fredag 31 december 2010

God fortsättning, gott slut!

Idag är det en vecka sedan julafton, då vi var på Candle lightning service på Hotell Intercon-tinental. Jag är fortfarande lite skakad när jag tänker på den. Eller kanske illa berörd. Tänk att jag var tvungen att åka mer än 7 000 kilometer för att möta min egen kulturella härkomst: bekännelsekyrkan. Det stods upp och det viftades med handen och det talades med hög röst och det hördes ett och annat spontant halleluja. Jag och familjen hukade i bänkarna, lätt generade. Den evangeliska kyrkan, härifrån kommer hela min släkt. Sådana här gudstjänster fick pappa genomleva som officersbarn i Frälsningsarmén: på julafton förstod jag varför pappa är en såpass återhållsam och föga ostentavi människa som vuxen, han avskyr att dra uppmärksamheten till sig och den avskyn måste ha grundlagts på just sådana här gudstjänster. Svenska kyrkans lite ljumma inställning där man inte så mycket är ett kollektiv som en grupp individer som råkat hamna i samma lokal, ungefär som i en tunnelbanevagn, kändes plötsligt väldigt attraktiv. Men det är jag och min släkthistoria. Min morfars morfar döpte folk på Dalälvens is till jul. Våra grannar J-P och Aimee som är utsända i Hanoi från Minnesota ungefär som farfar och farmor skickades till Strängnäs eller Västerås väcker med andra ord rätt starka känslor hos mig: de är närmare något hos mig än jag själv är.
De väcker starka känslor hos de vietnamesiska myndigheterna också. Och det var väl egentligen det jag ville berätta om. Häromdagen kom nämligen den officiella förklaringen till händelserna strax före jul som slutade med att en vietnamesisk protestant påträffades död i häktet. Man påstår att HCF, The Hanoi Christian Fellowship, hyrde lokal under falska förespeglingar: "ett möte för dem som brukade bo och arbeta i Ryssland". När det visade sig att programmet istället innehöll julfirande av kristet slag ställde hyresvärden in mötet och hänvisade till annan lokal. Man samlades ändå för att protestera mot att mötet ställts in, varvid man "störde lokaltrafiken", vilket till slut "tvingade ansvariga myndigheter att skingra massan och arrestera nio personer". Samma artikel påpekar att "Party and State" - det är standarduttrycket - alltid respekterat medborgarnas rätt till religionsfrihet. Det är naturligtvis rättare att säga att man respekterar andra nationers medborgares rätt till religionsfrihet: det var ingen som slog ner eller skingrade vårt julfirande, som vad jag förstår organiserades av samma religionsförbund, HCF, men då endast besöktes av utlänningar och dessutom på ett lyxhotell.
Morfars morfar höll nog aldrig gudstjänst på lyxhotell. Men han fick nog aldrig stryk av polisen heller. Ibland är det svårt att verkligen fatta att vi lever i samma tid, ibland när jag går längs de trånga och stinkande gränderna - som finns litterärt skildrade av Dickens, fast då i skepnad av London på 1850-talet - känner jag mig som ett spöke från deras framtid.
Igår hämtade jag för övrigt ut visum till hela familjen på Myanmars ambassad. När vi reser dit kanske jag får svar på en fråga som inte lämnar mig någon ro: varför det förtryckta burmesiska folket engagerat en hel värld när det minst lika förtryckta vietnamesiska folket inte inspirerar till mer än en axelryckning. Inte ens den kommande nerläggningen av vårt lands ambassad i Vietnam förmår engagera mer än till inrikespolitiska kommentarer. Vietnam har den trettonde största folkmängden i världen. Trettonde. Det går i stort sett tio vietnameser på varje svensk. Och de flesta av dessa tio saknar både den grundläggande sociala trygghet man kunde vänta sig av ett kommunistland (fri sjukvård, fri skolgång, allmän pension) och elementära fri- och rättigheter. 2010 var tydligen året då Sverige bestämde sig för att skjuta deras problem ännu lite längre bort.

torsdag 23 december 2010

Ambassaden i Hanoi läggs ned

Två dagar före julafton kommer beskedet från reger-ingen: ambas-saden i Hanoi är en av fem svenska ambassader som läggs ner 2011. Två dagar före julafton får ambassadör Staffan Herrström ge 24 lokalanställda beskedet att de i praktiken har förlorat sina jobb. Flera grät. Elsas väninna Dung har arbetat här hela sitt yrkesliv, varit i Sverige flera gånger, talar om Bodil Malmstens humör med samma självklarhet som vilken svensk kulturadministratör som helst. Nu är det slut. 40 års investeringar slängs på soptippen, mödosamt upparbetade kontaktnät, långsamt etablerade förtroenden, ett ovärderligt kunskapskapital. För vad? För att spara 11 miljoner kronor?
Sveriges bistånd till omvärlden är 30 miljarder kronor. Julhandeln omsätter 60 miljarder kronor. För varje krona vi ger i bistånd köper vi alltså julklappar för två kronor. Det betyder att ambassaden motsvarar 22 miljoner julklappspengar, två och en halv krona per svensk. Vad får man för det? En påse att bära hem julmaten i?

Jag skäms över att ha röstat på ett av de partier som fick igenom det här sparbetinget med hjälp av Sverigedemokraterna.

Hoppas åtminstone det är en fin påse.

onsdag 22 december 2010

Fängslade advokater

Jag skrev om Cu Huy Ha Vu den 17 november. Idag är det dan före dan och han sitter fortfarande häktad. Anklagelserna mot honom gäller att han propagerat för införande av flerpartisystem och att han förtalat staten och dess ämbetsmannaorganisation. Det är brott som kan medföra upp till tjugo års fängelse. Hur har dessa brott utförts? Vu har publicerat inlägg på internet. Cu Huy Ha Vu är, det berättade jag också den 17 november, inte vem som helst i Vietnam: han är en framgångsrik advokat och dessutom son till Cu Huy Can, en av landets mest kända poeter och dessutom medlem av Ho Chi Minhs första provisoriska regering 1945. Åtalet mot Vu är alltså en markering: ingen går säker (han är inte heller den ende kände advokaten som råkat illa ut). Hur är det möjligt att man kan bli åtalad - och riskera tjugo års fängelse - för att ha uttryckt sina åsikter i ett land som skrivit på FN:s resolution om yttrandefrihet? För att Vietnam har en paragraf om rikets säkerhet som går före alla andra lagar och är formulerad på ett sätt som gör den till en gummiparagraf - den omfattar också hot mot landets enhet, vilken ju i någon mening kan sägas hotad så fort någon tycker annorlunda. Man måste nog försöka förstå varför Vietnam så hårdnackat slår vakt om denna enhet: efter ett halvsekels krig har man fått nog, man klarade sig med en hårsmån från att bli bombade hela vägen tillbaka till stenåldern och det enda man vill är att hinna ikapp den materiella utvecklingen. De flesta vietnameser vill kanske hellre ha en Ferrari än flerpartisystem. Vilket bara gör åtalet mot Cu Huy Ha Vu lika löjligt som upprörande. Han får min julhälsning, i alla fall. Jag hoppas han får en från Amnesty också.

tisdag 21 december 2010

Julfirande för protestanter

Ja, så här såg det ut hemma hos Tomas och Lisa när tjejerna bakade lussebullar förra helgen. Klassiskt svenskt julfirande i vietnamesisk miljö - precis som vi planerat för julafton, med våra vänner J-P och Aimee, vilkas kyrka, en konfessionslös samlingsplats för Hanois protestanter, har Candle Lightning Service på julafton klockan 17.30. Plats för gudstjänsten är det lyxiga Hotel Intercontinental, vilket beror på att det inte finns någon kyrka för församlingen att mötas i, och att man alltså är beroende av att få låna lokal av vänligt inställda människor - lite grann som de kristna i Rom, kan den romantiskt lagde tänka. I så fall är den romantiskt lagde på helt rätt spår. Sanningen är nämligen att det protestantiska julfirandet inte alls ses med blida ögon av myndigheterna. I Ho Chi Minh City kördes mennoniterna ut från sina lokaler (det handlar nästan alltid om mark när staten bråkar med någon kyrka) den 12 december. Och här i Hanoi hindrade polisen 2 000 protestanter från att fira jul i förrgår. Mötet upplöstes med en uppseendeväckande brutalitet (det finns flera filmer på YouTube som visar hur det gick till), många protestanter blev arresterade - och en påträffades död i häktet.
Död. För att ha velat fira jul.
Samtidigt trädde Utrikesministeriets taleskvinna Nguyen Phuong Nga fram och tillbakavisade det amerikanska Representanthusets resolution om att Vietnam åter bör betraktas som ett land att särskilt intressera sig för när det gäller religionsfrihet: en resolution som i praktiken återför Vietnam till religionsfrihetens svarta lista i USA, som man ströks från 2007, och bygger på en extremt noggrann undersökning av aktuella förhållanden i Vietnam. Den religionsfrihet man på papperet har i Vietnam är i praktiken så omgärdad av restriktioner - en lag som förbjuder allt som äventyrar landets säkerhet och enhet har juridiskt företräde - att det enda man kan göra med papperet den är skriven på är just att vifta med det. "Det är inte objektivt och speglar inte den aktuella situationen i Vietnam", säger fru Nga. Säg det till protestanterna som fick stryk, säg det till zenmästare Thich Nhat Hanhs följeslagare som fördrevs med hugg och slag, säg det till det protestantiska h'mongerna, säg det till katolikerna som förlorat rättegång efter rättegång ...
Som kommersiell fest har den kristna julen verkligen erövrat Vietnam. Men som religiös högtid tycks den fortfarande vara hotfull. Det tycker jag är skäl nog att gå på Candle Lightning Service på julafton.

torsdag 16 december 2010

Sjuttio kilo

Bistert kallt, trädgårdsmöblerna har blåst omkull under natten, det ser ut som om en jätte varit framme. Häromdagen dömdes två vietnameser i 30-årsåldern till döden för smuggling av heroin och extasytabletter. Hemvändande amerikanske ambassadören Michael Michalak summerar det gångna året ur människorättssynpunkt: "2010 såg hur utrymmet för det offentliga samtalet krymptes i Vietnam." "Mer än 24 människor arresterades och ytterligare 14 dömdes för att fredligt ha uttalat sina åsikter." De som råkat illa ut är människorättsaktivister, advokater och bloggare: däribland en skvallerbloggare som råkat nämna anförvanten till en minister. Därmed ger sig myndigheterna i Vietnam in i en internationell debatt: är skvallerjournalistik på nätet den allra lägsta formen av vuxenmobbing eller ett tappert värnande av yttrandefriheten.
Vietnam är många länder samtidigt. Jag insåg hur långt man faktiskt tagit sig på mindre än generation när jag läste en gammal roman av landets främsta romanförfattare Duong Thu Huong och stötte på följande mening, som alltså var fullständigt rimlig år 1985: "Hon har blivit enorm, hon måste väga mer än sjuttio kilo."
Läs den meningen igen. Det är bara tjugofem år sen. För tjugofem år sen framstod man alltså som groteskt tjock om man var av normalvikt. Mopeder, västerländska matideal och stigande välstånd har grundligt ändrat på det. För tjugofem år sen var undernäring ett allt överskuggande samhällsproblem. Idag kan man oroa sig för skvallerbloggare. Jag tittar på människorna i min egen ålder som jag möter på gatan och inser att de flesta av dem är minst lika vilsna här som jag: förändringarna har gått så snabbt att de är lika mycket på bortaplan som jag.

tisdag 14 december 2010

Långdistanslucia

Idag är det den 14:e december, en dag som ibland gör mig vemodig över att vara vuxen, av ett ganska fånigt skäl: den 14:e december har jag och min bror namnsdag, vi heter båda Sten i andra namn efter vår morfar, och en gång i tiden betraktades vi som tillräckligt små för att man skulle fira detta mitt i adventsstök och luciafirande och skolavslutningar med vidhängande terminsbetyg (våra föräldrar var lärare). Jag minns när vi ansågs ha passerat gränsen för att få våra andranamn ignorerade ur namnsdagssynpunkt precis som alla andra vuxna: jag insåg att det var en gräns som passerats, ännu en grind till lustgården som stängts bakom oss. För de flesta vuxna är väl den 14:e december annars dagen då man ser till att det inte finns några stearinfläckar på de lucialinnen och stjärngossestrutar som ska återlämnas: så även i Hanoi. Den 14:e december är dagen efter ambassadens kanske största kraftsamling under året, när hundratals digniteter, anställda, samarbetspartner och svenskar i förskingringen bjuds på luciatåg, glögg och snittar: Lucia är större än nationaldagen. Lucia var idag crescendo på en helg full av gemensamma aktiviteter. På lördag var det Ingvars bar, en institution sedan den tid då svenskarna var isolerade från vietnamesiskt vardagsliv och helt enkelt behövde någonstans att äta. Ingvars bar är numera en månatlig träffpunkt för hanoisvenskar, ansvaret för baren går runt bland husen på campen och i lördags var det vår tur. Jag är ingen naturlig minglare och trivs bäst på barer som jag själv står i, för då vet jag var jag ska vara någonstans och vad jag ska göra. I söndags var det 21 K, halvmaran i Hanoi, som faktiskt vanns av svenska ambassaden i damklassen. Något senare på söndagen var det julpyssel (med glögg) hemma hos Tomas och Lisbet, och på måndagkvällen var det finkläder och högtidligt luciafirande. Samma människor ser alltså varandra hela tiden, fast i något olika funktioner och helt olika utrustningar: som mer eller mindre framgångsrika långdistanslöpare (själv tog jag slut vid 15.6), bargäster och dito personal, ansvarskännande föräldrar med sax och klistertub i hand, festdeltagare, stolta kameraförsedda föräldrar. I år hade Luciafirandet sammankopplats med ett seminarium om barnens rättigheter i Vietnam och en paneldebatt med en panel bestående av svenska och vietnamesiska barn, för att barnens delaktighet i samhällsprocessen inte skulle stanna vid ett abstrakt påstående. I den publiken satt jag som stolt kameraförsedd förälder. Jag antar att det är lite grann som livet på en oljerigg eller ombord på en ubåt, man får se varandra i alla roller. Det här var hur som helst den längsta Lucia jag varit med om. Idag gick jag delar av halvmarans sträckning och det var som att se en värld man bara sett i drömmen: lyxlägenheterna vid vattnet, restaurangerna med och utan plaststolar, den svarta grisen - hallucinationen fylldes i med regnets konturer och blev något mera verklig, fast när det regnar lika mycket som idag så är det lätt att få för sig att Hanoi egentligen bara är någonting som ens överhettade hjärna totat ihop av drömstumpar, gamla bilderböcker och sånt som bara blivit över.

lördag 11 december 2010

Ghetto fabulous

Hur firar man advent i Hanoi? En kväll är det julkonsert på skolan. Man samlar in pengar för att fattiga vietnamesiska skolor ska kunna köpa in musikinstrument. Jag har fortfarande lite svårt för att allt skojigt man har själv måste rättfärdigas med välgörenhet, det är en aspekt av den amerikanska kulturen som jag har extremt svårt för, för mig är det sånt som borgmästarens härsklystna fru håller på med i Madicken: det tillhör en svunnen värld. Annars är det ungefär som svenskt luciafirande, fast inte alls. Det är ändå en FN-skola. De uppträdandes småsyskon hänger på scenen, precis som hemma, fast här ser de ut precis som Benettonreklamen. Inte heller låter det riktigt likadant: även om tioåringar inte spelar fiol bättre i Hanoi än i Hammarbyhöjden (jo, förresten: ett par hårddrillade koreaner gör nog faktiskt det) så är repertoaren delvis en annan: det är Jingle Bells, Deck the Halls och hela Bing Crosby-Kalle Anka-jultraditionen, fast körens och skolorkesterns medlemmar representerar minst fyrtio helt Bing Crosby-fria nationer. Miriams älskade och extremt brittiske lärare Mr Simon är konferencier i en fyra nummer för stor smoking, ser han inte lite ut som Benjamin Syrsa? Det är tropisk natt, palmerna vajar. Det sitter minst tre ambassadörer runt den provisoriska utomhusscenen. Dagen därpå är Miriam och bakar pepparkakshus på Hanoi Cooking Centre med sina kompisar. Vi går och julhandlar i utlänningskvarteren i Westlake, vi tittar på fantastiskt dyra franska delikatesspatéer, fikon för tvåhundra kronor paketet, men nöjer oss med ansjovis till Janssons frestelse. Julen är gränslösare, större och rödare. Här är det ingen som väntar med julgranen till dan före dopparedan, här åker allt upp direkt: Hanoi är lite ghetto fabulous, har man det så ska man visa det.

torsdag 9 december 2010

John Lennon, Xuan Dieu

Jag sitter på Tracy's Sportbar på Xuan Dieu. På TV:n står en reporter utanför Dakota building. Det är trettio år sen John Lennon sköts. Bilder av Dakota building förflyttar mig alltid till rökrutan på Frescati. Jag läste konstvetenskap då, jag var yngst och chocken över mordet var något som kunde förena mig med mina äldre studiekamrater (jag lyssnade nästan bara på Beatles). Jag har sökt upp Tracy's Sportbar för att någon sagt att de gör Hanois godaste hamburgare. Vietnam är jämte Nordkorea ett av världens få kvarvarande MacDonaldsfria länder. (Så går det när man vinner kriget.) För det mesta är det bra, men någon gång i månaden är det dåligt. Åtskilliga ställen påstår att de serverar hamburgare, men i praktiken serverar de mer eller mindre genomstekta pannbiffar. I Saigon finns sedan förra året Hard Rock Café. De serverar enligt min ovetenskapliga men uthålliga marknadsunderökning den enda goda hamburgaren i Vietnam. Allt det här har med John Lennon att göra. Hamburgare, rock'n'roll, den där knuttestilen som han återgick till varje gång han tog sig ut ur Robinson Crusoeskägget, allt hänger ihop, allt tillhörde det som hans generation efterkrigseuropéer drömde om, för dem var USA fyrfärg i en svartvit värld. Och de körde uppenbarligen upp spår som följande generation, det vill säga jag, har svårt att inte halka ner i. Om man alltså undrar hur vietnameser kan tycka att det är råcool med ett ställe som heter Tracy's Sportbar och har sporttroféer, flaggor, sexistiska skyltar och en TV i hörnet precis som om det låg i Boston eller Hoboken; om man undrar hur det kan finnas en slips, kofta eller t-shirt med amerikanska flaggan i varje klädaffär i Hanoi, så bör man påminna sig att Beatles slog igenom med sina amerikanska covers i det likaledes av amerikanska bombplan ödelagda Hamburg. För femtio år sen var det Europa som låg i ruiner och älskade ruinmakarna. Hamburgaren på Tracy's Sportbar är inte särskilt god. Inte blir den bättre av nyhetsinslagen. En upphetsad CNN-journalist har gjort ett längre reportage om en ny trend i Kina: självmord. Det har blivit ett lukrativt yrke att fiska döda kroppar ur Gula floden (500 dollar per kropp). Jag antar att det är det slutliga beviset på att Kina håller på att lämna fattigdomen bakom sig. Självmord begår man när fattigdomen hotar, inte när den är det enda man känner till. Jag har aldrig hört talas om självmord i Vietnam. Under viss högtid deklarerade landet sitt intåg bland medelinkomstländerna häromdagen. Kommer självmordsvågen nu? Kommer man att fiska kroppar ur Röda floden också? Och blir hamburgarna godare i ett medelinkomstland? Ja, det blir de naturligtvis: alla sådana åtkomliga livsstilsmarkörer kommer att blomma upp. Ute är det en vacker brittsommardag. Det är två veckor till jul.

tisdag 7 december 2010

Fattiga och rika

Jag cyklar ner till Yet Kieu, mittemot Konsthög-skolan i Hanoi där det ligger en konstnärs-handel som på ungefär sju och en halv kvadratmeter rymmer varje sorts material för varje sorts konstnär, åtminstone i traditionell bemärkelse, det är lite som att vandra in i ett parallellt universom och återuppleva en ungdom jag aldrig hade; fattig-konststudent-på-åttiotalet. Affärsinnehavaren frågar om jag är från Laos. Nej, från Sverige. Han rycker på axlarna. Jag lassar cykeln full med monterade och spända målardukar till den del av familjen som har bruk för sådant och vinglar hem genom eftermiddagstrafiken: i Stockholm hade min last kostat en veckolön, här kostar den som dagens lunch för två.
Naturligtvis är det fantastiskt att vara rik i ett par år. Fast det är inte helt okomplicerat. Vi är bara rika för att alla andra är så fattiga. Just nu dras Vietnam med galopperande inflation. Matpriserna har ökat drastiskt senaste månaden, valutan (som är knuten till dollarn) befinner sig i fritt fall och alla som kan köper guld.

För tjugo år sedan räknades Vietnam till Sydostasiens så kallade tigerekonomier. Ännu idag har man den sjätte största tillväxten i världen. Men siffrorna är inte hållbara, de bottnar inte i någon inhemsk produktion som är unik för landet, inte i några uppfinningar eller någon design, man levererar råvaror och billig arbetskraft till världsmarknaden. BNP-ökningen är egentligen bara ett kvitto på att man säljer sin arbetskraft ännu billigare än grannländerna, och tillverkar billigast möjliga konsumtionsvaror för västvärlden.

I måndags fick man låna 150 miljoner € av EU för att bygga tunnelbana i Saigon.

Det lockande med kolonierna, säger George Orwell någonstans, var att den fattiga medelklassen, shabby genteel, plötsligt i praktiken kunde lägga sig till med de överklassvanor man bara kände till i teorien: en tjänarstab, ridhästar osv. Alla var rika. Ber att få påpeka att jag åtminstone cyklar med mina målardukar.

måndag 6 december 2010

Fotboll, fransmän och pirater

När vi var nere på stan och åt i går kväll bestod stadsbilden av vilt tjutande människokluster kring små eller stora TV-apparater: det vietnamesiska fotbollslandslaget spelade mot Filippinerna i Suzukicupen. I två timmar stod Hanoi still, det här är ett folk som älskar fotboll hett även om det länge varit en tämligen obesvarad kärlek. Visserligen förlorade man gårdagens match till slut, 0-2, men i stort sett skördar dagens landslag idel framgångar med sin portugisiske tränare Henrique Calisto. Vietnam älskar fotboll, särskilt europeisk ligafotboll. Vuxna män går gärna med Messis, Ronaldos eller Coles namn på ryggen och det finns ett antal TV-kanaler som visar ligamatcher av varierande färskhetsgrad. På söndagar har vietnameserna kunnat intala sig själva att de är världsmedborgare, skrålande i TV-soffan framför engelska ligan precis som resten av världen. Riktigt så är det inte längre. Franska satellitkanalen K+, som ägs av Canal Plus, har exklusiva rättigheter till spanska, italienska och delar av engelska ligan, och dessa matcher visas enbart på betal-TV. Betal-TV! I Vietnam! 250 000 dong i månaden kostar nöjet, vilket både är lite (en hundring) och mycket (medelinkomsten är 7 000 kronor - om året). Just betal-TV kanske inte är det mest populära sättet att introducera idén om intellektuell copyright i ett land där allt finns i piratkopior. Det intressanta är att Manchester Uniteds och Arsenals öden och äventyr sätter en press på regeringen som andra typer av i landet svårtillgängliga mänskliga aktiviteter inte kommit i närheten av. Fotboll engagerar uppenbarligen mer än buddhism, yttrandefrihet eller ens tillgången till Facebook. Efter inblandning från regeringen har fransmännen gått med på att släppa matcherna fria på internet. Man är förvånade: "det är ju inte som att vi tar ris från folket", säger Arnaud de Villeneuve från Canal Plus med klassisk fransk fingertoppskänsla för indokinafrågor. Under tiden fortsätter vissa TV-kanaler att visa engelska ligan ändå, utan minsta licens, precis som det mesta i praktiken sköts här i landet: om WTO-regler plötsligt implementerades i praktiken, skulle de flesta gator i Hanoi ligga öde, butikernas hyllor gapa tomma och människorna vara halvnakna. Vi piratkopierar allt, inklusive fotbollsmatcher.

söndag 5 december 2010

Turistrekord

Vietnam kommer att ha fått besök av fem miljoner utländska turister innan året är slut, vilket är nytt rekord. Turistindustrin växer snabbare i Vietnam än i något land i närheten. Vad som inte nämns är att man fortfarande har samma problem: återvändarna. De som besöker Vietnam kommer sällan tillbaka, till skillnad från de som besöker till exempel Thailand. Många lämnar landet besvikna, vilket beror på felaktiga förväntningar orsakade av felaktig marknadsföring: en argsint liten nation som skrivit in sig i världshistorien genom att försvara sig med näbbar och klor mot världens största krigsmakter ska kanske inte presentera sig som en leende konkurrent till de thailändska stränderna. Vietnam är fattigare, kampen om turisternas pengar är råare. Det här är också ett land vars ledning befinner sig ungefär där den svenska ledningen befann sig när Klarakvarteren revs: man vill bygga bort alla fattigdomsbevis, och struntar i om man bygger bort en länk till det förflutna, en länk som folk kanske vill ha och behöver. Vilket gör att det romantiska Hanoi, med alla lämningar från vietnamesiska mandariner, kinesiska handelsmän och franska kolonialister, långsamt håller på att försvinna. Vietnamesiska massörer har hårdare nypor, vietnameser är ännu sämre på engelska och blir stressade när de inte förstår vad man vill, stränderna mot Kinesiska sjön är blåsigare, sanden är grövre, havet är utfiskat och vattnet är smutsigare. Våra grannar med dykerfarenhet från ställen som Malaysia eller Australien skrattar bara rått när vi pratar om snorklingen vid Phu Quoc. Det finns ett djupt sofistikerat Vietnam också, men det får man leta upp. Vietnam passar bättre för dem som orkar lite mer och är nyfikna på det som ligger vid sidan om allfartvägarna. Som färdigtuggat turistmål förstår jag att det är en djup besvikelse, men tyvärr är det färdigtuggade turistmål som de ansvariga myndigheterna försöker åstadkomma mer av: man bygger fler golfbanor och fler lyxresorts, och som vanligt är det den vanliga befolkningen som får flytta på sig, den som de flesta turister egentligen hoppas kunna komma i kontakt med.

fredag 3 december 2010

Skyddsombud

Ibland vaknar jag svettig mitt i natten. Då har jag drömt att jag är skydds-ombud i Vietnam. Det här är ett land där människor faktiskt dör när det är åskväder, där elnätet antingen inte ger någon ström alls eller också ger ström på ett extremt oönskat sätt - jag vet inte hur många stötar vi fått av våra lokalinköpta lampor, och i Miriams rum finns en lampa som ser hur oskyldig ut som helst, men som får proppen att gå varje gång den slås på eller av. Européer skriver förtvivlade insändare om hur brandsäkerheten eftersätts i bostadshusen: folk blockerar brandutgångarna med sina motorcyklar, skriver de; folk gör brännoffer till sina förfäder eller grillar på balkongen så lågorna står meterhöga. Säkerhetsbälten i bilar? Finns alltid, åtminstone för syns skull - det är långtifrån alltid de fungerar. Det här är ett land där drunkning är den vanligaste dödsorsaken (åtminstone bland barn) eftersom simkunnigheten är så låg. Just nu närmar sig nyår, och vietnameserna slänger redan smällare till höger och vänster, och då talar vi inte om några ettöres utan om rejäla saker, såna som får fingrar att ryka. Man kan tycka att underhållningsvärdet av smällar skulle anses lågt i ett land som fått fler bomber över sig än vad som sammanlagt fälldes under hela andra världskriget, men så är det inte. Det här är ett land där man tar till vänster i rondellen, eftersom det går mycket fortare. Det här är ett land där de enda motorcyklister som aldrig stoppas av polisen är de som inte har hjälm, eftersom man bara beter sig så om man har kontakter. Allt det här är sånt som väcker till liv en person som slumrat så länge i mig att jag inte ens var riktigt medveten om hans existens: den Typiske Svensken.

torsdag 2 december 2010

Innebandy, fast utomhus

Vad gör svenska män som är medföljande till sina fruar på utlandsstationering? De idrottar, de håller sig i form. Det springs och tränas, det jämförs tider och det anmäls till lopp. Varje onsdag vandrar vi iväg till Van Phucs tennisbanor, en grupp svenska män med två hemsnickrade hockeymål (tillverkade av bambu och badmintonnät) samt en knippe innebandyklubbor. Innebandy eller field hockey? Innebandy, fast utomhus, antar jag. I början försökte de köra bort oss, trots att vi betalt hyra ett halvår i förväg, med motiveringen att vi förstörde underlaget på tennisplanen (till skillnad då från basketspelarna som är efter oss), men efter Eriks framgångsrika förhandlingar har vi tillgång en timme i veckan på samma villkor som alla andra. Jag tycker att det finns något vackert i att vi envisas med att bete oss som vilken svensk arbetsplats eller kamratklubb som helst - klart att vi ska ha en fast innebandytid, fast vi råkat halka över på fel halvklot för några år. Varje onsdag flockas några nyfikna vietnameser, ibland lyckas vi locka någon eller några att vara med och spela. Vårt mål är att introducera sporten i Vietnam, där man ju inte har någon vintersporttradition och därför inte ens i teorin kan associera till ishockey eller bandy. Brooks som är gift med en svenska brukar vara enda utlänning, han är dock amerikan så han är inte helt främmande för klubbsporter. Ibland tillstöter ett gäng från danska ambassaden, en gång var en finsk brandman med och igår fick vi en fransk föredetta hockeyspelare från Bordeaux att vara med. Innebandy bör spelas under en tropisk fullmåne, bland vietnamesiska basketlag. På vägen hem blir man omcyklad av sockerrörsförsäljare. Det är advent, den entusiastiska julskyltningen går nätt och jämnt att skilja från kommunistpartiets vanliga slogans i röd och gul neon. En gigantisk julgran glittrar muntert vid sidan om planen. Nästnästa gång är sista för säsongen, då ska vi avsluta med bia hoi. När jag kommer hem är det lucköppning. Min dotter har laddat ner SVT:s adventskalender på storebrors dator. Allt är som vanligt, fast bara nästan. Innebandy, fast utomhus.

onsdag 1 december 2010

Utveckling?

Rälsen i Vietnam har fortfarande syllar. Det betyder att en tågresa för någon i min ålder får oavsiktliga terapeutiska effekter: man skakas rent kroppsligen tillbaka till sin egen barn- och ungdom, rena hypnosen. Under resan hem från Sa Pa förstärks den här kroppsliga nostalgin av vad jag sett under eftermiddagen, vår promenad genom söndagsfriden i en by vid floden där tiden stannat för alltid. Människorna arbetade ute på fälten, och i det klara ljuset från eftermiddagssolen såg de ut som människor på en tavla. Jag tänkte först på Carl Larssons klassiska bilderbok om året på Sundborn, men det larssonska jordbruket vid förra sekelskiftet var alldeles för högteknologiskt. Det lantliv vi sett under dagen kunde lika gärna komma från sextonhundratalet, hade inte de holländska mästarna skildrat ungefär samma stämningar, samma dagsljus? Kanske var det bara den klara luften som berusade mig, kanske var jag bara en hanoibo som inte fått sin dagliga dos bensinångor och börjat bli vimsig, men för mig hade tiden stannat. I mitt huvud såg jag den röda traktorn som körde förbi huset där jag växte upp, varv efter varv, när den plöjde åkern på andra sidan vägen. Det kostade på att närma sig Hanoi, att se det industriella skräplandskapet gradvis ta över utanför tågfönstret. Det var så uppenbart att majoriteten av människorna hade det sämre i dessa kåkstäder än uppe i bergen. Och ändå var det hit ner de flesta ville, det var oundvikligt. Om ni vill veta hur de flesta hanoibor har det, så har jag läsning att rekommendera: The Road to Wigan Pier, George Orwells reportagebok från gruvarbetarbostäder i Nordengland år 1937. Allt det Orwell beskriver, slumbostäder, trångboddhet, smuts, bristande avlopp, under- och felnäring, är den dagliga verkligheten för de allra flesta av våra grannar. Var det hit utvecklingen strävade, frågar Orwell, var det för detta som Columbus korsade Atlanten och James Watt skapade ångmaskinen, för att komma hit - "to labyrinthine slums and dark back kitchens with sickly, ageing people creeping round and round them like black beetles." Sjuttio år senare har Europa i stort sett lyckats flytta den sortens arbetarklassmisär långt ur sikte, till andra sidan jordklotet. Är det något att vara stolta över?

tisdag 30 november 2010

Vimmerby marknad, nästan























Vi är på kreatursmarknad i Bac Ha. Barnen anser att vi är galna som tvingar upp dem så tidigt på morgonen, men det är två timmars resa längs serpentinvägar och hårnålskurvor upp till Bac Ha: det är bara marknadsdag en gång i veckan, söndag förmiddag, och vi måste vara där i tid. Redan en mil därifrån vet vi att vi är på rätt väg. Bergsfolken kommer vandrande till fots med sina korgar fulla med jordbruksprodukter - blomster-h'mong, thai och phula. Marknaden i Bac Ha är en riktig bondmarknad, en sån som Astrid Lindgren beskriver, en där patron köper kreatur, barnen förstör sina tänder, drängarna blir fulla, slåss och drar kniv, och pigorna visar upp sina finaste kläder: Vimmerby marknad, fast i Tonkinalperna, Vimmerby marknad h'mong style, med blomsterh'monger och phula i stället för smålänningar. Vi sneglar på matserveringen mitt i marknaden och jag undrar just om maten är färsk, samtidigt som jag håller på att halka i en blodfläck och Miriam - som är vegeterian - skriker högt. Bredvid blodfläcken ligger en spädgris med bundna ben och inväntar det oundvikliga slutet. Grisar är intelligenta djur och det går inte att missta sig på dess ångest. En bit därifrån demonstrerar försäljarna buffeltjurarnas styrka genom att hetsa dem mot varandra. Det finns mycket litet som inte går att köpa på den här marknaden, inser jag när jag står och pillar på en vallmokapsel vid ett stånd för medicinalväxter: i de här oansenliga tändsticksaskarna finns allt, precis allt. För inte så länge sedan var det här en oåtkomlig värld för alla utom en liten grupp äventyrare som reste Indokina runt på motorcykel, nu är det en turistattraktion även om marknaden inte på något sätt är till för turister: det här är veckans höjdpunkt, en smula festglans efter veckans hårda slit.

På kvällen står vi vid bron som leder över till Kina. Lao Cai är en typisk gränsstad, smutsiga lastbilar, chaufförer som röker, kvinnor som sitter på trottoaren och räknar stora sedelbuntar, backpackers, halvsjaskiga hotell där ingen stannar mer än ett par nätter, en stad där allt och alla byter ägare. Lao Cai totalförstördes av kineserna och var ockuperat i ett halvår under gränskriget 1979. Det är inte så längesen. Husen i Kina är större och stummare, de ser oåtkomliga ut. Vi vänder Kina ryggen och äter middag på en oansenlig restaurang nära stationen. Vi somnar så fort vi släpps in i vår tågkupé.

måndag 29 november 2010

Hemma hos h'mongerna

Familjen tar nattåget till Lao Cai, åker bil den vindlande vägen upp till Sa Pa och börjar sakta skönja terrassodlingar och blånande horisonter i gryningsljuset. Luften är klar och ren, solen skiner (vilket hör till ovanligheterna: Sa Pa är oftast höljt i dimma). Alla blir genast förälskade i den lilla franska kurorten som varje morgon invaderas av bergsfolken - h'mong och dzao - i sina färgstarka dräkter. Vi lämnar marknaden på torget nedanför katolska kyrkan fullastade med samma sorts färgglada folklore som man häpnar över att turister bär med sig från möten med minoritetsbefolkningar världen över. Jag tycker nog att h'mongerna påminner lite om både indianer och samer, och sherporna i Tibet, kanske bergsfolk liknar varandra överallt, korta, krumma och kisögda och uppenbart förtjusta i att köpslå. Vi vandrar mellan byarna med en ständig eskort av h'mongkvinnor. Här bedrivs jordbruk som det gjort sen, tja, faraonernas dagar? Kornen mals med enklaste sortens vattenkvarn, en skovel som fylls och tippar över så att morteln stöter till. Vi befinner oss i världen före plogen, marken är så bördig att de bara behöver raka pinnar för att vända upp den. Tiden har stannat, det här är den värld med dragdjur och enklast möjliga mekaniska principer som stjärnbilderna fått namn efter. Och ändå tycks varje h'mong ha mobiltelefon, det finns byskolor där barnen går ibland, det finns karaoke och männen är fulla redan till lunch. Vår guide är kinh, dvs majoritetsvietnames, och när vi har lärt känna honom lite bättre börjar hans officiella guidefasad av respekt inför ursprungsbefolkningen rämna en smula. Lita inte på dem, säger han. De är organiserade som en maffia säger han, de smugglar heroin. De kanske ser fattiga ut, men de har en Mercedes gömd i ladan. Nästa dag åker vi ett par mil längs gränsen till Kina, på andra sidan floden tornar världens största land upp sig och vår guide berättar hur han som pojke tog sig över med gränsvakternas goda minne för att köpa leksaker. Klart det här är smugglarland. Men det är vackert, vackert och fattigt och i någon mening friare än i Hanoi. Vår guide berättar roliga historier om h'mongerna, som den här:
Tre h'monger åkte in till stan på en moped och blev stoppade av en trafikpolis (man får bara vara två vuxna på en moped). Den äldste av dem harklade sig och sa: "Nu är det så här att vi tre har sparat länge för att köpa den här mopeden tillsammans. Vi äger den tillsammans så vi måste åka på den tillsammans överallt, alla tre. Och vi förstår att du gärna vill åka med, men du får helt enkelt inte plats!"

onsdag 17 november 2010

Inte bara Mona

Mona Sahlins avgång var en stor nyhet även i vår morgon-tidning. Här för-bereder man sig annars på sitt eget lilla sätt inför eventuella förändringar i partitoppen: i början på 2011 ska det enda lagliga vietnamesiska partiet ha kongress, och inför denna pågår enligt bedömarna en maktkamp - en kinavänlig falang står mot en modernare, mer västorienterad. Alla bedömare är överens om att det hårdnade klimatet, den nya nolltoleransen mot avvikande röster, har med den kommande kongressen att göra. Någon har till och med framkastat teorin att det är ett sofistikerat sätt från kinavännernas falang att isolera landet från väst och därigenom driva det i armarna på Kina. Ett annat sofistikerat sätt att förbereda partikongressen är att vända problemen till egen fördel. Vietnam har sent omsider erkänt att man har ett problem med korruption, och sökt internationell hjälp att ändra på det. Korruptionen finns överallt och förgiftar vardagslivet för de människor som är beroende av att vanliga samhällstjänster fungerar, det vill säga låg- och medelinkomsttagare (ironiskt nog kan man köpa sig fri från korruption), som måste betala sina barns lärare för att de ska vara snälla mot barnen och ge dem bra betyg. (På BB får man muta sig till smärtlindring, men också betala extra för att sprutan ska läggas på ett försiktigt sätt som inte gör ont!) Hanois partikommitté erkände för en tid sedan att 1 474 av stadens 3 400 partimedlemmar befunnits skyldiga till korruption. Det är en siffra som är både orimligt hög och orimligt låg. I praktiken har gissningsvis många fler fyllt sina fickor, men det är ändå anmärkningsvis att partikommittén erkände att nästan varannan medlem var korrumperad. Tycker man - tills man kommer ihåg att det är kongress på gång, dags att rensa i leden. Faktum är att det arresteras, häktas och åtalas i stort sett varje dag just nu. Sedan oktober har sjutton kända aktivister, dissidenter och bloggare drabbats. Senast den kände advokaten Cu Huy Ha Vu, känd för att ha försökt driva mål mot staten för dess hantering av bauxitfyndigheterna i centrala Vietnam. Vu är också son till den berömde poeten Cu Huy Can, som var med i den första provisoriska regering som Ho Chi Minh bildade 1945. Polisen ska ha hittat dokument i Vus dator som visar att han "konspirerat mot statens säkerhet", bland annat genom att vilja införa flerpartisystem i Vietnam. Konspiration mot statens säkerhet är ett mycket allvarligt brott som kan ge upp till tjugo års fängelse.
Jag har träffat Cu Huy Ha Vu på en mottagning. Det är en glad kille som gillar att dricka vin, prata franska (som är de gammaldags intellektuellas språk i Vietnam: han måste ha lärt sig det av sin far), skämta och prata om poesi. Dessutom har han modet att stå upp för sina åsikter.
Jag har fortfarande inte hört ett enda svenskt ord till försvar för Cu Huy Ha Vu eller någon annan vietnamesisk medborgarrättskämpe, inte en kommentar, inte ett enda ord.
Men om jag avslutar den här bloggen med några poetiska ord om morgondimman över sjön så kanske det stämmer bättre med hur svenskar vill att Vietnam ska vara?

tisdag 16 november 2010

Varje buse franska talar

I morse när jag åkte hem med bussen började en äldre man prata med mig på dålig engelska. Jag bedömde hans ålder som tillräcklig (fransmännen lämnade ändå Vietnam 1954) och svarade på franska. Han sken upp, särskilt när han fick veta att jag var svensk: "Jag trodde inte Sverige var franskspråkigt!" "Jag trodde inte Vietnam var franskspråkigt heller längre", kunde jag ha svarat om inte bussen samtidigt bromsat in vid min hållplats. För om det finns någonstans i världen där franskakunskaper fortfarande är en klassfråga, så är det här, i det kommunistiska Vietnam. En bit längre ner på vår gata, efter korsningen men innan hundrestaurangerna, ligger Franska skolan, Lycée francais Alexandre Yersin, en av de sista kvarlevorna från den gamla franska kulturimperialismen i Indokina. Det finns fortfarande drygt 2 000 fransmän här, så behovet av en franskspråkig skola går inte att diskutera: men 40 % av eleverna på Alexandre Yersin är vietnameser, många av dem är också befriade från skolavgifter och går på stipendier från franska staten. Deras föräldrar är ovanligt kloka. Undervisningen på Lycéet är gammalmodigare än på UNIS, där våra barn går, kraven är hårdare, disciplinen mer gammaldags, och skolan har varken samma resurser eller arealer (= ingen fotbollsplan). Men ett läsår på UNIS kostar närmare 20 000 dollar. Om man är en fattig vietnamesisk intellektuell (som våra vänner med barn på franska skolan) lär man bara se den sortens pengar på TV. Då ger franska skolan dem en chans att ändå kunna ge sina barn möjlighet att lära sig ett världsspråk flytande och få en skolutbildning värd namnet, utan lärarmutor och extraavgifter som hör till i det inhemska skolväsendet. Att sprida det franska språket över jorden ses fortfarande som en mission, särskilt naturligtvis i de forna kolonierna. Lycéet spiller över på gatorna runt om, här finns fler klädaffärer för tonåringar och sittvänliga kaféer än det skulle göra annars.
Här finns också, sedan en dryg vecka, en fransk bokhandel, Librairie francaise de Hanoi, mittemot lycéet. Jag cyklade förbi den på väg till lunch på vårt favorit bun cha-ställe (bilden är från ett tidigare besök där, tillsammans med Tomas och hans pappa Rutger: det är betydligt kallare nu) och bestämde mig för att gå in. Jag kan inte påstå att jag hade höga förväntningar. Jag har sett internationella bokhandlar i den här delen av världen förut, och vet vad man kan komma undan med. Men det här var ändå rekordet. Jag hade räknat med åtminstone någon Racine eller Camus. Och Marguerite Duras brukar det alltid finnas ett par böcker av i hennes hemland. Om man räknar bort amerikanska bestsellers i fransk översättning fanns det sammanlagt två vuxenböcker på franska i hela affären. Två. Jag köpte den ena, bara för att stödja denna halsstarrigt tappra lilla affär. Men medan jag dröjde mig kvar kom två franska mellanstadieelever in och började bläddra bland pysselböckerna med glansiga ögon och nervösa sneglingar i sina portmonnäer. Så kanske, kanske har Librairie francaise de Hanoi en chans. Men tills vidare är det fortfarande bara i Paris galanta salar som varje buse franska talar.

torsdag 11 november 2010

Uppslagsord

Hej, det är ett uppslagsord som talar. När den franske poeten Bernard Noël besökte oss hemma i Stockholm för några år sedan, visade jag honom hans egna dikter i den monumentala tvåbandsantologin över fransk lyrik, från Rikard Lejonhjärta till dagens formexperiment, som klassikerserien Pléiade givit ut i skinnband och guldsnitt. Han suckade: Har jag blivit instängd i en Pléiade? Betyder det att jag är död nu? Själv kände jag en iskall vind av objektivitet dra genom rummet när jag upptäckte att jag just lagts till som uppslagsord i NationalEncyklopedin (http://www.ne.se/kristoffer-leandoer).
Jag har alltid undrat hur jag ser ut utifrån, försökt se mig själv i spegeln som om jag inte var jag.
Nu vet jag. Och det kändes förvånansvärt okej, som att läsa om en avlägsen bekant som man är rätt välvilligt inställd till. Man får väl anta att det är Augustnomineringen som jag har att tacka för den upplevelsen.

fredag 5 november 2010

Skrattyoga

Idag fick vi lära oss skrattyoga. Inne på ambas-sadens glas-veranda stod fyra lokal-anställda ambassad-tjänstemän och jag mittemot varandra, tog varandra i hand och sa på utandningen så kraftigt vi kunde: HO-HO-HA-HA-HA! fem gånger. Varenda gång slutade det med att vi skrattade så att vi kiknade. Vietnameser - liksom andra asiater - skrattar när de blir rädda, generade eller konfysa. Det gör att en förvirrad västerlänning omges av skrattande människor så fort han eller hon beter sig på tvärs mot förväntningarna, kommer med orimliga krav eller bara är allmänt konstig. När man verkligen behöver hjälp är det lätt att bli provocera av det nervösa skrattandet. Eftersom jag på alla sätt stämmer in på definitionen "förvirrad västerlänning" fann jag det extremt välgörande med skrattyogan. Jag behövde bli påmind om de skrattande munkarna som man möter överallt. Jag behövde bli påmind om Vietnams mjuka sida, den som vetter västerut och inte norrut, Indo-delen av Indokina. Jag behövde bli påmind om hur Elsas kollega Huy sa att vietnameser uppfattar utlänningar: Old and serious, gamla och allvarliga. Vi skrattar, sa vår lärare, för att vi älskar livet. Det låter det. Men ibland är ett skratt verkligen ett skratt.

måndag 1 november 2010

Skandaltwitter

ASEAN-mötet är avslutat, de långa limousinerna har åkt till flygplatsen och Vietnam lämnar vidare ordförandeskapet i ASEAN till Indonesien. Men inte utan en sista liten skandal: under det avslutande förhandlingarna här i Hanoi fick en talskrivare till Filippinernas president Benigno Aquino uppenbarligen nog och twittrade, glömsk av det jag och Elsa döpt till Lex Staffan Valdemar Holm (=sova på saken innan man använder sociala medier) följande tre sanningar om sitt värdland Vietnam: 1) Vinet suger! 2) Det finns inga snygga karlar att titta på! 3) Att försöka korsa gatan är som att be om dödshjälp!
Samtidigt som vietnamesiska staten hade officiellt besök från Manilla, hade vi privat dito - Jonatans brittiske vän Jack, som i somras flyttade från Hanoi till Manilla p g a pappans jobb - och enligt vad Jack berättade för oss är Manilla inte direkt någon säker stadsmiljö ur någon aspekt. Inte vet jag hur det är med vinet och karlarna i Manilla, men det är knappast oenologins starkaste näste. Det är lite som att få sina slalombackar kritiserade av en gäst från Haiti: man förstår att det är riktigt illa.
Stackars Maria Carmen Mislang som råkade tala ur hjärtat - hon har naturligtvis fått krypa till korset, göra en pudel och kräla i stoftet. Hanoi är sårat, Manilla generat - och vi andra är våldsamt roade, tänk att det var från Manilla sanningen skulle komma!
Bara inte twittrandet överröstar den verkliga skandalen med ASEAN-mötet: det vill säga det som inte sas. Under Vietnams ordförandeskap har man i stort sett lyckats låta bli att leva upp till organisationens storslagna löften om mänskliga rättigheter. Angående det förestående valet i Burma och de flagranta brotten mot mänskliga rättigheter där: inte ett ord. Och samtidigt som ASEAN-mötet ägde rum passar värdnationen Vietnam på att, bland annat, fängsla några katoliker som försvarat sin rätt till en kyrkogård, samt arresterat ännu en cyberdissident.
Då har det inte handlat så mycket om vinkvaliteten utan snarare om vredens druvor.

fredag 15 oktober 2010

Kittlar dödsskönt i kistan!

Alla vet att Djungelboken är en skön och avslappnad Disneyfilm. Den gjordes 1967 och innehåller i sann Disneyanda en mild och familjevänlig flirt med den gryende hippiekulturen; ni minns väl Beppe Wolgers som den fumligt vänlige dropouten Baloo.
Alla vet också att Djungelboken är en bok (egentligen två böcker) av Rudyard Kipling, och därför brukar man läsa berättelsen om Mowgli och djungeln som ett försvar för kolonialismen i sagans form: med den överlägsnes rätt tar Mowgli makten över sina djungelbröder och styr över dem, precis som britterna styrde över Indien. Jag hävdar nog att Kiplings bild är lite mer komplicerad än så, men nu var det Disneys version det handlar om? Varför gör Disney filmen just 1967? Och var utspelar den sig någonstans - inte ligger det där templet som Baloo och Bagheera demolerar när de ska rädda Mowgli undan Kung Louie och hans kidnappande apor verkligen i Indien? Det var först när vi var i Kambodja häromåret och besökte Angkor Vat som sanningen gick upp för mig. Jag kände igen mig. Jag kände igen de där templen som naturen halvt återtagit från människan, jag kände igen aporna, djungeln, elefanterna - det måste vara här som Disneys Djungelboken utspelar sig! Hur är det nu? Mowgli tröttnar på Bagheeras ängsliga omsorger och ständiga hot att återlämna honom till människobyn, så han låter sig lockas av Kung Louies mer hedonistiska anrop och blir kidnappad - det Louie vill ha är något som Mowgli inte kan ge honom, nämligen hemligheten med elden. Mowgli räddas av Bagheera och Baloo i motvilligt samarbete. Under räddningsaktionen demoleras fullständigt ett urgammalt tempel i typisk khmerstil (och i Kambodja så äter de, om inte myror, så grillade jättespindlar), precis som de amerikanska bombningarna i Laos och Kambodja samtidigt, i den otecknade verkligheten, lade åtskilliga tempel i ruiner: om naturen och kulturhistorien hålls gisslan av Kung Louies ociviliserade och otvättade djungelgerilla, tycks Disney säga, så får de väl räknas som oavsiktliga men nödvändiga förluster i sammanhanget. Vilket är då sammanhanget? Ja, det bör vara ganska lätt att avkoda. Shere Khan är väl Ho Chi Minh medan Kung Louie är någon av ledarna i Laos eller Kambodja. Bagheera är en klassisk officerstyp, medan Baloo är den hygglige bassen som går att skämta med: tillsammans är de den amerikanska armén, som under inbördes skämt och smånyp ödelägger landet de satts att rädda. Och Mowgli, ja Mowgli, han är väl ... Sydvietnam? Demokratin? The American way of life? 1967, var filmen gjord. Under de värsta bombningarna satt världen och skrattade åt hur Baloo tacklar tusenåriga djungeltempel sönder och samman. Frågan är bara vilka gamarna med liverpoolaccent är - är det den samlade världspressen?
Personligen har jag alltid gillat ormen Kaa bäst.

Nöden prövar vännen

Det nya vänskapsförbundet mellan Vietnam och Australien (som jag berättade om i tisdags) har inte hunnit bli en vecka gammalt förrän det utsätts för ett ganska omilt prov. Hong Vo är 57 år gammal och engagerad i den vietnamesiska demokratirörelsen. Hon är dessutom australiensisk medborgare, bosatt i Melbourne. Just nu sitter fru Vo kvarhållen hos polisen i Hanoi, efter att ha talat på det där politiska mötet som Viet Tan, det där olagliga vietnamesiska partiet, stämplat som terroristorganisation, höll vid Hoan Kiem i lördags (och jag också berättade om i tisdags). Enligt Viet Tan själva var det ett fredligt möte för demokrati. Men fru Vo misstänks för brott mot artikel 84 i den vietnamesiska strafflagen, en artikel som bland annat omfattar just terrorism. Australiensiska diplomater försöker utverka besökstillstånd för att kunna bistå fru Vo. Här gäller det uppenbarligen att kunna se skillnad på demonstrationer och parader, annars kan man råka illa ut.

onsdag 13 oktober 2010

Opiedrömmar

Den officiella livs-hållningen i Hanoi är asketisk - på grund av gammal konfuc-iansk tradition, på grund av ett halvsekels kommunistiskt strama tyglar och på grund av Ho Chi Minhs personliga läggning: han tycks ha trivts bäst i enkla förhållanden. Verkligheten ser helt annorlunda ut: det är sex & drugs & karaoke för nästan hela slanten. Det röks i vart och vartannat gathörn och en lös och ledig europé i lämplig ålder och utseende behöver inte promenera runt särskilt länge för att bli erbjuden att sitta med. Opium ingår rentav i den klassiska bilden av västerlänningens möte med Vietnam, skildrat t ex i Den stillsamme amerikanen eller Apocalypse Now. Det är inte så konstigt. Man behöver bara titta på en karta: den Gyllene triangeln, världens heroincentrum, är nästgårds, Vietnam ligger väldigt praktiskt för smugglare, med en lång och svårövervakad gräns mot Laos och Kambodja, rätt ut till havs och all världens hamnar. Knarket dyker upp lite varstans i historieskrivningen: en historiebok påstår att Viet Minh under en period finansierade sin krigföring mot fransmännen med drogpengar, en annan påstår att fransmännen finansierade sin krigföring mot Viet Minh med drogpengar, och utom allt tvivel står nog att CIA finansierade allt möjligt i Indokina med drogpengar, och rentav startade ett flygbolag - Air America - för att smuggla vapen och droger. Resultatet av CIA:s verksamhet är den moderna, alltjämt verksamma heroinindustrin i de gränstrakter mellan Burma, Laos och Thailand som kallas Gyllene triangeln: nästan allt elände har sitt ursprung i CIA:s hemliga krig, det kan man läsa om t ex i Jesper Bengtssons utmärkta Burmabok. Men nu kommer det roliga. Under mitt pågående projekt om den franska sekelskifteslitteraturen 1880-1900, symbolismen och dekadensen, stötte jag på en lustig anmärkning. Sekelskiftets utbredda drogkultur tillskrivs två huvudorsaker. Den ena är 1870 års fransk-tyska krig, där läkarna på bägge sidor för första gången använde morfin i massiva doser. Den andra är koloniseringen av Indokina, där fransmännen - precis som engelsmännen i Indien och Kina - ville tjäna pengar på opiumhandeln, vilket raskt förde med sig att en hel klass av kolonialtjänstemän, marinsoldater och sjömän dukade under. Novellsamlingen Fumeurs d'opium (Opiumrökare) av Jules Boissière från 1896 utspelas t ex i det nykoloniserade Indokina, där trycket från pirater, klimatet och djungeln får tjänstemännen att fly in i opiedrömmens behagliga värld. Hamnstäder som Marseille och Bordeaux blev snabbt centra för det nya missbruket: samma sorts opiehålor växte fram som i Dickens och Sherlock Holmes London. Det är väl egentligen bara roligt för mig, den kopplingen mellan mitt eget litterära projekt och den besynnerliga vardag som omger mig här i Hanoi.
I morgon ska jag verkligen berätta om Walt Disney.

tisdag 12 oktober 2010

Spända lägen

I morse såg vi försvars-minist-rarna och deras eskorter susa förbi längs Kim Ma på väg ut till flygplatsen: först den nya zeeländska och sen den indiska flaggan smattrade på limousinerna. Hanoi har varit värd för ett ASEAN-möte om försvarspolitik med särskilt inbjudna gäster. Kanske inte en slump att söndagens parad i så hög grad var en militärparad - kanske vill landet visa upp sin försvarsvilja för gästerna? Vietnam och Australien, forna fiender i det krig som här kallas "det amerikanska", har tecknat nya samarbetsavtal med delvis militärt innehåll. Tidningarna har visat de vanliga gruppbilderna på leende ministrar, och söndagstidningen hade en intervju med en ung vietnamesisk soldat som gör sin värnplikt på en av de omstridda ögrupperna, som om solen alltid sken. Samtidigt vet man att läget har varit ovanligt spänt den senaste tiden. Kinas beteende i Kinesiska sjön har retat upp både Japan och Vietnam - man är oense om var territorialgränserna egentligen går, och fängslar gärna varandras fiskare för att statuera exempel. Och dessutom gjorde det illegala oppositionspartiet Viet Tan enligt uppgift en demonstration mitt i Hanoi, precis i tusenårsfirandets hjärta norr om Hoan Kiem skyltade man och påstod att "Nordvietnam" ockuperat landet, delade ut illegala flygblad, viftade med illegala flaggor och bar illegala t-shirts. Närmare sjuttio personer lär ha samlats på detta sätt - enligt Viet Tans egen hemsida, som jag inte tror är så oerhört mycket mer pålitlig än regimvänliga media. Men även om det bara var sju personer, så är det fler modiga människor än jag sett samlade på ett ställe i Hanoi.
Nästa inlägg ska bara handla om Walt Disney, det lovar jag.

måndag 11 oktober 2010

Hang Gai 11

Av alla adresser i Hanoi är det här den jag minns bäst, kanske för att det kändes lite grann som i Narnia när jag var där första gången: jag hade hittat en hemlig ingång till en annan värld, jag hade fått tillgång till en hemlighet. Hang Gai 11 är en vanlig gatuadress, i turistkvarteren alldeles norr om den lilla sjön, och i butikslokalen mot gatan trängs krimskrams med ganska fina sidensjalar och en och annan jacka. Om man går rätt igenom butiken, genom en trång och illaluktande korridor, så kommer man ut på en innergård som används dels som parkeringsplats, dels som kök och dels som förvaringsplats för allehanda gudabilder och statyer (en typisk Hanoiinnergård, med andra ord) och om man är svensk så känner man sig med största sannolikhet som en inkräktare. Om man behärskar den känslan så visar det sig att man får beställa enklare förfriskningar - kaffe, fruktdrinkar, öl - som serveras på husets takterrass. Man går helt enkelt uppför trapporna, passerar familjens andaktsrum, och kommer ut på taket, där man har utsikt över den lilla sjön Hoan Kiem, Hanois hjärta där svärdet som räddat Vietnam och väntar på att rädda landet igen sägs ligga begravt. Hur hittar man alltså till Hang Gai 11? Vi ärvde stället av Marie-Louise på ambassaden (som även tagit med sig Sveriges utrikesminister uppför de smala trapporna) och visar det för alla vi kan. Men min vän Pelle, som också hjälpt mig göra den här hemsidan, har ett rationellare och modernare sätt: han har gjort en karta på internet. Med hjälp av Pelles karta hittar man till stora delar av den stad som vi alla kartlagt tillsammans, medan vi mödosamt vaskat fram hur man klarar sig i den här stan. Hanoi by Pelle, varsågoda.

söndag 10 oktober 2010

Kulisskommunismen paraderar

Och så var det dagen för den stora tusenårs-paraden, när staden Hanoi firar sig själv. Elsa gick upp tidigt och knuffade sig fram till en plats längs Kim Ma, där halva paraden skulle passera. Jag satt kvar och såg alltsammans på TV. Det var som en blandning mellan Prideparaden, OS-invigningen i Peking och militärparader i gamla Sovjet, ni vet när urgamla ledare står på Röda torget och vinkar åt trupperna som paraderar förbi i omänskligt snörräta led, och de ser ut som robotarmén i Stjärnornas krig. De stod där och vinkade, Manh och Dung och Triet, partsekreteraren och premiärministern och presidenten. Och militären marscherade förbi. Sedan kom bergsfolken i sina folkdräkter, krigsveteraner, fabriksarbetare, bönder, intellektuella, kampsportutövare, folkdansare, traditionella musiker, buddhistmunkar. Alla bar på porträtt av Ho Chi Minh, alla log, viftade med flaggor och släppte upp ballonger i skyn. Jag har sett liknande parader i Vitryssland (minus buddhistmunkar) men det var 1998 och det kändes gammalt redan då: Elsas chef på FN kallade Vitryssland "a theme park for communism". Vad ska man då säga om Vietnam år 2010? Eftersom det vi ser i vardagen snarare är en sorts hämningslös rovkapitalism där gapet mellan fattiga och rika är direkt provocerande kanske man kalla det för en kulisskommunism.
Men Elsas bilder blev fina.

fredag 8 oktober 2010

Charles Heston i Hanoi

Den bästa beskriv-ningen av Hanoi har jag sett i Jesper Bengts-sons fina bok om Burma, och den gäller egentligen Rangoon: "som om någon tagit en sektion av London, placerat den i tropisk hetta och sedan låtit allt ruttna i ett halvt sekel". (Bengtsson citerar Burmakännaren Emma Larkin.) Byt ut Rangoon mot Hanoi, London mot Paris: exakt så känns det att gå runt här, som man vaknar ur ett halvsekels koma och upptäcker att klimatförändringarna gått över styr och djungeln erövrat Montparnasse. När man kommer fram till Long Bien-bron, byggd av Alfred Eiffel, så ser man ett liggande Eiffeltorn - han återanvände uppenbarligen sina konstruktionsidéer - på god väg att rosta sönder. Det är nästan samma hisnande känsla som när Charles Heston upptäcker den liggande Frihetsgudinnan i slutet av Apornas planet. Det är minsann inte alla städer som får en att känna sig som Charles Heston. Staden själv varken vill eller kan förstå sin egen charm: den är ju ett resultat av överbefolkning, vanskötsel, dåliga avlopp och extremt hög luftfuktighet. Ändå är mitt bestämda intryck att vanliga hanoibor, affärsinnehavare, taxichaufförer, folk som bor här, är stolta över sin stad och dess historia. Medan stadsförvaltningen vill förvandla Hanoi till en anonym sydostasiatisk skyskrapestad så snabbt som möjligt, utplåna allt som är typiskt och ersätta det med moderniteter som de sett på studieresor i närområdets storstäder, Bangkok, Singapore, Hongkong. Man förstår tanken bakom det storståtliga 1000-årsfirandet: det skulle markera att Hanoi slutgiltigt inträtt i det nya millenniet. Men i praktiken befäster det bara bilden av en uråldrig mandarinkultur, stelnad i sina ritualer och hierarkier. Inte ens när fyra människor omkom i en våldsam explosion häromdagen, inne på nationalstadion My Dinh där man förvarade fyrverkeripjäserna inför jubileet, lät man sig hejdas: när bränderna släckts fortsatte enligt ögonvittnen repetitionerna som om inget hänt, man skyndade sig att skaffa fram nya fyrverkeripjäser från Kina. 63 miljoner dollar är den officiella siffran för vad 1000-årsfirandet kostar - den kommer från en representant för The People's Committee i Hanoi. Andra bedömare menar att en tiondel av BNP ligger närmare sanningen, och det är nog där snarare vi hamnar om man ska räkna in den nya operan och andra skrytbyggen. Samtidigt kommer siffrorna för årets översvämningar i centrala Vietnam: 49 dödsoffer. Men några vallar har man givetvis inte råd att bygga, när Hanoi behöver lasershow, fyrverkeripjäser och ett nytt operahus. Vad är det han säger när han får syn på Frihetsgudinnan, Charles Heston?
"They did it! The fools - they did it!"

tisdag 5 oktober 2010

Tusenårsriket

Hanois tusenårsfirande fortsätter, under former som ibland ter sig närmast parodiska. I månader har man fått läsa om den storslagna TV-serie om kung Ly Thai To, Hanois grundare, som gjorts med en rekordartad budget - 5, 3 miljoner dollar - och skyhög ambitionsnivå. Nu verkar det som om TV-serien inte kommer att visas i alla fall, åtminstone inte under själva jubileet. Orsak: den är för kinesisk. Vilket i så fall inte är så konstigt: serien är inspelad i Kina, med en kinesisk regissör och kinesiska statister. En ansvarig från produktionsbolaget bekräftar att censuren bett dem att klippa bort scener som är "för kinesiska". Det är uppenbart att relationen mellan Vietnam och Kina är extremt ömtålig, även om det inte är något som man får prata om: bloggare som kritiserar Kina riskerar mångåriga fängelsestraff, medan tjänstemän på kulturdepartementet uppenbarligen kan omintetgöra landets största TV-satsning någonsin med hänvisning till att den är "för kinesisk". Det som gör relationen ömtålig just nu är givetvis att de båda länderna just nu båda hävdar rätten till Paracel- och Spratlyöarna i Kinesiska sjön, men det är ingenting man vill tala om. I stället kan man hänvisa löst till det månghundraåriga kinesiska herraväldet över Vietnam, och vikten av att hävda sitt kulturella oberoende. En talesman för kulturdepartementet menar att man bör kalla in inhemsk historisk och religiös expertis innan TV-serien färdigställs för visning när landet lugnat ner sig lite efter millenniefirandet. Det är som vanligt, nationalepos är inget man beställer - är det någon som minns Helena Bergström i 1939?

lördag 2 oktober 2010

Fansipan 2

Vaknar fem. Försöker hitta en position som inte gör ont. Vi ligger på ett provi-soriskt golv av bambu-käppar, det är som att försöka sova på ett plockepinnspel för jättar, hur man än lägger sig är det en pinne som trycker eller sticks. Till slut ger jag upp, och försöker hitta mina skor och en lindrigt torr tröja utan att väcka de andra. Det första blicken söker efter när jag kommer ut ur tältet är min bambustav. Jag är övertygad om att jag inte kan gå ett steg utan den. Klafsar iväg till latrinen och känner mig, trots att det inte ens regnat, som en infanterist i slaget vid Somme: det finns inte en kvadratdecimeter som inte är lerig. Kisar mot toppen som vår guide säger bara skymmer den riktiga toppen. Inser att den här dagen kommer sätta ens själsförmögenheter på prov: varje steg är ett steg mindre kvar, varje steg är ett steg mindre kvar. Kocken kommer in och ställer ner en krisfrukost på det leriga tältgolvet: pannkakor, choklad och bananer. Vi köper allt vatten som går att köpa av hmongkvinnorna som följer sällskapet och höjer priset med stigande höjd: en flaska La Vie som kostar 5 000 dong nere på marken är nu uppe i 20 000. Fjorton dämpade och fuktiga män ger sig iväg uppåt i gåsmarsch. Bara två timmar kvar till toppen, säger vår guide. Det är omöjligt, tänker jag: den syns ju inte ens, den döljer sig fortfarande bland molnen. Vi går på kammarna nu, nedanför störtar det brant och det gäller att kliva rätt. Det går fortare nu, det är lättare att gå när vi kommit ut ur djungeln och slipper snubbla över alla rötter. De riktigt branta ställena där man får använda händer och fötter avlöses av snabba marscher längs åsarna, även om de stora perspektiven inte är något för den som har svindel. Precis som sällskapet i Sagan om ringen börjar vi inta tydliga undergrupperingar: de något raskare, anförda av Erik och Albin, och de något långsammare, där norske Gunnar, August W och jag turas om att hålla uppsikten bakåt. Vi ser stora kokor på stigen, det luktar lagård och jag frågar halvt på skämt om det är björnskit: buffel, säger vår guide, som dock på allvar hävdar att det kan finnas björn. Men plötsligt ser vi dem - stora gråsvarta bufflar som betar i lugn och ro på 3 000 meters höjd. Stora svärmar av trollsländor flyger över snåren, annars syns inget djurliv. Det är anmärkningsvärt tyst. Vi möter ett par andra grupper, sammanbitna på vägen upp, lättade på vägen ner. Inga flygplan, ingen trafik. Molnen en bit under oss. Kanske är det en flik av Kina vi ser vid horisonten, kanske Laos: min känsla för väderstrecken har övergivit mig för längesen. Vi svänger runt en ås och ser plötsligt att Henrik har stannat. Han är grå i ansiktet och lutar sig mot bergväggen. Pelle N som gick precis bakom berättar att han snubblade, förlorade fotfästet och gjorde en baklängesvolt. Vi är ungefär en halvtimme från toppen. Tomas, som undersökt Henrik, säger att han brutit ett revben men klarat sig för övrigt. Henrik måste ha vård omedelbart, han måste undersökas, förbindas och ha ordentliga smärtstillande. "Jag följer med honom ner till baslägret och därifrån kan vi få tag i läkare", säger Tomas. Henrik försöker säga att han vill gå upp till toppen först, han vill inte bryta när han är så nära, han tror att han klarar av det. Milt men bestämt övertygas han om att det inte är ett alternativ. Berget finns kvar, han har precis kommit till Vietnam och ska vara här i minst två år, det blir fler chanser. Tomas och Henrik börjar en långsam nermarsch. Steg för steg. Henrik har fasansfullt ont. August som har svårartad svindel väljer också att vända. Vi är elva som fortsätter ända upp till toppen, betydligt dämpade av olyckan och inte helt koncentrerade, även om alla naturligtvis vill bli fotograferade uppe på själva toppen, det tas några bilder med den svenska flagga som Henrik haft med sig (han är handelsfrämjande på ambassaden) och enskilda bilder vid stenen som markerar Vietnams högsta punkt. Jag är lite stolt, jag är äldst upp på toppen och jag står fortfarande på benen, även om jag lutar mig allt tyngre mot min bambustav (mer Gandalf än Legolas). Neråt går det betydligt fortare. Jag trodde att berg skulle vara som trappor, att det egentligen är jobbigare att klättra nerför, men det är tvärtom så att det nästan är svårt att hejda sig när man väl fått upp tempot. Vi gör om hela tvådagarsresan åt andra hållet i ett slags uppskruvat tempo, som att snabbspola en film baklänges, på halva vägen kommer vi ikapp Tomas och Henrik som hållit ett fantastiskt tempo med tanke på omständigheterna och vi tar upp en spontan applåd. När vi är tillbaka vid utgångsläget orkar ingen prata. Alla ligger ner och väntar på bussen. Halvt med flit glömmer jag kvar min bambustav, det blir ingen Gandalf i Hanoi. Tomas och Henrik släpps av utanför sjukhuset i Sa Pa. Det ser inte helt förtroendeingivande ut, det ser mer ut som en gammal övergiven skola än som ett modernt regionsjukhus, men vi litar på att det verkligen är ett sjukhus och lämnar dem där. Tolv man försöker packa om, leta fram rena kläder fast det inte finns några rena kläder i packningen, duscha fastän det inte finns någon dusch, springa iväg till bergsfolkens marknad för att köpa presenter, köpa nya skor, beställa pizza. Det är en vacker söndageftermiddag i Sa Pa, terrassodlingarna breder ut sig i eftermiddagssolen, plötsligt börjar omdömet svika och det känns viktigare att få rätt pizza än att hinna med bussen ner till Lao Cai och nattåget: särskilt som vi måste åka till sjukhuset och hämta upp Tomas och Henrik. Fast Tomas och Henrik ska inte hämtas upp. Det visar sig att det avbrutna revbenet har punkterat lungan på Henrik och han har förlorat mycket blod. Han måste stanna kvar på sjukhuset, han klarar aldrig resan tillbaka till Hanoi. En förvirrad diskussion utbryter i bussen. August, som bott tio år i Vietnam, klipper av diskussionen med sin erfarenhet: Tomas måste stanna, Henrik måste ha en västerländsk läkare vid sin sida för att klara av att ligga på provinssjukhus i Vietnam och få någorlunda rätt vård, han måste ha någon mediciniskt kunnig som kan föra hans talan. Vår guide stannar också på sjukhuset, och det är en röd Dzai-flicka i full folkdräkt som ser till att vi övriga tolv kommer med nattåget i Lao Cai i sista minuten. En driftig person löser in Tomas och Henriks tågbiljetter och köper öl för pengarna. Jag somnar utan att ens orka öppna min medhavda Charlotte Brontë, och vaknar först när vi är tillbaka i Hanois nattsvarta förorter. På den korta resan hem genom de nattomma Hanoigatorna utsätter Erik, Brooks och jag oss för akut livsfara genom att åka med en galen och påtänd taxichaufför som tror han är Niki Lauda: jag tänker att det vore ju urfånigt om något hände nu, när vi kommit helbrägda ner från berget. Det visar sig naturligtvis att August hade rätt. Redan samma natt hindrar Tomas läkarna på sjukhuset från att ge blod från fel blodgrupp till Henrik och räddar förmodligen livet på honom därigenom. Sedan följer några skakiga dygn med ilskna förhandlingar för att få hem Henrik med helikopter, plötsliga inkallelser av alla ambassadpersonal med tillämpliga blodgrupper - Elsa ger blod för första gången i sitt liv - och krismöten på residenset. Både Tomas och Henrik får sina mobiler stulna på sjukhuset. Erik och Marie N åker bil upp till Lao Cai för att hjälpa till med det praktiska och varnar alla för att bli sjuka utanför Hanoi. Ingenting fungerar utan mutor, om man ska bli sjuk på vietnamesiska landsbygden så bör man se till att ha rejält med kontanter undangömda. Nu är allt bra, alla är återhämtade. Vi klarade oss med blotta förskräckelsen. Men nästa gång någon påstår att en fysisk utmaning eller ett naturfenomen är lätta att klara av, rena söndagspromenaden, tänker jag le vänligt och sluta lyssna.
Bilden av mig på 3 143 meters höjd är tagen av Carl-Henrik Ottosson.

fredag 1 oktober 2010

Fansipan

Den italienske renässans-skalden Francesco Petrarca sägs ha varit den förste som bestigit ett berg för nöjes skull. Detta ägde rum den 26 april 1336 och berget ifråga var Mont Ventoux i Provence, dit Petrarca gått i exil av politiska skäl. Wordsworth klättrade omkring i sjödistriktet, Byron och Shelley besteg Mont Blanc (hur nu Byron klarade det med sin klumpfot, men den hindrade ju honom inte att simma över Hellesponten) och skrev om det, Hemingway däremot besteg aldrig Kilimanjaro även om en av hans mest kända noveller heter "Snön på Kilimanjaro". Annars misstänker jag att bergstoppar är vanligare som bildspråk än som personlig erfarenhet. Själv har jag aldrig klättrat uppför något högre än en målarstege. Det jag vet om bergsbestigning vet jag genom min vän David Lagercrantz och hans fantastiska roman Himmel över Everest, som skildrar ett illa förberett försök med katastrofala följder - direkt avskräckande läsning. Vietnams högsta berg heter Fansipan och är en del av bergskedjan som fransmännen kallade Tonkinalperna. Fansipan ligger nära kinesiska och laotiska gränsen i nordväst och mäter 3 143 meter över havet. Alla säger att det ska vara så lätt, en ren söndagspromenad. Det är först efteråt vi får höra historierna om alla dem som försvunnit på vägen, gått en bit vid sidan om leden, stött på smugglare från Laos eller Kina och aldrig återfunnits. En fredagskväll samlas fjorton män, flertalet i den yngre medelåldern, flertalet svenskar, i baren på ett backpackerhotell vid Hanois tågstation för resa med nattåget norrut till Lao Cai, gränsstationen. Det är första gången jag åker nattåg i Vietnam och det är en överraskande positiv upplevelse: det är nästan lika rent och välskött som ryska tåg, konduktören går runt och serverar te, alla tycks veta hur de ska uppföra sig, de enda som överhuvudtaget hörs är vårt sällskap som ägnar sig åt förbrödning med öl och whisky som drivmedel till fram på småtimmarna. Själv försöker jag sova, lätt irriterad på tågets långsamma fart - vi krypkör genom Hanois förorter, det går inte fortare än något annat vietnamesiskt färdmedel. Plötsligt väcks vi brutalt av konduktören, som militäriskt ryter att vi är framme. Klockan är halv fem, det är kolsvart ute men när vi yrvakna kommer ut på torget utanför tågstationen i Lao Cai är det full fart. Skrälliga högtalare spelar vietnamesisk militärmusik lämpad för morgongymnastik, hotellbussarna väntar på sina förbeställningar, taxichaufförer och motorbikeförare trängs om resten av resenärerna. Snart är vi omringade av försäljare som vill pracka på oss ficklampor, tändare, kartor. Alla är påtagligt mycket kortare än hanoiborna, med sina färgglada mössor och krumma ben liknar bergfolken sydamerikanska indianer eller tibetaner mer än de liknar kinh-vietnameser. De tillhör i huvudsak folkslagen hmong och röda Dzau, får vi veta. Åtminstone hmong-folket finns över hela Indokina, och far illa på många ställen eftersom ursprungsbefolkningar överallt far illa, men här med svepskälet att de slogs på "fel" sida under Vietnamkriget; hmongerna är övervägande protestanter och stödde amerikanerna. Jag har en gryningsskrud av fullt synbar ogästvänlighet som skyddar mig mot alla försäljare, men mina vänligare reskamrater köper både ficklampor, tändare och kartor utan att bli ruinerade. Till sist kommer bussen. Den 38 kilometer långa resan mellan Lao Cai och Sa Pa går i serpentinvägar brant uppåt medan det ljusnar över bergen. Det är svindlande vackert. Vi kommer in i Sa Pa, som byggdes 1922 som en semesterort i alpin stil för Hanoistationerade fransmän i behov av bergsluft och vila. De fjorton från Hanoi gäspar bort öl och sömnbrist och försöker vänja sig vid att andas den friska luften på 2 000 meters höjd. Vi äter pho till frukost i sällskap med franska backpackers. Sa Pa är en besynnerlig blandning av alport och vietnamesiskt kaos, plaststolar och högljudd kommers utanför strandpromenaden och schweizerhyddorna. På torget framför kyrkan säljer hmongfolket och röda Dzau-folket hantverk. Vi packar om, endast det allra nödvändigaste ska vi bära själva, resten tar de fjorton hmong-bärarna som, tillsammans med guiden och vår kock, utgör hela truppen: vi är alltså trettio personer. Jag känner mig som Stanley i Afrika med den långa svansen av infödda bärare, men inser samtidigt att bergsturismen försörjer dessa människor. Vi stannar vid ett vattenfall, inramat av lokal turistindustri. Jag köper sidenhalsdukar och en portmonnä till Miriam. Jag plockar ett gigantiskt marijuanalöv vid vattenfallet (hmong-folket gör rep och kläder av hampa, säger guiden, men jag tror nog på mina smuggelvägar), lägger det bland mina sidenhalsdukar i brist på växtpress - och tappar sedan bort det. Sedan börjar själva vandringen. Vi har en och en halv liter vatten för det närmaste dygnet. Vi går rätt in i djungeln, längs brinken av en flod, och börjar sedan klättra uppåt. Vid första rastplatsen hjälper oss guiden att skära till vandringsstavar av bambun som växer överallt. Plötsligt känns det som Sagan om ringen på riktigt, med stavarna och det främmande, lite avogt inställda landskapet. Jag lovar mig själv att aldrig släppa min bambustav. Vid andra rastplatsen får vi lagad lunch. Ingen har någonsin ätit något så gott. Efter lunchen blir det brantare och hårdare. Man snubblar hela tiden över trädrötter. På vissa ställen har man huggit ut fotfästen, på andra leder stegar nästan lodrätt upp. Det skulle ju inte bli någon klättring, muttrar jag. Det skulle ju bara vara en enkel fotvandring. Är man tvungen att använda händer och fötter så är det definitionsmässigt klättring, muttrar jag. Konversationen glesnar ut. Omgivningen är hisnande, landskapet så dramatiskt och rått i sin växtkraft, men jag är snart för trött för att häpna. Vi går bland molnen. Våra bärare är ännu mer fåordiga. De tittar bort och bär. Jag svettas så mycket att jag på allvar är glad över att jag varit förtänksam nog att packa in passet och plånboken i en plastficka. Halv fem på eftermiddagen når vi nattlägret (som omgående döps till Camp Skit av Erik H och Albin C, de två piggaste svenskarna). På 2 800 meters höjd. Jag fryser så tänderna klapprar fast det är sjutton grader varmt. Jag är trots allt näst äldst i sällskapet. Henke O, som är vår mest rutinerade bergsklättrare, ser att jag är underkyld av vätskebrist och petar mig i lite whisky medan bärarna slår upp tälten och de modigaste inspekterar toaletten på Camp Skit. Det ska vara en miljövänlig tur, och tomma vattenflaskor och annat tas om hand så länge vi ser på, men någon i sällskapet bevittnar hur en av bärarna tar famnen full med tomflaskor och slänger rätt ut bland buskarna. Det syns att vi inte är de första som bestiger Fansipan - hela vägen upp på toppen har Hans och Greta lagt ett spår av tomburkar, jordnötspåsar och vattenflaskor. Silhuetten som tornar upp sig över våra huvuden är skrämmande: ska vi klättra så högt? Vår guide bara skrattar: det där är inte toppen, den ligger mycket högre! Ovanför berget lyser den klaraste stjärnhimmel vi någonsin sett. Tomas T står och försöker orientera sig bland stjärnbilderna, som ligger fel i förhållande till vår barndom. Vi kryper ner i sovsäckarna redan halv åtta. Jag har ont i kroppen och är övertygad om att jag kommer att dö på berget. Bärarna skrattar och sjunger halva natten.
Fotot av mig och Tomas T, halvvägs uppe, har Carl-Henrik Ottosson tagit.

torsdag 30 september 2010

29 dödliga bloggar

Nu har åtalet kommit mot Pham Minh Hoang, matematikprofessorn som jag berättade om igår. Brottet han anses skyldig till - bevisbördan utgörs i huvudsak av 29 blogginlägg i varierande ämnen - rubriceras på följande sätt: sammansvärjning i syfte att störta regeringen. Det är ett brott som är belagt med dödsstraff. Hoang anklagas dessutom för att vara medlem av "terroristorganisationen" Viet Tan - landets enda oppositionsparti, som drivs från USA av exilvietnameser. Samtidigt är det fyrverkeri och lasershow nere vid Hoan Kiem varje kväll, och tusenårsjubileet inleds med en vecka revolutionsfilmer enligt känt mönster: revolutionsromantik åt folket, limousiner åt ledarna. Jag försöker räkna ut med hur mycket 29 blogginlägg ska multipliceras för att bli lika med dödsstraff, men det är långt över min matematiska förmåga. Ingen Field Medal åt mig, men förhoppningsvis inget åtal heller.

onsdag 29 september 2010

Två matematiker

Jag och Jonatan tillbringar några kvällar med hans matte, det är prov på gång. Jag får anstränga mig så det värker i huvudet för att själv förstå åttans matte på UNIS - det är negativa tal och fraktioner och sen ska de divideras och multipliceras och jag känner att jag hamnar i allt kargare utmarker av min förmåga att tänka abstrakt. Som en ren ironi är tidningarna fulla med bilder av en leende vietnames - Ngo Bau Chau, som just fått the Field Medal, som bara delas ut en gång vart fjärde år och brukar kallas Nobelpriset i matematik. (Det är den som Stellan Skarsgårds odrägligt självbelåtne matematikprofessor fått i den underbara filmen Good Will Hunting.) Chau är tio år yngre än jag. På en bild skakar han hand med presidenten, på en annan med partiordförande Manh. Ngo Bau Chau har fått Field Medal för sin förmåga att tänka fritt och utanför ramarna. Tänk vad långt man kan komma om man bara får kläm på det där med negativa tal. Jag och Jonatan räknar på. Ibland är det jag som hittar lösningen, men allt oftare är det han. Stellan Skarsgårds rollfigur är den minst sympatiska i Good Will Hunting. Men Matt Damons rollfigur är minst lika bra på matte. Genom Reportrar utan gränser får jag kännedom om en annan vietnamesisk matematiker, Pham Minh Hoang, professor vid teknologiska institutet i Ho Chi Minh City, som blivit arresterad den 13 augusti och inte hörts ifrån sedan dess. Han är en av Vietnams sk cyber-dissidenter, det vill säga han bloggar (under pseudonymen Pham Kien Quoc) om saker som engagerar honom, till exempel Vietnams relationer till Kina. Liksom general Giap tycker matematikprofessorn att det verkar tokigt att låta kinesiska gruvföretag ta hand om den ekologiskt och socialt känsliga bauxitdriften i Centrala Högländerna. Men den här matematikprofessorn får ingen medalj för sin förmåga att tänka fritt och utanför ramarna. Sedan den 13 augusti har han inte ens setts till. Hans fru, Le Thi Kieu Oanh, ber myndigheterna att åtminstone få träffa honom och se att han mår bra. Räkna lagom bra, tänker jag när Jonatan spränger en ny förståelsevall inom de negativa talens besynnerliga fält. Räkna lagom bra.

måndag 27 september 2010

Alltid jubileum

Det är alltid jubileum i Hanoi, alltid något som ska firas. Denna energifattiga stad, som slår av hushållens elförsörjning minst en gång om dagen, försummar samtidigt aldrig ett tillfälle att illuminera sig själv på ett sätt som får Times Square på nyårsafton att likna Kiruna under mörkläggning. Stan har inte råd att lösa sina mest elementära uppgifter - att förse sina invånare med ett gatunät, fungerande el, vatten, avlopp - vi talar inte ens om kommunala transporter, skola eller sjukvård - den har inte ens råd att skicka ut parkeringsvakter, och då är det illa - men den har råd att fira sig själv. För nu är det själva staden Hanoi som fyller 1000 år, hur man nu vet det. Enorma potemkinkulisser dyker upp överallt. I träden hänger vattenfall av neon och i sjöarna växer träd av neon. I början tyckte jag det var roligt med alla glada skyltar, det kändes som om det var julafton året runt (stadens nyårshälsningar tas heller inte ner förrän det är dags att sätta upp nya), men nu börjar jag tycka att det känns lite väl mycket bananrepublik med allt som blinkar och lyser. Det här är ett land som med stor möda kravlat sig över fattigdomsgränsen, har de inte bättre saker att lägga sina pengar på än dessa gigantiska blomsterarrangemang? Det mest stötande läste jag om häromdagen. Hanoi har ett fantastiskt vackert operahus från 1911, byggt av fransmännen som en liten kopia av Garnieroperan i Paris, ett vackert minnesmärke över den franska kolonialismens mer fantastiska försök att exportera sin egen kultur. Det är Fitzcarraldo fast på riktigt. Första gången jag såg byggnaden brast jag i skratt - nu har jag lärt mig att tycka om den, och har varit på många minnesvärda kvällar. Men jag har aldrig sett någon opera där - Hanoi har inga sådana resurser, anstränger man sig kan man få till en romansafton eller i allra bästa fall en konsertversion av något körverk. Ibland en balett, men opera - nej. Hanoi har alltså redan ett operahus som står oanvänt, eller åtminstone inte används som operahus. Ändå har man bestämt sig för att bygga ett nytt. I denna trångbodda stad, där varenda kvadratmeter är dyrbar, har man anslagit ett jätteområde borta i West Lake, det mest attraktiva bostadsområdet, för att bygga ett nytt tjusigt operahus - en italiensk arkitekt har just vunnit tävlingen med sitt förslag som "liknar segel" och byggnationen ska komma igång i oktober, under själva tusenårsjubileet. Jag antar att madame Castafiore, operadivan som bananrepublikgeneralen Alcazar i Tintinalbumen, kommer att sjunga på invigningen.

onsdag 22 september 2010

Brontës mask och min

När Maria Brontë dog lämnades pastor Patrick Brontë ensam i den dragiga prästgården med sex små barn. Uppenbarligen hade pastor Brontë vissa elementära insikter i barnpsykologi och förstod att hans auktoritet stod i vägen för barnens förtroende. För att han skulle lära känna dem bättre, och för att de skulle kunna tala fritt inför fadern och ge uttryck för sina egentliga känslor, tog han fram en mask som den som talade fick gömma sig bakom. Då fick han veta vad den sexårige Branwell - barnaskarans ende pojke - egentligen tänkte om skillnaden mellan män och kvinnor, eller hur Emily tyckte att Branwell skulle behandlas när han var dum: "piska honom", löd rådet från den blivande författaren till Svindlande höjder, fem år vid tillfället. Inte undra på att systrarna Brontë senare i livet valde att dölja sig bakom pseudonymer när de debuterade - de hade tidigt lärt sig att berusas av den frihet som anonymiteten skänker.
Just den här anekdoten finns inte med i min bok Mask. Litteraturen som gömställe, även om systrarna Brontë naturligtvis förekommer i den. Annars sammanfattar den bokens tema ganska väl: hur litteraturen erbjuder oss en möjlighet att bli tydligare och öppenhjärtigare än annars, just genom att samtidigt tillåta oss att gömma oss, klä ut oss - genom att klä ut oss till andra kan vi bli oss själva.
Jag hade egentligen lovat mig själv att inte ägna Mask en massa utrymme på den här sajten, själva möjligheten att få tag i boken tyckte jag fick räcka. Men nu är det allvar. Mask är en så pass stor satsning både från mig och min förläggare Anders på Pequod Press att den bara inte får sjunka allt djupare i höstbokfloden för att till sist drunkna helt och flyta upp någon gång längre fram, på någon lagerrensning, solblekt och oigenkännlig. Särskilt inte med tanken på det mottagande som den faktiskt fick. Jag har två dagsaktuella ursäkter, men först en knippe citat:
"Det hela är mycket intressant och kittlande." "Som litterär lekledare är han i alla händelser suverän." (SvD)
"Leandoer skriver enkelt och snabbfotat med ett ordentligt svängrum mellan referenserna. Förmågan att fånga ett författarskap med en träffsäker generalisering är uppfriskande" (DN)
"... den vassaste skribenten i den yngre generationen." "Till alla övriga förtjänster är Leandoers bok en utomordentlig handledning i konsten att umgås med litteratur. Tugg- och tankemotstånd av det här slaget behövs det mycket av i dagens kulturliv." (UNT)
"Leandoer gör fina iakttagelser och drastiska summeringar." "Mask genomsyras av en stor och smittande kärlek till litteraturen, som här och var koncentreras i trevliga manifestliknande utbrott." (GP)
".... denna lärda, levande och djupt sympatiska samling." (Ystads Allehanda)
Och mina två förevändningar: dels kan ni som besöker Bokmässan i Göteborg - det är några stycken, misstänker jag - köpa Mask till mässpris i Pequods monter B07:19, dels kan ni som inte är i Göteborg se ett inslag om min bok i torsdagens sändning av Babel, SVT2 kl. 20.00
Nu lovar jag att inte göra mer reklam, hur desperat jag än blir. Hädanefter blir det bara Hanoi.
Men barnen Brontës mask då? Den dyker nog upp i nästa essäbok.