Kladdpapperförlaget

Häromdagen presenterade jag fyra dikter i översättning av den vietnamesiske poeten och förläggaren Bùi Chát, född 1979: de är hämtade ur den lilla tvåspråkiga volymen Dikter med ett rim, One-rhyme Poems. Bùi Chát är givetvis en pseudonym. Och här handlar det inte om marknadsföring, utan om ett livsvillkor. Han är en av grundarna till Öppna Munnen, en poesigrupp med "skräppoesi" eller "kyrkogårdspoesi" på sitt program. Han driver Kladdpapperförlaget, som ger ut poesi av Bùi Chát själv och likasinnade, men också en av antikommunismens stora klassiker, George Orwells Grisfarmen, i vietnamesisk översättning. Jag träffar Bùi Chát över en iskaffe och han berättar lite mer om sitt förlag, som han påstår att han försörjer sig på. Och det kanske inte är helt omöjligt. Trots att dessa böcker egentligen inte finns så är de snygga, välgjorda och når minst lika stor publik som en normalsvensk diktsamling. Genom ett lika genialt som enkelt distributionssystem, som jag inte tänker gå in närmare på för att inte äventyra hans säkerhet, når varje bok minst fyrahundra trogna läsare. Underjordiskt och oberoende är bara förnamnet. Kladdpapperförlaget är tveklöst det tuffaste förlag jag träffat på, förläggarens attityd är helt tveklös: med eller mot, inget annat är möjligt. Jag har inte stött på en sån underbar förmåga att förenkla sen den allra första punkvågen 1977, inte ens våra vitryska neofuturistiska vänner i poesigruppen Bom Bam Lit, som slogs för vitryska språket, var lika tveklöst svartvita. Att prata med honom är som att öppna ett fönster efter en lång natt. Allt som inte är relevant ska bort, allt som är gammalt ska bort, alla gråzoner ska städas ur. Jag frågar honom om andra författare, samtidsförfattare: han är helt likgiltig. De som samarbetar med staten, författarförbundsmänniskorna, kan man inte ha något förtroende för. Inte ens klassikerna finner nåd. De klassiska författarna är okej, säger han, men regeringen vill att ungdomen ska läsa dem, så därför är de dåliga! Han nyanserar sig lite: man kan studera klassikerna, men inte följa dem. Varje generation är olik den förra! Unga författare måste tala om samtiden och sig själva! Jag tänker naturligtvis på de kompromisslösa författargenerationer som jag känner till, fast de ligger så långt tillbaka i tiden: Majakovskij, futuristerna, i viss mån surrealisterna - de som bara intresserade sig för nuet och skar bort allt annat. Jag blev ju själv vuxen under punkens efterdyningar och den attityd som Bùi Chát ger uttryck för har alltid haft ett särskilt skimmer, fast i min svenska verklighet har den i praktiken blivit lite löjlig, en låtsaslek utan anledning, en maskerad: för honom och hans vänner är den ren och skär nödvändighet. Det märks också i hans texter, raka och tydliga som punktexter, skrivna utifrån nödvändighet, så långt som bara går från vår kulturs skrivarskolor, stipendier och senantika stämning av marginalkommentarer till den stora texten. Jag antar att han gärna skulle byta bort den nödvändigheten mot en smula frihet.
Skrivet till Quiet Village: Silent Movie