Catwalk i Hanoi

En av poängerna med att bo utomlands är att man hamnar i sammanhang som man aldrig skulle hamna i annars. Förmodligen hade jag kunnat bo i Stockholm hundrafemtio år utan att bli bjuden på modeshow. Men tack vare Elsas väninna Dung hade vi biljetter till modeveckans visningar av höst/vintermodet i Vietnam, på hotell Daewoo en bit längre ner på vår egen gata. Vi klädde oss till tänderna, satte oss på bästa platserna och hade oförskämt kul. (Daewoo är ett stort och flott lägenhetshotell där barnens koreanska klasskompisar bor; när vi flyttade hit för tre år sen var hotellet ett riktmärke som syntes lång väg, nu är det en obemärkt punkt i stadssilhuetten - så fort växer Hanoi.) Det som visades var enbart inhemska designers. Jag gissar att det som kan rädda Vietnam från låglöneträsket där man syr konsumtionsvaror åt väst i all evighet är just att ta fram egna varumärken, en egen stil. Det var alltså första gången jag bevistade en catwalk. Det motsvarade alla mina förväntningar: fotoblixtar, långa smala modeller som såg ut som vilsna sjöfåglar på sina styltklackar, jättehög musik, rökmaskin, svartklädd publik, pyttesmå finniga designers i jeans och hopplöst fjolliga glasögon, kläder som inte vem som helst kan bära utanför en catwalk. Även om det nog var lite blommigare, lite mer prunkande och romantiskt än i tidningarna man bläddrar igenom hos frisören kunde den där catwalken i stort sett ha legat nästan var som helst, åtminstone för min otränade blick. Det fann jag oerhört hoppingivande: ett land som kan producera så många designers, modeller och modejournalister som ser på pricken ut som designers, modeller och modejournalister i damtidningarna hemma, måste vara ett land som varken är intellektuellt isolerat eller urfattigt.