Hetta

Man vaknar på en annan planet än den man somnade på, en planet där andra fysiska lagar råder. Tyngdkraften är större, luftens syrehalt lägre. Redan klockan sju på morgonen är det som att gå in i en vägg. Även enkla uppgifter måste företas med största omsorg, om inte annat för att hjärnan fungerar mycket långsammare i värmen. Luften har förvandlats till någon form av vätska, ett kristallbad. En vanlig cykeltur ner på stan måste planeras som en bergsbestigning: vätskekontroll, ombyte. Plötsligt märker jag att jag andas tyngre. Värmen är som att ha ett stort djur liggande på bröstet. Den enda möjliga drycken är iste, inget annat går att dricka. På eftermiddagen blir det alldeles mörkt. Sen kommer åskvädret och regnet, ett tropiskt åskväder där blixtarna bländande lyser upp som om någon stod i mitt rum och lekte med en väldigt stark ficklampa. Regnet är så häftigt att varje droppe gör en liten smula ont. Nu kommer det att svalna, tänker jag och går upp fem nästa morgon för att springa innan hettan kommer. Det är nu alla är ute. Vägen längs sjön är full av vietnameser som gör morgongymnastik. Ändå visar det sig snart att jag har fel: det är nästan lika varmt fem på morgonen, det som stiger över Westlake är inte dimma utan ånga, bastuånga. Den fuktiga värmen suger musten ur kroppen på mindre än en kvart och sedan är det som om någon bundit fast hantlar vid smalbenen. Samtidigt som jag springer framåt springer jag bakåt, känns det som: varje meter åt rätt håll är resultatet av en hård inre strid. Det enda man egentligen vill göra är att dra för gardinerna och sova. Det här är hetta.