Burmesiska dagar

Vår guide pekade på ett av de stora husen på andra sidan parken: "Där, i det huset bor The Lady." Det finns naturligtvis bara en person i Burma som kan avses: Aung Sang Suu Kyi. Hur många människor har gjort sig så unika, bara genom att inte ge vika? Det där ögonblicket - guiden som pekar ut The Lady's hus - har jag läst innan jag varit med om det. Det gäller mycket i Burma, åtminstone i huvudstaden (egentligen före detta huvudstaden: regimen är i full färd med att flytta alla beslutsfattande organ till en nybyggd stad mitt ute i ingenstans) Yangon. Isoleringen har gjort att landet fastnat i det förflutna. Det finns nästan inget nytt i Yangon. Trafiken är gles, hela staden går i ett sävligare tempo. Till slut känns det overkligt, man vandrar genom en film som bleknat av ålder, en film från en svunnen kolonial värld. Några nya böcker kommer inte heller in i landet. Man bevarar gamla skolböcker från kolonialtiden (med stämplar från The British Consul) som om det var Dödahavsrullarna, två bortskämda amerikanska Harvardstudenter i tropikhatt (vi tror att de är avsiktligt utklädda till Tintin) klagar på de höga priserna och får tålmodigt förklarat för sig att det inte kommit in några nya böcker i landet sedan 1992. Här återvinns och fotokopieras ALLT. På grund av den ekonomiska blockaden fungerar inga kreditkort någonstans i landet: man får ta med sig dollarsedlar, men de ska vara ovikta. Yangon är nog den mest romantiska stad jag varit i just för att den dött och börjat äta sitt eget förflutna, vår tids motsvarighet till Rodenbachs Brugge eller Thomas Manns Venedig: de stora vackra kolonialbyggnaderna, banker och redarkontor, är förfallna, svartnade av ålder, hela våningar gapar tomma. Jag tycker perverst nog att det är vackert. Barnen reagerar friskare och blir deprimerade av allt detta förfall. Aldrig har man väl sett så tydligt hur ett helt folk hålls tillbaka av sin politiska ledning. Samtidigt finns en vänlighet här som överraskar, en mjuk och tolerant attityd, en närhet till skämt och ett intresse för kultur som helt lyser med sin frånvaro i det sammanbitet idoga Hanoi. Det finns två sorters stannad tid i Burma, en som har med den politiska situationen att göra och en som snarare beror på det andliga klimatet, och vi är där alldeles för kort tid för att lära oss att skilja dem åt. Burmeserna tittar, skrattar, pratar. Jag hör betydligt fler skämt med den egna regimen under en vecka i Burma än jag någonsin hört i Hanoi. Delvis måste det ha med religionen att göra. Det finns en helt annan attityd till religionen i Burma än i Vietnam, även om bägge länderna på papperet har en majoritet buddhister. I Burma används pagoderna. I Burma står också munkarna för en stor del av utbildningen: nästan alla tillbringar några år av sin uppväxt i klosterskola, och många återvänder i vuxen ålder för kortare eller längre retreater. Pagoderna är försedda med bekväma heltäckningsmattor för att man ska kunna sitta och meditera där, vilket folk också gör. Det finns en frid som helt saknas i vietnamesiska pagoder: vietnameserna är Sydostasiens romare, tänker jag ibland, de bygger och gör affärer och lyder och slåss, för dem har religionen uteslutande en social funktion. Timmarna vi tillbringar i Shwedagonpagoden medan solen sakta sjunker över Yangon kommer jag aldrig att glömma.