Fredsduvor och protein

Veckorna mellan det svenska nyåret och det viet-namesiska är konstiga, mellan-dagar utsträckta i det oändliga. Vietnameser försummar inget tillfälle att vira ljusslingor längs alla fönster, sätta upp färgglada skyltar och överhuvudtaget behandla sin närmiljö som en julgran. Samma nyårsskyltning kan användas till bägge nyåren och nu börjar de första têtträden säljas. Snart är trottoarerna fulla av deras skira rosa blomning, snart går vi in i kattens år. Vi har precis klarat av: julfirande, västerländskt nyårsfirande, Hanois tusenårsfirande, Aseanmötet. Nu återstår: Têt och den elfte partikongressen. Under tiden kan man fundera på den sorglustiga historien om Pham Tai Thu, en orkidéodlare från Danang med fågeluppfödning som hobby. Inför tusenårsfirandet blev Pham Tai Thu ombedd av myndigheterna i Hanoi att bidra genom att släppa loss tusen vita duvor över staden, eftersom den vita duvan är en fredssymbol och Hanoi gärna kallar sig själv "fredens stad". Pham Tai Thu tackade ja till erbjudandet. Han samlade ihop tusen vita duvor från hela Vietnam och reste upp från Danang med dem i en tvåvåningsbuss. Allt gick planenligt. Han släppte loss duvorna under ceremonin, de steg till väders och på ett ögonblick färgades himlen över Hanoi vit. Mycket högtidligt. Han hade tränat duvorna att återvända till Botaniska trädgården någon kilometer härifrån, där han tänkt sig att de skulle finnas kvar som en fredssymbol. Men Pham Tai Thu hade glömt att räkna med två saker: hanoibornas hunger och hanoivattnets extremt dåliga status. Knappt en tredjedel av duvorna beräknas ha överlevt. Resten har antingen fångats in och ätits upp - åtskilliga har nog sålts till lokala restauranger, där stadsduva ofta figurerar på menyn - eller förgiftats av vattnet i Hanois sjöar. Åtminstone sex duvnappare har ertappats av polisen, men de flesta klarar sig. Just nu finns ett knappt dussin vita duvor på den lilla ön i Botaniska trädgården där det var tänkt att tusen skulle bo som en levande manifestation av det slagord som möter varje besökare: Hanoi - fredens stad. Fast inte om freden innehåller protein.

Faktum är att det mesta går att riskera för proteintillförseln, vilket framgår av följande historia, som utspelar sig på den vietnamesiska ambassaden i Sverige i början av 90-talet. Vietnam var i början av 90-talet ett land i djup nöd vilket påverkade livet även för ambassadtjänstemän i utlandet: de var fattiga och de var hårt kringskurna av restriktioner, de hade inte råd att tillgodogöra sig det svenska överflödet, de fick inte umgås med svenskar hursomhelst och de hade utegångsförbud på kvällarna. Svenska matpriser och vietnamesiska löner var inte heller någon riktigt fungerande ekvation. De var med andra ord konstant småhungriga. En ung ambassadtjänsteman upptäckte de orädda rådjuren i grönområdet utanför ambassaden och bestämde sig för att fånga in ett. Tidigt en morgon lyckades han och stängde in rådjuret i ambassadens källare. Sedan gick han in till ambassadören, berättade om sin bravad och sa att nu skulle alla kunna äta sig mätta. Istället för det förväntade berömmet fick han en våldsam utskällning: han äventyrade relationerna med de svenska värdarna, han var tvungen att släppa loss rådjuret genast. Sagt och gjort. Men samtidigt började den unge ambassadtjänstemannen, som vid det här laget inte kunde tänka på något annat än proteintillförsel, upptäcka att en äldre ambassadtjänsteman, en gammal trotjänare, bar sig besynnerligt åt och gjorde sig ärenden upp på ambassadens tak stup i kvarten: den unge började spionera på den äldre och kom på honom med att fånga in och tillreda svenska duvor. Han slog genast larm, och det blev en intern vietnamesisk skandal som slutade med att den äldre tjänstemannen blev hemskickad: samtidigt som den yngre blev utfrusen för att han skvallrat på en äldre kollega. (Nyckelordet är "äldre", inte "skvallrat": man ska visa respekt för äldre även när de har fel.)

Den unge ambassadtjänstemannen arbetar i dag med något helt annat. Och duvorna lever, som vi just sett, fortfarande farligt.