Författarbesök

Med åren har jag samlat på mig en del bisarra erfarenheter av författaryrkets utåtriktade sidor. Som författare förutsätts man av någon anledning inte bara kunna skriva utan även prata (och dessutom ha något att berätta), vilket gör att det händer att man blir inbjuden att göra just det(om skrivande i allmänhet eller ens eget i synnerhet) i skolor. Ibland är dessa skolor författarskolor, vilket underlättar: då kan man tala om konkreta ting, praktiska strategier - skrivandets hantverk. Jag minns hur jag själv som ambitiös gymnasist torterade en gästande Jersild med frågor om meningen med Barnens ö (han skruvade på sig och menade att han bara ville berätta en historia), men det vanligaste är nog att eleverna har en ganska vag bild av vem man är och vad man skrivit. Mardrömmen - åtminstone i det frisläppta Sverige - är högstadiet, och jag har varit med om att skolledningen har ljugit om elevernas ålder för att man inte ska dra öronen åt sig. Frågan är om inte mitt besök i Nguyen Du-skolans författarklass häromdagen ändå tar priset i egendomlighet. Nguyen Du är Vietnams nationalskald, och hans Berättelsen om Kiêu sägs vara landets bidrag till världslitteraturen, den episka dikt som alla läser i skolan. Att en skola i Hanoi heter Nguyen Du-skolan är med andra ord inte märkligare än att en skola hemma heter Tegnér- eller Rydbergskolan. Att den har en författarklass med sextio (60!) elever i nittonårsåldern är desto märkligare, tycker jag - särskilt som litteraturen inte gör något större väsen av sig för övrigt, men jag försäkrar mig om att de också får lära sig lite om manusförfattande så att några av dem inte behöver gå helt lottlösa genom livet. Att man bjuder in mig säger en del om hur svältfödda på kontakter med yttervärlden man är - ingen har något närmare begrepp om vad jag skriver eller vad jag har att säga, eller ens vad svensk litteratur, men en vän till mig är vän med en lärare på skolan, som inte är sen att ta chansen att låta sina elever träffa En Riktig Utländsk Författare. Jag tackar ja för att göra henne en tjänst, svårare än så är det inte. Jag ägnar några kvällar åt att fundera över hur och vad jag kan berätta för några vietnameser som inte kan skilja Sverige från Schweiz och vilkas begrepp om modern utländsk skönlitteratur är i jämnhöjd med Jack London och Maxim Gorkij (bägge godkända enligt klassisk kommunistisk litteraturdoktrin). Särskilt som jag ska prata engelska - ett främmande språk, trots allt - och bli tolkad till vietnamesiska av okänd person, så de möjliga felfaktorerna är oändliga och utmaningen är att hålla sig enkel (jag som gärna komplicerar det lite, letar efter motsättningarna, undantagen). Jag blir givetvis hämtad i bil, fastän det skulle ta mig en kvart att gå. Men jag blir genomsvettig så fort jag kliver ur bilen, det är tryckande och skolan har inte råd med någon luftkonditionering. Jag blir inföst i ett kinesiskt finrum för att bekanta mig med högdjuren, dricka beskt te och introduceras, vilket tvingar mig att lägga band på min naturliga avighet i sådana situationer, jag får en diktsamling på vietnameiska som heter Röd färg och handlar om dem som dött kriget, den är signerad och poeten får tårar i ögonen när han berättar om dem som dött i kriget. Jag blir misstänksam och sur, men det ger med sig när jag får träffa tolken, som visar sig vara dagens stjärna: han är klädd i vinröd kung fu-dräkt med klassiska vietnamesiska träskor, han är mycket riktigt kung fu-tränare, men också utbildad läkare, poet och musiker. Hans fjortonåriga dotter som dyrkar Astrid Lindgren är med som hejaklack. Så kommer vi in i klassrummet, varmt som en bastu, där de snälla tysta förväntansfulla eleverna sitter - på svarta tavlan sitter ett jättefoto av undertecknad (samma som vi använde som pressbild till Mask). Jag har med mig en stor hög böcker med svensk litteratur i översättning till vietnamesiska från ambassaden, jag låter tolken läsa Tranströmer på vietnamesiska, jag pratar om likheter mellan folken (den svenska fattigdomens betydelse! vårt bondska förflutna!) och skillnader (tvåhundra års fred! demokrati! yttrandefrihet!). Jag pratar naturligtvis om Nobelpriset, det vill alla höra om. Jag berättar med utgångspunkt i Berättelsen om Kiêu om den svenska litteraturen, börjar i romantiken, pratar om Strindberg, om arbetarförfattarna (eftersom jag vet att de känner till Gorkij och Jack London) om kvinnorörelsen, om Vietnamengagemanget och Göran Sonnevis Vietnamdikt som exempel på hur en text faktiskt kan gripa in i verkligheten och förändra den. Jag berättar om svensk barnlitteratur. Jag berättar om mitt jobb på Bonniers, om arbetet med manusgruppen, om trender och vad vi letar efter. Jag pratar om dagens litteratur, om queerlitteratur och om försöken att riva ner gränsen mellan verklighet och fiktion, om den nya självbiografiska trenden och den nya hänsynslösheten. Jag säger till dem att skriva sant. Sen har mirakulöst nog två timmar gått, och tolken tar chansen att läsa några egna dikter när han nu har en publik på sextio personer, varav flera författare och lärare i författarskolan, säkert viktiga personer att odla och visa upp sig för, jag tänker mig lite Författarförbundet, Biskops-Arnö, det gäller att nätverka och ta för sig, även om vinsten är ÄNNU mer symbolisk för en vietnamesisk författare än för en svensk, här hägrar inga stora upplagor precis, inga världskontrakt, inte ens en plats i akademien. Däremot en lunch: tolv personer går på restaurang och äter lunch i två och en halv timme för att fira mitt föredrag, en helt vanlig dag på jobbet, och jag förvånas över hur lugnt man tar det - har de inga jobb att gå till, dessa viktiga människor? Men nej, de skålar och byter visitkort, och jag tackar som jag lärt mig (i Vitryssland): genom att sjunga Bellman. Det går alltid hem. Bellman möts upp med tårdrypande lantliga kärlekssånger - och La Isla Bonita! Det visar sig att Luân, som hjälpte mig med tolkning under klosterbesöket för några veckor sen (som det här är en sorts betalning för), kan hela texten till La Isla Bonita. Jag tackar för mig. Det bästa jag gör under hela besöket är ändå att se till att tolkens självsäkra dotter, som älskar Astrid Lindgren och kallar sig själv "A Worm of Books"), får Mio min Mio på vietnamesiska. Innan jag går frågar läraren om jag inte vill komma tillbaka och prata om berättarteknik... Hemma upptäcker jag att vi har Karlsson på vietnamesiska också, så om inte annat får jag väl komma tillbaka för att hon ska få den...
Skrivet till Seu Jorge: Carolina

2554 ljus på tårtan

Idag firar vi Buddhas födelsedag, den 2554:e i ordningen - buddhismens motsvarighet till julafton, med andra ord. Jag var inbjuden till en festmåltid i Van Niên-pagoden, och klev på 25:ans buss finklädd i vit skjorta och mina nya vita Converse. Det är en ofattbar trängsel utanför pagoden, särskilt inhyrda parkeringsvakter motar bilar och motorbikes allt längre bort längs gatan. Därinne är det som en stor fest med bord dukade över hela den vackra tempelgården, barn springer omkring, finklädda gamla kvinnor med svartmålade tänder ler mot mig och man köar för att tända rökelse och be inför den splitternya buddhastatyn i jade. Bönetrumman hörs, musik spelas, någon mässar böner. Solen skiner och pagodens överstemunk, eller abbot, Thích Minh Tuê, sitter och ler i solen, nöjd som en katt. Det är som en riktig födelsedagsfest, där födelsedagsbarnet bjuder alla som kommer och uppvaktar på mat: överallt dukas det upp en buddhistisk festmåltid, med typisk imiterad karnivorisk mat - kyckling, räkor och fläskkött, alltsammans gjort i tofu. Till det dricker man ljummen Fanta. Med mina frälsningsarméanor är jag ytterst svag för kyrkor som bjuder på mat. Jag minns fortfarande när Hare Krishna utspisade alla som satt och tjuvlyssnade på Carlos Santana på Kastellholmen. Det är något ursprungligt, en tydlig och enkel handling av medmänsklighet: fem kornbröd och två fiskar. Ännu mer imponerad blir jag av ett annat inslag i födelsedagsfirandet. Det är en lång kö som ringlar sig framför en staty av det nyfödda buddhabarnet, jag ställer mig i den, jag tänker att man bara ska hälsa på statyn men upptäcker att man får en bytta att ösa upp vatten ur en hink och hälla över statyn. Hela församlingen får alltså vara med att döpa den nyfödda buddhan, det är en vacker och enkel ritual. Står man lite utanför som jag gör, så påminner det en del om församlingsliv i andra kyrkor man sett lite från sidan - de flesta känner igen varandra, hälsar och umgås, och kanske detta umgänge och den bekräftelsen är lejonparten av deras religiösa liv, det de behöver mest, vare sig de är svenska pingstvänner, vietnamesiska buddhister eller engelskt högkyrkliga, och varför skulle de inte få det? Idag var jag i alla fall med och döpte den nya buddhan.

Hanoikyss

Just nu försöker jag hindra en Hanoikyss från att bli infekterad i fukten och värmen. En Hanoikyss får man på insidan av smalbenet, halvannan decimeter över fotknölen: det är en lättare brännskada som man får när man har shorts och råkar komma åt det brännheta avgasröret på en motorbike. Den ser som alla lättare brännskador betydligt värre ut än vad den är, men måste givetvis tas hand om med tanke på klimatet och den allmäna gatuhygienen. Jag gillar namnet, som jag hörde första gången för något år sen av min son: det har en kosmopolitisk fläkt, en antydan om skolår i fjärran land, med läxböckerna instuvade på ramen till en rostig gammal moppetaxi i en förfallen och överbefolkad föredetta fransk provinshuvudstad, det låter som Kipling anno 2010, vilket väl också var precis vad jag drömde om att kunna ge mina barn.
Bland de snälla svenska männen cirkulerar just nu nyheten om en helt annan sorts Hanoikyss: ett tidningsreferat av måndagens debatt i Nationalförsamlingen om dödsstraffet. Ska man använda injektioner eller exekutionsplutoner? Det är inte första gången den här diskussionen förs, inte ens första gången som jag i egenskap av chockad svensk refererar den (och jag kan ärligt säga att jag inte vet om det som chockar mig mest är diskussionen i sig, eller det faktum att landets största engelskspråkiga dagstidning anser att den bör återges som förstasidesnyhet). Det roliga är att man faktiskt diskuterar vad som är humanast. Giftinjektioner är mindre psykologiskt skadligt för bödlarna, hävdas det. Varför kan vi inte använda automatvapen för att minska den psykologiska pressen på exekutionsplutonen, frågade en ledamot från Röda flodens delta. Vietnam vore inte heller Vietnam om man inte också diskuterade vad som skulle ske med de avrättades kroppar - skulle de i enlighet med god vietnamesisk religiös sed återlämnas till familjerna, så att de dödas andar kan få ro, som vissa ledamöter hävdar, eller är det för lindrig behandling av kriminella även efter döden, som andra ledamöter hävdar? Det tycker vi svenska män är fantastiskt: att man kan vilja fortsätta straffa någon även när vederbörande är död. Diskussionen går vidare, och under tiden fortsätter man avrätta folk som vanligt, det vill säga skjuter ihjäl dem med exekutionspluton.

Hemma i pagoden

Genom en lång och komplicerad serie av tjänster och gentjänster - så komplicerad att denna serie på vägen förvandlats till något som till sist måste kallas vänskap - hamnar jag i den situationen att mitt intresse för buddhismen blir dramatiskt övervärderat och jag blir inbjuden en söndagmorgon till enskilt samtal med abboten för ett av Hanois kloster, den vördnadsvärde Thich Minh Tue. Vi är fyra människor som sitter i abbotens tjänsterum och sippar på vårt beska gröna te tidigt denna söndagmorgon, enkom för att jag råkat häva ur mig något oöverlagt och överdrivet om mitt intresse för buddhismen: jag, abboten själv, vår väninna och hennes yngre kollega som fungerar som tolk. Hur hanterar man en sådan situation utan att någon blir besviken? Jag ska få svar på alla mina frågor om buddhismen, är det tänkt. Tyvärr har jag egentliga inga frågor om buddhismen. Jag vet ungefär så mycket jag tycker mig behöva veta om buddhismen, det är inte den som är x-faktorn i min andliga ekvation, anser jag: denna utgörs helt och hållet av mig själv. Jag frågar om honom i stället: han berättar att han föddes som den yngste av fem bröder och att pappan dog i Vietnamkriget. Han har varit i det här klostret, som ligger vackert vid Hanois Westlake, i åtta år. (Under hans ledning, berättar vår väninna efteråt, har klostret blomstrat.) Han petar naglarna och rör i sitt te. Hans bruna dräkt är nytvättad och luktar gott, han har guldlänk runt handleden och utstrålar hela den självsäkerhet som jag annars bara mött hos katolska präster: självsäkerheten hos den som har både Gud och världen bakom sig. Buddhismen är mycket enkel, säger han. Följ bara undervisningen. Buddhismen är både den mest ödmjuka och den mest moderna religionen. Det handlar om glädje och om att leva i nuet. Hur följer man undervisningen? När ska man gå till pagoden? När man behöver, det finns inga särskilda dagar. En buddhist är glad. Låt sinnet få ro. Det finns 80 400 regler och föreskrifter, men bara tio som är viktiga, åtminstone om man bara tänker följa buddhismen som "familjemedlem". Jag ber honom reda ut vad som är buddhism och vad som är inhemska religioner i pagoden, hur buddhismens tomhetsideal kan förenas med allt krimskrams, alla förfäder och lokala smågudar. Han förklarar att buddhismen är mycket tolerant, men att tacksamhet mot förfäderna är något mycket viktigt: det handlar om att ge tillbaka all den tur man fått i livet - av föräldrar, lärare, flickvänner, familj och barn. Man måste tro på sin tur. Han ser så glad ut. Jag anar att det som vanligt är jag som krånglar till saker och ting i onödan. Han talar om ett begrepp som betyder tur och lycka, men också något större; öde. Jag föreslår karma. Alla tre tittar oförstående på mig. Jag tackar för mig, säger att jag tagit upp hans tid länge nog. Jag har med mig några små presenter, lite kaffe, en skiva med svensk musik. Han lyser upp ännu mer och ger mig en skiva med musik från pagoden. När vår väninnas medarbetare tar en bild av mig tillsammans med abboten lägger han armen om mig. Vår väninna och hennes medarbetare visar mig runt medan den vördnadsvärde Thich Minh Tue lägger sig i en hängmatta. Jag säger att det är fridfullt här, Thich Minh Tue säger att jag alltid är välkommen. Vår väninna berättar att han hjälpte hennes familj för några år sen, när hennes son dog. Han gjorde ceremonin för de döda tillsammans med henne, en ceremoni som tog flera nätter. "Jag sände min sons ande till den här pagoden", säger hon och visar mig ett Instamatic-foto av sonen som sitter uppe på en vägg. Hon tänder en rökelsesticka under fotot. Det är alltså inte en pagod vilken som helst hon har bjudit in mig till, det är pagoden där hennes sons ande bor. Jag frågar om Plum Village, som hon nämnt vid något tillfälle: är inte det en buddhistisk organisation som är förbjuden i Vietnam? Känner han till verkligen den? Jo, säger hon: han känner nog inte till den, men han vill nog inte prata om den, för buddhister tycker inte om konflikter. Jag känner mig dum och enkel som gräver efter konflikter hela tiden, som har så svårt att gå utanför mina egna ramar om hur religion ska se ut: smakfull, vitkalkad, boklärd, lågmäld - det är ju inte ett signalement på religion i största allmänhet utan på nordisk lutheranism och ingenting annat. Varför skulle en vietnamesisk munk avstå från sitt guldarmband för att leva upp till mina mor- och farföräldrars ideal? Mitt på klostergården står ett fikonträd. Jag önskar att jag kunde sätta mig under det och sitta kvar tills jag förstår lite bättre. Men det gör jag naturligtvis inte, jag tar bussen hem i stället.

Därför vann de kriget

Någonstans har jag läst att Winston Churchill, som var osäker på hur länge hans nya allierade sovjetryssarna skulle kunna stå emot angreppet från den tyska krigsmaskeinen, lugnade sig efter att ha besökt Moskva mitt i vintern, och sett hur ryssarna åt glass ute på gatan i trettio graders kyla: Det här är ett folk som inget biter på, de låter sig knappast besegras i första taget, sa Churchill, vilket han ju hade rätt i. Om det hade funnits någon med samma elementära iakttagelseförmåga i Vita huset, så hade amerikanerna nog tänkt sig för innan de engagerade sig i Vietnam. Har man sett vad en vietnames är beredd att lasta på sin cykel eller moped, förstår man att det här är ett folk som inte ger upp i första taget, ett folk som inte anser något omöjligt. Men varken amerikaner eller fransmän kan ha tagit trafiken på allvar: fransmännen förlorade bokstavligt talat slaget vid Dien Bien Phu för att de underskattade vad en vietnames kan lasta på sin cykel. Det finns en fotobok, Beasts of Burden, som är populär bland utlänningar och enbart består av bilder på överlastade mopeder. "Envishet" är ett för milt ord. Allting går att laga, allting går att använda. Man kan komma att tänka på Vilhelm Mobergs utvandrare, men "Asiens smålänningar" ger också bara en vag aning om vad det är fråga om: de ger sig aldrig. A-l-d-r-i-g. Det finns en motorbikeförare utanför vårt hus som varje dag frågar mig om inte jag ska åka med honom, trots jag aldrig åkt med honom (han hittar överhuvudtaget inte i Hanoi, enligt min son) och aldrig kommer att åka med honom; för det mesta ser han mig i träningskläder och borde ana att jag avser att förflytta mig för egen maskin, men jag lovar att om jag en dag bärs ut från svenskcampen så kommer han med samma obändiga optimism luta sig fram och fråga kistan: Motorbike?

97-procentig lycka

Idag, den 19 maj, fyller Onkel Ho 120 år. Som alla enpartistater gillar Vietnam födelsedagar (nyss var det partiet som fyllde jämnt) och den här har utannonserats i veckor: med prydlig krita påminner kvarterets folkkommissarie på den lokala anslagstavlan: glöm inte Ho Chi Minhs födelsedag! Över Hoan Kiem svävar färgglada ballonger, och i kvarteren kring mausoleet är både trängseln och färggrannheten större än vanligt. Även tidningen är full av goda nyheter idag: vietnameser är lyckligare än andra, står det i en krönika. Endast 3 % känner sig olyckliga, det påstår sig krönikören ha statistiska belägg för. Annat är det med bortklemade västerlänningar som gnäller över allt, har man varit med om kriget så har man vett att glädjas åt lite - bara en sån sak som att man slipper gå i lappade kläder. Det vore mig fjärran att dra vietnamesernas lycka i tvivelsmål, men nog skulle man gärna veta lite mer om hur den där enkäten utfördes. Var det kanske samma människa som skriver på svarta tavlan vad grannarna ska tänka och tycka som stod för insamlingen av frågeformulären? "Vietnams väg till socialismen är unik", sade nationalförsamlingens talman, tillika medlemmen i Politbyrån Dr Nguyen Phu Trong i en jättelik ideologisk artikel om partiets utveckling från 1991 till idag, inför nästa års partikongress. Artikeln blir av naturliga skäl både lång och omständlig - till exempel måste Trong förklara hur privatiseringar och jätteinvesteringar av multinationella företag kan leda till socialism. Han måste också förklara hur Vietnam avser att leva upp till sina utfästelser att följa FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, samtidigt som man gång på gång säger rätt ut att oliktänkande inte har någon plats i nationsbygget. Det sistnämnda gör han med ett elegant ord - intertwined, sammanflätade. Mänskliga rättigheter är "sammanflätade" med nationens rättigheter och intressen och folkets rätt att vara herrar över landet och sitt eget öde. Det vill säga: 97 % kommer att vara lyckliga även nästa år.

Buffel tillagad som tiger

Jag vet att jag har pratat om Bobby Chinn, Hanois mest världsberömde kock, så i rättvisans namn borde jag säga något om Hanois andre mest världsberömde kock, Didier Corlou, som är medlem av Franska Kulinariska Akademien och - efter att ha drivit lyxkrogen på hotel Metropole i 14 år - har två egna restauranger: flaggskeppet La Verticale, och relativt nyöppnade Madame Hien's, som har mer klassisk vietnamesisk mat. Även i dess nya regim är Metropole lite för styltigt och inriktat på utlänningar med djupa fickor, så vi hade nog egentligen inte tänkt oss att La Verticale var för oss, men våra vänner Ben och Diana, som ska flytta till Seattle, sa att de brukade gå dit, och vi har ätit med Ben och Diana och vet att de är normala människor i restaurangsammanhang (även om Diana faktiskt ett tag för längesen spelade i samma rockband som Bobby Chinn) och ibland får vi för oss att det är vår plikt att ha total överblick över Hanois restaurangutbud, så vi slipper flacka med blicken och svara undvikande och generaliserande när vi har utsocknes besök, så vi samlar ihop oss och åker dit. Kulturkrock nummer ett: vi är vana vid att glida in och få plats omedelbart, ju finare restaurang desto tommare, men här hålls vi vänligt men bestämt kvar på bottenvåningen när det visar sig att vi inte beställt bord. Vi tror de skämtar - restaurangen är ju jättelik, det ser man från gatan, ett sedvanligt fyr- eller femvåningshus från kolonialtiden, klart det finns plats. Medan vi väntar tittar vi på Didiers kryddor, Didiers kokböcker, Didiers foton på sig själv med Johnny Hallyday, Frankrikes svar på Jerry Williams och Didiers vinlista (vilken senare ligger på en nivå som gör mig en smula nervös). Efter en kvart förs vi uppför trappa efter trappa till ett rum där vi får husera i ensamt majestät, tror vi: det är som matsalen i ett bättre hem från förra sekelskiftet, med serveringsbord och skänk och ett enda matsalsbord. Vi förstår att det här är en Riktig Lyxkrog eftersom ett minimum av omsorg ägnats själva dekoren: scenen är tom, inget ska avleda koncentrationen från själva föreställningen, Didiers stora uppvisning. Vi får tre personers fullständiga uppmärksamhet, en egen minihovmästare, en egen servitör och en egen avplockare. Vi regerar i ensamt majestät - om det inte vore för Toaletten. Det visar sig att vårt rum även innehåller våningsplanets enda toalett, dold bakom en elegant kinesisk sidenskärm, och att det enorma danska sällskap som sitter i rummet intill ratat Didiers vinlista till förmån för danskt öl - varannan minut sneddar en ny dansk genom vårt rum på väg till eller från den kinesiska skärmen. Vi beställer varsin meny, Miriam som är vegetarian får en egen, jag får den med mest skaldjur på. Jag tror att det är en sjurättersmiddag vi beställt, men tappar snart räkningen eftersom det hela tiden kommer in nya små amuse-bouches, små kronärtkockssoppor, räkor och patéer. Familjen blir mer och mer rastlös. Nyfikenheten på ostron, sniglar, musslor och gåslever visar sig vara minimal. Långt innan min huvudrätt - Buffel tillagad på fem traditionella sätt, som man tillagade tiger i Indokina för hundra år sedan - kommer in har alla andra tröttnat på Didiers uppfinningsrikedom. Jag tänker på den virtuosa parisiska kocken i Karen Blixens novell "Babettes gästabud": Didier Corlou måste nog känna sig lika långt hemifrån som hon, åtminstone en kväll som denna, när gästerna består av ett öldrickande danskt sällskap och ett matvägrande svenskt (för det är inte fullt: att vi fick vänta visar sig bero på personalbrist, förklarar vår private hovmästare med en ursäktande bugning som hedrat herr Omar i Ture Sventon). Endast sorbeten som serveras till efterrätt kan hyggligt rädda situationen. Min slutsats är enkel: Ät inte kulinariskt anspråksfull mat i sällskap med någon under fyrtio, ens i Vietnam.
Skrivet till Brian Eno: Before And After Science

Khmer Rock på American Club

American Club i Hanoi upptar ett helt kvarter, med ett stort grönområde, på centralt belägna affärsgatan Hai Ba Trung: kommersiellt hett åtrådda kvadratmetrar, som nu är lekplats för expats och deras barn. På American Club är man inne i bubblan, den bubbla av privilegier och undantag från vietnamesiska vardagsvillkor som man erbjuds att sjunka in i som utlandsboende och har att närmast dagligen förhålla sig till: vissa lämnar den aldrig, andra sätter en ära i att hålla sig utanför så länge som möjligt. American Club är med andra ord stor, men inte så stor att den egentligen borde kunna husera en hel rockfestival, vilket den emellertid gjorde förra helgen: CAMA Festival 2010, Hanois fjärde internationella musikfestival. Det internationella inslaget brukar bestå av mindre märkvärdiga band från Stillahavsregionen, främst Australien. Plus naturligtvis DJs. Organisatörerna har en fäbless för energisk rock: förra året spelade thailändska killar i trådsmala svarta kostymer hård snabb gitarrock, i år kom motsvarande insatser från Japan och Kina. Men i år spelade ett band som jag skulle gå och se var jag än befann mig i världen: Dengue Fever från Los Angeles och Kambodja, som tagit upp arvet från khmer rock, den handfull fantastiska kambodjanska musiker som översatte radiohits från USA till sitt eget språk och skapade en helt egen rocktradition, sextiotalsrock omskapad och förfrämligad och nyvitaliserad - de flesta försvann sedan spårlöst under de röda khmerernas terrorår. (Ironiskt nog fick jag veta, när jag skröt i mail hem om vår Hanoifestivals huvudattraktioner, att de skulle spela på Berns i Stockholm bara ett par dagar innan de kom till Hanoi.) Jag var där tidigt. Det var årets hittills varmaste dag, och det enda stället inomhus var DJ-scenen, som var ännu varmare än utomhus. Ordnar man musikfestival i Hanoi så måste man ha massiv sponsring, ännu mer än om man gör det i Stockholm, Göteborg eller Hultsfred - utanför den lilla bubblan finns ingen som helst publik som har ekonomisk möjlighet att bära marknadsmässiga festivalkostnader, och det är inte så många (läs: inga) internationella band som har vägarna förbi - Dengue Fever hade faktiskt det, de skulle spela i HCMC dagen efter, och senare åka över till Kambodja, men det här var deras första spelning i Vietnam. Frivilligorganisationerna - och alkoholtillverkarna - passar på. I år var aidsorganisationer och Jim Beams huvudsponsorer, vilket gjorde att alkoläsken trängdes med gratiskondomerna kring själva musikscenen. Festivalpubliken var en besynnerlig blandning. Här trängdes medelålders musikintresserade familjer, som försökte hålla barnen från uttorkning mitt i hettan, med lättklädda Jim Beams-försäljerskor, gravallvarliga safe sex-informatörer, tjockmagade utlänningar med alldeles för unga flickvänner, tokrejvande backpackers och bortskämda Hanoibrats - det låg en ständig marijuanarök över festivalområdet, samtidigt som barnen sprang mellan benen på de vuxna och stämningen var extremt vänlig, nästan neohippie, som om allt skulle börja om, särskilt som Dengue Fever fick till något psykedeliskt Doorssväng i sina bästa stunder. Sen kom stadens inhemska stoltheter, de åttiotalsklingande storvulna hårdrockarna Ngu Cung som fick alla svenska killar med minnen av Europe och Scorpions att skrika högt av pur barnslig förtjusning. Jag åkte hem med akut vätskebrist, men nöjd: jag hade sett Dengue Fever där de ska ses, i regionen, där instrumenten knappt fungerar på grund av luftfuktighet och svett, där sångerskans sidenklänning hade stora mörka fläckar, där man har samma halsdukar och samma våldsamma historia och där flera i publiken faktiskt förstod vad hon sa.

Skrivet till lätt öronsus

Love Man Love Woman

Denna eleganta varelse är officiant - jag vet inte om man ska säga präst eller medium, så det får bli det neutrala officiant - i en pagod någonstans här i Hanoi. Jag har aldrig sett honom på riktigt, även om jag faktiskt sett liknande framträdanden i undanskymda pagoder på bakgator i gamla stan. Han är stjärnan i den vietnamesiska dokumentärfilmaren Nguyen Trinh This fantastiska film Love Man Love Woman, som jag hade turen att få se på Hanoi Cinémathèque häromkvällen. Även om en majoritet av befolkningen bekänner sig till buddhismen, så fungerar den buddhistiska religionen snällt (och så vitt jag förstår är det en medveten tolerans från buddhisternas sida) som paraply för lokal folktro, förfadersdyrkan och äldre religioner, och lämnar plats i pagoderna för dessa gudar. Längst bak i varje buddhisttempel, förklarade en guide för mig, finns alltid ett altare för Modergudinnan. Kulten av henne, som på vietnamesiska heter Dao Mau, är den mest ursprungliga och äkta vietnamesiska religionen, sägs det i Love Man Love Woman. Genom att dyrka henne når man kontakt med sina döda anhöriga, och det sker i extatiska långa festliknande ritualer, fulla av musik. Man sjunger, dansar och berättar historier för att hålla gudarna och de dödas andar på gott humör. Man klär ut sig: män i kvinnokläder, kvinnor i manskläder. Mediet/prästen/officianten röker genom hela ceremonin för att röken ska stiga till himlen och nå andevärlden - en fantastisk konkretion, tycker jag som poet. Dao Mau var förbjudet under fransmännen och de första kommunistiska åren, men har nu fått ett uppsving (precis som den ortodoxa kyrkan i Ryssland). Och (precis som i rysk-ortodoxa kyrkan) det är främst två kategorier som tror: kvinnor och unga. Gamla kvinnor, medelålders kvinnor, unga kvinnor. Men även unga män. De medelålders männen är frånvarande. Ja, inte helt: ni ser ju en medelålders karl på bilden, även om han har kvinnokläder. Skälet till att Nguyen Trinh Thi, tuff dokumentärfilmare utbildad i USA, intresserat sig för den här nyandliga väckelsen är ingalunda religiöst: hon ville hitta ett sätt att berätta om de homosexuellas minst sagt bräckliga situation i Vietnam, och Dao Mau är en av de få sociala arenor där (manlig) homosexualitet är accepterad och till och med uppmuntrad: det antyds i filmen att gränsöverskridandet rentav ses som en förutsättning för att man ska kunna nå gudarna. Och hon lyckas! (Vi har suttit och tittat på Rainer Hartlebs filmer här på kvällarna, Elsa och jag, så jag känner igen det där självklart avslappnade tonfallet som bara dokumentärfilmare som litar på sitt material får till.) Firad överstepräst på dagarna, ensam medelålders man som får nöja sig med en telefonflirt borta i Saigon och bitchigt småflirtiga skämt med sina unga manliga beundrare/efterföljare. I de här scenerna lyckas Nguyen Trinh Thi med något som ingen annan vietnamesisk filmare lyckats med: hon lyckas få mig att känna igen mig; precis så där kunde mina homosexuella vänner sitta och smågnabbas med varandra på 80-talet i Stockholm, timme ut och timme in. Och återigen får jag känslan av att Vietnam gömmer det bästa och färgstarkaste landet har att visa upp. En Mao Dao-ceremoni i Hanoi är lika häftig som vilken voodoo-gudstjänst i New Orleans som helst: men den utförs lite i skymundan på en bakgata, medan urtråkiga rökelsetändarceremonier för medeltida kungar ingår i vartenda statsbesök.
Skrivet till Vampire Weekend: Contra

Hemförlovning

Att leva som utlänning har definitivt sina poänger. Man kan iaktta det främmande samhällets små lustigheter utan att vara deltagande eller medansvarig för dem, samtidigt som man för tillfället är fri från (de flesta av) sitt eget samhälles besynnerligheter. Samtidigt måste man iaktta dem, och iaktta dem noga, för att förstå hur man ska göra: man får skärpa sig lite grann för att klara av vardagen. Hela tillvaron får lite skarpare konturer. Som det här med paket. Det var salig Stig Claesson som definierade författare som en yrkesgrupp som väntar på posten. Jag är inget undantag, inte ens här i Hanoi. Fast nu får jag inte längre avier som berättar att jag har paket att hämta på Spel & Tobak i Söderhallarna, nu får jag avier som hänvisar mig till Tullverket. Det bästa med paket är bussresan - högt över avgaserna, oftast gott om plats, nästan alltid vänliga människor (studenter och pensionärer, två relativt medellösa men pratsamma grupper, fyller i regel bussarna). Man kliver på 34:ans buss, som åker förbi Hanois Universitet, och fortsätter ut mot My Dinhs busstation, halvvägs bort till fotbollsstadion, sen korsar man under livsfara gatan och passerar ett tjusigt tjeckiskt ölbryggeri på vägen. Det tog ett tag att inse att det faktiskt var tullen jag besökte, jag tyckte det såg ut som ett något större och tjusigare postkontor, men det är alltså tulldeklarationer jag fyllt i när jag trott mig signera helt vanliga paketavier. Det som är framsidan med utlänningstillvaron är samtidigt dess baksida: dess flyktiga natur. En gång om året blir alla nervösa och känner på sig att något ska hända, jag antar att det är som grisarna vid jul, barnen börjar inse att hälften av klasskamraterna är borta nästa läsår, och så kommer plötsligt mailen: inbjudningar till avskedsfester, nya adresser i Seattle, Örebro eller Manilla, långa listor med foton på möbler och ägodelar som plötsligt inför hemresan befunnits skrymmande och utbjuds till försäljning. Skåp, bokhyllor, skrivbord och annat som man hade plats för när man bodde i ett fyravåningars hus i fransk kolonialstil vid Westlake (Hanois gräddhylla, som vår granne Erik kallar det) ter sig plötsligt inte lika omistliga när man ska klämma in sig i mer normala omständigheter igen. Här på svenskcampen samlas vi alla och vinkar på parkeringsplatsen när en familj åker, lite oroliga, vart tar de vägen egentligen, finns det där Sverige verkligen på riktigt? Jag tänker varje gång på akvariefiskarna i Hitta Nemo, eller som sagt på grisarna vid jul. I Frälsningsarmén - där man också flyttar ofta och lär sig att se alla vistelseorter som tillfälliga - har man en fin formulering i dödsannonser: Hemförlovad till evigheten. Det är ju bara ur vårt, de kvarvarandes perspektiv, som det känns så - de som åker står ju inför ännu större äventyr - men ur en synpunkt är det korrekt: dit de ska finns det inte plats för bokskåp i mahogny.
Skrivet till I'm Not There (Music From The Motion Picture)

Försvar mot felaktiga åsikter

Mitt husorgan Viet Nam News känns bara mer och mer ovärderligt - tänk att jag försökte övertala dem att man måste ge långtidsprenumeranter rabatt enligt västerländskt mönster, vartenda nummer är ju ovärderligt! I Viet Nam News kan man till exempel läsa om politbyråns syn på nationens journalistik. (Ni som arbetar/arbetat med att utveckla Vietnam mot pressfrihet gör nog bäst i att sluta läsa här, annars är det risk att ni blir svårt deprimerade.) Efter ett möte om de senaste tre årens journalistik gjorde politbyråmedlemmen Truong Tan Sang ett uttalande, där han prisade journalisternas arbete för att föra ut partiets kampanj för att följa Ho Chi Minhs moraliska exempel. Men han anser att journalister och pressbyråer måste spela en mycket mer aktiv roll för att uppmuntra folk att implementera regeringens politik. Journalisterna måste också ta sitt ansvar för att få folket att förverkliga nationens femårsplan. (Här nöp jag mig i armen. När inte det hjälpte tittade jag noggrannare på tidningen: femårsplan? Hade jag verkligen fått dagens tidning, och inte en som var tjugo år gammal?) Ytterligare en medlem av politbyrån, To Huy Rua, understödde Sang i att enträget uppmuntra landets journalister att hjälpa till att försvara landet mot felaktiga åsikter och information från fientliga krafter, särskilt sådana som finns utanför Vietnam. Det är också viktigt att få teve och radio att nå vietnameser som bor utomlands att förstå sitt hemland bättre. Det vill säga: eftersom det är utomlands nästan alla kritiska röster drivits, är det dit vi måste rikta propagandan. Nu inser jag att det måste ha skett en förväxling någonstans: någon måste ha tagit miste på "journalister" och "informatörer", annars blir hela texten obegriplig. Men är det inte en smula ironiskt att det här händer och sägs just här, just i Vietnam, där (den amerikanska) krigsjournalistiken med kraft bröt sig fri från statligt inflytande för fyrtiofem år sen?
Skrivet till Amanda Jenssen: Killing My Darlings

Öststatsnostalgi

För öststatsnostalgiker som min hustru erbjuder Hanoi talrika möjligheter till frosseri. Ett exempel är den dystra diplomatshopen enligt klassisk öststatsmodell, där man endast göre sig besvär om man är försedd med a) diplomatpass, b) motbok för tullfria varor utfärdad av Finansdepartementet. Ur denna motbok stämplas och klipps små kuponger vid varje besök. Det bästa med dipshopen är att luftkonditioneringen går på högtryck och man kliver från en trettiofemgradig Hanoidag rätt in i ett fjortongradigt kylskåp. Det nästbästa är att det är tomt. Man går där mellan hyllorna med halvbra viner som flugits hit från hela världen i något sorts ekologiskt självmordsförsök, sneglar tomt på en och annan tvättmaskin, chokladkaka, märkesklocka eller whiskyflaska i femlitersutförande som jag har svårt att tänka mig att någon människa någonsin kommer att köpa. I fönstret ler den tjugo år gamla cigarettreklamen sitt mer avgas- än nikotinfärgade leende. Bakom disken petar kassörskan näsan. På golvet hasar en decimeterlång kackerlacka fram. Vore det inte för priserna, som placerar sig en liten bit under systembolagets på jämförbara varor, där övriga Hanoibutiker ligger åtminstone på dubbla systempriser, så skulle min egen öststatsnostalgi absolut inte räcka för ett besök, men nu gör jag snabba och effektiva inköp av viner (som jag i någon slags halvhjärtad ekologisk hänsyn helst väljer från Australien eller Nya Zeeland - egentligen borde jag väl dricka landets eget Dalatvin, ett av de kanske mindre lyckade minnena från den franska kolonialismen) när det är nödvändigt. Det jobbigaste inträffar när identifikation, betalning och klipp av små kuponger ur motbok redan är undanstökat. Då dyker det upp en ny kassörska, en medelålders kvinna som ler förväntansfullt mig och via ombud frågar om inte hon kan få några av mina kuponger. Kanske är det bara ett försök att göra min öststatsnostalgiska upplevelse riktigt komplett? Kanske ska hennes dotter ta studenten eller gifta sig? Sannolikare är att hon behöver vinet som smörjmedel vid kommande tandläkarbesök/läkarbesök/lärarsamtal. Eller har hon en sidoinkomst som grossist till någon restaurang. Vad vet jag? Jag varken kan eller vill ta risken att det är en provokation, jag ler extra vänligt och säger att hon måste skämta, det hon föreslår kan ju inte vara lagligt och som gäst i deras vackra land måste jag ju följa lagen, det förstår de väl? Hon ser besviken ut, och jag åker hem med mina vinflaskor och och ett lätt dåligt samvete trots att jag inte gärna kunde ha gjort på något annat sätt. Jag är nog ingen riktig öststatsnostalgiker.
Skrivet till Roedelius: Jardin Aú Foú

Blue Dragon

En gång i veckan förra terminen spelade Jonatan fotboll med Blue Dragon. Jag undrade vad det var för något. Gatubarn, svarade han. Namnet dök upp fler gånger - en tid hyrde en kanadensisk volontär för Blue Dragon in sig på campen. Klädinsamlingar, fotbollsmatcher, donationer. Med några kassar avlagda kläder som ursäkt åkte jag dit, till ett hus vid Röda floden där Blue Dragon håller till i Hanoi (man finns också i andra vietnamesiska städer). Det finns flera organisationer som satsar på utsatta barn, bland annat den framgångsrika restaurangskolan Koto. Det är inte så underligt: i en kultur som den vietnamesiska, där familjen är grunden till allt, är gatubarn naturligtvis extra utsatta. Har man inte familj, har man ingenting alls. Här spelar några fia, några tittar på film, andra sitter vid datorerna. Det ser lite ut som ett svenskt fritids, blandningen av egna teckningar och övertaget möblemang, nymålat och färgstarkt men i grunden väldigt enkelt. Här bor för närvarande 15 barn - 97 har bott här sen starten - men betydligt fler kommer hit för måltider, lektioner, lekar eller bara trygghet. Målet är naturligtvis att de ska integreras i samhället, få utbildning och jobb. Här ges utbildning i engelska och datakunskap (och alla som jag träffar pratar verkligen lite engelska också), här slussas vidare till yrkesskolor. Sen starten har 1104 barn slussats vidare till skolor och yrkespraktik. 51 tonåringar har fått riktiga jobb. Man har ordnat hem åt 24 familjer. Serverat 146 758 måltider, 3 657 liter mjölk, 15 764 kg ris. 57 barn som rymt hemifrån har övertalats att återvända till sina familjer. 488 barn har fått besöka doktor eller sjukhus. 5 har fått drogrehabilitering. 69 traffickingoffer har räddats. 169 barn har fått riktiga identitetshandlingar. Och man har spelat 737 fotbollsmatcher. Som barnbarn till frälsningsofficerare kan jag inte undgå att imponeras av det handfasta bakom alla siffrorna. Den verkliga godheten, skriver Marcel Proust, kanske har en kirurgs jäktade ansiktsuttryck. Den verkliga godheten kanske inte är så tjusig, helt enkelt: den är upptagen av att servera 146 758 måltider. Jag återvände lite motvilligt till mitt elfenbenstorn här på svenskcampen. Farfar och farmor ropade i mitt blod, det var något så bekant över den där nymålade enkla man-tager-vad-man-haver-med-ett-leende-miljön, men jag slog dövörat till. De franska symbolisterna behöver också någon som tar hand om dem, Blue Dragon får tills vidare nöja sig med kläderna och fotbollsmatcherna.
Skrivet till McCoy Tyner: Echoes of a Friend

Grönköping i fara

Den 29 april bekräftade Högsta domstolen domen mot Tran Anh Kim på 5 och ett halvt års fängelse för "aktiviteter med syfte att störta folkstyret". Enligt domen har Kim förenat sig med andra reaktionära element i en organisation som kallas Vietnams Demokratiska Parti. Han har skrivit 85 kommentarer på internet och spridit information till fientliga krafter i exil för att undergräva staten Vietnam. Det blir ungefär 24 dagars fängelse per internetkommentar. Enligt säkerhetspolisen har Kim och andra lurat missnöjda människor att starta oppositionsgrupper med namn som "Anti-korruptionsföreningen". Hans avsikt var att verka helt öppet och sätta upp en skylt på huset som angav att det var Vietnams Demokratiska Partis kontor - en plan som dock gick i stöpet. (Om stilen blir lite styltig här och var så är det för att jag lägger mig så nära min källa, Viet Nam News, som möjligt: Viet Nam News i sin tur ligger så nära domstolsbeslutet som möjligt, vilket i sin tur ligger så nära säkerhetspolisens dokument som möjligt - här tar vi inga risker!) Juryn bedömde att Tran Anh Kim utgjorde ett "specialfall av brott mot den nationella säkerheten". Brott mot den nationella säkerheten! För ett ögonblick får jag för mig att texten är en satir, att Vietnam är en fiktion ungefär som Grönköping och att det är Leif GW Persson som skrivit artikeln i avsikt att förlöjliga landets ordningsmakt och dess benägenhet att gripa till brösttoner. Men det är på fullaste allvar som Tran Anh Kim får 5 1/2 års fängelse (+ 3 år villkorligt) för "brott mot den nationella säkerheten" och blir stämplad som "agitator" samt "sabotör", detta i en tidning riktad till utlänningar. Budskapet är glasklart. Undrar vilka ord de skulle ta till om någon faktiskt gjorde något som på riktigt kunde skada den vietnamesiska staten.

Kvällar i Hoi An

Vi återkommer till Hanoi efter några himmelska dagar i Hoi An, den gamla hamn- och handelsstaden i centrala Vietnam, strax söder om Danang. Varje kväll somnade vi och varje morgon vaknade vi till de gråa bränningarna från Kinesiska sjön. Vi lånade cyklar och gav oss ut över broar och färjelägen: en skärgårdsresa, fast bland risbönder i floddeltat. Sluter man bara öronen till de bistert påstridiga försäljarna av usla Polo Ralph Lauren-kopior är hamnpromenaden inne i Hoi An nästan en fläkt av Medelhavet: det känns som en liten fransk provinsstad, med sina barer, båtar och hamnkrogar. Men även andra besökare än fransmännen har satt sina spår. Här finns kinesiska och japanska köpmansgillen med votivskepp och altare, platser att träffas och tacka gudarna (ungefär som Tyska kyrkan i Gamla stan, tänker jag mig). Och här finns den vackra överbyggda japanska bron, som vår första kväll får glittra ensamt i mörkret, där vi sitter en trappa upp på Mango Mango på andra sidan floden och ser hela Hoi An släckas ner. Det inträffar en gång i månaden, läser jag mig senare till: för några timmar är staden upplyst endast av rislyktornas och tyglampornas milda sken, och på bron kan man köpa enklast möjliga lyktor - ett stearinljus, en papperslykta i form av en lotusblomma - och sätta ut på floden. Det ser ut som en fest i Mumindalen. Det överträffar varje dröm om Fjärran östern. Det är som att sova med öppna ögon, under bron rinner flodens milda mörker fram, stansat av tjogtals små papperslyktor. Dagen därpå inträffar samma mörkläggning, fast nu är den mindre avsiktlig. Tack och lov sitter vi vid nystrukna Ikeadukar i trädgården på svenske Kalles nya restaurang Cava (den bästa restaurang vi ätit på i Hoi An), och det tar bara någon minut innan Kalles egen generator går på, och vi kan sitta och se ut över ännu en tidlös stadsvy, där lyktorna tänds en efter en, innan det är dags att åka hem till vårt bullrande framtidsbesatta Hanoi. Det är uppenbart att myndigheterna i Hoi An ansträngt sig att bevara och till och med understryka det som gör stan till en unik upplevelse - varför kan inte våra myndigheter göra likadant?
Skrivet till CocoRosie: The Adventures of Ghosthorse And Stillborn

Betonghäckar och gula sidor

Det tog ett tag innan vi begrep oss på de schablonmålade stämplarna med telefonnummer och det gåtfulla ordet B TONG som täckt så många husväggar i centrala Hanoi och är ett så pass karakteristiskt inslag i gatubilden att de finns på vykort och turisttavlor. Vi förstod så småningom att det är Hanois version av Gula sidorna: så annonserar hantverkare ut sina tjänster i en stad utan telefonkatalog. Men varför B TONG, eller BE TONG som det ibland också står? Till slut fick vi veta bakgrunden. När ryssarna kom hit i stor skala i början av 80-talet (under osämjan med Kina, då det ryska inflytandet var som störst) lärde de vietnameserna att gjuta i betong, vilket man tyckte var ett smärre underverk: tänk att kunna bygga i vilka former som helst, tänk att kunna släppa traditionella hänsyn och former. Under en tid ansträngde man sig också verkligen att bygga precis hur som helst, de flesta av dessa hus håller tack och lov på att falla sönder nu. Betong blev därför ett samlingsnamn på allt som var modernt, tekniskt, smidigt och up-to-date (jag antar att detta var ungefär samtidigt som uttrycket "betonghäck" infördes i svenskan som samlingsnamn på motsatsen: storskalig stelhet, bakåtsträvande och allmän fyrkantighet). Därför blev B TONG eller BE TONG ett ekonomiskt och platsbesparande sätt för hantverkarna - rörmokare, elektriker, byggjobbare, snickare - att berätta hur duktiga de var inom sina respektive områden: lika duktiga, helt enkelt, som betong. Denna urbant decentraliserade yrkesdel av telefonkatalogen är nu ett minne blott. Över en natt försvann alla dessa telefonnummer från väggarna, rappades över med grå rappning med en närmast skrämmande effektivitet: när partiet verkligen bestämmer sig för något, då blir det så. Det var samma sak när lagen om hjälmar genomfördes: över en natt hade alla hanoibor skaffat hjälm. Man häpnar lite, dels över att denna samordning är möjlig i denna kaotiska och svårt överbefolkade mångmiljonstad, dels över att all denna logistik används så illa, till en så ovärdig fiende: det är som om Hanois stadsförvaltning anstränger sig att bli av med allt som är pittoreskt, allt som är utmärkande för staden och skiljer den från andra städer: även cykloförarna och gatuförsäljarna har man ett gott öga till, och det går knappt en vecka utan att man läser i tidningen om hur staden vill bli dem kvitt. Det påminner om Stockholm på 60-talet, det Stockholm som gjorde sig av med Klara: allt som luktar fattigdom och förflutet ska bort! Trots att det kanske är just det som lockar turisterna.

En 35-åring firar

Igår firades under stor pompa och ståt 35-årsjubileet av det som i vår morgontidning kallas befrielsen, det vill säga Saigons fall, stormningen av presidentpalatset och slutet på Vietnamkriget, som innebar återförenandet mellan Nord- och Sydvietnam. Det är alltså inte segern över USA, som dragit sig ur kriget halvtannat år tidigare, man firar, utan över sydvietnameserna: en nation som splittrats redan av den franska kolonialadministrationen, som delade Indokina i fem delar: Tonkin (=Nordvietnam), Annam (=Centrala Vietnam), Cochinkina (=Sydvietnam), Laos och Kambodja. Det svartvita fotot av den sovjetiskttillverkade stridsvagnen som kör igenom presidentpalatsets gallergrindar återges i varje tidning, på varje affischplats. Tidningarna är fulla med minnesartiklar och intervjuer. Man har till och med letat upp piloten som flög ner Nordvietnams ledare till Sydvietnam när kapitulationen skulle undertecknas under högtidliga former: vad kunde han ha att berätta? (Inte mycket, visade det sig.) Det är parader, högtidstal, ändlösa minnesprogram i TV och alla krigsreportrar som ännu står på benen är i HCMC för att övervara festligheterna och minnas. Jag kan inte minnas att jag firade min egen 35-årsdag med någon särskild emfas - eller någon annans, för den delen. När vi flyttade hit var en av de saker som förvånade oss mest hur lite vietnameserna pratade om kriget, hur lite närvarande kriget verkade vara i deras liv (först när man lär känna dem bättre kan jämnåriga hanoibor glänta en smula på förlåten till traumatiska minnen av barndomens bombnätter). Det är inget som det pratas om, inget som man dröjer sig kvar vid: tvärtom kan vietnamesers likgiltighet för det förflutna och dess minnesmärken vara upprörande för västerlänningar, som gärna skulle se en högre grad av pietetsfullhet i statsplaneringen. Man vill vidare, man vill framåt: man vill bli som andra länder. Det vägs mer än väl upp av den officiella fixeringen vid kriget. Det officiella Vietnam, staten och partiet, utnyttjar varje förevändning att hamra in den nationella självbilden: David mot Goliat, folkets utdragna lidande, gränslösa uppoffringar och oanade tapperhet. Vietnam är både en gammal och ett pinfärsk nation. Den pinfärska nationen behöver sitt 35-årsjubileum den 30 april, precis som den senare på året kommer att fira huvudstadens 1000-årsjubileum, precis som den nyss firat partiets 80-årsjubileum. Den kommer att blåsa på alla födelsedagsljus, för den behöver kriget som myt. Kriget är en ursäkt också, en ursäkt och ett känslomässigt argument av högsta potens. Jag har hört fantastiska historier om hur biståndsmöten med givarnationer (dit USA naturligtvis hör) spårat ur när vietnameserna inte fått exakt vad de vill ha: vid något tillfälle tog en minister av sig på överkroppen för att visa sina krigsskador, som yttersta argument. Men jag tror ändå att det är för självbilden man behöver 35-åringen mest. Vi svenskar har glömt, för det var så längesen vi behövde Engelbrekt och Gustav Vasa: de flesta vet nog inte ens på rak arm att vi firar Vasaloppet till åminnelse av frihetskämpen Gustav Vasas lyckosamma flykt undan de danska ockupanterna (danskarna var våra amerikaner när den svenska nationsmyten skulle byggas). Det är så längesen och vi är så trygga i vår nationella identitet att vi kan tillåta oss att odla negativa nationella myter, som myten om Norénjulen, myten om Ministern & Mördaren, eller den i utlandssvenska sammanhang populära myten om Den Lättlurade Svensken. Någon sådan lyx kan inte vietnameserna unna sig. Här är det självuppoffrande hjältar för hela slanten. Det är därför det finns sådan kraft i de få texter från Vietnamkriget som vågar bryta med den nationella myten: Duong Thu Huongs Novel without a Name och Bao Ninhs Krigets sorger.
Skrivet till Funkadelic: One Nation Under A Groove