fredag 3 september 2010

Duras var (inte) här

På Chagallmuséet i hans födelsestad Vitebsk finns egentligen ingenting av konstnären själv - han förbjöd uttryckligen att hans konst skulle visas i hemlandet, och den första Chagallutställningen i Vitryssland ägde rum 1997, med familjens godkännande. På Chagallmuséet i Vitebsk finns amatörmässiga kopior av hans mest kända verk, foton från det gamla Vitebsk, skolböcker och andra allmänna tidsminnen. Ingen blir profet i sitt eget hemland, heter det, men det är ju helt fel: problemet är snarare att man blir det för sent, när inget längre finns bevarat. Därför berättar dessa muséer en helt annan historia än den de vill berätta, en historia om vanvård och nonchalans. Nyligen invigdes ett minnesmärke över den absolut mest berömda författare som fötts i Vietnam, nämligen Marguerite Duras, som ju bodde i nuvarande Vietnam och Kambodja fram till 1932. Det är den lilla staden Sadec i Mekongdeltat som bestämt sig för att hylla sitt förflutna. I Sadec var Marguerites mamma rektor för en flickskola, det var där man hamnade efter de katastrofala odlingsförsöken i Kambodja, och mammans försök att bygga en fördämning mot Stilla havet. Det är i Sadec familjen bor under den period som skildras i romanen Älskaren. Men ironiskt nog är det inget hus som Marguerite själv bott i som blivit utnämnt till nationellt kulturminnesmärke, utan ett hus dit hon definitivt inte fick tillträde, nämligen den rike kinesiske älskarens föräldrahem. Familjernas förakt var ömsesidigt, hennes familj ville nog ha hans pengar men hans familj ville inte ha en fattig fransyska till något pris. Inne i själva huset kan man beskåda foton från den filmatisering av Älskaren som Duras själv inte var inblandad i, och inte heller särskilt nöjd med. I just detta hus gifte sig sedan älskaren med en av familjen godkänd gemål. Denna gemål finns på bild, liksom parets barn - efter faderns bortgång i början på 70-talet flyttade de till Frankrike och USA, som så många andra sydvietnameser vid denna tid. Så småningom kom byggnaden att användas som polisstation, tills den slutligen blev kulturminnesmärke. Ett museum, kan man säga, över icke-Duras, över platser hon inte besökt och processer hon uteslutits från - och kanske just därigenom ett museum som hon kunde ha godkänt.

1 kommentar:

Evas värld sa...

Fascinerande. Men du kanske har rätt i att Duras skulle ha kunnat godkänna den absurditeten. Filmen Älskaren gillar jag inte alls, tror nog inte att jag kommer att skynda till museet heller vid nästa besök i Vietnam. Eller jo... det skulle jag nog. Staden Sadec skulle jag nog vilja besöka, gärna åka färjan också, som i Älskaren, om man nu kan göra det än idag.