Pinsamt, Nokia?

Vi bor i stort sett närmsta grannar med Libyens ambassad, och varje dag i tre års tid har jag känt samma ilning när jag passerat det inglasade idolporträttet av Ghadaffi, samma känsla av att vara långt hemifrån på riktigt. We're not in Kansas anymore. Jag ångrar djupt att jag aldrig gjort allvar av mina ambitioner att fotografera fenomenet, för nu är det för sent. Libyens ambassad är fortfarande öppen, men Ghadaffi har plockats ner - och Vietnams herrar håller på att få en kompis mindre bland världens ledare. Det som händer i Libyen och övriga Mellanöstern är deras värsta mardröm, folk på gatorna är det allra sista de vill ha. Inte för att det känns som om det hänger i luften. Häromdagen prisades Nokia av Vietnams president för beslutet att öppna tillverkning här. Presidenten förklarade för Nokias vice-president att Vietnam var politiskt stabilitet, vilket var ett viktigt skäl att många multijättar förlagt delar av sin produktion hit.
Jag har inte sett det formulerat riktigt så rakt på sak förut: kom hit, här håller vi folket i schack.
Den uppriktigheten borde vara besvärande för alla parter. Företagen brukar prata om möjligheten att påverka långsiktigt, om välståndsutveckling och bättre arbetsvillkor. Det låter så bra, men det är naturligtvis svårare att tro på när den som ska påverkas - den vietnamesiska regimen - säger rakt ut att den ser företagens närvaro som ett godkännande av status quo, ett ekonomiskt incitament att hålla folket på plats. Politisk stabilitet är i klartext lika med diktatur.
Är det inte lite pinsamt, Nokia?