Blod och bensin

På onsdag går Tigerns år över i Kattens år. Jag tycker det känns som en devalvering, men det är ju möjligt att storleken inte betyder något i astrologins värld. Folk som är bekanta med kinesisk astrologi påstår att Katten rentav är Tigerns lärare. Efter att ha läst om de statliga subventionerna av folkets massiva bensinkonsumtion upptäcker jag att PetroVietnam står för 24 % av landets BNP. En fjärdedel. I praktiken betyder det att landets ekonomi står och faller med oljan. Inte undra på att man är så intresserade av det där öarna i Kinesiska sjön: de avgör ju hur stora landets territorialvatten är, det vill säga hur stor del av havsbotten som Vietnam har rätt att borra i. Så mycket olja borde gå att investera bättre, tänker jag. Det är ett faktum att energin inte räcker: landet förbereder sina första kärnkraftverk - byggda av ryska experter (man hoppas ju att de inte tog fram ritningarna till Tjernobyl när de visade sina CV:n). Det är svårt att se de surmulna partigubbarna i sina rödgröna uniformer som oljeshejker, men landets ekonomi blir faktiskt lite begripligare om man klär ut dem lite: precis som i Dubai bygger man skyskrapor, köper Lamborghinis och Pradaväskor i stället för att bygga vettiga infrastrukturer för framtidens samhälle. En siffra till, sen slutar jag: häromdagen hade man ett stor blodgivarjippo här i Hanoi, med den inlånade världsstjärnan Jet Li som gav blod och talade om vikten av att hjälpa dem som är mer utsatta än man själv. Jet Li menar nog väl. Men han har nog inte en aning om vad dagspriset på blodtransfusioner är i praktiken, när man ligger på vietnamesiskt sjukhus: en påse blod kostar fyra miljoner dong, det är vad doktorn ska ha i handen.

Saker jag gillar med Vietnam (3)

Igår var det den tjugotredje dagen i mån-kalendern, och det är en speciell dag i det vietnam-esiska nyåret, det är egentligen då alltsammans sätter igång. Då flyger Köksguden på en fisk upp till Himlens kejsare för att rapportera hur familjen skött sig under det gångna året. Vi var hembjudna till vänner för en traditionell têt-middag, där allting fanns: kycklingsallad, hel kyckling, grönsaker, sticky rice, bönbollar, vårrullar, biff, räkor i apelsinsås. Vi är på väg in i Kattens år och jämförde våra kinesiska respektive västerländska stjärntecken (själv föredrar jag kinesisk astrologi eftersom jag är tiger här och oxe hemma). Det har luktat bränt i hela Hanoi ett par dagar eftersom man bränner papperspengar - och pappersbilar, pappershus, pappersarmanikostymer - för att blidka Köksguden och påverka hans rapport. Våra vänner, som kanske kan beskrivas som gammaldags vietnamesiska intellektuella av modernt snitt, har slutat bränna pengar och vill inte lära ut bruket till sina barn. Mutsystemet, tanken att man kan köpa sig genvägar, köpa sig fri från konsekvenser av sitt beteende, börjar alltså redan i relationen till gudavärlden! Papperspengarna och lyxprodukterna avsedda till brännoffer är en miljonindustri. Jag jämför med avlatsbreven: är vår vän kanske Vietnams Martin Luther? Vi sitter i deras kök, vi dricker hans hemgjorda aprikosvin i små kristallglas och skålar för varann. Deras pojkar sitter med, berättar om sin vardag i Franska skolan och kastar hela tiden nyfikna blickar på spisen: pojkarna har gjort efterrätten, brownies. All maten är hemlagad, trots att de egentligen inte uppfostrades för studentliv och inte ett traditionellt vietnamesiskt hemmaliv: recepten laddas ner från internet. Pojkarna pratar lika bra engelska som franska, de kommer att klara sig bra i livet. Storebrodern säger att han är dålig på matte men kan göra hela Rubiks kub. "Om jag hade bjudit hem dig för trettio år sen, hade du inte förstått att människor faktiskt kunde leva så", säger vår vän till mig: då var hans familj hemlös som en konsekvens av krig och politisk otur, han och hans bror turades om att sova på nätterna. Idag bor han i ett egenhändigt byggt hus nere vid stora sjön. "Jag tror att om man anstränger sig så kan man veta sitt eget öde", säger vår vän, vilket jag förstår som ett sätt att säga att han tror på karmas lag: orsak och verkan. Vi får mandariner till kaffet, jag har för mig att frukt måste ingå för att måltiden ska räknas som fullständig. De har ett rosa têt-träd. Just nu ser gatorna i Hanoi ut som en vandrande skog av rosa och orange med alla têt-träd som transporteras runt stan. Jag tror att ordet jag söker är finess. Våra vänner står för en vietnamesisk tradition som präglas av finess, återhållsamhet och omsorg. Den har lika djupa rötter som skrytandet och mutandet: bägge ges plats i Nguyen Dus klassiska versroman Berättelsen om Kieu från 1800-talets början. Vi är de första utlänningar som är hembjudna till dem på middag.

Saker jag gillar med Vietnam (2)

Jag svor över Hanois gatubeläggning. Ledde min cykel med det platta framdäcket runt hörnet till den vänlige cykelreparatören som lever på att pumpa slangar med sin koreanska elpump (till ett pris av ungefär 60 öre ggn). Han konstaterade punktering, plockade ut innerslangen, testade den i en vattenbalja, sandpapprade ner slangen, satte på solution och en gummilapp, satte slangen på plats och påpekade vänligt att däcket var mycket gammalt och behövde bytas, samt att innerslangen egentligen var för stor. Under tiden satt jag på hans vanliga plats, en bilstol i brun plast utanför hans hus. Solen sken och livet pågick som vanligt i grannskapet, gamlingarna gick förbi och såg ut som om de var utklippta ur något tidigt Tintin-album, cykelreparatörens gamla mamma kom med en bal hushållspapper, skolbarn passerade, en taxichaufför försökte backa sig ur återvändsgränden. Medan jag satt och tittade på hans arbete flyttades jag fyrtio år tillbaka i tiden. Precis så satt jag och tittade på när pappa lagade min cykel, med plastbalja med vatten, solution och gummilapp, precis så sken solen i Sigtuna 1971. Lite psykoterapi + en lagad punktering, alltsammans till det facila priset av 11 000 dong, mindre än fyra kronor. Det jag gillar är fiffigheten. I Sverige ska man klara sig själv, man ska kunna laga sin cykel och kan man inte det så ska man skämmas lite och det banne mig kosta. Här finns det en nisch för hantverk och återanvändning av enklaste slag. Här finns inte ens föreställningen att man ska klara sig själv: i Vietnam är en människa ingenting utan ett sammanhang. En elektrisk cykelpump, en plastbalja, en reparationssats och man är redo för business, redan pumpen räcker för att ställa sig vid trottoarkanten och vänta, alltid finns det någon som behöver luft. Det behöver inte vara så märkvärdigt, det mesta kan komma till nytta och det man inte har i redskap får man ersätta med kunskap och fingerfärdighet. Jag inser att jag gillar det för att det är en sorts kunskap och en tillvaratagande inställning som jag förknippar med trevliga saker hemma: landet, min barndom. BNP stiger naturligtvis när min cykelreparatör omsider försvinner och ersätts av en bensinmack, vilket inte betyder att någon har fått det bättre eller att landet har utvecklats i någon djupare mening.

Motståndsmunkar

Strax före jul hittade jag den tunna lilla boken Thun-dering Silence inne på Book-worm, bokhandeln på 44 Chau Long som räddat mig den här vintern. Thundering Silence har den underbara undertiteln Sutra on Knowing the Better Way To Catch a Snake och är en klassisk textförklaring i samma stil som Luthers utläggningar av bibelställen, fast det är en sutra som utläggs och det är Buddhas tankar som förklaras och den som förklarar är den vietnamesiske zenmästaren, poeten och buddhistmunken Thich Nhat Hanh, som sedan ett antal år lever i fransk exil, där han leder buddhistcentret Plum Village mitt bland vinodlingarna. Thich Nhat Hanh är inte välkommen tillbaka till sitt hemland, trots att han bidrog i så hög grad till att väcka världsopinionen för dess sak under Vietnamkriget (han nominerades till Nobels fredspris av ingen mindre än Martin Luther King) och hans lärjungar fördrevs med hugg och slag från sitt kloster (Thich Nhat Hanhs buddhister är inte godkända av vietnamesiska staten). Till Hanois tusenårsjubileum lämnade han ett underbart förslag, som - förutom demokrati, allmän amnesti och religionsfrihet - bland annat gick ut på att förbjuda motortrafik i Gamla stan i Hanoi, samt införa allmänna fastedagar. Hans böcker tillhör den litteratur som i praktiken är förbjuden i landet, och för det mesta går de bara att få tag på i fotokopierade ex, men det här är en riktig bok. Thich Nhat Hanh lär ut en buddhism som inte innebär ett nej till världen, utan ett sätt att delta i den: "Indirekt eller direkt är vi ansvariga för varje människas medvetande och attityder", säger han. Han tillhör samma tradition av ansvar och delaktighet som de munkar vilkas protestringningar inledde revolten mot president Diem i början på 60-talet: den attityden är naturligtvis lika genuint vietnamesisk som massvördnaden inför en balsamerad kropp. Jag läser vidare, det går vansinnigt långsamt: varje mening är så enkel att den drar en massa oombedda förklaringar till sig, halva tiden går åt till att av-förstå texten.
"Jag tycker om mig själv", sa min yogalärare strax före jul när eleverna fladdrat ut i diskussioner om olika saker som intresserade oss. Han sa det som ett faktum. Jag förstod att jag just fått del av en stor hemlighet.

Nya munkavlar

Det har blivit dyrare att säga vad man tycker i Vietnam. Ett nytt dekret från stats-minister Dung har fastställt en bötessumma på upp till 40 miljoner dong för den som publicerar information som "inte är i folkets intresse". Formuleringen är naturligtvis avsiktligt vag: dekretet ger myndigheterna befogenhet att sätta tryck mot i stort sett vem som helst som formulerar sig offentligt. CPJ, the Committee to Protect Journalists, säger att avsikten med de nya reglerna är att få landets nätmedia att bli lika fogliga som pappersmedia. 40 miljoner dong motsvarar ungefär 14 000 SEK. Det kan tyckas som småpengar för en dagstidning, men det är bloggarna, som i regel inte har någon ekonomisk uppbackning eller några inkomster från sin verksamhet, man vill åt. De nya reglerna träder i kraft nästa månad, vilket betyder att en av teorierna kring den senaste tidens hårda tag mot media - nämligen att det är en upprensingsaktion för att få lugn och ro inför partikongressen - är fel: nästa månad är partikongressen över. Det här är ett sätt att få lugn och ro för lång tid framåt.

Jag har följt den här processen i snart tre år, och det som gör mig orolig är tonen. Myndigheterna bryr sig mindre och mindre om att drapera det hårdnande mediaklimatet i vackra ord. Vilket betyder att de bryr sig mindre och mindre om vad omvärlden tycker.

De nya böterna för att publicera information utan angivande av källa (ett sätt att komma åt så kallade whistle-blowers och hindra journalister från att skydda sina informatörer) är 3 miljoner dong. Källan för de här nyheterna är AFP.

Bensin är 2000-talets opium

Statsägda Petro-Vietnam hamnade i toppen på listan över vietnam-esiska företag år 2010. Tvåa kom likaledes statsägda Petrolimex. Det är en nyhet som inte borde förvåna någon. Häromdagen lärde jag mig att varenda droppe bensin som hamnar i tanken på alla de vespor, mopeder, motorcyklar och stadsjeepar som förpestar luften i Hanoi och förvandlar varje promenad till en quixotisk kamp mot väderkvarnar, varenda sådan droppe bensin är subventionerad. Stenhårt subventionerad. Bensinen är praktiskt taget gratis. När resten av världen försöker minska bensinkonsumtionen genom statliga straffskatter. Det måste vara en medveten politik för att hålla medborgarna på gott humör, ett sätt att lugna massorna, som när Lukasjenko i Vitryssland ser till att hålla brännvinspriserna nere. Motbjudande är det i alla fall, när miljö, hälsa och stadsbild tar så uppenbart mycket stryk av motorcykelmissbruket - husen fräts sönder av avgaserna - och detta land inte anser sig ha råd med gratis hälsovård och skola, men råd att sponsra medborgarnas bensin har man. Som inte det var nog är Vietnam ett av de tio länder i världen som kommer att drabbas hårdast av den klimatförändring man alltså bidrar till själva. Stora delar av landet kommer helt enkelt att läggas under vatten om växthuseffekten fortsätter, vilket den ju gör om vi fortsätter förbruka fossilt bränsle i samma takt. Tala om att binda ris åt egen rygg. Jag vet i alla fall vad 2000-talets opium för folket är: bensin.

Vintersaga

Vintern kan orsaka depression påstod tidnings-rubriken ovanför en halvsides-artikel som ytterst seriöst diskuterade innevarande årstids hälsorisker. En läkare från ett nationellt institut hade uppsökts och intervjuats, och hon förklarade den medicinska bakgrunden till årstidsrelaterade depressioner: bristen på solsken gör att kroppen inte kan absorbera vitamin D, vilket i sin tur leder till brist på hormonet serotonin som verkar depressionshämmande. Vanliga människor berättade om hur de gärna åt och sov för mycket på vintern, vilket är helt normalt. Så här års är det vanligt att man sover för mycket, känner energibrist och håglöshet, förklarade doktorn som rekommenderade extra noggrannhet med dieten under den mörka årstiden: folk bör äta extra mycket frukt för att kompensera ljusbristen. Man bör se till att komma ut varje dag. Dessutom bör man äta fisk, jordnötter och lotusfrön, näringsämnen som innehåller aminosyran tryptofan som också producerar serotonin. Lotusfrön? Var kom lotusfröna ifrån? Fram tills dess har jag läst den här artikeln åtminstone tjugo gånger förut, den publiceras minst en gång om året, i januari eller februari när svenskar håller på att bli tokiga av ljusbrist. Men svenskar äter väl inte så mycket lotusfrön? Artikeln står i min morgontidning, Viet Nam News, och den befolkning som lider av depression och håglöshet för att det är så mörkt och kallt är den vietnamesiska. Kallt betyder att temperaturen kryper under tio plusgrader. Folk är påpälsade som om de skulle följa med Örnen till Nordpolen. Skolorna har varit stängda hela veckan. Just som jag själv tycker att värmen återvänt till Hanoi, just som jag själv börjar stänga av luftkonditioneringen (som är vår enda värmekälla, när man väl lyckas ställa om den) och slutat ha mössa när jag springer min morgonrunda, då kommer tidningsartikeln som förklarar hur vi ska klara av vintermörkret. Hanoi ligger ju betydligt närmare ekvatorn än Stockholm, så skillnaden mellan den mörka och den ljusa årstiden är i stort sett omärkbar för en svensk. Jag antar att det just nu sitter någon eskimå på tillfälligt stockholmsbesök och skrattar åt motsvarande svensk populärvetenskaplig tidningsartikel om faran med ljusbristen så här års.

Plusgrader 9, partikongress 11

Den elfte parti-kongressen börjar i morgon, vilket betyder att Kim Ma, paradgatan bredvid oss, var i stort sett avspärrad i morse, en ändlös rad limousiner fraktade de 1377 kongressledamoterna under polisbevakning. Det regnade, ett kallt snålt regn, och barnen hade missat skolbussen. Om de varit vietnameser hade de inte ens behövt gå i skolan idag: det var bara nio grader i morse och de inhemska skolorna har stängt när det är under tio grader, eftersom man inte har råd att värma upp lokalerna. Det låter som Fattigsverige för hundra år sen (fast vi talar om tio plusgrader). Naturligtvis var det idag Miriam skulle ha med sig skolans dyra lånefiol, naturligtvis kunde ingen taxi komma fram i den totalt stillastående trafiken: vi fick hoppa upp på en motorbike med mig längst bak med fiolen i ett hårt grepp. Trafikkaoset fortsatte ända bort till skolan. Hela stan var lamslagen.

De blänkande svarta konvojerna, poliserna med sina visselpipor och solglasögon, det stillastående kaoset runtomkring: tillsammans med sophögar, propagandaskyltar och kåkstäder en klassisk bild av storstäder i tredje världen.

Innan kongressen ens hunnit börja har partiet bestämt sig för en sak: häromdagen avfärdade man i en kommuniké alla tankar på flerpartisystem. Vietnam hade flerpartisystem år 1946 och det hjälpte inte, sa en representant: det var kommunistpartiet som befriade nationen då, och det är kommunistpartiet som ska behålla hela ansvaret för nationens väl och ve. Redan att propagera för flerpartisystem är brottsligt.

Den elfte partikongressen ska välja nya medlemmar i politbyrån och ny ledartrojka. Initierade bedömare tror att premiärminister Dung kommer att sitta kvar, men att partiordförande Manh och president Triet går i pension: de troliga kandidaterna heter Trong och Sang. Trong, som är en av partiets ledande ideologer och beskrivs som en riktig mysgubbe, en farfarsgestalt, väcker mitt intresse genom sin bakgrund: han är lingvist och litteraturhistoriker.

Vad är det för ett land som behöver en litteraturhistoriker i ledningen? Ett land där man fortfarande berättar sagor, där skillnaden mellan vad som påstås och vad som faktiskt händer är så stor att man behöver en expert på fiktion för att förklara dem.

Sverige hade ju Gunnar Helén (folkpartiledare 1969-1975), som också var en ledande expert på Birger Sjöberg. Och den ledande brittiske konservative artonhundratalspolitikern Benjamin Disraeli skrev romaner innan han gav sig in i politiken, men det gjorde ju Goebbels också, så det säger nog ingenting särskilt om ett lands politik. Det som verkligen säger något, det är väl att man anser sig ha råd att köra sina kongressledamöter i limousin men inte att hålla skolorna öppna.

Fredsduvor och protein

Veckorna mellan det svenska nyåret och det viet-namesiska är konstiga, mellan-dagar utsträckta i det oändliga. Vietnameser försummar inget tillfälle att vira ljusslingor längs alla fönster, sätta upp färgglada skyltar och överhuvudtaget behandla sin närmiljö som en julgran. Samma nyårsskyltning kan användas till bägge nyåren och nu börjar de första têtträden säljas. Snart är trottoarerna fulla av deras skira rosa blomning, snart går vi in i kattens år. Vi har precis klarat av: julfirande, västerländskt nyårsfirande, Hanois tusenårsfirande, Aseanmötet. Nu återstår: Têt och den elfte partikongressen. Under tiden kan man fundera på den sorglustiga historien om Pham Tai Thu, en orkidéodlare från Danang med fågeluppfödning som hobby. Inför tusenårsfirandet blev Pham Tai Thu ombedd av myndigheterna i Hanoi att bidra genom att släppa loss tusen vita duvor över staden, eftersom den vita duvan är en fredssymbol och Hanoi gärna kallar sig själv "fredens stad". Pham Tai Thu tackade ja till erbjudandet. Han samlade ihop tusen vita duvor från hela Vietnam och reste upp från Danang med dem i en tvåvåningsbuss. Allt gick planenligt. Han släppte loss duvorna under ceremonin, de steg till väders och på ett ögonblick färgades himlen över Hanoi vit. Mycket högtidligt. Han hade tränat duvorna att återvända till Botaniska trädgården någon kilometer härifrån, där han tänkt sig att de skulle finnas kvar som en fredssymbol. Men Pham Tai Thu hade glömt att räkna med två saker: hanoibornas hunger och hanoivattnets extremt dåliga status. Knappt en tredjedel av duvorna beräknas ha överlevt. Resten har antingen fångats in och ätits upp - åtskilliga har nog sålts till lokala restauranger, där stadsduva ofta figurerar på menyn - eller förgiftats av vattnet i Hanois sjöar. Åtminstone sex duvnappare har ertappats av polisen, men de flesta klarar sig. Just nu finns ett knappt dussin vita duvor på den lilla ön i Botaniska trädgården där det var tänkt att tusen skulle bo som en levande manifestation av det slagord som möter varje besökare: Hanoi - fredens stad. Fast inte om freden innehåller protein.

Faktum är att det mesta går att riskera för proteintillförseln, vilket framgår av följande historia, som utspelar sig på den vietnamesiska ambassaden i Sverige i början av 90-talet. Vietnam var i början av 90-talet ett land i djup nöd vilket påverkade livet även för ambassadtjänstemän i utlandet: de var fattiga och de var hårt kringskurna av restriktioner, de hade inte råd att tillgodogöra sig det svenska överflödet, de fick inte umgås med svenskar hursomhelst och de hade utegångsförbud på kvällarna. Svenska matpriser och vietnamesiska löner var inte heller någon riktigt fungerande ekvation. De var med andra ord konstant småhungriga. En ung ambassadtjänsteman upptäckte de orädda rådjuren i grönområdet utanför ambassaden och bestämde sig för att fånga in ett. Tidigt en morgon lyckades han och stängde in rådjuret i ambassadens källare. Sedan gick han in till ambassadören, berättade om sin bravad och sa att nu skulle alla kunna äta sig mätta. Istället för det förväntade berömmet fick han en våldsam utskällning: han äventyrade relationerna med de svenska värdarna, han var tvungen att släppa loss rådjuret genast. Sagt och gjort. Men samtidigt började den unge ambassadtjänstemannen, som vid det här laget inte kunde tänka på något annat än proteintillförsel, upptäcka att en äldre ambassadtjänsteman, en gammal trotjänare, bar sig besynnerligt åt och gjorde sig ärenden upp på ambassadens tak stup i kvarten: den unge började spionera på den äldre och kom på honom med att fånga in och tillreda svenska duvor. Han slog genast larm, och det blev en intern vietnamesisk skandal som slutade med att den äldre tjänstemannen blev hemskickad: samtidigt som den yngre blev utfrusen för att han skvallrat på en äldre kollega. (Nyckelordet är "äldre", inte "skvallrat": man ska visa respekt för äldre även när de har fel.)

Den unge ambassadtjänstemannen arbetar i dag med något helt annat. Och duvorna lever, som vi just sett, fortfarande farligt.