Hanoi på cykel

Bara några dagar innan vi åker hem för sommaren går mitt förhållande till Hanoi in i ett helt nytt skede: jag köper en cykel av vänner på väg hemåt, och plötsligt ser jag staden med andra ögon. Plötsligt ligger allting nära. Plötsligt behöver jag inte välja mellan timslånga golgatavandringar i hettan (nu är det trettiosju grader klockan åtta, och över fyrtio mitt på dagen) eller alienerande taxiresor ("I am the passenger / I travel behind glass", som Iggy Pop så träffande beskriver det) om jag vill någonstans. Plötsligt har jag räckvidd. Trafikstockningar gäller inte för mig. Plötsligt är Westlake, där Jonatan och hans kompisar hänger och alla utlänningar bor, Hanois Greenwich Village, åtkomligt. Plötsligt dricker jag kaffe var jag vill. Alla sjöar, strandpromenader och kaféer är mina. Men det är bara det ena miraklet: det andra är att trafiken, som varit ett skrämmande kaos (som fotgängare), ett frustrerande kaos (som passagerare i taxi eller buss, som fastnar) eller bara ett kaos (som passagerare på motorbike), med ens blir meningsfull: jag förstår dess mekanismer, dess dolda regelverk. Jag förstår varför det helt plötsligt kommer cyklande någon sockerrörsförsäljerska eller sopgubbe mot trafiken, rätt mot mig, och hur jag ska hantera det. Jag förstår hur man ska göra i rondeller där alla kör åt alla håll samtidigt. Jag tränar några varv inne på campen innan jag ger mig ut. Jag har sonens avlagda ryggsäck och min egen mopedhjälm, efter några minuter svettas jag som ett mindre läckage. Ena dan åker jag runt Westlake, nästa cyklar jag upp till tullkontoret och hämtar paket - en resa som tar mig längs små gränder, förbi tempelområden och små sjöar som legat dolda i gyttret av gator - Hanoi är ingen storstad, Hanoi är ett kluster av byar som nödtorftigt byggts samman med några motorleder. Och alltsammans är jag en del av, jag uppfattar varenda mikrosituation kring rödljusen, varenda listig framåtmanöver. Jag känner mig djärv och delaktig i stället för passiv. Helt plötsligt går något upp för mig: hur smarta dessa miljoner hanoibor är på sina mopeder, vespor och cyklar, hur piggt och alert och vaksamt de tar sig fram genom kaoset - och hur mycket energi och intelligens som de varje dag ägnar bara åt att ta sig till och från jobbet. Om Hanoi varit lika tättbefolkat nu som 1945, tänker jag hädiskt, så hade det aldrig blivit någon revolution, aldrig något uppror mot fransmännen - all denna kreativa kraft hade ägnats åt att korsa rondellen mellan Kim Ma och Nui Truc i stället. Med visst vemod låser jag in cykeln och packar väskorna: nu åker vi hem för sommaren, nu stänger jag bloggen, trevlig sommar, vi hörs i augusti!
Skrivet till Television: Adventure