torsdag 2 juni 2011

Tappa ansiktet

Få aldrig en vietnames att tappa ansiktet, stod det i alla böcker vi läste på väg hit för drygt tre år sen. Jag kom att tänka det när jag försökte ringa cykelreparatörens dotter (som talar engelska, är det sagt) för att boka tid. Hon svarar aldrig. Jag ringer och ringer. Cykelreparatören ligger på andra sidan stan och det är varmt, så jag tänker inte chansa. Jag envisas med att ringa. Plötsligt får jag ett sms: "Sorry I couldn't hear the phone, Pls send me sms".
På sms tar det exakt en minut att boka tid, plötsligt måste hennes telefon höras alldeles utmärkt. Jag inser det som kanske borde varit självklart: hon är obekväm med att tala engelska, rädd för att tappa ansiktet. Knappa in ett sms är lättare att kontrollera, hon har säkert en modern telefon som rättar stavningen. Det är som alla expediter som säger nej vad man än frågar om - andra storlekar, andra färger - för att inte behöva ta risken att göra bort sig.
Jag cyklar dit, huset ligger i skuggan av Long Bien, bron som Alfred Eiffel byggde och som faktiskt ser ut som ett liggande Eiffeltorn, dörren är öppen men en hukande gumma med betelsvarta tänder viftar bort mig. Grannfrun skrattar så hon kiknar åt mig. Jag ringer, nu struntar jag i herr Trungs dotters ansiktshållning, jag har cyklat över hela stan i trettiofemgradig värme, jag har avtalat tid, jag går inte med oförrättat ärende. Det tar en stund, men hon förstår. Hon i sin tur ringer huset, plötsligt ler gumman och vinkar in mig, pressar apelsiner, nyduschad kommer herr Trung själv ner, han har tränat, han är flerfaldig mästare i cykling och innan jag får visa min egen cykels skavanker måste jag beundra hans priser och hans tävlingscykel som väger sex kilo.
Jag tar en motorbike hem, föraren har inte växel och tror han kan behålla hela sedeln jag håller fram - dubbla överenskomna beloppet. "Vad ska du göra då?" skrattar han. Jag ser mig omkring, jag känner de flesta motorbikeförare som står utanför ambassaden, för ögonblicket är det han som är på bortaplan, för ögonblicket är skrattarna på min sida, de växlar min sedel utan problem, jag överlämnar jämna pengar och tänker att det går ju utmärkt det här, böckerna vi läste överdrev en hel del annat också, hyfs och god ton i pagoder till exempel (man får till exempel inte peka med tårna mot buddhastatyn, har jag läst hur många gånger som helst, men jag har aldrig sett några andra än nervösa västerlänningar förflytta sig sidledes in och ut ur templen).
De bästa scenartister jag sett har börjat med att tappa ansiktet, så är kontakten etablerad och alla kan koppla av.

3 kommentarer:

Pelle sa...

Lämnade även jag nyss in min cykel där. Trung insisterade på att skjutsa mig hem med sin motorcykel så jag slapp leta Xe Om kring Long Bien. Vi tog dock en omväg förbi dotterns resebyrå för att lämna av hennes lunch. Hon hälsade glatt.

Henrik G sa...

Bästa bloggen i stan. Paris ligger inte i Stockholm heller :-)

Anonym sa...

Kommer att sakna din blogg, Kristofer, som jag läst flitigt! Kramar till er alla från St Petersburg / Marie