lördag 30 januari 2010

Konsten att ta sig över gatan

Det finns många teorier om hur man ska gå över gatan i Hanoi. Enklast är naturligtvis att inte ens försöka. Man kan klara sig ganska länge på att gå in och ut ur taxibilar. Och det talas fortfarande om den svensk som placerades här men åkte hem efter två veckor, efter att ännu inte lyckats ta sig över gatan. Till saken hör att ambassaden ligger vid en extremt hårdtrafikerad gata, eftersom den ligger på väg till flygplatsen används den dessutom till militärkorteger. Precis utanför ambassaden ligger också en rondell vars funktion man kan stanna upp och fundera länge över. Men det hjälps inte - över gatan måste man. Första gångerna känns det som jag antar att det kändes för första världskrigets soldater när de kommenderades upp ur skyttegravarna till en säker död, eller som när Luke Skywalker styr sitt skepp rätt in i Dödsstjärnan: ska jag ge mig ut i det där, ta mig igenom den där rörliga väggen av metall och rök? Trafikljus finns, övergångsställen är utmålade - men trafiken flyter på i stort sett oavsett dessa. Som svensk med fotgängarens företräde inskrivet i trafiklagen har man ett hopplöst underläge, man kan stå där och känna sig rättfärdig i väntan på att någon bromsar in tills domedagen kommer. Bromsar någon in så är det en taxi eller xe om som vill ha en körning (i början trodde jag att Vietnam var en okänd gayoas, eftersom stan var full av män som visslade på mig: det är motorbikeförare; Vietnam är definitivt ingen gayoas). Man står där och inser att dagen kommer att gå utan att något händer. När det är rött så blir det aningen mindre trafik - i regel passar de från motsatt riktning på när körbanan blir ledig, man måste alltid titta åt bägge håll eftersom körfältets riktning i bästa fall ses som en, tja, rekommendation. Till sist går man. Ingen är odödlig, nån gång ska man ju dö. (Första gången jag lyckades var mittemot Litteraturens tempel, borta vid israeliska ambassaden. Två trankilt tedrickande äldre vietnamesiska män, som sett mig våndas och svettas i en kvart, tog upp en spontan applåd. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att undra om den var ironisk - William J. Duikers biografi över Ho Chi Minh återkom ofta till Hos milda ironi, som han särskilt använde mot utlänningar.) Och undret händer, precis som för israelerna vid Röda havet: strömmen viker undan, man kommer över torrskodd. Varje gång. Alla har helt enkelt uppsikt över varandra, hela tiden. Det finns bara två trafikregler. Den ena är: kör du på den framför dig, har du fel - oavsett situation. Den andra är: störst och starkast först, och fotgängare är alltid minst. Philippe, en gammal hanoibo, hävdade att man absolut inte skulle titta på trafiken när man gick över gatan: blicken rakt fram, ge dem inte en chans, de måste fatta att jag fortsätter gå vad som än händer. Hans kompis Laurent ansåg att man tvärtom ska stirra den mötande trafiken stint i ögonen, så att de fattar att jag fortsätter gå vad som än händer. Jag kör på Laurents linje: sneddar rätt mot mötande trafiken, långsamt men utan att tveka, som en tjurfäktare - vad som än händer får man inte skynda på, vända eller ändra riktning, man måste kunna göra sig tillräckligt förutsägbar för att de ska hinna få in en som ännu en projektilbana i kalkylen - vilket de alltså gör, väjer mjukt utan att bromsa. Det påminner lite om trafiksituationen i Femte elementet. Jag tycker ju fortfarande att det vore enklare med trafikregler än med dessa komplicerade ständiga mikrosekundbeslut byggd på överväganden av färdriktning-fart-psykosocial status, jag kan bli helt fascinerad när jag tänker på all hjärnkapacitet som förbrukas för att hålla Hanois trafik i dess situation av relativt smidigt fungerande konstant kaos.
Skrivet till Amadou och Mariam: Dimanche à Bamako

fredag 29 januari 2010

Joss sticks for Jerome


Två vänner mailar att J.D. Salinger dött, vilket får konsekvenser för min dag. Dels måste jag gå igenom kapitlet om honom i min bok Mask. Litteratur som gömställe, som tack och lov inte gått i tryck än. Dels får jag väl vackert gå till en pagod och tända rökelse för min gamle hjälte, som under en lång tid framstod som det bästa världen hade att erbjuda: att ha allt (och i New York dessutom, där allt verkligen är något att ha!) och lämna det bakom sig, var inte en vacker och Buddhaliknande gest? Med åren såg jag mer grinighet och snobbism i hans attityd, men han upphörde inte fascinera. Ändringarna tar inte lång tid, visar det sig: hans verk var ju färdigt och förslutet sedan länge, hans död innebär ingen drastisk förändring. Det är mitt i månaden här, så det bör vara fullt med folk i pagoden. Jag tar bussen några stationer till det konfucianska lärosätet Van Mieu, Litteraturens tempel - det borde väl passa. Jag kryssar mellan feng shui-uttolkarna och teckenmålarna som har full kommers inför det vietnamesiska nyåret, en och annan turistskojare finns det väl också (man ska inte ta taxi på gatan just här!). Kanske är det ändå för mycket turister för Salingers smak, han gillade nog inte landsmän i shorts, tänker jag och går in i en pagod mittemot. Det finns något underbart konkret över att tända rökelse för de döda - tanken är att röken och väldoften stiger upp till himlen och når dem. I vissa pagoder sätt finns spiritistiska medier (av någon anledning är dessa medier oftast män i kvinnokläder) som röker cigarretter av samma skäl: röken stiger mot himlen, till själen man vill nå. Ett ännu konkretare och ännu vackrare sätt att hedra de döda är att köpa en burfågel och släppa den fri - tyvärr fångas fågeln ju igen så fort man klivit runt, så det är ett bidrag till djurplågeri som man alltså bör undvika. Överallt hänger de, de små burfåglarna, och sjunger. Tidigt på morgonen, innan trafiken lägger sitt akustiska lock över staden, låter fågelsången precis som en majmorgon hemma i Sverige: av sinnena är synen det som har lättast att identifiera det nya som nytt, hörseln och luktsinnet vill gärna försöka sortera in i gamla välkända fack. De fria fåglarna i vår trädgård sjunger i kapp med burfåglarna i husen runtomkring och inte kan jag med hjälp av hörseln avgöra vilka som är vilka. Däremot vet jag att likheten är skenbar. Ska man tillhöra djurriket så ska man definitivt inte göra det i Vietnam, och då tänker jag inte på några hundrestauranger. Här slåss myndigheterna mot en rad barbariska praktiker som påfallande ofta har med potens att göra: man beslagtar kilovis med benmjöl från tigrar och björnar, man befriar björnar som stått med ett rör instucket i veka livet för att tappas på gallan, som anses potenshöjande och hälsosam - alldeles bredvid oss ligger en kinesisk restaurang som lär ha haft en sådan björn i kedjor tills för bara ett par år sedan - och försöker placera ut dem i naturreservat. Jag släpper alltså inte ut någon burfågel, jag nöjer mig med rökelse. Man behöver inte ha tillgång till något medium för att förstå att Salinger skulle ha hatat Hanoi - längre bort från isoleringen i New Hampshire är svårt att komma, och en stor del av poängen med buddhismen för honom var nog just att det inte var allas religion där han befann sig, att den skilde honom från mängden. Han hade avskytt trängseln, värmen och den tunga doften i pagoderna så här års. Väl tillbaka på gatan igen inser jag genomsvettig att det gör egentligen jag också. Men nu är det gjort.
Skrivet till musik av en annan rastlös själ som dött i januari, Lhasa de Sela: The Living Road

torsdag 28 januari 2010

Franska gräl 1

Att sitta bakpå en motorbike - den vanligaste formen av taxi i Vietnam, xe om - är bästa sättet att bli en del av Hanoitrafiken. Går man blir man vansinnig: oljud, avgasstank och inga trafikregler, glöm grön gubbe, glöm trottoarer. Dels är trottoaren parkeringsplats för mopeder, som helst parkerar i 90 graders vinkel mot husväggen för att omöjliggöra fotgängartrafik, dels används trottoarer som snabbfil för mopeder i rusningstrafik. Och rusningstrafik är det oftast under dygnets ljusa timmar, pga överbefolkning, billiga mopeder och brist på trafikregler, vilket gör att det uppstår ilsket tutande stockningar i snart sagt varje rondell och korsning. Åker man taxi blir man också vansinnig, eftersom taxin fastnar i varje stockning och en taxiresa kan ta precis hur lång tid som helst. Mopeder, däremot, lyckas nästan alltid kryssa sig fram. Bakpå en moped kan man rentav uppleva Hanoitrafiken som meningsfull och rolig, en flod av människor som skämtar med varandra, hela familjer på en och samma moped, militärer i paraduniform, buddhistmunkar, varutransporter - alla åker moppe, alla munhuggs på lika villkor vid trafikljusen. Allra bäst är det på kvällstid, när den kommunistiska retoriken, stjärnorna och slagorden i neon som hänger över gatorna får Hanoi att glittra som en julgran, smutsen och misären döljs i den subtropiska sammetsnatten och stan omges av ett romantiskt skimmer. Man låter sig föras fram längs en glittrande flod av butiksskyltar, strålkastare, neon och gatukökens eldar. Det är som att drömma - efter ett tag börjar hjärnan gå på frivarv och man tänker på annat. Jag tänker på franska gräl.
Jag sitter bakpå en motorbike i centrala Hanoi och tänker på franska kulturgräl.
För några år sen gav Marie Darrieussecq ut romanen Tom est mort (kom i svensk översättning förra året). Den handlade om en kvinna som förlorade ett barn och väckte författarkollegan Camille Laurens oerhörda vrede: hur kunde Darrieussecq skriva om något som hon inte varit med om själv, vad hade hon för rätt till det?
Ja, vad hade hon för rätt? Vad hade Dumas för rätt att skriva Greven av Monte-Christo, han hade väl inte suttit i isoleringscell? Eller ... eller ... Jag tyckte det var en fascinerande debatt, för den var diametralt motsatt det som sas i Sverige ungefär samtidigt, där författares rätt att skriva om sånt som de verkligen varit med om - paradexempel: Maja Lundgrens Myggor och tigrar - ifrågasattes häftigt. Men Camille Laurens hade andra skäl att vara arg, tyckte hon själv i alla fall. Hon hade själv förlorat ett barn, och skildrat detta i boken Philippe, som hon ansåg att Darrieussecq plagierat. Till saken hör att Darrieussecq och Laurens tillhörde samma förlag, det prestigefyllda P.O.L, och förläggaren Paul Otchakovsky-Laurens (ingen släkting: Camille Laurens är en pseudonym) blev till sist tvungen att ta ställning, och tog - det måste varje förläggare i det läget - ställning för det fria ordet, för rätten att uttrycka sig och mot förbud och censur. Så Laurens kommer idag ut på ett annat förlag. Skälet till att jag tänker på detta gräl är att det är dags för rond två: både Laurens och Darrieussecq har nyss givit ut böcker som skildrar det inträffade. Laurens heter Romance nerveuse, Darrieussecqs heter Rapport de police och sägs vara en betraktelse över plagiat och plagiatanklagelser - Darrieussecq blev anklagad för plagiat så tidigt som 1998, av Marie N'Daye, förra årets Goncourtpristagare, så hon har haft anledning att fundera över fenomenet. Om Gud och vietnamesiska posten vill så återkommer jag snart i ämnet, eftersom båda böckerna ska vara på väg hit.
Tom est mort är för övrigt en fantastisk bok - i min värld räcker det för att ge henne rätt att ha skrivit den.
Sånt kan man tänka på bakpå en motorbike i Hanoi - det trodde jag aldrig första halvåret, när de skrämde vettet ur mig, och jag trodde Jonatan blivit galen när han berättade att han tagit motorbike hem från fotbollsträningen, nu känns "våra" motorbikeförare som sitter vid kaféet på gatan som en oerhört trygg transportform.
Skrivet till Music For Loving: Ben Webster With Strings

tisdag 26 januari 2010

Ho, Ho, Ho

Engelsmän definieras bland annat av deras tvångsmässiga förhållande till humor. Därför blir jag inte särskilt förvånad när Jonatans fotbollstränare Paul tar av sig munkjackan och visar sig ha en t-shirt med en bild på Landsfadern i tomteluva med texten Ho, Ho, Ho. Häromdagen sa jag att Hanoi har gjort resan från medeltida skråsamhälle till storstad på en generation. Också sin egen Gustav Vasa har vietnameserna i närminne: Ho Chi Minh levde ända till 1969. I vissa avseenden är han fortfarande med: partiet bestämde just att 2010 ska bli året då vietnameserna följer Ho Chi Minhs moraliska exempel. Enligt garvade Hanoibor är det här något som upprepas ungefär vart tredje år, vilket förklarar ett och annat. Till exempel varför ett vietnamesiskt ja ibland betyder nej, som när motorbikeföraren säger "ja, jag hittar" fast blicken flackar och han redan trevar efter mobiltelefonen för att ringa en kompis. Eller varför ett vietnamesiskt nej ibland betyder ja, till exempel när butiksbiträdet energiskt skakar på huvudet och förnekar att samma tröja finns i rött, fast jag kan se den på hyllan ovanför. Allt det föll på plats när jag läste William J. Duikers utmärkta biografi över Ho, där man bland annat får följa hans politiska spel genom decennierna för att vinna allierade i kampen för självständighet. Ho tröttnade aldrig. Han såg sig som ett redskap, helt fri från högfärd skämtade han med sig själv, som när han besökte Frankrike och blev tillfrågad varför så många kom för att titta på honom. "Det är inte så konstigt", sa Ho. "Alla vill se Vietnams svar på Charlie Chaplin." När amerikanernas kallsinnighet (de ville inte lämna fransmännen i sticket) drev Ho i armarna på ryssarna, så var den sadistiske Josef Stalin snabb att utnyttja överläget och förnedra Ho. Vid ett tillfälle visade Stalin två stolar och sa: "Den ena stolen är internationalismen, den andra är nationalismen - vilken vill du sitta på?" Det var Stalins sätt att visa att han betvivlade vietnamesernas solidaritet med den kommunistiska Internationalen; han misstänkte att de bara ville ha hjälp med sin nationella befrielse. Ho lät sig inte bekomma, Stalin fick gärna skämta med honom så länge Sovjetunionen stödde Vietnam: "Jag vill sitta på båda, så klart!" sa han med ett leende. Ho hade en enda princip i umgänget med västerlänningar: säg vad du tror att de vill höra. Inför amerikaner framträdde han som nationalist, inför ryssarna som kommunist. I en förhandling kunde Ho påstå att något var 99 % sant, vilket var hans icke-konfrontativa sätt att säga att det var helt fel. Säg vad du tror att de vill höra - det är fortfarande en ledstjärna i umgänget. Problemet är att alla inte är lika lyhörda som Ho, eller lika språkkunniga (Ho talade franska, engelska, ryska, kinesiska - han skrev dikter på klassisk kinesiska - och en handfull språk till). Duikers biografi över Ho Chi Minh är spännande som en film. Under de första åren av väpnat motstånd bodde han i djungeln, odlade sin egen mat, fick vakthunden uppäten av en tiger och hade fransmännens patruller strykande i närheten - det första Ho gjorde var att röja upp en volleybollplan. Jag föreställer mig att han ändå måste ha trivts både med tomtemasken och andra masker. Under sitt liv använde han drygt hundra pseudonymer, han nöjde sig inte med nya namn utan klädde gärna ut sig och skapade en helt ny personlighet inför uppbrott och resor. Han levde utanför sitt hemland i nära fyrtio år medan han förberedde självständigheten. Han levde i kappsäck större delen av sitt liv, ständigt beredd till uppbrott. Han försökte spela ut fyra stormakter mot varandra och lyckades nästan, även om de till slut lärde sig vad 99 % betydde. När han väl blev president verkade han ha sett själva titeln och dess insignier mest som ett skämt, och föredrog att bo i en stuga bredvid presidentpalatset. Ingen som träffade Ho Chi Minh undgick att fångas av hans charm (Josef Stalin möjligtvis undantagen). Han är naturligtvis en underbar moralisk ledstjärna, även om jag hellre har mina ja och nej åtskilda i varsin låda.
Skrivet till ljudet av lufttorkarens hårt arbetande motor.

söndag 24 januari 2010

Vernissage i Hanoi

Det ösregnar fortfarande någon kväll senare när jag åker motorbike genom hela stan upp till ödegatan i innerstans utkant där stans flottaste galleri Art Vietnam ligger i ett vackert kolonialhus: våning efter våning med stora rymliga rum, vita väggar, trappor och golv i oljat mörkt trä, guldfiskdamm; smak, rymd och pengar. Vi är bjudna på vernissage och jag representerar familjen. Art Vietnam drivs av en amerikanska som säljer vietnamesisk konst till världen - det mesta på nätet, till Paris och New York - eftersom konstvärlden just nu sväljer hippa kinesiska konstnärer i dussinet, måste Vietnam vara nästa steg (Vietnam, "den lilla draken", brukar vara nästa steg - ekonomiskt, politiskt, kulturellt - efter Kina). Dinh Cong Dat, som är född 1966 och ser ut som en något mer välnärd Ho Chi Minh, är Vietnams svar på Andy Warhol: han gör popkonst av inhemska ikoner. Han förnekar bestämt att det han gör har någon mening: "konst har ingen mening", säger han. Kanske är det ett sätt att befria sig från konfucianismens och kommunismens tunga ryggsäck av socialt ansvar - alla måste dra sitt strå till stacken - kanske är det ett sätt att göra sig själv ofarlig, att få tillåtelse att inkorporera hela den kollektiva föreställningsvärlden, från skolbarn till buddhor, alla med Dinh Cong Dats nummer från lumpen - 212 - tryckta som ett mönster i pannan. Vietnams stora styrka och svaghet är kopiekulturen, i souvenirbutiker och ramaffärer kan man köpa en usel Botero, en gräslig van Gogh eller en inte så tokig Roy Lichtenstein för dukpriset, och inställningen att allt går att kopiera följer med i den finare gallerivärlden, man blir snabbt nervös som betraktare: har jag inte sett den där förut? Är det här kopian eller originalet? Det var naturligtvis fransmännen som startade Hanois första konstskola i vår mening; det var fransmännen som lärde vietnameserna föreställningen om konst som personligt uttryck, inte bara ett hantverk som enligt det traditionella, konfucianska synsättet (uttrycker man något så är det samhälleliga och religiösa sanningar som alla kan dela). Man lärde sig att vara personlig genom härmning. Därför är det lättare att hitta starka, personliga uttryck i konsthantverk än i vanligt måleri, därför är det logiskt att en konstnär av kaliber väljer att bypassa hela den inlärda måleritraditionen och utgå från den konst som från början är genuin i alla länder, alla kulturer: den religiösa. Dinh Cong Dat är helt enkelt oerhört förtroendeingivande: hans attityd känns igen för en södermalmsbo med någorlunda gallerivana, han börjar med kopian och gör den till ett smart och roligt original, till och med hans Onkel Ho-skägg ser ut som ett smart skägg. För drygt tio år sen öppnade en restaurang i Moskva som hetter Petrov. Den serverade postsovjetisk mat, klassisk vällagad rysk husmanskost med twist, i en restaurang med skottsäker dörr och beväpnade vakter. Petrov var ett stort kliv för Ryssland, ett bevis på att man kommit så långt från sitt förflutna att man kunde omfatta det med ironisk värme: jag ser Dinh Cong Dat som ett litet förebud, hans inverterade buddhor väcker en förhoppning om att även Vietnam en dag kanske kan dra på munnen åt sitt eget arv. Annars är Hanoi ingen stad som drar på munnen åt sitt eget förflutna, precis. Jag önskar att Dinh Cong Dat kunde serietillverka sig själv, när han ändå är i gång. Jag går omkring med ett glas rödvin i handen, en kammartrio spelar Sjostakovitj, ett franskt par konverserar galleristen och konstnären. Jag ser till och med några som kindpussas. Det snurrar i huvudet på mig, inte för att det är så fantastiskt (jag har ganska tråkigt med mitt vinglas, jag är helst ensam när jag tittar på konst och avskyr egentligen vernissager) utan tvärtom för att det är så vanligt, det kunde vara vernissage i vilket västland som helst. När sista tonen Sjostakovitj klingar ut ställer jag ifrån mig mitt vinglas och återvänder ut till min väntande motorbikeförare, till regnet, trängseln, trafikbullret och den lågoktaniga bensinen.
Skrivet till Jun Miyake: Stolen from Strangers

torsdag 21 januari 2010

Det regnar i Hanoi













Det regnar idag. Och när det regnar i Hanoi bryter infrastrukturen ihop på någon timme. Eller rättare sagt: den underliggande infrastrukturen blir synlig. Jag springer min morgonrunda inne på det gamla sovjetiska diplomatområdet Van Phuc, varv efter varv bland palmer och förfallna vita byggnader som nu är övertagna av småföretag och biståndsorganisationer, och för varje varv får jag ta en ny väg: stig efter stig sjunker snabbt. Snart visar sig de första exemplaren av djurriket. Vägen mellan vårt hus och svenska ambassaden förvandlas till sjö på nolltid, och när jag säger sjö är det inget skämt: efter dygnsregn fiskade man på det som i normala fall är min sons fotbollsplan. Hanoi är en stad som växt lite för snabbt för att hänga med sig själv. När Ho Chi Minh utropade Vietnams självständighet den 2 september 1945 skedde det på Ba Dinh, ett stort torg som idag pryds av Ho Chi Minhs mausoleum: då låg detta torg, enligt den spännande Ho Chi Minh. A life av William J. Duiker (från 2000) i stans västra utkant. Där vi bor, några kilometer väster om Ba Dinh men fortfarande mitt i stan, var det risfält. Det är som att Stockholm skulle ha växt från medeltidens Gamla stan till dagens storstad på 60 i stället för på 600 år. Då får man problem med infrastrukturen. Särskilt som man inte har någon riktig övergripande plan. Den som inte klarar av att leva med provisorier ska undvika att bosätta sig i Hanoi (eller lära sig att leva med en kronisk lågfrekvent irritation över sakernas tillstånd, vilket många svenskar gör: andra tycks finna en befrielse i att slippa det perfekta och alltför smidigt fungerande vardagslivet och de krav som därmed förknippas på att man själv ska vara kroniskt lycklig och intressant). Husen längs gatan byts ut ett och ett, de rivs på plats och byggs på plats, medan livet runtomkring pågår som vanligt. Den som vill hänger på sin egen elkabel, sin egen telefonledning. Allt det här syns inte när solen skiner, men sanningen kryper fram tillsammans med råttorna och kackerlackorna när det regnar: vi bor på en flodbädd, när som helst kan alltihop sjunka. Men tills det händer springer jag vidare, varv efter varv.
Skrivet till Diana Ross: Blue, en bortglömd hyllning till Billie Holiday.


onsdag 20 januari 2010

Sophofobi

Jag fastnade för det fina ordet sophofobi i en deckare jag just läst klart (Antoine Chainas' Versus, som jag lovar att återkomma till). Rädsla för kunskap, betyder det, vilket jag först tyckte var en träffande diagnos för mitt eget 47-åriga tillstånd: jag tycker att man allt oftare gärna kisar lite grann inför information som gäller framtiden, både på det privata och det offentliga planet. (Jag skrev en dikt som utgick från det: eftersom dikten undvek själva termen, jag försöker nuförtiden hålla mina dikter fria från allt som kan lukta kunskapshögfärd, så får den bli rubrik här i stället!) Men när jag läste morgontidningen, den engelskspråkiga statliga Viet Nam News, slog det mig att sophofobi är en ohyggligt god diagnos på den officiella vietnamesiska hållningen - och, kanske, på världens syn på Vietnam. Världen vill helst hålla kvar en nostalgisk Vietnamkrigsbild av det tappra lidande folket, David mot USA:s napalmbombande Goliat, särskilt som detta folk idag förser världen med billig arbetskraft och långa solstränder. I går utdelades sex dödsdomar till heroinsmugglare i den norra provinsen Lai Chau. I går fastställde Högsta domstolen också domarna mot tre personer anklagade för "propaganda mot den Socialistiska Republiken Vietnam". Trân Dúc Thac, 58 år, Vu Van Hùng, 44 år, Pham Van Trôi, 38, har befunnits skyldiga till att sätta upp slogans, publicera internetartiklar, ge intervjuer och sprida dokument som förvränger partiets och statens politik. De ger också en skev bild av nationens bedrifter under motståndskrigen och den rådande socioekonomiska utveckling. Syftet, fann högsta domstolen, var att undergräva den sociala stabiliteten och skapa opinion mot partiet och staten. Deras handlingar, läser man under stigande förvåning, kunde ha lett till en statskupp. Trôi fick fyra års fängelse plus fyra års övervakning - de övriga tre plus tre. Egentligen ska den här bloggen handla om mina egna vardagsproblem. Men till min vardag hör definitivt den dagstidning som tar så raska kliv mellan en internetartikel (gissningsvis en blogg?) och en statskupp. Jag får berätta om problem att beställa kaffe, och säga nej till tvåhundra mopedtaxichaufförer på vägen, nästa gång.
Skrivet till 2008 års käraste musikaliska återseende: Was (Not Was).