Hyggligt vanlig dag i Hanoi

Efter att ha suttit hela förmiddagen med min artikel om fransk fantasy för Axess, som ska lämnas samma dag går jag ut. Jag hade lovat mig själv att bli klar till lunch, men värmen gör det omöjligt trots luftkonditioneringen inomhus (den låter för mycket, skyller jag på). Tidsskillnaden gör att redaktionen ändå har artikeln på bordet samma morgon, trots att jag själv släpar efter - oändligt praktiskt för en gammal deadlinesurfare. Jag ska till ambassaden och rösta, sen vidare och hämta tre tavlor hos rammakaren. Det är första gången jag röstar utomlands i ett riksdagsval och det känns allvarligare än vanligt, särskilt med de lokalanställda som sneglar på våra förehavanden. Elegant skär jag genom lunchtrafiken till ramboden. Väl där försvinner all elegans: jag hade glömt hur stora tavlorna var. Och min cykel som inte ens har pakethållare. Första året i Hanoi gapar man ständigt inför de vietnamesiska cyklisterna och mopedåkarna och deras gränslösa förmåga att lasta sina fordon. Man tävlar om vem som upptäcker det omöjligaste ekipaget. En hel trebarnsfamilj på en moped, en trebarnsfamilj och mormor på samma moped, en våningssäng, ett piano, järnvägsräls, en årskonsumtion av vattenflaskor, en årskonsumtion av ägg, en cykel på cykeln, hundra höns ... alla utlänningars favoritbok Beasts of Burden har fångat de orimligaste transporterna på bild, och familjens fotografer försökte ständigt bräcka den. Det var första året. Andra året har man vant sig, och nöjer sig med att peka ut fenomenet för nyanlända gäster. Tredje året, upptäckte jag i går, ser man själv sin cykel som ett fullständigt rimligt transportmedel för tre nyglasade och inramade tavlor. Med hjälp av rammakerskan surrar man fast dem vid tillgängliga delar på cykeln, styrstång och ram, och vinglar glatt ut i trafiken mot körriktningen, precis som vilken infödd hanoibo som helst, särskilt som man är klädd i hanoibons standardklädsel: vit skjorta, svarta byxor och flipflops. Kanske har man varit här för länge? Vad gör jag mer? Jag cyklar till favoritlunchstället nere vid Giang Vo, med en enda maträtt på menyn, och äter bun cha. Jag skriver klart min artikel och skickar den. Jag skriver klart styrelseprotokollet för Svenska Skolföreningen i Hanoi. Jag läser Emily Dickinson för mig själv. Jag läser ett par nyutkomna diktsamlingar för Gerard Bonniers Lyrikpris. Jag hjälper till med läxuppgifter, tittar på Cartoon Network och läser tio sidor Harry Potter högt för min dotter.