Dockskåpsdrömmar

Det är med barn som med vuxna, varje ny fas måste omedelbart manifesteras i den omedelbara omgivningen: man möblerar om. Min dotter har blivit för stor för de flesta av sina leksaker, bland annat får dockskåpet gå. Det är den klassiska modellen i form av en tvåplansvilla, samma modell som min syster hade för snart fyrtio år sedan. Kanske har möblemanget förändrats, men själva huset ser likadant ut, en kvintessens av nordeuropeiskt boende. Med hennes goda minne bestämmer vi oss för att ge vidare dockskåpet till vår språklärares lilla dotter, Huong Minh. Vår språklärare och hennes man fraktar hem dockskåpet på sin motorbike. Det paketeras omsorgsfullt och de kör iväg, två vuxna människor med egnahemsdrömmen mellan sig på moppen - det är en fantastisk bild och det grämer mig att ingen av oss hade vett att ta fram kameran. Jag tror att vår språklärare och hennes man är minst lika begeistrade över dockskåpet som dottern, för de håller själva på att flytta - de lever med färgprover, VVS-kataloger och flyttkartonger, de drömmer också dockskåpsdrömmar. Fast inte riktigt samma. Häromdagen var vi hembjudna på middag i deras nya hem. Uppklädda till tänderna gav vi oss iväg, hela familjen, med utförliga instruktioner. Huset låg långt bort, det var vi förberedda på, men hon sa tappert att området skulle bli Hanois nya centrum. Just nu var det inget centrum, det kändes som om vi är halvvägs till Kambodja, som om strömmen gått, som om vi åkte bakåt i tiden, och taxichauffören stannade flera gånger för att ringa om vägen. Men hela familjen kom ut och mötte oss (i vietnamesiska hemmapyjamas) och husesyn vidtog omedelbart av alla fyra och en halv våningarna, med sovrum för alla barn och svärföräldrar och inhysta kusiner-som-måste-bo-här-tills-de-pluggat-klart, torkställning, ett särskilt rum för husaltaret, ett lektionsrum för vår språklärare - och ett lekrum där Huong Minhs dockskåp tronade. Vi noterade att Huong Minh behandlade Miriam med särskild respekt, det är inte alla människor som kan ge bort hela hus. Men - var det inte något som var annorlunda med skåpet? Vår språklärare skrattade. Huong Minh ville hela tiden ha hjälp att ställa det på högkant, så det skulle se ut som vietnamesiska hus, smalt och högt, trångt och ganska mörkt i varje enskilt rum. Många våningar, små rum, ett enda trapphus - i stället för den svenska drömmen, nära marken, stora rum, ljust och rymligt. Är det så man flyttar drömmar, tänker jag: ställer dem på högkant. Jag tänker på all plats i varje vietnamesiska byggnader som upptas av trapphus, hur mycket utrymme som går förlorat. Jag undrar hur högt dessa trappor skulle räcka om man la ihop dem till en enda, till månen? Sen skålar vi för vänskap mellan folken och vår språklärares svärfar, som naturligtvis varit med i kriget, citerar Onkel Ho. Allt är som det ska.
Skrivet till Maurice El Médioni: Descarga Oriental