnams kollaps för att ockupera dem. Beträffande Spratlyöarna är "den nakna sanningen" att Kina aldrig ockuperat dem fram till 1988. "Den 14 mars 1988 började Kina använda våld för att ockupera några klippor i Vietnams Spratlyöar. Under den ojämna kampen den dagen, offrade 64 vietnamesiska soldater sina liv för att försvara fosterlandets suveränitet."
Är inte det ganska fantastiskt? Den 14 mars 1988 utkämpades alltså ett militärt slag mellan Vietnam och Kina av den omfattningen att 64 vietnameser dog? Det har man aldrig hört ett ord om förut.
Artikeln i Viet Nam News nämner inte det som ligger Vietnams anspråk på öarna i Kinesiska sjön mest till last, nämligen att Nordvietnams dåvarande premiärminister Pham Van Dong i ett missiv till Kinas Zhou Enlai år 1958 sade att Vietnam "respekterade" de kinesiska anspråken på territorialgränser till sjöss - det vill säga att Nordvietnam i praktiken avsade sig alla anspråk på Paracel- och Spratlyöarna till förmån för Kina. Så sent som 2004 gav Vietnam ut en vitbok där man försökte hävda sin historiska rätt till öarna, men då får man retroaktivt legalisera regimer som man vid tiden ansåg olagliga, som den franska kolonialmakten och senare Sydvietnams regering, och samtidigt dra en ridå av glömska över den nordvietnamesiska regimens förehavanden ... Det går nog bra: pragmatism är som alltid nyckeln till vietnamesisk politik.

Buddhistiskt stöd för Cu Huy Ha Vu

Den vördnadsvärde Nobelpriskandidaten och patriarken Thich Quang Do, 83-årig ledare för den förbjudna buddhistkyrkan UBCV (United Buddhist Church of Vietnam) som sedan decennier sitter i husarrest i zenklostret Thanh Minh i Saigon, gjorde häromdagen ett officiellt uttalande med anledning av domen mot Cu Huy Ha Vu. (Patriarken påpekar i förbifarten som ett historiskt kuriosum att det var Vus pappa som den 25 augusti 1945 åkte ner till dåvarande kejserliga huvudstaden Hue och tog emot kejsare Bao Dais svärd och sigill för Ho Chi Minhs räkning. Från samma stad, Hue, åkte Thich Quang Dos föregångare i ämbetet ner till Saigon och brände sig offentligt i protest mot Diems regim: buddhistupproret som följde blev upptakten till Vietnamkriget.) Domen är ogiltig enligt vietnamesisk lag, eftersom Vu inte fick möjlighet att presentera sitt försvar, påpekar Thich Quang Do och pekar på stormen av internationella protester mot domen.
Buddhistpatriarkens uttalande slutar med en kraftfull appell till landets regim att lära av det som händer i Mellanöstern idag, att titta på Tunisien och Egypten och lära av exemplen, så att det vietnamesiska folket kan återfå sin värdighet: kommunistpartiet, säger Thich Quang Do, bör initiera en "fredlig demokratiseringsprocess med det fulla och obehindrade deltagandet av alla skikt i det vietnamesiska samhället och av alla religiösa och politiska familjer."

Burmesiska dagar 3

Från Bagan nytt flyg till Inle lake, där vi åter träffar vår spanska design-familj, som börjar kännas som nära vänner efter alla dammiga flygplatser vi sett tillsammans - de gör det färgstarka klädmärket Chula här i Hanoi och har enbart dövstumma lokalanställda. Bilresan till sjön går genom Rudyard Kiplings och Somerset Maughams samlade verk: det är Djungelboken för hela slanten, och när vi passerar en liten järnvägsbro som går rätt över en ravin så går en rysning genom mig. En stund senare passerar vi en vägkorsning. På andra sidan ligger Shanstaten, där olika krigsherrar och drogkungar för ett lågintensivt inbördeskrig. Killarna som hänger vid vägkorsningen har en annan stil än i Yangon, för att inte tala om hemma i Hanoi: det är combatbyxor, fallskärmsjägarsnagg, pilotglasögon och andra världskrigshjälmar för hela slanten, det ger mig dålig smak i munnen för jag inser ju att konflikten spillt över i viktigare beteendeförändringar än dem som syns i garderoben.
Men alla sådana tankar försvinner när vi kommer fram till sjön. Inle lake är en värld för sig, en undanskymd värld invikt i den undanskymda värld som hela Burma är. Hit flyttade 36 familjer från krigen i Thailand: det är deras ättlingar som bor på sjön, som en gång om året ror de stora processionsbåtarna med förgyllda fågelhuvuden mellan sjöns alla pagoder och tackar Buddha för sin stora tur.
Ni läste rätt: de bor på sjön. Byarna här är pålhus, trädgårdarna är flytande trädgårdar, vägarna mellan husen befars av roddbåtar, framförda med en unik fotteknik som inte finns någon annanstans. Här finns flytande smedjor, flytande väverier, flytande restauranger - och vi bor på ett flytande hotell. (Jag har aldrig sovit så gott, även om det var ohyggligt kallt i gryningen när dimman låg tät: man vaknar obönhörligt när sjöns invånare åker till morgonbön.) Utanför receptionen står ägarinnans unika samling orkidéer. Hon berättar att hon och en japansk professor i botanik just återvänt från en orkidéresa i Tibet. Hon är född här, har gått i klosterskola, återvänt i vuxen ålder och börjat med att sälja souvenirer från en kärra utanför en av de flytande pagoderna där buddhorna är så förgyllda att de förlorat varje kontur (de troende uttrycker sin tro genom att handgripligt utsmycka buddhastatyerna med bladguld, så bland annat utnyttjar det mineralrika Burma sina tillgångar) och förvandlats till amorfa blobbar. Nu har hon ett sofistikerat och vackert hotell där man omedelbart grips av lugn.
Inle lake är en egen och gåtfull värld. Här finns de flygande katternas kloster, här görs otroligt vackert linnetyg av lotus - ursprungligen enbart för munkdräkter, eftersom lotusen är en helig blomma, men numera även för japaner, som älskar det exklusiva materialet och en och annan turist, här finns burmeserkatternas hem (ett trettiotal burmeserkatter som räddas undan utrotning på detta sätt och inte harnågon annan uppgift än att se vackra och överlägsna ut, vilket de lyckas utmärkt med), här finns silversmedjor, och allt detta ligger på vattnet och luften är klar och hög och på morgonen ligger dimman över hela sjön. En eftermiddag åker vi båt uppför floden, försvinner in i djungeln och tror att vi aldrig ska återvända till världen utanför. Vår förevändning är ett gammalt djungeltempel, men egentligen vill vi bara se bylivet längs floden. Jonatan spelar volleyboll med munkarna. Småkillarna slåss om att få vara vägvisare upp till pagoden på krönet. När vi återvänder är det sen eftermiddag och alla avslutar dagens arbete med att gå ner till floden och tvätta sig. Skratten hörs långt över sjön. Silversmeden som vi besökte dagen innan vinkar glatt. När vi kommer fram till hotellet är det redan mörkt. Våra spanska vänner kommer till matsalen en stund efter oss.
Jag tror att man kan åka till Burma utan dåligt samvete (jag stödjer mig lite på att The Lady själv ändrat åsikt och nu uppmuntrar besökare utifrån), om man tänker igenom saken innan. Lite pengar kommer regimen oundvikligen att sno åt sig - flygplatsskatten till exempel - men det är inte särskilt svårt att välja de lite mindre hotellen, de lite mindre flygbolagen. Och då tror jag man gör mer nytta än skada: dessa människor är så svältfödda på intryck och möten, de behöver känna att de inte är ensamma i världen, de behöver veta att världen faktiskt bryr sig om dem.
En sak som är säker är att man själv inte kommer att vara riktigt densamma efter resan.