fredag 20 maj 2011

Bùi Chát blir hedersmedlem

När jag googlar Bùi Chát, den modige poeten och enmansförläggaren från Saigon som trakasseras av vietnamesiska polisen, får jag plötsligt en svensk träff: Reportrar utan gränser skrev om honom, på min födelsedag dessutom. En ännu bättre födelsedagspresent kommer från Svenska PEN, som meddelar att man på styrelsemöte i måndags beslutat göra Bùi Chát till hedersmedlem. Det går inte att säga hur mycket det betyder - för honom och hans familj, som kanske får ett litet skydd mot trakasserier härigenom, men också för hela förändringsrörelsen i Vietnam. PEN är en organisation med världsrenommé, en organisation med anor och klass, en organisation som en regering med anspråk på att tillhöra världssamfundet helst undviker att stöta sig med om det går. Mycket får plats i det där lilla ordet - helst. Idén är mycket enkel: det ska vara så bullrigt att tysta oppositionen att man hellre väljer att låta den vara. Det fungerar bara om regimen är känslig för världsopinionen, men det är regimen i Vietnam: man vill ha säte i FN, WTO, ASEAN, man har skrivit på alla deklarationer om mänskliga rättigheter, man vill ha plats vid de hyggligas bord och börjar långsamt inse att det sitter en prislapp på den platsen.
Jag har ett långt samtal med Svenska PEN:s ordförande Ola Larsmo, och förstår att det här kanske bara är början på en ny sorts svensk Vietnamrörelse, en ny sorts solidaritet med Indokinas förtryckta folk. Den gamla självbelåtna Vietnamrörelsen - alla som hört en svensk fyrtiotalist som aldrig satt sin fot i Sydostasien berätta om när "vi" besegrade USA vet vad jag menar - får finna sig i att det är dags att uppdatera bilden nu. Som medlem av svenska PEN vill jag bara säga att det hedrar oss att Bùi Chát väljs in - det hedrar oss alla att tillhöra samma organisation som någon som tar reella risker med sin utgivning och sina ord; någon som sätter sin frihet, hälsa och försörjning på spel. Det är nog ännu värre än att bli struken från inbjudningslistan till Manila.

2 kommentarer:

Evas värld sa...

Får en visserligen fyrtiotalist (som aldrig strävat efter Manila) uttrycka sin stora glädje. Vilket bra beslut av PEN!Och vad bra att du driver de här frågorna i din blogg. Det betyder något.

Kristoffer sa...

Tack Eva! Det är ett otroligt bra beslut. Det är ju inte bara i Burma som modiga människor får betala ett högt pris för att tala fritt, och jag skulle så gärna vilja att människor som Bùi Chát kände ett stöd utifrån på samma sätt som oppositionen i Burma gör. Därför betyder PENs beslut oerhört mycket inte bara för honom, det har jag redan förstått.