måndag 24 januari 2011

Saker jag gillar med Vietnam (2)

Jag svor över Hanois gatubeläggning. Ledde min cykel med det platta framdäcket runt hörnet till den vänlige cykelreparatören som lever på att pumpa slangar med sin koreanska elpump (till ett pris av ungefär 60 öre ggn). Han konstaterade punktering, plockade ut innerslangen, testade den i en vattenbalja, sandpapprade ner slangen, satte på solution och en gummilapp, satte slangen på plats och påpekade vänligt att däcket var mycket gammalt och behövde bytas, samt att innerslangen egentligen var för stor. Under tiden satt jag på hans vanliga plats, en bilstol i brun plast utanför hans hus. Solen sken och livet pågick som vanligt i grannskapet, gamlingarna gick förbi och såg ut som om de var utklippta ur något tidigt Tintin-album, cykelreparatörens gamla mamma kom med en bal hushållspapper, skolbarn passerade, en taxichaufför försökte backa sig ur återvändsgränden. Medan jag satt och tittade på hans arbete flyttades jag fyrtio år tillbaka i tiden. Precis så satt jag och tittade på när pappa lagade min cykel, med plastbalja med vatten, solution och gummilapp, precis så sken solen i Sigtuna 1971. Lite psykoterapi + en lagad punktering, alltsammans till det facila priset av 11 000 dong, mindre än fyra kronor. Det jag gillar är fiffigheten. I Sverige ska man klara sig själv, man ska kunna laga sin cykel och kan man inte det så ska man skämmas lite och det banne mig kosta. Här finns det en nisch för hantverk och återanvändning av enklaste slag. Här finns inte ens föreställningen att man ska klara sig själv: i Vietnam är en människa ingenting utan ett sammanhang. En elektrisk cykelpump, en plastbalja, en reparationssats och man är redo för business, redan pumpen räcker för att ställa sig vid trottoarkanten och vänta, alltid finns det någon som behöver luft. Det behöver inte vara så märkvärdigt, det mesta kan komma till nytta och det man inte har i redskap får man ersätta med kunskap och fingerfärdighet. Jag inser att jag gillar det för att det är en sorts kunskap och en tillvaratagande inställning som jag förknippar med trevliga saker hemma: landet, min barndom. BNP stiger naturligtvis när min cykelreparatör omsider försvinner och ersätts av en bensinmack, vilket inte betyder att någon har fått det bättre eller att landet har utvecklats i någon djupare mening.

2 kommentarer:

Kim M. Kimselius sa...

Ditt blogginlägg känns nostalgiskt och tar även mig tillbaka till min barndom. Tänk vad lättare allt hade varit om även vi här i Sverige kunde anlita folk för de enklaste saker, bara för att slippa göra det själv. Det finns ändå så många måsten. Kram Kim

Anonym sa...

Jag antar att det något stelbenta regelverket, skattesystemet, och den höga och jämma levnadsstanderden i Sverige gör det i det närmaste omöjligt att ha den här typen av tjänster.
Å andra sidan, kanske använda lite av pengarna till den här typen av tjänster istället för att ackumulera materialla ting vore bättre för individens lycka.