Teori och praktik

Ibland blir det extra uppenbart att vardagslivet här i Hanoi är uttänjt mellan två extremer. Man kan också uttrycka det i tid: minst två sekel existerar i samma samhällsrum, och ibland orsakar det smärre kollisioner. Våra barns skola, UNIS, United Nations International School, mäter sig inte främst med det inhemska skolutbudet utan med motsvarande skolor världen över: dess tjänster utlyses på en internationell marknad och en examen från UNIS ska vara omedelbart inlösbar i platser på världens alla lärosäten. Det låter ju tjusigt och bra. UNIS håller till exempel på att bli en helt datoriserad skola. I år ska årskurs 5 och uppåt göra allt sitt skolarbete på en laptop, varenda läxa ska göras och lämnas in virtuellt, slut på allt släpande av allt trasigare pärmar och läxscheman: varje elev får en lånelaptop, och loggar in sig hemma när det är dags att göra läxorna. Modernt, miljömedvetet (möjligen uselt för handstilen). Samtidigt bor vi faktiskt i en stad där telefonnätet består av ett virrvarr av sladdar som hänger halvannan meter över gatan och nya abonnemang börjar med en telegubbe bokstavligt talat drar in en ny sladd från stolpen på gatan: en stad där strömavbrott ingår i vardagen och rentav används som energisparande åtgärd; en stad där varje skyfall och åskväder skulle orsaka miljonförluster om inte alla hushåll med något att vara rädda om skaffat egna reservgeneratorer. Trådlöst bredband är relativt vanligt, samtidigt som det inte är någon självklarhet att man har ström till frysen (vår kokerska Minh lånar t ex par fack i vår frys för eget bruk) och iskarl följaktligen fortfarande är ett yrke i Hanoi. UNIS nya datorpolitik visade sig för vårt vidkommande bli ett av dessa underbara tillfällen när de båda extremvärldarna, de parallella seklen läcker in i varandra. Jonatan kom stolt och lycklig hem med sin flotta laptop och upptäckte att han inte kunde koppla upp sig på vårt flotta trådlösa bredband som vi betalar FPT för. Tele- och itbolaget FPT - det här hämtar jag från Bill Haytons utmärkta Vietnam. Rising Dragon, som jag pratat om förut - startades ursprungligen av Vetenskapsministeriet, men är idag bara statligt till 8 % och kontrolleras av en av landets rikaste män, som allmänt kallas "före detta svärson", eftersom han varit gift med en dotter till general Giap, krigshjälten som fyllde 100 för ett par dagar sen. De har sitt kontor bara två kvarter härifrån, men det gör det inte lättare att få hit deras tekniker när det gäller. Efter en veckas tjat och väntan lyckas vi övertyga dem om att vi faktiskt har problem på riktigt, och de kommer hit och byter faktiskt till en fungerande router. Under den tiden får Jonatan göra läxorna i skolan eller gå över till våra snälla grannar Tomas och Lisa, där bredbandet fungerar utmärkt (fast Tomas har problem med ett tangentbord: ingen går fri). Vi klarar oss med ett nödrop (låt vara ett rätt högljutt nödrop från min sida). Jag frågar om ingen annan i klassen har problem, men om de har det så håller de det för sig själva. UNIS låtsas att hela världen är uppkopplad jämt. Om några timmar ska jag anmäla Miriam till After School Activities - skolans simlag Hammerheads och körsång. Detta sker EXAKT klockan 18.00 söndag på nätet, någon annan möjlighet gives ej. Förra året brakade systemet samman och ordentliga svenska föräldrar som ville ha en meningsfull fritid för sina barn ringde varandra förtvivlat över hela Hanoi. Det som fascinerar mig mest är skolledningen, som med stor framgång låtsas att skolan ligger i New York eller Singapore, inte alls i ett land som precis tagit sig över fattigdomsgränsen och har en infrastruktur som i bästa fall är i historisk jämnhöjd med Beatles och nylonskjortor. Samtidigt som jag skriver detta står någon och går igenom våra sopor och gör sig en inkomst enbart på att ta hand om det vi ratar. Det sägs finnas en familj i Hanois gamla köpmannakvarter som skapat en förmögenhet på råvaran koppar, utvunnen ur gamla ratade skarvsladdar: miljonärer på sopor. Samtidigt som ytterligare någon använder internet till att tillskansa sig en liten bit tillfällig yttrandefrihet: en cyberdissident. Det enda estetiskt tilltalande slutet på den här texten är att internetuppkopplingen brakar igen, men jag slutar nog hellre här.