tisdag 30 november 2010

Vimmerby marknad, nästan























Vi är på kreatursmarknad i Bac Ha. Barnen anser att vi är galna som tvingar upp dem så tidigt på morgonen, men det är två timmars resa längs serpentinvägar och hårnålskurvor upp till Bac Ha: det är bara marknadsdag en gång i veckan, söndag förmiddag, och vi måste vara där i tid. Redan en mil därifrån vet vi att vi är på rätt väg. Bergsfolken kommer vandrande till fots med sina korgar fulla med jordbruksprodukter - blomster-h'mong, thai och phula. Marknaden i Bac Ha är en riktig bondmarknad, en sån som Astrid Lindgren beskriver, en där patron köper kreatur, barnen förstör sina tänder, drängarna blir fulla, slåss och drar kniv, och pigorna visar upp sina finaste kläder: Vimmerby marknad, fast i Tonkinalperna, Vimmerby marknad h'mong style, med blomsterh'monger och phula i stället för smålänningar. Vi sneglar på matserveringen mitt i marknaden och jag undrar just om maten är färsk, samtidigt som jag håller på att halka i en blodfläck och Miriam - som är vegeterian - skriker högt. Bredvid blodfläcken ligger en spädgris med bundna ben och inväntar det oundvikliga slutet. Grisar är intelligenta djur och det går inte att missta sig på dess ångest. En bit därifrån demonstrerar försäljarna buffeltjurarnas styrka genom att hetsa dem mot varandra. Det finns mycket litet som inte går att köpa på den här marknaden, inser jag när jag står och pillar på en vallmokapsel vid ett stånd för medicinalväxter: i de här oansenliga tändsticksaskarna finns allt, precis allt. För inte så länge sedan var det här en oåtkomlig värld för alla utom en liten grupp äventyrare som reste Indokina runt på motorcykel, nu är det en turistattraktion även om marknaden inte på något sätt är till för turister: det här är veckans höjdpunkt, en smula festglans efter veckans hårda slit.

På kvällen står vi vid bron som leder över till Kina. Lao Cai är en typisk gränsstad, smutsiga lastbilar, chaufförer som röker, kvinnor som sitter på trottoaren och räknar stora sedelbuntar, backpackers, halvsjaskiga hotell där ingen stannar mer än ett par nätter, en stad där allt och alla byter ägare. Lao Cai totalförstördes av kineserna och var ockuperat i ett halvår under gränskriget 1979. Det är inte så längesen. Husen i Kina är större och stummare, de ser oåtkomliga ut. Vi vänder Kina ryggen och äter middag på en oansenlig restaurang nära stationen. Vi somnar så fort vi släpps in i vår tågkupé.

måndag 29 november 2010

Hemma hos h'mongerna

Familjen tar nattåget till Lao Cai, åker bil den vindlande vägen upp till Sa Pa och börjar sakta skönja terrassodlingar och blånande horisonter i gryningsljuset. Luften är klar och ren, solen skiner (vilket hör till ovanligheterna: Sa Pa är oftast höljt i dimma). Alla blir genast förälskade i den lilla franska kurorten som varje morgon invaderas av bergsfolken - h'mong och dzao - i sina färgstarka dräkter. Vi lämnar marknaden på torget nedanför katolska kyrkan fullastade med samma sorts färgglada folklore som man häpnar över att turister bär med sig från möten med minoritetsbefolkningar världen över. Jag tycker nog att h'mongerna påminner lite om både indianer och samer, och sherporna i Tibet, kanske bergsfolk liknar varandra överallt, korta, krumma och kisögda och uppenbart förtjusta i att köpslå. Vi vandrar mellan byarna med en ständig eskort av h'mongkvinnor. Här bedrivs jordbruk som det gjort sen, tja, faraonernas dagar? Kornen mals med enklaste sortens vattenkvarn, en skovel som fylls och tippar över så att morteln stöter till. Vi befinner oss i världen före plogen, marken är så bördig att de bara behöver raka pinnar för att vända upp den. Tiden har stannat, det här är den värld med dragdjur och enklast möjliga mekaniska principer som stjärnbilderna fått namn efter. Och ändå tycks varje h'mong ha mobiltelefon, det finns byskolor där barnen går ibland, det finns karaoke och männen är fulla redan till lunch. Vår guide är kinh, dvs majoritetsvietnames, och när vi har lärt känna honom lite bättre börjar hans officiella guidefasad av respekt inför ursprungsbefolkningen rämna en smula. Lita inte på dem, säger han. De är organiserade som en maffia säger han, de smugglar heroin. De kanske ser fattiga ut, men de har en Mercedes gömd i ladan. Nästa dag åker vi ett par mil längs gränsen till Kina, på andra sidan floden tornar världens största land upp sig och vår guide berättar hur han som pojke tog sig över med gränsvakternas goda minne för att köpa leksaker. Klart det här är smugglarland. Men det är vackert, vackert och fattigt och i någon mening friare än i Hanoi. Vår guide berättar roliga historier om h'mongerna, som den här:
Tre h'monger åkte in till stan på en moped och blev stoppade av en trafikpolis (man får bara vara två vuxna på en moped). Den äldste av dem harklade sig och sa: "Nu är det så här att vi tre har sparat länge för att köpa den här mopeden tillsammans. Vi äger den tillsammans så vi måste åka på den tillsammans överallt, alla tre. Och vi förstår att du gärna vill åka med, men du får helt enkelt inte plats!"

onsdag 17 november 2010

Inte bara Mona

Mona Sahlins avgång var en stor nyhet även i vår morgon-tidning. Här för-bereder man sig annars på sitt eget lilla sätt inför eventuella förändringar i partitoppen: i början på 2011 ska det enda lagliga vietnamesiska partiet ha kongress, och inför denna pågår enligt bedömarna en maktkamp - en kinavänlig falang står mot en modernare, mer västorienterad. Alla bedömare är överens om att det hårdnade klimatet, den nya nolltoleransen mot avvikande röster, har med den kommande kongressen att göra. Någon har till och med framkastat teorin att det är ett sofistikerat sätt från kinavännernas falang att isolera landet från väst och därigenom driva det i armarna på Kina. Ett annat sofistikerat sätt att förbereda partikongressen är att vända problemen till egen fördel. Vietnam har sent omsider erkänt att man har ett problem med korruption, och sökt internationell hjälp att ändra på det. Korruptionen finns överallt och förgiftar vardagslivet för de människor som är beroende av att vanliga samhällstjänster fungerar, det vill säga låg- och medelinkomsttagare (ironiskt nog kan man köpa sig fri från korruption), som måste betala sina barns lärare för att de ska vara snälla mot barnen och ge dem bra betyg. (På BB får man muta sig till smärtlindring, men också betala extra för att sprutan ska läggas på ett försiktigt sätt som inte gör ont!) Hanois partikommitté erkände för en tid sedan att 1 474 av stadens 3 400 partimedlemmar befunnits skyldiga till korruption. Det är en siffra som är både orimligt hög och orimligt låg. I praktiken har gissningsvis många fler fyllt sina fickor, men det är ändå anmärkningsvis att partikommittén erkände att nästan varannan medlem var korrumperad. Tycker man - tills man kommer ihåg att det är kongress på gång, dags att rensa i leden. Faktum är att det arresteras, häktas och åtalas i stort sett varje dag just nu. Sedan oktober har sjutton kända aktivister, dissidenter och bloggare drabbats. Senast den kände advokaten Cu Huy Ha Vu, känd för att ha försökt driva mål mot staten för dess hantering av bauxitfyndigheterna i centrala Vietnam. Vu är också son till den berömde poeten Cu Huy Can, som var med i den första provisoriska regering som Ho Chi Minh bildade 1945. Polisen ska ha hittat dokument i Vus dator som visar att han "konspirerat mot statens säkerhet", bland annat genom att vilja införa flerpartisystem i Vietnam. Konspiration mot statens säkerhet är ett mycket allvarligt brott som kan ge upp till tjugo års fängelse.
Jag har träffat Cu Huy Ha Vu på en mottagning. Det är en glad kille som gillar att dricka vin, prata franska (som är de gammaldags intellektuellas språk i Vietnam: han måste ha lärt sig det av sin far), skämta och prata om poesi. Dessutom har han modet att stå upp för sina åsikter.
Jag har fortfarande inte hört ett enda svenskt ord till försvar för Cu Huy Ha Vu eller någon annan vietnamesisk medborgarrättskämpe, inte en kommentar, inte ett enda ord.
Men om jag avslutar den här bloggen med några poetiska ord om morgondimman över sjön så kanske det stämmer bättre med hur svenskar vill att Vietnam ska vara?

tisdag 16 november 2010

Varje buse franska talar

I morse när jag åkte hem med bussen började en äldre man prata med mig på dålig engelska. Jag bedömde hans ålder som tillräcklig (fransmännen lämnade ändå Vietnam 1954) och svarade på franska. Han sken upp, särskilt när han fick veta att jag var svensk: "Jag trodde inte Sverige var franskspråkigt!" "Jag trodde inte Vietnam var franskspråkigt heller längre", kunde jag ha svarat om inte bussen samtidigt bromsat in vid min hållplats. För om det finns någonstans i världen där franskakunskaper fortfarande är en klassfråga, så är det här, i det kommunistiska Vietnam. En bit längre ner på vår gata, efter korsningen men innan hundrestaurangerna, ligger Franska skolan, Lycée francais Alexandre Yersin, en av de sista kvarlevorna från den gamla franska kulturimperialismen i Indokina. Det finns fortfarande drygt 2 000 fransmän här, så behovet av en franskspråkig skola går inte att diskutera: men 40 % av eleverna på Alexandre Yersin är vietnameser, många av dem är också befriade från skolavgifter och går på stipendier från franska staten. Deras föräldrar är ovanligt kloka. Undervisningen på Lycéet är gammalmodigare än på UNIS, där våra barn går, kraven är hårdare, disciplinen mer gammaldags, och skolan har varken samma resurser eller arealer (= ingen fotbollsplan). Men ett läsår på UNIS kostar närmare 20 000 dollar. Om man är en fattig vietnamesisk intellektuell (som våra vänner med barn på franska skolan) lär man bara se den sortens pengar på TV. Då ger franska skolan dem en chans att ändå kunna ge sina barn möjlighet att lära sig ett världsspråk flytande och få en skolutbildning värd namnet, utan lärarmutor och extraavgifter som hör till i det inhemska skolväsendet. Att sprida det franska språket över jorden ses fortfarande som en mission, särskilt naturligtvis i de forna kolonierna. Lycéet spiller över på gatorna runt om, här finns fler klädaffärer för tonåringar och sittvänliga kaféer än det skulle göra annars.
Här finns också, sedan en dryg vecka, en fransk bokhandel, Librairie francaise de Hanoi, mittemot lycéet. Jag cyklade förbi den på väg till lunch på vårt favorit bun cha-ställe (bilden är från ett tidigare besök där, tillsammans med Tomas och hans pappa Rutger: det är betydligt kallare nu) och bestämde mig för att gå in. Jag kan inte påstå att jag hade höga förväntningar. Jag har sett internationella bokhandlar i den här delen av världen förut, och vet vad man kan komma undan med. Men det här var ändå rekordet. Jag hade räknat med åtminstone någon Racine eller Camus. Och Marguerite Duras brukar det alltid finnas ett par böcker av i hennes hemland. Om man räknar bort amerikanska bestsellers i fransk översättning fanns det sammanlagt två vuxenböcker på franska i hela affären. Två. Jag köpte den ena, bara för att stödja denna halsstarrigt tappra lilla affär. Men medan jag dröjde mig kvar kom två franska mellanstadieelever in och började bläddra bland pysselböckerna med glansiga ögon och nervösa sneglingar i sina portmonnäer. Så kanske, kanske har Librairie francaise de Hanoi en chans. Men tills vidare är det fortfarande bara i Paris galanta salar som varje buse franska talar.

torsdag 11 november 2010

Uppslagsord

Hej, det är ett uppslagsord som talar. När den franske poeten Bernard Noël besökte oss hemma i Stockholm för några år sedan, visade jag honom hans egna dikter i den monumentala tvåbandsantologin över fransk lyrik, från Rikard Lejonhjärta till dagens formexperiment, som klassikerserien Pléiade givit ut i skinnband och guldsnitt. Han suckade: Har jag blivit instängd i en Pléiade? Betyder det att jag är död nu? Själv kände jag en iskall vind av objektivitet dra genom rummet när jag upptäckte att jag just lagts till som uppslagsord i NationalEncyklopedin (http://www.ne.se/kristoffer-leandoer).
Jag har alltid undrat hur jag ser ut utifrån, försökt se mig själv i spegeln som om jag inte var jag.
Nu vet jag. Och det kändes förvånansvärt okej, som att läsa om en avlägsen bekant som man är rätt välvilligt inställd till. Man får väl anta att det är Augustnomineringen som jag har att tacka för den upplevelsen.

fredag 5 november 2010

Skrattyoga

Idag fick vi lära oss skrattyoga. Inne på ambas-sadens glas-veranda stod fyra lokal-anställda ambassad-tjänstemän och jag mittemot varandra, tog varandra i hand och sa på utandningen så kraftigt vi kunde: HO-HO-HA-HA-HA! fem gånger. Varenda gång slutade det med att vi skrattade så att vi kiknade. Vietnameser - liksom andra asiater - skrattar när de blir rädda, generade eller konfysa. Det gör att en förvirrad västerlänning omges av skrattande människor så fort han eller hon beter sig på tvärs mot förväntningarna, kommer med orimliga krav eller bara är allmänt konstig. När man verkligen behöver hjälp är det lätt att bli provocera av det nervösa skrattandet. Eftersom jag på alla sätt stämmer in på definitionen "förvirrad västerlänning" fann jag det extremt välgörande med skrattyogan. Jag behövde bli påmind om de skrattande munkarna som man möter överallt. Jag behövde bli påmind om Vietnams mjuka sida, den som vetter västerut och inte norrut, Indo-delen av Indokina. Jag behövde bli påmind om hur Elsas kollega Huy sa att vietnameser uppfattar utlänningar: Old and serious, gamla och allvarliga. Vi skrattar, sa vår lärare, för att vi älskar livet. Det låter det. Men ibland är ett skratt verkligen ett skratt.

måndag 1 november 2010

Skandaltwitter

ASEAN-mötet är avslutat, de långa limousinerna har åkt till flygplatsen och Vietnam lämnar vidare ordförandeskapet i ASEAN till Indonesien. Men inte utan en sista liten skandal: under det avslutande förhandlingarna här i Hanoi fick en talskrivare till Filippinernas president Benigno Aquino uppenbarligen nog och twittrade, glömsk av det jag och Elsa döpt till Lex Staffan Valdemar Holm (=sova på saken innan man använder sociala medier) följande tre sanningar om sitt värdland Vietnam: 1) Vinet suger! 2) Det finns inga snygga karlar att titta på! 3) Att försöka korsa gatan är som att be om dödshjälp!
Samtidigt som vietnamesiska staten hade officiellt besök från Manilla, hade vi privat dito - Jonatans brittiske vän Jack, som i somras flyttade från Hanoi till Manilla p g a pappans jobb - och enligt vad Jack berättade för oss är Manilla inte direkt någon säker stadsmiljö ur någon aspekt. Inte vet jag hur det är med vinet och karlarna i Manilla, men det är knappast oenologins starkaste näste. Det är lite som att få sina slalombackar kritiserade av en gäst från Haiti: man förstår att det är riktigt illa.
Stackars Maria Carmen Mislang som råkade tala ur hjärtat - hon har naturligtvis fått krypa till korset, göra en pudel och kräla i stoftet. Hanoi är sårat, Manilla generat - och vi andra är våldsamt roade, tänk att det var från Manilla sanningen skulle komma!
Bara inte twittrandet överröstar den verkliga skandalen med ASEAN-mötet: det vill säga det som inte sas. Under Vietnams ordförandeskap har man i stort sett lyckats låta bli att leva upp till organisationens storslagna löften om mänskliga rättigheter. Angående det förestående valet i Burma och de flagranta brotten mot mänskliga rättigheter där: inte ett ord. Och samtidigt som ASEAN-mötet ägde rum passar värdnationen Vietnam på att, bland annat, fängsla några katoliker som försvarat sin rätt till en kyrkogård, samt arresterat ännu en cyberdissident.
Då har det inte handlat så mycket om vinkvaliteten utan snarare om vredens druvor.