tisdag 31 augusti 2010

Hyggligt vanlig dag i Hanoi

Efter att ha suttit hela förmiddagen med min artikel om fransk fantasy för Axess, som ska lämnas samma dag går jag ut. Jag hade lovat mig själv att bli klar till lunch, men värmen gör det omöjligt trots luftkonditioneringen inomhus (den låter för mycket, skyller jag på). Tidsskillnaden gör att redaktionen ändå har artikeln på bordet samma morgon, trots att jag själv släpar efter - oändligt praktiskt för en gammal deadlinesurfare. Jag ska till ambassaden och rösta, sen vidare och hämta tre tavlor hos rammakaren. Det är första gången jag röstar utomlands i ett riksdagsval och det känns allvarligare än vanligt, särskilt med de lokalanställda som sneglar på våra förehavanden. Elegant skär jag genom lunchtrafiken till ramboden. Väl där försvinner all elegans: jag hade glömt hur stora tavlorna var. Och min cykel som inte ens har pakethållare. Första året i Hanoi gapar man ständigt inför de vietnamesiska cyklisterna och mopedåkarna och deras gränslösa förmåga att lasta sina fordon. Man tävlar om vem som upptäcker det omöjligaste ekipaget. En hel trebarnsfamilj på en moped, en trebarnsfamilj och mormor på samma moped, en våningssäng, ett piano, järnvägsräls, en årskonsumtion av vattenflaskor, en årskonsumtion av ägg, en cykel på cykeln, hundra höns ... alla utlänningars favoritbok Beasts of Burden har fångat de orimligaste transporterna på bild, och familjens fotografer försökte ständigt bräcka den. Det var första året. Andra året har man vant sig, och nöjer sig med att peka ut fenomenet för nyanlända gäster. Tredje året, upptäckte jag i går, ser man själv sin cykel som ett fullständigt rimligt transportmedel för tre nyglasade och inramade tavlor. Med hjälp av rammakerskan surrar man fast dem vid tillgängliga delar på cykeln, styrstång och ram, och vinglar glatt ut i trafiken mot körriktningen, precis som vilken infödd hanoibo som helst, särskilt som man är klädd i hanoibons standardklädsel: vit skjorta, svarta byxor och flipflops. Kanske har man varit här för länge? Vad gör jag mer? Jag cyklar till favoritlunchstället nere vid Giang Vo, med en enda maträtt på menyn, och äter bun cha. Jag skriver klart min artikel och skickar den. Jag skriver klart styrelseprotokollet för Svenska Skolföreningen i Hanoi. Jag läser Emily Dickinson för mig själv. Jag läser ett par nyutkomna diktsamlingar för Gerard Bonniers Lyrikpris. Jag hjälper till med läxuppgifter, tittar på Cartoon Network och läser tio sidor Harry Potter högt för min dotter.

söndag 29 augusti 2010

Teori och praktik

Ibland blir det extra uppenbart att vardagslivet här i Hanoi är uttänjt mellan två extremer. Man kan också uttrycka det i tid: minst två sekel existerar i samma samhällsrum, och ibland orsakar det smärre kollisioner. Våra barns skola, UNIS, United Nations International School, mäter sig inte främst med det inhemska skolutbudet utan med motsvarande skolor världen över: dess tjänster utlyses på en internationell marknad och en examen från UNIS ska vara omedelbart inlösbar i platser på världens alla lärosäten. Det låter ju tjusigt och bra. UNIS håller till exempel på att bli en helt datoriserad skola. I år ska årskurs 5 och uppåt göra allt sitt skolarbete på en laptop, varenda läxa ska göras och lämnas in virtuellt, slut på allt släpande av allt trasigare pärmar och läxscheman: varje elev får en lånelaptop, och loggar in sig hemma när det är dags att göra läxorna. Modernt, miljömedvetet (möjligen uselt för handstilen). Samtidigt bor vi faktiskt i en stad där telefonnätet består av ett virrvarr av sladdar som hänger halvannan meter över gatan och nya abonnemang börjar med en telegubbe bokstavligt talat drar in en ny sladd från stolpen på gatan: en stad där strömavbrott ingår i vardagen och rentav används som energisparande åtgärd; en stad där varje skyfall och åskväder skulle orsaka miljonförluster om inte alla hushåll med något att vara rädda om skaffat egna reservgeneratorer. Trådlöst bredband är relativt vanligt, samtidigt som det inte är någon självklarhet att man har ström till frysen (vår kokerska Minh lånar t ex par fack i vår frys för eget bruk) och iskarl följaktligen fortfarande är ett yrke i Hanoi. UNIS nya datorpolitik visade sig för vårt vidkommande bli ett av dessa underbara tillfällen när de båda extremvärldarna, de parallella seklen läcker in i varandra. Jonatan kom stolt och lycklig hem med sin flotta laptop och upptäckte att han inte kunde koppla upp sig på vårt flotta trådlösa bredband som vi betalar FPT för. Tele- och itbolaget FPT - det här hämtar jag från Bill Haytons utmärkta Vietnam. Rising Dragon, som jag pratat om förut - startades ursprungligen av Vetenskapsministeriet, men är idag bara statligt till 8 % och kontrolleras av en av landets rikaste män, som allmänt kallas "före detta svärson", eftersom han varit gift med en dotter till general Giap, krigshjälten som fyllde 100 för ett par dagar sen. De har sitt kontor bara två kvarter härifrån, men det gör det inte lättare att få hit deras tekniker när det gäller. Efter en veckas tjat och väntan lyckas vi övertyga dem om att vi faktiskt har problem på riktigt, och de kommer hit och byter faktiskt till en fungerande router. Under den tiden får Jonatan göra läxorna i skolan eller gå över till våra snälla grannar Tomas och Lisa, där bredbandet fungerar utmärkt (fast Tomas har problem med ett tangentbord: ingen går fri). Vi klarar oss med ett nödrop (låt vara ett rätt högljutt nödrop från min sida). Jag frågar om ingen annan i klassen har problem, men om de har det så håller de det för sig själva. UNIS låtsas att hela världen är uppkopplad jämt. Om några timmar ska jag anmäla Miriam till After School Activities - skolans simlag Hammerheads och körsång. Detta sker EXAKT klockan 18.00 söndag på nätet, någon annan möjlighet gives ej. Förra året brakade systemet samman och ordentliga svenska föräldrar som ville ha en meningsfull fritid för sina barn ringde varandra förtvivlat över hela Hanoi. Det som fascinerar mig mest är skolledningen, som med stor framgång låtsas att skolan ligger i New York eller Singapore, inte alls i ett land som precis tagit sig över fattigdomsgränsen och har en infrastruktur som i bästa fall är i historisk jämnhöjd med Beatles och nylonskjortor. Samtidigt som jag skriver detta står någon och går igenom våra sopor och gör sig en inkomst enbart på att ta hand om det vi ratar. Det sägs finnas en familj i Hanois gamla köpmannakvarter som skapat en förmögenhet på råvaran koppar, utvunnen ur gamla ratade skarvsladdar: miljonärer på sopor. Samtidigt som ytterligare någon använder internet till att tillskansa sig en liten bit tillfällig yttrandefrihet: en cyberdissident. Det enda estetiskt tilltalande slutet på den här texten är att internetuppkopplingen brakar igen, men jag slutar nog hellre här.

onsdag 25 augusti 2010

Generalen fyller år

Idag fyller general Vo Nguyen Giap 100 år. Vi har varit tillbaka i Hanoi en dryg vecka, och den första glädjen över alla återseenden efter sommaren har hunnit mattas. Jag skyller det på vädret och internet. Det regnar i Hanoi, det har regnat hela veckan och allt är tropiskt mörkt, smutsigt och ganska dystert. Internet beter sig lynnigt och påminner oss hela tiden om att vi är helt beroende av externa hjälpmedel för att hålla kontakten med en i grunden avlägsen yttervärld. Och Giap, segraren vid Dien Bien Phu, fyller 100 år. Hur gärna de än skulle vilja, kan inte det vietnamesiska kommunistpartiet ignorera en sån sak. Giap har varit en nagel i ögat på dem länge nu. Han är tillräckligt gammal och tillräckligt legendarisk för att vara hur frispråkig han vill, så han åstadkommer då och då en smärre skandal när han uttalar sig om att kinesiska gruvföretag får utvinna bauxit i centrala Vietnam. Chefredaktören som publicerat det öppna brevet från Giap fick avgå: själv är generalen naturligtvis orörbar. Man firar alltså Giap, även om bilderna i tidningen är några år gamla (100-åringen sitter isolerad i en kolonialvilla i Hanois diplomatstad) och betonar hans historiska betydelse. Ett av 1900-talets stora militära genier, heter det. Mannen som lurade franska och amerikanska generaler. Mannen som aldrig gjorde fel. Byläraren som besegrade militärhögskoleeleverna med sin intelligens, som slog moderna högteknologiska välfärdsarméer med hjälp av hängivenheten och offerviljan hos sina barfotasoldater. Struntprat. Giap var en högutbildad intellektuell, förläst på Napoleon och liksom förebilden extremt hänsynslös med andras liv. Han lämnade fru och småbarn utan förvarning när han gick under jorden, såg dem aldrig mer. Han var beredd att offra fler liv än fienden, helt enkelt. Han utnyttjade maximalt det enda överläge vietnameserna hade, det enda man hade i överflöd: man var fler. Alltså skickade man fram soldater i anfallsvåg efter anfallsvåg (taktiken hade man lärt av Maos röda armé) med fruktansvärda förluster till följd. I alla Giaps så kallade segrar dog mångdubbelt fler vietnameser än motståndare. Giap var en av hökarna i den nordvietnamesiska regeringen, en av dem som drev den motvillige Ho Chi Minh till det krig som kostade miljontals vietnamesiska liv. Själv fyller han alltså 100 idag. Hoppas tårtan fastnar i halsen.