Plusgrader 9, partikongress 11

Den elfte parti-kongressen börjar i morgon, vilket betyder att Kim Ma, paradgatan bredvid oss, var i stort sett avspärrad i morse, en ändlös rad limousiner fraktade de 1377 kongressledamoterna under polisbevakning. Det regnade, ett kallt snålt regn, och barnen hade missat skolbussen. Om de varit vietnameser hade de inte ens behövt gå i skolan idag: det var bara nio grader i morse och de inhemska skolorna har stängt när det är under tio grader, eftersom man inte har råd att värma upp lokalerna. Det låter som Fattigsverige för hundra år sen (fast vi talar om tio plusgrader). Naturligtvis var det idag Miriam skulle ha med sig skolans dyra lånefiol, naturligtvis kunde ingen taxi komma fram i den totalt stillastående trafiken: vi fick hoppa upp på en motorbike med mig längst bak med fiolen i ett hårt grepp. Trafikkaoset fortsatte ända bort till skolan. Hela stan var lamslagen.

De blänkande svarta konvojerna, poliserna med sina visselpipor och solglasögon, det stillastående kaoset runtomkring: tillsammans med sophögar, propagandaskyltar och kåkstäder en klassisk bild av storstäder i tredje världen.

Innan kongressen ens hunnit börja har partiet bestämt sig för en sak: häromdagen avfärdade man i en kommuniké alla tankar på flerpartisystem. Vietnam hade flerpartisystem år 1946 och det hjälpte inte, sa en representant: det var kommunistpartiet som befriade nationen då, och det är kommunistpartiet som ska behålla hela ansvaret för nationens väl och ve. Redan att propagera för flerpartisystem är brottsligt.

Den elfte partikongressen ska välja nya medlemmar i politbyrån och ny ledartrojka. Initierade bedömare tror att premiärminister Dung kommer att sitta kvar, men att partiordförande Manh och president Triet går i pension: de troliga kandidaterna heter Trong och Sang. Trong, som är en av partiets ledande ideologer och beskrivs som en riktig mysgubbe, en farfarsgestalt, väcker mitt intresse genom sin bakgrund: han är lingvist och litteraturhistoriker.

Vad är det för ett land som behöver en litteraturhistoriker i ledningen? Ett land där man fortfarande berättar sagor, där skillnaden mellan vad som påstås och vad som faktiskt händer är så stor att man behöver en expert på fiktion för att förklara dem.

Sverige hade ju Gunnar Helén (folkpartiledare 1969-1975), som också var en ledande expert på Birger Sjöberg. Och den ledande brittiske konservative artonhundratalspolitikern Benjamin Disraeli skrev romaner innan han gav sig in i politiken, men det gjorde ju Goebbels också, så det säger nog ingenting särskilt om ett lands politik. Det som verkligen säger något, det är väl att man anser sig ha råd att köra sina kongressledamöter i limousin men inte att hålla skolorna öppna.