Fansipan 2

Vaknar fem. Försöker hitta en position som inte gör ont. Vi ligger på ett provi-soriskt golv av bambu-käppar, det är som att försöka sova på ett plockepinnspel för jättar, hur man än lägger sig är det en pinne som trycker eller sticks. Till slut ger jag upp, och försöker hitta mina skor och en lindrigt torr tröja utan att väcka de andra. Det första blicken söker efter när jag kommer ut ur tältet är min bambustav. Jag är övertygad om att jag inte kan gå ett steg utan den. Klafsar iväg till latrinen och känner mig, trots att det inte ens regnat, som en infanterist i slaget vid Somme: det finns inte en kvadratdecimeter som inte är lerig. Kisar mot toppen som vår guide säger bara skymmer den riktiga toppen. Inser att den här dagen kommer sätta ens själsförmögenheter på prov: varje steg är ett steg mindre kvar, varje steg är ett steg mindre kvar. Kocken kommer in och ställer ner en krisfrukost på det leriga tältgolvet: pannkakor, choklad och bananer. Vi köper allt vatten som går att köpa av hmongkvinnorna som följer sällskapet och höjer priset med stigande höjd: en flaska La Vie som kostar 5 000 dong nere på marken är nu uppe i 20 000. Fjorton dämpade och fuktiga män ger sig iväg uppåt i gåsmarsch. Bara två timmar kvar till toppen, säger vår guide. Det är omöjligt, tänker jag: den syns ju inte ens, den döljer sig fortfarande bland molnen. Vi går på kammarna nu, nedanför störtar det brant och det gäller att kliva rätt. Det går fortare nu, det är lättare att gå när vi kommit ut ur djungeln och slipper snubbla över alla rötter. De riktigt branta ställena där man får använda händer och fötter avlöses av snabba marscher längs åsarna, även om de stora perspektiven inte är något för den som har svindel. Precis som sällskapet i Sagan om ringen börjar vi inta tydliga undergrupperingar: de något raskare, anförda av Erik och Albin, och de något långsammare, där norske Gunnar, August W och jag turas om att hålla uppsikten bakåt. Vi ser stora kokor på stigen, det luktar lagård och jag frågar halvt på skämt om det är björnskit: buffel, säger vår guide, som dock på allvar hävdar att det kan finnas björn. Men plötsligt ser vi dem - stora gråsvarta bufflar som betar i lugn och ro på 3 000 meters höjd. Stora svärmar av trollsländor flyger över snåren, annars syns inget djurliv. Det är anmärkningsvärt tyst. Vi möter ett par andra grupper, sammanbitna på vägen upp, lättade på vägen ner. Inga flygplan, ingen trafik. Molnen en bit under oss. Kanske är det en flik av Kina vi ser vid horisonten, kanske Laos: min känsla för väderstrecken har övergivit mig för längesen. Vi svänger runt en ås och ser plötsligt att Henrik har stannat. Han är grå i ansiktet och lutar sig mot bergväggen. Pelle N som gick precis bakom berättar att han snubblade, förlorade fotfästet och gjorde en baklängesvolt. Vi är ungefär en halvtimme från toppen. Tomas, som undersökt Henrik, säger att han brutit ett revben men klarat sig för övrigt. Henrik måste ha vård omedelbart, han måste undersökas, förbindas och ha ordentliga smärtstillande. "Jag följer med honom ner till baslägret och därifrån kan vi få tag i läkare", säger Tomas. Henrik försöker säga att han vill gå upp till toppen först, han vill inte bryta när han är så nära, han tror att han klarar av det. Milt men bestämt övertygas han om att det inte är ett alternativ. Berget finns kvar, han har precis kommit till Vietnam och ska vara här i minst två år, det blir fler chanser. Tomas och Henrik börjar en långsam nermarsch. Steg för steg. Henrik har fasansfullt ont. August som har svårartad svindel väljer också att vända. Vi är elva som fortsätter ända upp till toppen, betydligt dämpade av olyckan och inte helt koncentrerade, även om alla naturligtvis vill bli fotograferade uppe på själva toppen, det tas några bilder med den svenska flagga som Henrik haft med sig (han är handelsfrämjande på ambassaden) och enskilda bilder vid stenen som markerar Vietnams högsta punkt. Jag är lite stolt, jag är äldst upp på toppen och jag står fortfarande på benen, även om jag lutar mig allt tyngre mot min bambustav (mer Gandalf än Legolas). Neråt går det betydligt fortare. Jag trodde att berg skulle vara som trappor, att det egentligen är jobbigare att klättra nerför, men det är tvärtom så att det nästan är svårt att hejda sig när man väl fått upp tempot. Vi gör om hela tvådagarsresan åt andra hållet i ett slags uppskruvat tempo, som att snabbspola en film baklänges, på halva vägen kommer vi ikapp Tomas och Henrik som hållit ett fantastiskt tempo med tanke på omständigheterna och vi tar upp en spontan applåd. När vi är tillbaka vid utgångsläget orkar ingen prata. Alla ligger ner och väntar på bussen. Halvt med flit glömmer jag kvar min bambustav, det blir ingen Gandalf i Hanoi. Tomas och Henrik släpps av utanför sjukhuset i Sa Pa. Det ser inte helt förtroendeingivande ut, det ser mer ut som en gammal övergiven skola än som ett modernt regionsjukhus, men vi litar på att det verkligen är ett sjukhus och lämnar dem där. Tolv man försöker packa om, leta fram rena kläder fast det inte finns några rena kläder i packningen, duscha fastän det inte finns någon dusch, springa iväg till bergsfolkens marknad för att köpa presenter, köpa nya skor, beställa pizza. Det är en vacker söndageftermiddag i Sa Pa, terrassodlingarna breder ut sig i eftermiddagssolen, plötsligt börjar omdömet svika och det känns viktigare att få rätt pizza än att hinna med bussen ner till Lao Cai och nattåget: särskilt som vi måste åka till sjukhuset och hämta upp Tomas och Henrik. Fast Tomas och Henrik ska inte hämtas upp. Det visar sig att det avbrutna revbenet har punkterat lungan på Henrik och han har förlorat mycket blod. Han måste stanna kvar på sjukhuset, han klarar aldrig resan tillbaka till Hanoi. En förvirrad diskussion utbryter i bussen. August, som bott tio år i Vietnam, klipper av diskussionen med sin erfarenhet: Tomas måste stanna, Henrik måste ha en västerländsk läkare vid sin sida för att klara av att ligga på provinssjukhus i Vietnam och få någorlunda rätt vård, han måste ha någon mediciniskt kunnig som kan föra hans talan. Vår guide stannar också på sjukhuset, och det är en röd Dzai-flicka i full folkdräkt som ser till att vi övriga tolv kommer med nattåget i Lao Cai i sista minuten. En driftig person löser in Tomas och Henriks tågbiljetter och köper öl för pengarna. Jag somnar utan att ens orka öppna min medhavda Charlotte Brontë, och vaknar först när vi är tillbaka i Hanois nattsvarta förorter. På den korta resan hem genom de nattomma Hanoigatorna utsätter Erik, Brooks och jag oss för akut livsfara genom att åka med en galen och påtänd taxichaufför som tror han är Niki Lauda: jag tänker att det vore ju urfånigt om något hände nu, när vi kommit helbrägda ner från berget. Det visar sig naturligtvis att August hade rätt. Redan samma natt hindrar Tomas läkarna på sjukhuset från att ge blod från fel blodgrupp till Henrik och räddar förmodligen livet på honom därigenom. Sedan följer några skakiga dygn med ilskna förhandlingar för att få hem Henrik med helikopter, plötsliga inkallelser av alla ambassadpersonal med tillämpliga blodgrupper - Elsa ger blod för första gången i sitt liv - och krismöten på residenset. Både Tomas och Henrik får sina mobiler stulna på sjukhuset. Erik och Marie N åker bil upp till Lao Cai för att hjälpa till med det praktiska och varnar alla för att bli sjuka utanför Hanoi. Ingenting fungerar utan mutor, om man ska bli sjuk på vietnamesiska landsbygden så bör man se till att ha rejält med kontanter undangömda. Nu är allt bra, alla är återhämtade. Vi klarade oss med blotta förskräckelsen. Men nästa gång någon påstår att en fysisk utmaning eller ett naturfenomen är lätta att klara av, rena söndagspromenaden, tänker jag le vänligt och sluta lyssna.
Bilden av mig på 3 143 meters höjd är tagen av Carl-Henrik Ottosson.