Uppdrag i Saigon

Egentligen avskyr jag den sortens språkliga felsökeri som fick sin kulmen i och med OS i Kina, men texten på insamlingsbössan i inrikeshallen på Hanois flygplats Noi Bai kan jag bara inte gå förbi: FOR ESPECIALLY DIFFICULT CHILDREN. Behöver jag tillägga att bössan är full, om än med sedlar i små valörer? Jag tar första morgonplanet till Saigon, så tidigt att jag är ende västerlänningen ombord, förutom piloterna. Inrikesflyg är betydligt roligare än internationella flighter, det är inrikes som folk flyger till sin sjuka faster och försöker få med sig en get, ett kylskåp och en tjugokilospumpa ombord. Inrikes får man också äktvietnamesisk frukost: fiskgröt. För att hålla spänningen uppe inser jag precis när planet ska starta att jag glömt kvar det enda jag inte får glömma: min anteckningsbok. Ett halvårs arbete, anteckningarna till min nästa bok ... jag bestämmer mig för att känna mig fri och lita på minnets sållningsförmåga ... adressen till mötesplatsen ... det gör ingenting, jag lärde mig den när jag gick igenom alltsammans på kartan igår. Jag ska träffa Bùi Chát på en mötesplats vi gjort upp genom tredje part, som inte ens finns på samma kontinent. Jag har fått ett uppdrag av Svenska PEN att ge honom hans hedersmedlemsskap och hittills har vietnamesiska säkerhetspolisen hindrat mig från att utföra det genom att hålla kvar honom i Saigon när Svenska ambassaden bjudit in honom till min frus avskedsfest och nationaldagsfirandet. Jag hatar att lämna saker halvfärdiga. Jag utför alltid det jag åtar mig, även om det innebär att jag måste gå upp klockan halv fyra och åka till flygplatsen. Jag vet att han är bevakad, jag vet att ambassaden var bevakad åtminstone på nationaldagen. Följer någon efter mig nu? Jag har ju glömt min anteckningsbok på flygplatsen i rent terapeutiskt syfte, inser jag nu: jag är nervös för den i stället.
Kommer till Saigon, det är fruktansvärt varmt. Tar en taxi som kör till Hotel Rex, jag ser Saigon uteslutande genom hans backspegel: ingen har följt oss. Jag åker upp till taket på Rex och sätter mig vid poolen. Sen använder jag en annan utgång från Rex. På väg till mötesplatsen köper jag en ny anteckningsbok. Sa jag att det är fruktansvärt varmt, Hanoi är rena kylskåpet i jämförelse?
Jag kommer in på mötesplatsen och ser ett sällskap med självsäkert skrattande män i ljusblåa skjortor. Säkerhetspolis? Nej, de skrattar inte, de är inte självsäkra och de har omodernare snitt på sina skjortor. Säkerhetspolisen är underbetald världen över, inte bara hos Leif GW Persson. Det här är vanliga affärsmän. Jag slappnar av, dricker iskaffe och letar upp mina favoritställen i Saigon på kartan.
Jag har gett Chát ett spann på tre timmar för att han inte ska behöva ta några risker. Efter en halvtimme kommer han och först en tjej, sen en tjej till. Alla har varit med om demonstrationen mot Kina i söndags, de skrattar och visar bilder, särskilt upptryckta t-shirts. De visar bilder på bloggare som försvunnit. Det här är en rörelse. Den har en egen historia, egna bilder, egna hjältar, egen blogg, danlambao.blogspot.com. Det finns ändå en rörelse för förändring i Vietnam.
Chát är ovanligt glad och avspänd för att vara någon som fick stryk av säkerhetspolisen bara tre dagar tidigare. Jag kan äntligen fullfölja uppdraget som jag fick för över en månad sedan, överlämna det jag har att överlämna från Svenska PEN:s ordförande Ola Larsmo och från svenska ambassaden (bildbevis på själva överlämnandet finns här: svenskapen.se) och framföra alla hälsningar, ställa frågor för PEN:s räkning om hans situation, hur utsatt den är och vad som kan göras. Jag får höra om de indirekta hoten, om trakasserier och det intensiva intresset från säkerhetspolisens sida angående hans kontakter med Sverige och PEN. Vårt möte varar i två och en halv timme. Han berättar lite om sig själv, han kommer från en stor katolsk familj, pappan byggare, hans intresse för poesi vaknade i gymnasiet när han läste en skolantologi och insåg: det här kan jag göra själv! Han bor tillsammans med vännen och kollegan Ly Doi och dennes familj, tillsammans driver de sitt underjordiska förlag och har otroligt dåligt med pengar, bojkottade i officiella sammanhang, utestängda från de statliga tjänster där andra vietnamesiska poeter får sin utkomst. Vi lämnar mötesplatsen vid skilda tillfällen. Jag går och äter lunch men det hjälper inte, jag går fortfarande på så högt varvtal att jag beter mig närmast maniskt, åker till Vietnam Design House för att stödja inhemsk design trots att flyttgubbarna är på väg och vi rensar våra garderober, jag kan inte andas ut riktigt förrän jag är tillbaka på Noi Bai klockan nio på kvällen och ser en leende äldre man på Hittegodsavdelningen komma emot mig med min anteckningsbok i handen. Jag bläddrar igenom den i taxin, dock utan att hitta de där geniala tankarna som känts så omistliga nyss. När jag kommer hem står alla våra utemöbler på gräsmattan, The Isley Brothers på högsta volym, Eriks och Annas avskedsfest är i full gång. FOR ESPECIALLY DIFFICULT CHILDREN, det är dem man ska stödja, tänker jag. De som inte väljer den smidigaste vägen, de som inte gör som man säger. Det här kan jag göra själv!

Yardsale

För en tid sen hade vi loppis här på svenskcampen, men eftersom det var den amerikanska predikanthustrun Aimees initiativ och hon som stod för det praktiska arrangemanget så kallade vi det yardsale. Nästan alla är ju på väg härifrån, så nästan alla hade goda skäl att rensa rejält bland urvuxna kläder, barnböcker, sedda filmer, felköp till egna garderober och bokhyllor, bisarra souvenirer, möbler av mer eller mindre skrymmande natur, teknik som passerats av utvecklingen, ja ni vet: loppisprylar. Aimee hade ordnat med hamburgergrillning och skrivit fina reklamlappar både på vietnamesiska och engelska, som hon satt på strategiska platser i stan. Allt som inte såldes skulle plockas upp av ett barnhem senare under dan, så vi var garanterade att bli av med rubb och stubb. Barnen var entusiastiska och rensade sina rum på villkor att de fick behålla vinst av egen försäljning.
Så kom mail från Aimee som blivit rejält uppskrämd. Var vi verkligen tvungna att släppa in vietnameser, kunde det inte räcka med att vi vände oss till andra utlänningar? Det berättades om stölder och till och med ett fall av kidnappning när lokalbefolkning tidigare släppts in i en gated community. Aimee var förtvivlad, hon ville ju inte utsätta oss för fara - skulle vi ställa in alltihopa? Ändå var det ju för lokalbefolkningen hon ville ha loppisen, hon ville att de skulle få en chans att köpa justa prylar.
Vi försökte lugna henne. lovade att låsa våra hus, begränsa själva yardsalen till parkeringen och noga se till våra barn. Vi älskar loppis och auktioner, vi bor ju i Småland på sommaren. Vi var ute tidigt, bar ut bord, skrev prislappar, la ut dukar och försökte få allt att se attraktivt ut. Fyrtio minuter innan vi öppnade trängdes folk vid grindarna och frågade om de fick börja handla. Det roliga var att det var betydligt fler vietnameser än utlänningar. De var på samma gång extremt kräsna och fullständigt utsvultna. Det var som om det inte fanns en sexmiljonersstad utanför grindarna, sprängfull med affärer och köpcentra och marknader. Det var som om det var prylbrist, ransonering, krigstid, och det här var enda chansen att handla. Det var som om de sparat i åratal just för den här morgonen.
Jag såg min familj förvandlas till knipsluga och slagfärdiga försäljare. Vi har numera tre års erfarenhet av att förhandla om priser här, men normalt befinner vi oss på andra sidan disken - vi hade med andra ord otroligt kul. Allt gick att sälja. Precis allt. På två villkor: det ena och viktigaste var att det inte var tillverkat i Kina. (Jag har sett en t-shirt med tryckt NOT MADE IN CHINA.) Det andra och näst viktigaste var att det inte var tillverkat i Vietnam. Helst skulle det inte vara inköpt i Vietnam heller. "Det här kan jag köpa lika billigt på Hang Gai", hörde jag en kvinna säga nedlåtande. Däremot gick det utmärkt att köpa en trasig kamera (fast det krävdes prutning och viss övertalning). Böcker och filmer på i stort sett alla språk. En av vakterna köpte en orange peruk som barnen haft på skolmaskerader. Alla var glada, stämningen möjligen något frenetisk när folk slogs om samma solglasögon eller barnkammarmöbler, men ingen försökte luras eller ge sig av utan att betala: alla farhågor kom på skam. Jonatan sålde ett fungerande armborst (till min sorg: jag erbjöd mig att köpa det av honom i stället), avsett för fågeljakt, köpt i Luang Prabang. Vi nådde våra säljmål, hamburgarna tog slut och alla var nöjda. I viss mån rörde det sig om internt prylbyte på svenskcampen, där vi bytte filmer och böcker med varann, bar bord och umgicks, men samtidigt var det något viktigare som Aimee kom åt med sin idé med att sätta upp lappar på vietnamesiska: ombytta roller för en dag.
Två dagar senare var pengarna upphandlade. Och dessutom hade vi köpt en rottingsoffa, så utrymmesvinsten får nog betraktas som begränsad. Nu står den soffan i en container på väg till Sverige.

Nationaldag

Jag kommer att sakna nationaldagarna i Hanoi. Bilarna med flaggor som kör upp utanför ingången, de festklädda människorna, känslan av att få statera i en Bondfilm. Inte bara den svenska: häromdagen var det ryska nationaldagen, vodka och zakuski på Sheraton. Ambassadörerna från Tjeckien och Slovakien stod bredvid varandra och skrattade åt sitt eget skämt: "Vi har bestämt oss för att återbilda unionen, fast den här gången ska den heta Slovakotjeckien!"
Skillnaden mellan den ryska nationaldagen och den svenska här i Hanoi består bland annat i var militären befinner sig: på den ryska var militären inne och firade med de andra gästerna, de har ju köpt enorma mängder vapen av ryssarna, fyra ubåtar senast, medan på den svenska stod de utanför och kontrollerade vilka gäster som kom.
Den svenska nationaldagen, som ägde rum på hotell Daewoo, hade barnkör och gladare stämning. Astrid Lindgren och ABBA, jag grovöversatte Idas sommarvisa för en gäst som förvånat konstaterade att varken den eller vår nationalsång är särskilt krigiska! I stället för militärer hade vi barn, massor med barn. Det var ju sista nationaldagen under överskådlig framtid, så alla som kunde och några som egentligen inte kunde var där för att ta farväl. Calle som driver den förstklassiga restaurangen Cava i Hoi An hade rest upp med fru och barn enkom för nationaldagen. Våra hjältar Son och Ha var där, liksom andra modiga människor som tänker fritt. De som inte kunde komma själva hade skickat sin fru, man eller mamma. Jag stod och tittade på dem och insåg att de tillsammans representerade en livstid bakom galler. En livstids förödmjukelser och försakelser.
Jag sa att militären stod utanför: det gjorde även hemliga polisen, som inte brydde sig om att vara särskilt hemlig igår kväll. En hade placerat sig i soffan med en filmkamera och filmade öppet alla svenska ambassadens gäster när de kom; han kom in i festsalen senare och gick runt med filmkameran, men gick faktiskt efter tillsägelse från en modig ambassadtjänsteman.
Jag tyckte det var omtänksamt av dem att ställa upp så många på obekväm arbetstid - det var åtminstone femton säkerhetstjänstemän i och utanför hotell Daewoo igår - bara för att vi skulle få känna oss som James Bond för en kväll.

4 Phan Dang Luu

Vad gör vi med champagnen? Och snittarna?
Här pågår dramer av skilda slag. Miriam har avskedsfest för sina vänner, med spökhistorier mitt i natten och rädda flickor. Samtidigt som vi gör varm choklad till frukost åt dem och de berättar om sina olika härstamningar, pågår demonstrationer i Hanoi utanför kinesiska ambassaden och i Saigon: massprotester mot Kinas övergrepp mot vietnamesiska farkoster i de omstridda vattnen i Sydkinesiska sjön. Polisen lät demonstranterna hållas en stund, innan man skingrade dem: det är en del av balansgången, vi är beredda att försvara oss till sjöss, sa någon talesman i veckan, samtidigt som man inte vill tvingas in i en öppen konflikt med den stora grannen.
Men lita på en sak: om Vietnam inte velat ha demonstrationer mot Kina, ja då hade det inte blivit några demonstrationer mot Kina heller.
Bùi Chát, poeten och förläggaren som jag berättat om flera gånger, nybliven hedersmedlem i Svenska PEN, var bjuden till svenska ambassaden för nationaldagsfirandet. Han var osäker på om han skulle kunna komma, men köpte ändå flygbiljett från Saigon till Hanoi. Vi förberedde en liten ceremoni hemma hos oss för att under högtidliga former överlämna ett brev från Svenska PEN:s ordförande Ola Larsmo. Champagne las i kylen, snittar förbereddes. Samtidigt tränade de svenska barnen nationalsånger inför kvällens firande på Daewoo hotell.
Jag fick fortlöpande mailbesked om hans stigande nervositet inför resan. Han kallades till ett möte med säkerhetspolisen på morgonen den 6 juni, samma morgon han skulle åka till Hanoi. Han var orolig för att han skulle hindras av polisen och förlora biljettpengarna, han var orolig för hotellpriser i Hanoi. Vi föreslog lösningar på allt, jag gjorde mig beredd att möta på flygplatsen.
Så kom kvällen och naturens drama. Vi befann oss nere på stan när åskvädret bröt ut, med storm och åtföljande störtskurar. Vi satt ute och hann bara nästan in: Miriams vegetariska BLT sandwich blåste ur handen på mig. På två minuter lades delar av Hanoi under vatten. Sjöar uppstod där det bara två minuter tidigare varit gata. Träd fälldes av stormen. Under tiden köpte Jonatan en extern hårddisk för att få plats med tre års minnen.
Vi åkte hem genom en annan stad, helt enkelt. När vi kom hem hade jag ett större antal mail från min kontakt med Bùi Chát, som berättade att han åkt ut till flygplatsen redan i går kväll - den 5:e - vilket ju var smart, men att han ändå blivit stoppad på Tan Son Nhat, flygplatsen i Saigon. Han skulle förmodligen ha kommit iväg om inte planet hindrats från att lyfta på grund av kvällens förfärliga storm - allt hänger ihop. Sedan kom mailen och SMS:en en gång i halvtimmen under hela natten.
Nu vet vi säkerhetspolisen gjort husrannsakan även hos poetens föräldrar, som bor i en helt annan stad. Vi vet att Bùi Chát hålls hos säkerhetspolisen på 4 Phan Dang Luu. Klockan tjugo över tio på förmiddagen, när jag skriver det här efter en lång natt, får jag precis veta att han fortfarande hålls där. Vi vet också att polisen det senaste dygnet gripit flera regimkritiska bloggare, Me Nam och Nguoi Buon Gio.
Idag är det svenska nationaldagen och jag uppmanar alla som läser detta att inte stillatigande acceptera att svenska hedersmedlemmar och gäster behandlas på det sättet. Hans enda brott är att han är poet och förläggare. Han sitter på 4 Phan Dang Luu i HCMC, få ut honom därifrån, champagnen väntar i Hanoi.

Tappa ansiktet

Få aldrig en vietnames att tappa ansiktet, stod det i alla böcker vi läste på väg hit för drygt tre år sen. Jag kom att tänka det när jag försökte ringa cykelreparatörens dotter (som talar engelska, är det sagt) för att boka tid. Hon svarar aldrig. Jag ringer och ringer. Cykelreparatören ligger på andra sidan stan och det är varmt, så jag tänker inte chansa. Jag envisas med att ringa. Plötsligt får jag ett sms: "Sorry I couldn't hear the phone, Pls send me sms".
På sms tar det exakt en minut att boka tid, plötsligt måste hennes telefon höras alldeles utmärkt. Jag inser det som kanske borde varit självklart: hon är obekväm med att tala engelska, rädd för att tappa ansiktet. Knappa in ett sms är lättare att kontrollera, hon har säkert en modern telefon som rättar stavningen. Det är som alla expediter som säger nej vad man än frågar om - andra storlekar, andra färger - för att inte behöva ta risken att göra bort sig.
Jag cyklar dit, huset ligger i skuggan av Long Bien, bron som Alfred Eiffel byggde och som faktiskt ser ut som ett liggande Eiffeltorn, dörren är öppen men en hukande gumma med betelsvarta tänder viftar bort mig. Grannfrun skrattar så hon kiknar åt mig. Jag ringer, nu struntar jag i herr Trungs dotters ansiktshållning, jag har cyklat över hela stan i trettiofemgradig värme, jag har avtalat tid, jag går inte med oförrättat ärende. Det tar en stund, men hon förstår. Hon i sin tur ringer huset, plötsligt ler gumman och vinkar in mig, pressar apelsiner, nyduschad kommer herr Trung själv ner, han har tränat, han är flerfaldig mästare i cykling och innan jag får visa min egen cykels skavanker måste jag beundra hans priser och hans tävlingscykel som väger sex kilo.
Jag tar en motorbike hem, föraren har inte växel och tror han kan behålla hela sedeln jag håller fram - dubbla överenskomna beloppet. "Vad ska du göra då?" skrattar han. Jag ser mig omkring, jag känner de flesta motorbikeförare som står utanför ambassaden, för ögonblicket är det han som är på bortaplan, för ögonblicket är skrattarna på min sida, de växlar min sedel utan problem, jag överlämnar jämna pengar och tänker att det går ju utmärkt det här, böckerna vi läste överdrev en hel del annat också, hyfs och god ton i pagoder till exempel (man får till exempel inte peka med tårna mot buddhastatyn, har jag läst hur många gånger som helst, men jag har aldrig sett några andra än nervösa västerlänningar förflytta sig sidledes in och ut ur templen).
De bästa scenartister jag sett har börjat med att tappa ansiktet, så är kontakten etablerad och alla kan koppla av.

Datahaveri

Det är alldeles tyst i rummet, frånsett det diskreta vispandet från fläkten. Tiden går och det finns inget, absolut inget jag kan göra, så jag tittar ut genom skyltfönstret på hanoiborna som ägnar sig åt sina liv - kliver på och av motorcyklar, köper lichifrukter, baxar enorma paket, dricker te, försöker springa ikapp bussen. Precis så här har jag suttit i andra främmande städer, Minsk och Uppsala, sysslolös på en stol framför någon som ägnar sig åt min dator.
Det finns inget som så effektivt tvingar en ut i verkligheten som datahaveri. Det hände i fredags. När jag insåg att jag inte kom åt en enda fil på min dator och att familjens enda andra tillgängliga dator - den som är så risig att ingen annan egentligen vill ha den - inte är utrustad med Word, vilket gör att jag inte kan arbeta på den, skyndade jag mig att plocka ihop min dator och cykla till ett ställe som räddat familjen tidigare, nära Giang Vo. De kan inte ett ord engelska, men vi kommer snabbt överens om vad som är fel med min laptop och de förklarar att de ska installera om allting, och spara alla filer. Kom tillbaka klockan fyra. När jag kommer tillbaka klockan fyra säger de att den är klar om en halvtimme. En halvtimme? Ja, om en timme alltså. En timme? Ja, om en och en halv timme alltså.
Jag bestämmer mig för att inte fråga igen. Istället undrar jag över vad det kommer att kosta. Free. Va? Det kostar inget, det är gratis. De skyndar sig att tillägga att det är gratis för alla, så jag inte ska tro att jag blir särbehandlad som utlänning.
Man får vad man betalar för, inser jag senare när jag sitter med min dator framför mig och inser att det viktigaste operativsystemet av alla, det som gör att jag kan arbeta med mina texter, är piratkopierat och att licenskoderna inte gäller längre. Jag sitter på en tidsinställd bomb. Igen. Jag försöker arbeta ändå, men varenda gång jag öppnar ett nytt dokument så försvinner en av mina gratischanser, snart kommer Word att sluta fungera.
Till slut står jag inte ut längre, packar ner min dator och cyklar till ett annat ställe som hjälpt oss med elektronik, en auktoriserad återförsäljare, visst säljer de datorer också, nog borde de sälja ett riktigt Office-paket? De har till och med en jättestor reklambild för Windows Vista målad på väggen. De tittar på min laptop av märket HP och skakar beklagande på huvudet. Jag pekar på reklambilden. De ler. Det var längesen vi sålde Windows, det där är bara en bild!
Det här stället, DigiWorld, har alltid varit pålitlig. De har lagat ipodar och kameror. Deras engelska är helt okej. Jag vill inte gå ut igen. Snälla, säg var jag kan hitta Microsoft Office.
Lý Nam Dê. Det är en gata på andra sidan järnvägen. Vilken affär där? Överallt. Kan de engelska? En axelryckning: Kanske. Är de piratkopierade? En ny axelryckning.
Datorn i cykelväskan, iväg genom hanoitrafiken. De har rätt på DigiWorld, naturligtvis, det finns hundra databutiker på Lý Nam Dê, av varierande ambitionsnivå och specialitet. Vägg i vägg med ett av Hanois alla militärhögkvarter, jag håller på att krocka med en general. Jag väljer ut ett ställe som verkar välsorterat och frågar. Visst, säger de och plockar ihop tre DVD-skivor med handskriven tuschtext på: Office 2007. Jag skakar på huvudet. Det får inte vara piratkopierat, jag behöver de riktiga koderna. Ingen av dem kan ett ord engelska, men de är inte tappade bakom en vagn utan pekar på butikens egen dator, där Google Translate är i fullt arbete: "Vad vill du?" Jag formulerar mig så exakt som möjligt, Google Translate sätter igång och de skrattar och skakar på huvudet: nejnejnej, här finns bara piratkopior. De hänvisar mig längre ner på gatan. Vid tredje försöket kommer jag in på den lilla butiken där det är alldeles lugnt och den unge butiksinnehavaren tar hand om min dator själv, avinstallerar alla piratprogram och installerar nya. Det är alldeles tyst och skönt. Jag är tilldelad en roll som jag har livslång träning på - teknisk idiot i akut behov av hjälp - och numera hanterar med virtuositet. Hans son kommer in. Hans mamma kommer in. Hans fru kommer in. Alla försvinner in bakom ett metalljalusi, in i husets privata delar. Alla förhör sig nyfiket om mig och ler gillande när de får höra att jag är en betalande kund. Jag ser mig omkring i butiken. Det är samma blandning mellan lappat-och-lagat och topputrustning (de säljer t ex Dell) som jag minns från motsvarande ställen i Vitryssland. Man hänger med, men har samtidigt förstånd nog att ta tillvara på allt.
Jag tar fram min anteckningsbok och passar på att arbeta en stund medan programvaran installeras, det här lugnet infinner sig inte ofta. Hela familjen ler stolt när vi gemensamt konstaterar att jag åter har en fungerande dator. Min tacksamhet vet inga gränser, det ingår i rollen som teknisk idiot.
Nu gäller den här fingerfärdigheten och uppfinningsrikedomen mest datorer, tänker jag, men den har väl gällt maskiner stora och små, motorer och all slags mekanisk utrustning som landets mer eller mindre välkomna gäster lämnat efter sig under århundradena. Jag tänker på allt man byggde av bomber och traktordäck i Cu Chi-tunnlarna, men sen gör tanken stopp. Ute är träden alldeles röda, det ser ut som svensk höst men är en form av blomning. Hanoi visar sig från sin allra vänligaste sida, till och med generalens vakter ler mot mig när jag nästan cyklar in i hans bil.