Cafe Zip Po

Nostalgi är ingen stor handelsvara i Hanoi. Här gillar man det som är nytt. Propagandaaffischer med FNL-motiv säljs enbart till turister, liksom medlemmarna i Minskklubben - som åker omkring på urgamla motorcyklar av sovjetmodell, länge de enda som gick att köpa här - alla är ex-pats. Ett undantag som fortfarande förbryllar mig är zippotändaren, den klassiska tändaren som började tillverkas i Pennsylvania år 1933 och är intimt förknippad med amerikanska armén. Under Vietnamkriget var det högsta mode bland amerikanska soldater att gravera in sina namn på tändarna. Jag känner till åtminstone tre kaféer här i Hanoi som tagit sitt namn efter zippotändaren, och förenar kaféverksamhet med tändarförsäljning (om de verkligen är gjorda i Pennsylvania eller på närmare håll kan jag inte bedöma). Och den som går i gamla stan får finna sig att möta en påstridig gatuförsäljare med zippos vid varje gathörn. När jag cyklade förbi ett kafé med den specifikt vietnamesiska särskrivning som gör ett eget ord av varje stavelse (Café Zip Po) så började jag fundera. I Sydvietnam, där amerikanska soldater faktiskt gick omkring i vardagen och drällde tändare efter sig, är det begripligt att man överhuvudtaget har en relation till den berömda tändaren: men här i Hanoi? De enda amerikaner som kom hit var de som sköts ner och hamnade i fängelset Hoa Lo, Hanoi Hilton. Det är lika konstigt som den deprimerande lilla bar som döpts till Hanoi R&R, Hanoi Rest & Relaxation, med en besynnerlig kontrafaktisk historieskrivning som onekligen sätter fart på fantasin. Vad uttrycker egentligen dessa tändare, en omedveten önskan att man förlorat kriget i stället?