torsdag 17 mars 2011

Blödande skavsår

"Vi har inte slavar!" säger nutidstjejen upprört apropå en främmande civilisation i något avsnitt av Doctor Who. "Jaså inte", säger doktorn lugnt och pekar på hennes Nikeskodda fötter: "Och vem har gjort de där då?" Jag tror inte att Doctor Who är förbjuden i Vietnam, men det är nog bara en tidsfråga. För det är här de tillverkas, statusskor som Nike, Puma, Converse och Adidas. Det är nämligen här arbetarna kräver minst - inte bara i fråga om löner. I ett kommunistland behöver paradoxalt nog ingen arbetsgivare vara rädd för fackföreningar eller strejker. I ett kommunistland strejkar ingen. Det är själva affärsidén, om man får uttrycka sig en smula hädiskt. Ett lydigt låglöneland utan omvälvningar i sikte är den ideala leverantören av arbetskraft: inte bara på hemmaplan. Världshändelserna går att följa i morgontidningen genom arbetskraftsexporten: bara senaste veckan har gästarbetare flugits hem från Libyen, flugits hem från Japan, omkommit i rysk fabriksbrand.
Tre män delade ut flygblad för att organisera 10 000 arbetare i en strejk på en skofabrik i Tra Vinh i februari förra året. De arresterades och dömdes i oktober, efter en rättegång där de varken hade tillgång till försvarsadvokat eller fick försvara sig själva, till hårda straff. Nguyen Hoang Quoc Hung dömdes till 9 års fängelse, Do Thi Minh Hanh och Doan Huy Chuong till 7 år. Doan Huy Chuong var med och grundade en fackförening 2006 och dömdes då till två års fängelse för att ha "missbrukat demokratiska friheter".
Human Rights Watch har uppmärksammat fallet och kräver att de tre omedelbart ska släppas.
I morgon den 18 mars ska folkdomstolen i Tra Vinh besluta om den ska godkänna överklagandet av domarna från oktober. Läs mer på Human Rights Watchs egen hemsida om Vietnam:
http://www.hrw.org/asia/vietnam
Känns det som om man inte ska lägga sig i Vietnams inre angelägenheter? Titta ner på de egna fötterna och tänk efter en stund. Vad har egentligen hänt sedan de franska gummiplantagens tid, mer än att orsakskedjan mellan utnyttjare och utnyttjad blivit så lång och komplicerad att ingen ens behöver ha dåligt samvete?

måndag 14 mars 2011

Jasminen blommar inte i Hanoi

Utländska bedömare anser möjligheterna obefintliga för att Mellanösterns jasminrevolution ska sprida sig hit till Vietnam. Dels är förtrycket inte tillräckligt hårt, man kränker mänskliga rättigheter men för det mesta nöjer man sig med att stoppa folk i fängelse eller skrämma dem: dissidenter avrättas inte (andra avrättas) eller försvinner spårlöst. Dels har folkflertalet hela tiden fått det lite bättre. Varje dag lyfts sextusen människor över fattigdomsgränsen i Vietnam (då ska man veta att den gränsen ligger på en US-dollar om dagen; försök att leva på det, den som kan!).
Myndigheterna är dock inte beredda att ta några som helst risker, det har vi fått erfara den senaste veckan. Internet har krånglat värre än vanligt. Uppkopplingar har varit långsamma, vissa sidor oåtkomliga. Folk som ringt till vår leverantör FPT har fått höra talas om djuphavskablar som krånglat och fått veta att hela Asien drabbats. I lördags lade internet av fullständigt. Ingen Hotmail, ingen Google: det vill säga man kunde göra en googlesökning men inte länka till resultaten. Jag började tro på talet om avslitna kablar, men sen kom Jonatan hem och ville visa en låt och kopplade upp sig på YouTube utan problem. Det visade sig att YouTube var den enda hemsida på hela Internet som fungerade. Vilket är irrationellt eftersom YouTube innehåller massor med nyhetsbilder från Mellanöstern, men det myndigheterna vill klippa av är naturligtvis de interna förbindelserna mellan den tänkta proteströrelsens medlemmar.
Jag passar i alla fall på tillfället att nå omvärlden, vem vet när det kommer igen: om jag inte svarar på mail de närmaste veckorna, så är det alltså i grunden inte mitt fel utan Mellanösterns.

måndag 7 mars 2011

Kvävningsförsök

Han önskar nog att han varit vietnames i stället, Ghadaffi. Då hade han kunnat ta det betydligt lugnare. Även om statliga medier försöker tona ner skildringen av det som händer i Mellanöstern, så har det naturligtvis inte helt gått att förtiga. För någon vecka sedan spreds ett mail med text på franska och engelska som uppmanade Vietnams befolkning att fredligt följa efter Mellanöstern och bege sig ut på gatorna för demokratin. Här i Hanoi skulle man inte göra något märkligare än att promenera runt Hoan Kiem, den lilla sjön som är stadens hjärta. Bara promenera runt den. Vi frågade runt en smula, men man ryckte på axlarna: det där kommer inte att bli något. Jag gjorde mig ärende till Hoan Kiem ett par gånger, men jag såg inga som promenerade, jag såg faktiskt inte ens någon större anhopning poliser än vanligt. Och nu får jag veta att mailets upphovsman, en känd dissident och medlem i Amnesty International, inte bara arresterats redan (det skedde omedelbart) utan också hunnit släppas eftersom han var vid dålig hälsa - och polisen redan hunnit säkra bevis för kommande rättegång.
Jag funderar på att skicka ut ett mail som uppmuntrar folk att andas för demokrati och yttrandefrihet.

söndag 6 mars 2011

Pinsamt, Nokia?

Vi bor i stort sett närmsta grannar med Libyens ambassad, och varje dag i tre års tid har jag känt samma ilning när jag passerat det inglasade idolporträttet av Ghadaffi, samma känsla av att vara långt hemifrån på riktigt. We're not in Kansas anymore. Jag ångrar djupt att jag aldrig gjort allvar av mina ambitioner att fotografera fenomenet, för nu är det för sent. Libyens ambassad är fortfarande öppen, men Ghadaffi har plockats ner - och Vietnams herrar håller på att få en kompis mindre bland världens ledare. Det som händer i Libyen och övriga Mellanöstern är deras värsta mardröm, folk på gatorna är det allra sista de vill ha. Inte för att det känns som om det hänger i luften. Häromdagen prisades Nokia av Vietnams president för beslutet att öppna tillverkning här. Presidenten förklarade för Nokias vice-president att Vietnam var politiskt stabilitet, vilket var ett viktigt skäl att många multijättar förlagt delar av sin produktion hit.
Jag har inte sett det formulerat riktigt så rakt på sak förut: kom hit, här håller vi folket i schack.
Den uppriktigheten borde vara besvärande för alla parter. Företagen brukar prata om möjligheten att påverka långsiktigt, om välståndsutveckling och bättre arbetsvillkor. Det låter så bra, men det är naturligtvis svårare att tro på när den som ska påverkas - den vietnamesiska regimen - säger rakt ut att den ser företagens närvaro som ett godkännande av status quo, ett ekonomiskt incitament att hålla folket på plats. Politisk stabilitet är i klartext lika med diktatur.
Är det inte lite pinsamt, Nokia?