Burmesiska dagar 2

Bagan ligger två flygplatser bort från Yangon, två dammiga små flygplatser fulla av uniform-erad personal som vill ha flygplatsskatt och fattiga burmeser som vill bära våra väskor och munkar och trötta turister och det är här vi blir kompisar med den spanska designerfamiljen i Hanoi som tar med sig barnen i pyjamas på första flygningen och som har lagt upp samma rutt som vi. Bagan var en miljonstad för tusen år sedan, när städer som Paris och London hade något tiotusental invånare, en stormakt som fullständigt sjunkit i glömska. 1287 ödelades staden av mongolerna under Kublai Khan. Men när man ser ut över slättlandet ser Bagan fortfarande ut som en miljonstad: av dåtidens femtusen pagoder finns nästan hälften kvar, och deras silhuetter tecknar sig mot horisonten med samma täthet som skyskraporna i Manhattan skyline. Det är bara det att mellan dessa silhuetter finns ingenting. Alla andra byggnader - bostadshus, administrativa byggnader, lagerlokaler, vad vet jag, palats och stall - är borta. I stället breder slättlandet och vegetationen ut sig. Kungens alla hästar och kungens alla män är borta. Bara stenen är kvar. Predikningar om det flyktiga i jordisk strävan blir inte effektivare än så. Jag står och ser ut över ruinstadens silhuett och matchar den mentalt med Manhattans silhuett och resultatet är lika vackert som skrämmande.
Till det ödsliga intrycket bidrar naturligtvis att juntan tvångsflyttat befolkningen till den nya staden, för att göra Bagan till världsarv och arkeologiskt minnesmärke.
Bagan är vackert och övergivet. Kring oss flockas traktens konstnärer med sina tyg-och-sand-målningar av buddhistiska motiv, stryker dem för att visa hur tvättäkta deras sandfärger är, visar lackskålar och flätat hästhår, berättar om yrkeshemligheter som gått i arv sedan generationer. De får inte bo här, där de har sin utkomst. De är fattiga, men framförallt svältfödda på kontakt med yttervärlden. Det gigantiska lyxhotellet är halvtomt när vi är där. Vi åker runt i häst och vagn och klättrar i pagoder tills vi inte ser någon skillnad på dem. Vi hittar en vegetarisk restaurang - burmesisk mat är en lite mesig variant av thaimat, blir vårt slutliga omdöme efter en vecka - och spelar UNO med ägaren medan lastbilarna virvlar upp vägdammet: flak efter flak fulla med människor drar förbi mot solnedgången. "De är inte härifrån", säger ägaren med en axelryckning och pekar åt andra hållet, österut, mot Shan-staten. Först senare, när vi vant oss vid synen av tättpackade lastbilsflak, förstår vi att det är gästarbetare från de olika provinserna: den burmesiska regimen är uppenbart förtjust i att flytta runt sina invånare. I skymningstimmen spelar Jonatan den burmesiska nationalsporten chinlon - ett virtuost kickande med en flätad rottingboll - i en ring med kuskarna och konstnärerna och småkillarna som hänger runt hotellet, medan vi småpratar och gör oss en bild av stilla liv i Bagan.