tisdag 30 oktober 2012

Dagens dikt

Det var ännu svårare än väntat att återgå till det här skrivandet, och det handlar egentligen inte om att jag ser mindre av världen omkring mig på Södermalm än i Hanoi, utan om att de upplevelserna ligger inom ramarna för det jag försöker formulera i mitt övriga skrivande: Hanoi var så tydligt och avskilt, medan mina Modianoögonblick på Medborgarplatsen ska ge näring åt dikter och romaner.
Just nu känns den här bloggen lite grann som en överkvalificerad praktikant som står och väntar på meningsfulla uppgifter och utmaningar.
Jag har ett par tankar om hur vi ska sätta vår praktikant i arbete lite mer systematiskt i framtiden, men först ett radiotips: lyssna på Dagens dikt i morgon klockan tolv, den är hämtad från min diktsamling Kyrkogård för dikter.
Idag sätter jag punkt för min resa med Céline, idag reser jag ända till ordens ände. Över en miljon tecken. Céline var en lekfull och språkligt nysfiken författare med ett sällsynt brett ordregister, och för att bryta med tidigare översättning och den stadfästa bilden i Sverige av Céline som en trumpen och tjatig surgubbe som var ful i mun så har jag helt enkelt försökt använda så många olika svenska ord som möjligt.

lördag 22 september 2012

Ord som musik, musik som ord

7880 km och 15 månader bort ligger Hanoi, och vi har så småningom installerat oss i en annan tillvaro, jag är inte längre tjänstledig och medföljande utan fri författare, skribent och översättare. Det var - förväntat - svårt att komma hem, Stockholm kändes länge som en tom, färglös och doftlös stad. Men så småningom lär man sig att urskilja dagrar och gråtoner. Så småningom inser man att man är ungefär lika långt bort var man än befinner sig. Och minns att gråtonerna, längtan och avståndet var det som fascinerade mest med Paris när jag för mer än trettio år sen läste om staden i Patrick Modianos romaner, det avståndet och den gråheten går nog att hitta på Medborgarplatsen också. Det som är med från Hanoi är cykeln, skrivbordsstolen, några buddhastatyetter samt vanan att inrätta mina dagar efter vad mitt skrivande kräver - och alltså till slut även den här bloggen, fast jag känt mig tvungen att döpa om den. Det senaste halvåret ägnas min bästa tid åt Louis-Ferdinand Céline och Resa till nattens ände, som jag nyöversätter för Norstedts räkning. Vi har haft våra duster, Céline och jag, men vi har lärt oss att trivas med varann. Just nu befinner vi oss i Toulouse.
Fast idag ska jag tala om den franska symbolismen och dess förhållande till musik, kl. 17.00 på Musikaliska akademien i Clara Schumann-salen, ett ämne som ger tillfälle att beröra några av litteraturens älsklingsdårar som René Ghil och Saint Pol Roux. Fritt inträde. Det är första gången jag håller föredrag sen innan vi åkte till Hanoi.