Catwalk i Hanoi

En av poängerna med att bo utomlands är att man hamnar i sammanhang som man aldrig skulle hamna i annars. Förmodligen hade jag kunnat bo i Stockholm hundrafemtio år utan att bli bjuden på modeshow. Men tack vare Elsas väninna Dung hade vi biljetter till modeveckans visningar av höst/vintermodet i Vietnam, på hotell Daewoo en bit längre ner på vår egen gata. Vi klädde oss till tänderna, satte oss på bästa platserna och hade oförskämt kul. (Daewoo är ett stort och flott lägenhetshotell där barnens koreanska klasskompisar bor; när vi flyttade hit för tre år sen var hotellet ett riktmärke som syntes lång väg, nu är det en obemärkt punkt i stadssilhuetten - så fort växer Hanoi.) Det som visades var enbart inhemska designers. Jag gissar att det som kan rädda Vietnam från låglöneträsket där man syr konsumtionsvaror åt väst i all evighet är just att ta fram egna varumärken, en egen stil. Det var alltså första gången jag bevistade en catwalk. Det motsvarade alla mina förväntningar: fotoblixtar, långa smala modeller som såg ut som vilsna sjöfåglar på sina styltklackar, jättehög musik, rökmaskin, svartklädd publik, pyttesmå finniga designers i jeans och hopplöst fjolliga glasögon, kläder som inte vem som helst kan bära utanför en catwalk. Även om det nog var lite blommigare, lite mer prunkande och romantiskt än i tidningarna man bläddrar igenom hos frisören kunde den där catwalken i stort sett ha legat nästan var som helst, åtminstone för min otränade blick. Det fann jag oerhört hoppingivande: ett land som kan producera så många designers, modeller och modejournalister som ser på pricken ut som designers, modeller och modejournalister i damtidningarna hemma, måste vara ett land som varken är intellektuellt isolerat eller urfattigt.

Slaget om Spratly den 14 mars 1988

I Sydkinesiska sjön ligger Paracel- och Spratlyöarna, två eländiga vindpinade ögruppar som historiskt sett mest befolkats av häckande sjöfågel och havssköldpaddor. Här fanns länge en unik ekologisk nisch, nu lär det vara utfiskat. Om inte annat har uttråkade soldater haft ihjäl sköldpaddorna. Världen har krympt, Robinson får inte vara ensam på sin ö. Vad öarna själva innehåller spelar mindre roll: den nation som de tillhör kan dra territorialvattengränsen ute i Sydkinesiska sjön annorlunda, och räkna vatten som definitivt innehåller både fisk och fossila bränslen som sina. Förutom Vietnam gör Kina, Taiwan, Malaysia, Brunei och Filippinerna anspråk på dessa öar. Och nu spelar historien stor roll. Fransmännen ockuperade halvhjärtat öarna, japanerna tog dem, kineserna tog dem - ja, vem vet egentligen vad som hänt på de där små kala klipporna långt ute i ingenstans?
Det har varit känsligt att tala om Paracel och Spratly, omnämnanden av dispyten med Kina om ögrupperna har hört till det som bloggare kunnat råka illa ut för - det har räknats som att "äventyra nationens säkerhet". Ryktet har påstått att det i praktiken pågår ett lågintensivt krig därute, att fiskebåtar regelbundet blir beskjutna. Det senaste året har vietnamesiska media varit fulla av reportage från Spratlyöarna, bilder på glada soldater och fiskare som försvarar nationens yttersta utpost, artiklar om hur man ska förbättra livsvillkoren därborta har velat stadfästa bilden av att dessa öar verkligen är en del av Vietnam. Samtidigt har man inte velat erkänna att det faktiskt föreligger en konflikt med den stora grannen i norr.
Tills i går, när ett helt uppslag i Viet Nam News upptogs av en ändlös artikel av "havsforskaren" Hai Bien, vars avsikt var att rada upp bevis för att Paracel och Spratly tillhör Vietnam, detta inför en konferens om Sydkinesiska sjön som äger rum i Hanoi i dagarna. Artikeln är lång och tråkig. Men om man läser den noggrant så innehåller den en rad uppseendeväckande erkännanden: Kina ockuperade östra Paracelöarna 1956 och försökte erövra västra Paracelöarna 1959, men drevs bort av sydvietnamesiska trupper: de västra Paracelöarna förblev under Saigons kontroll framtill 1974, när Kina utnyttjade Sydvietnams kollaps för att ockupera dem. Beträffande Spratlyöarna är "den nakna sanningen" att Kina aldrig ockuperat dem fram till 1988. "Den 14 mars 1988 började Kina använda våld för att ockupera några klippor i Vietnams Spratlyöar. Under den ojämna kampen den dagen, offrade 64 vietnamesiska soldater sina liv för att försvara fosterlandets suveränitet."
Är inte det ganska fantastiskt? Den 14 mars 1988 utkämpades alltså ett militärt slag mellan Vietnam och Kina av den omfattningen att 64 vietnameser dog? Det har man aldrig hört ett ord om förut.
Artikeln i Viet Nam News nämner inte det som ligger Vietnams anspråk på öarna i Kinesiska sjön mest till last, nämligen att Nordvietnams dåvarande premiärminister Pham Van Dong i ett missiv till Kinas Zhou Enlai år 1958 sade att Vietnam "respekterade" de kinesiska anspråken på territorialgränser till sjöss - det vill säga att Nordvietnam i praktiken avsade sig alla anspråk på Paracel- och Spratlyöarna till förmån för Kina. Så sent som 2004 gav Vietnam ut en vitbok där man försökte hävda sin historiska rätt till öarna, men då får man retroaktivt legalisera regimer som man vid tiden ansåg olagliga, som den franska kolonialmakten och senare Sydvietnams regering, och samtidigt dra en ridå av glömska över den nordvietnamesiska regimens förehavanden ... Det går nog bra: pragmatism är som alltid nyckeln till vietnamesisk politik.

Buddhistiskt stöd för Cu Huy Ha Vu

Den vördnadsvärde Nobelpriskandidaten och patriarken Thich Quang Do, 83-årig ledare för den förbjudna buddhistkyrkan UBCV (United Buddhist Church of Vietnam) som sedan decennier sitter i husarrest i zenklostret Thanh Minh i Saigon, gjorde häromdagen ett officiellt uttalande med anledning av domen mot Cu Huy Ha Vu. (Patriarken påpekar i förbifarten som ett historiskt kuriosum att det var Vus pappa som den 25 augusti 1945 åkte ner till dåvarande kejserliga huvudstaden Hue och tog emot kejsare Bao Dais svärd och sigill för Ho Chi Minhs räkning. Från samma stad, Hue, åkte Thich Quang Dos föregångare i ämbetet ner till Saigon och brände sig offentligt i protest mot Diems regim: buddhistupproret som följde blev upptakten till Vietnamkriget.) Domen är ogiltig enligt vietnamesisk lag, eftersom Vu inte fick möjlighet att presentera sitt försvar, påpekar Thich Quang Do och pekar på stormen av internationella protester mot domen.
Buddhistpatriarkens uttalande slutar med en kraftfull appell till landets regim att lära av det som händer i Mellanöstern idag, att titta på Tunisien och Egypten och lära av exemplen, så att det vietnamesiska folket kan återfå sin värdighet: kommunistpartiet, säger Thich Quang Do, bör initiera en "fredlig demokratiseringsprocess med det fulla och obehindrade deltagandet av alla skikt i det vietnamesiska samhället och av alla religiösa och politiska familjer."

Burmesiska dagar 3

Från Bagan nytt flyg till Inle lake, där vi åter träffar vår spanska design-familj, som börjar kännas som nära vänner efter alla dammiga flygplatser vi sett tillsammans - de gör det färgstarka klädmärket Chula här i Hanoi och har enbart dövstumma lokalanställda. Bilresan till sjön går genom Rudyard Kiplings och Somerset Maughams samlade verk: det är Djungelboken för hela slanten, och när vi passerar en liten järnvägsbro som går rätt över en ravin så går en rysning genom mig. En stund senare passerar vi en vägkorsning. På andra sidan ligger Shanstaten, där olika krigsherrar och drogkungar för ett lågintensivt inbördeskrig. Killarna som hänger vid vägkorsningen har en annan stil än i Yangon, för att inte tala om hemma i Hanoi: det är combatbyxor, fallskärmsjägarsnagg, pilotglasögon och andra världskrigshjälmar för hela slanten, det ger mig dålig smak i munnen för jag inser ju att konflikten spillt över i viktigare beteendeförändringar än dem som syns i garderoben.
Men alla sådana tankar försvinner när vi kommer fram till sjön. Inle lake är en värld för sig, en undanskymd värld invikt i den undanskymda värld som hela Burma är. Hit flyttade 36 familjer från krigen i Thailand: det är deras ättlingar som bor på sjön, som en gång om året ror de stora processionsbåtarna med förgyllda fågelhuvuden mellan sjöns alla pagoder och tackar Buddha för sin stora tur.
Ni läste rätt: de bor på sjön. Byarna här är pålhus, trädgårdarna är flytande trädgårdar, vägarna mellan husen befars av roddbåtar, framförda med en unik fotteknik som inte finns någon annanstans. Här finns flytande smedjor, flytande väverier, flytande restauranger - och vi bor på ett flytande hotell. (Jag har aldrig sovit så gott, även om det var ohyggligt kallt i gryningen när dimman låg tät: man vaknar obönhörligt när sjöns invånare åker till morgonbön.) Utanför receptionen står ägarinnans unika samling orkidéer. Hon berättar att hon och en japansk professor i botanik just återvänt från en orkidéresa i Tibet. Hon är född här, har gått i klosterskola, återvänt i vuxen ålder och börjat med att sälja souvenirer från en kärra utanför en av de flytande pagoderna där buddhorna är så förgyllda att de förlorat varje kontur (de troende uttrycker sin tro genom att handgripligt utsmycka buddhastatyerna med bladguld, så bland annat utnyttjar det mineralrika Burma sina tillgångar) och förvandlats till amorfa blobbar. Nu har hon ett sofistikerat och vackert hotell där man omedelbart grips av lugn.
Inle lake är en egen och gåtfull värld. Här finns de flygande katternas kloster, här görs otroligt vackert linnetyg av lotus - ursprungligen enbart för munkdräkter, eftersom lotusen är en helig blomma, men numera även för japaner, som älskar det exklusiva materialet och en och annan turist, här finns burmeserkatternas hem (ett trettiotal burmeserkatter som räddas undan utrotning på detta sätt och inte harnågon annan uppgift än att se vackra och överlägsna ut, vilket de lyckas utmärkt med), här finns silversmedjor, och allt detta ligger på vattnet och luften är klar och hög och på morgonen ligger dimman över hela sjön. En eftermiddag åker vi båt uppför floden, försvinner in i djungeln och tror att vi aldrig ska återvända till världen utanför. Vår förevändning är ett gammalt djungeltempel, men egentligen vill vi bara se bylivet längs floden. Jonatan spelar volleyboll med munkarna. Småkillarna slåss om att få vara vägvisare upp till pagoden på krönet. När vi återvänder är det sen eftermiddag och alla avslutar dagens arbete med att gå ner till floden och tvätta sig. Skratten hörs långt över sjön. Silversmeden som vi besökte dagen innan vinkar glatt. När vi kommer fram till hotellet är det redan mörkt. Våra spanska vänner kommer till matsalen en stund efter oss.
Jag tror att man kan åka till Burma utan dåligt samvete (jag stödjer mig lite på att The Lady själv ändrat åsikt och nu uppmuntrar besökare utifrån), om man tänker igenom saken innan. Lite pengar kommer regimen oundvikligen att sno åt sig - flygplatsskatten till exempel - men det är inte särskilt svårt att välja de lite mindre hotellen, de lite mindre flygbolagen. Och då tror jag man gör mer nytta än skada: dessa människor är så svältfödda på intryck och möten, de behöver känna att de inte är ensamma i världen, de behöver veta att världen faktiskt bryr sig om dem.
En sak som är säker är att man själv inte kommer att vara riktigt densamma efter resan.

Burmesiska dagar 2

Bagan ligger två flygplatser bort från Yangon, två dammiga små flygplatser fulla av uniform-erad personal som vill ha flygplatsskatt och fattiga burmeser som vill bära våra väskor och munkar och trötta turister och det är här vi blir kompisar med den spanska designerfamiljen i Hanoi som tar med sig barnen i pyjamas på första flygningen och som har lagt upp samma rutt som vi. Bagan var en miljonstad för tusen år sedan, när städer som Paris och London hade något tiotusental invånare, en stormakt som fullständigt sjunkit i glömska. 1287 ödelades staden av mongolerna under Kublai Khan. Men när man ser ut över slättlandet ser Bagan fortfarande ut som en miljonstad: av dåtidens femtusen pagoder finns nästan hälften kvar, och deras silhuetter tecknar sig mot horisonten med samma täthet som skyskraporna i Manhattan skyline. Det är bara det att mellan dessa silhuetter finns ingenting. Alla andra byggnader - bostadshus, administrativa byggnader, lagerlokaler, vad vet jag, palats och stall - är borta. I stället breder slättlandet och vegetationen ut sig. Kungens alla hästar och kungens alla män är borta. Bara stenen är kvar. Predikningar om det flyktiga i jordisk strävan blir inte effektivare än så. Jag står och ser ut över ruinstadens silhuett och matchar den mentalt med Manhattans silhuett och resultatet är lika vackert som skrämmande.
Till det ödsliga intrycket bidrar naturligtvis att juntan tvångsflyttat befolkningen till den nya staden, för att göra Bagan till världsarv och arkeologiskt minnesmärke.
Bagan är vackert och övergivet. Kring oss flockas traktens konstnärer med sina tyg-och-sand-målningar av buddhistiska motiv, stryker dem för att visa hur tvättäkta deras sandfärger är, visar lackskålar och flätat hästhår, berättar om yrkeshemligheter som gått i arv sedan generationer. De får inte bo här, där de har sin utkomst. De är fattiga, men framförallt svältfödda på kontakt med yttervärlden. Det gigantiska lyxhotellet är halvtomt när vi är där. Vi åker runt i häst och vagn och klättrar i pagoder tills vi inte ser någon skillnad på dem. Vi hittar en vegetarisk restaurang - burmesisk mat är en lite mesig variant av thaimat, blir vårt slutliga omdöme efter en vecka - och spelar UNO med ägaren medan lastbilarna virvlar upp vägdammet: flak efter flak fulla med människor drar förbi mot solnedgången. "De är inte härifrån", säger ägaren med en axelryckning och pekar åt andra hållet, österut, mot Shan-staten. Först senare, när vi vant oss vid synen av tättpackade lastbilsflak, förstår vi att det är gästarbetare från de olika provinserna: den burmesiska regimen är uppenbart förtjust i att flytta runt sina invånare. I skymningstimmen spelar Jonatan den burmesiska nationalsporten chinlon - ett virtuost kickande med en flätad rottingboll - i en ring med kuskarna och konstnärerna och småkillarna som hänger runt hotellet, medan vi småpratar och gör oss en bild av stilla liv i Bagan.

Burmesiska dagar

Vår guide pekade på ett av de stora husen på andra sidan parken: "Där, i det huset bor The Lady." Det finns naturligtvis bara en person i Burma som kan avses: Aung Sang Suu Kyi. Hur många människor har gjort sig så unika, bara genom att inte ge vika? Det där ögonblicket - guiden som pekar ut The Lady's hus - har jag läst innan jag varit med om det. Det gäller mycket i Burma, åtminstone i huvudstaden (egentligen före detta huvudstaden: regimen är i full färd med att flytta alla beslutsfattande organ till en nybyggd stad mitt ute i ingenstans) Yangon. Isoleringen har gjort att landet fastnat i det förflutna. Det finns nästan inget nytt i Yangon. Trafiken är gles, hela staden går i ett sävligare tempo. Till slut känns det overkligt, man vandrar genom en film som bleknat av ålder, en film från en svunnen kolonial värld. Några nya böcker kommer inte heller in i landet. Man bevarar gamla skolböcker från kolonialtiden (med stämplar från The British Consul) som om det var Dödahavsrullarna, två bortskämda amerikanska Harvardstudenter i tropikhatt (vi tror att de är avsiktligt utklädda till Tintin) klagar på de höga priserna och får tålmodigt förklarat för sig att det inte kommit in några nya böcker i landet sedan 1992. Här återvinns och fotokopieras ALLT. På grund av den ekonomiska blockaden fungerar inga kreditkort någonstans i landet: man får ta med sig dollarsedlar, men de ska vara ovikta. Yangon är nog den mest romantiska stad jag varit i just för att den dött och börjat äta sitt eget förflutna, vår tids motsvarighet till Rodenbachs Brugge eller Thomas Manns Venedig: de stora vackra kolonialbyggnaderna, banker och redarkontor, är förfallna, svartnade av ålder, hela våningar gapar tomma. Jag tycker perverst nog att det är vackert. Barnen reagerar friskare och blir deprimerade av allt detta förfall. Aldrig har man väl sett så tydligt hur ett helt folk hålls tillbaka av sin politiska ledning. Samtidigt finns en vänlighet här som överraskar, en mjuk och tolerant attityd, en närhet till skämt och ett intresse för kultur som helt lyser med sin frånvaro i det sammanbitet idoga Hanoi. Det finns två sorters stannad tid i Burma, en som har med den politiska situationen att göra och en som snarare beror på det andliga klimatet, och vi är där alldeles för kort tid för att lära oss att skilja dem åt. Burmeserna tittar, skrattar, pratar. Jag hör betydligt fler skämt med den egna regimen under en vecka i Burma än jag någonsin hört i Hanoi. Delvis måste det ha med religionen att göra. Det finns en helt annan attityd till religionen i Burma än i Vietnam, även om bägge länderna på papperet har en majoritet buddhister. I Burma används pagoderna. I Burma står också munkarna för en stor del av utbildningen: nästan alla tillbringar några år av sin uppväxt i klosterskola, och många återvänder i vuxen ålder för kortare eller längre retreater. Pagoderna är försedda med bekväma heltäckningsmattor för att man ska kunna sitta och meditera där, vilket folk också gör. Det finns en frid som helt saknas i vietnamesiska pagoder: vietnameserna är Sydostasiens romare, tänker jag ibland, de bygger och gör affärer och lyder och slåss, för dem har religionen uteslutande en social funktion. Timmarna vi tillbringar i Shwedagonpagoden medan solen sakta sjunker över Yangon kommer jag aldrig att glömma.

Var bor vietnamesiska författare?

Här är en länk till den första av mina båda understreckare om Vietnam, publicerad i dagens Svenska Dagbladet! http://www.svd.se/kultur/understrecket/censurens-och-exilens-litteratur_6095533.svd

Pham Hong Son fortfarande borta

Idag är det en vecka sen Pham Hong Son försvann från sitt hem. På dagen hade han väntat utanför rättegångssalen där Cu Huy Ha Vu dömdes till sju års fängelse för sina demokratiska åsikter - en solidaritetshandling som straffade sig. Tillsammans med Le Quoc Quan fördes Son bort av polisen - senare har vittnen berättat att de sett Son bli slagen av polisen - men släpptes efter några timmar. På måndagkvällen trängde polisen in i Sons hem och var där i tre timmar på jakt efter brännbart politiskt material. När man lämnade hemmet klockan ett på natten tog man Son med sig, inför ögonen på hans fru och två söner i skolåldern. Han har inte åtalats för något. Ingen vet var han är. Han är bara försvunnen. Idag hävdar också regeringens taleskvinna fru Nga inför anklagelser från EU, USA och Storbritannien att Vietnam är en rättsstat. Fallet Pham Hong Son säger något helt annat.

Kaninen blev en katt

Vi är ju mitt uppe i Kattens år, enligt den vietnam-esiska kalendern som i stort sett är övertagen efter den kinesiska (överallt utom i Vietnam talar man om kinesiskt nyår, kinesisk astrologi etc.). I stort sett. Oxen blev en buffel när han flyttade söderut från Kina. Och kaninen blev en katt. Varför kaninen blev en katt är oklart. Vissa påstår att det är en missuppfattning beroende på ljudlikhet ("mao", kinesiskans ord för kanin, låter som "meo", vietnamesiskans ord för katt). Andra att den vietnamesiska bondekulturen inte kunde relatera till kaninen, men att katten däremot kändes bekant och trygg. Kanin är en ganska vanligt förekommande rätt på restaurangmenyer i Hanoi, så helt obekant kan den inte vara. Och vad ska man då säga om tigern, hur gärna relaterade bönderna till den? Den mest sannolika förklaringen jag hört är att vietnameserna genom historien gärna tagit över seder och bruk från Kina, men passat på att markera sin självständighet genom små förändringar. Man är väl inget lydrike. Kaninen, till exempel, blir en katt.

Bokklubbsmöte på Green Tangerine

När vi flyttade till Hanoi för snart tre år sen var Green Tangerine (adressen är 48, Hang Be, mitt i gamla stan) en av de få hållpunkter vi hade: vi hade läst att det skulle vara en av Hanois bästa restauranger, fransk-vietnamesisk fusionmat i vackrast möjliga miljö, en lummig trädgård i ett art déco-hus från kolonialtiden. Dit har vi tagit alla våra gäster, där har vi haft både födelsedags- och jobbluncher. Häromkvällen var jag bjuden på Green Tangerine i min egenskap av författare: den lilla ambitiösa (min bok ligger mellan Vargas Llosa och Mishima!) svenska bokklubben här i Hanoi hade läst Mask och ville prata om varför en del författare väljer att gömma sig bakom pseudonymer och andra gör identiteten till en del av varumärket (någon hade den roliga synpunkten att det fanns författare som borde gömma sig bakom pseudonymer men inte hade vett att göra det!). Med undantag för det surrealistiska tillfället då jag pratade med eleverna på författarskolan Nguyen Du, som inte hade en aning om vem jag var och inte förstod mycket av vad jag sa, var det här första gången jag framträdde i min normala yrkesroll här i Hanoi, och absolut första gången inför människor som jag känner ganska bra vid det här laget, vi är ju grannar och föräldrar och kollegor i en ganska utsatt och extremt lättidentifierad liten grupp i mångmiljonstaden Hanoi. Jag insåg att jag mådde rätt bra av det. Kanske är det en form av osynlig stress för oss medföljande i vanliga fall: en del av oss själva, yrkesdelen, är lite osynlig. (Som författare har man det ju i och för sig lättare än andra att göra den delen synlig, det är ju bara att börja truga på folk sina böcker i tid och otid.) Kanske blev det också därför ett ovanligt spännande samtal. Vi som bor så här har ju haft extra anledning att fundera över identiteten som man har inför sig själv och identiteten som man kan visa upp inför omvärlden, och glappet dem emellan. Är det någonstans som det passar att prata om Mask är det väl också i ett land där i stort sett alla författare använder pseudonym, ett land där censuren ofta gör det nödvändigt att dölja identiteten bakom åsikter och ställningstaganden, ett land vars nationalhjälte Ho Chi Minh hann avverka ett hundratal pseudonymer under sin politiska karriär - ett land där masken är en del i nästan alla traditionella upptåg och folkfester. Jag tycker också det är fantastiskt att man här i Hanoi orkar driva en så svensk tradition som bokklubben i bemärkelsen läsarkooperativ, en lös sammanslutning människor som läser samma bok, träffas en gång i månaden under trevliga former för att diskutera boken man läst. (Litteraturen och det fria samtalet hör ihop!) Tack för en fin kväll och lycka till med Sjömannen som föll i onåd hos havet, kära bokklubb!

Var är Pham Hong Son?

I en rättegång som jag tror skulle kunna beskrivas som en parodi på rättvisa - den ene försvarsadvokaten efter den andre lämnade rättssalen när de inte fick läsa upp texter som anförts som bevismaterial - dömdes advokaten och människorättskämpen Cu Huy Ha Vu till sju års fängelse för att ha "konspirerat mot staten". Denna konspiration skulle ha bestått i blogginlägg för demokrati, flerpartisystem och mänskliga rättigheter - samt att ha talat med utländska medier. Sju års fängelse för att blogga! Detta räknas dock som propaganda mot staten och kunde ha medfört ett 20-årigt fängelsestraff. Statsorganet Viet Nam News förklarade att domens ovanliga mildhet (= leniency) berodde på att Vus familj gjort så mycket för landet: hans pappa var en berömd romantisk poet, som även satt med i Ho Chi Minhs första provisoriska folkregering, och ytterligare en äldre manlig släkting tillhör landets berömda poeter. Man kan tycka att världen är uppochnervänd när poeterna mildrar juristernas fängelsedomar - borde det inte vara tvärtom? - men så är det i Vietnam. Man ska också veta att Cu Huy Ha Vu stämt landets premiärminister Dung, två gånger dessutom, den ena gången för den oskickliga hanteringen av de centralt och ur miljöhänseende kritiskt placerade bauxitgruvor som sålts ut till kinesiska intressen på oklara grunder. Amnesty International kräver att Cu Huy Ha Vu ska släppas omedelbart. Utanför domstolen fanns Pham Hong Son och Le Quoc Quan, vilka avvisades. Natten mellan måndagen och tisdagen genomfördes en omfattande husundersökning hemma hos Son, varpå Son frihetsberövades i sitt hem, mitt framför ögonen på hans fru och båda söner. Son har redan avtjänat fyra år i fängelse plus tre års husarrest för att ha publicerat texter om demokrati på nätet. Ännu idag onsdag är hans öde okänt. Amnesty International har redan protesterat både mot domen mot Vu och gripandet av Pham Hong Son och Le Quoc Quan. Amnesty kräver deras omedelbara frigivande. Även USA:s ambassad i Vietnam har protesterat, en protest som omedelbart avfärdades av Utrikesministeriets taleskvinna som "inblandning i Vietnams inre angelägenheter" - ett avfärdande som rapporterades i morgonens Viet Nam News, vars läsare måste finna det obegripligt eftersom själva protesten inte rapporterats! Det händer alltså hela tiden saker i Vietnam, klimatet blir hårdare och hårdare för landets fåtaliga intellektuella och demokratikämpar. Att man kämpar för demokrati och mänskiga rättigheter betyder inte att ens behov skiljer sig från andra människors. Pham Hong Son behöver också få gå på sina söners fotbollsmatcher, hjälpa dem med läxorna, fira nyår med familjen och brygga sitt vin. Skulle hans rätt till det förverkas av att han kräver rättigheter som vi svenskar tar för självklara? De här människorna behöver allt ljus utifrån. De behöver all internationell uppmärksamhet de kan få! Jag har skrivit till svenska PEN. Nu är det bråttom. Vietnam är känsligt för protester, särskilt om de kommer från Sverige, som räknas som en gammal vän. Kräv att de släpps genast! Var är Pham Hong Son?