Opiedrömmar

Den officiella livs-hållningen i Hanoi är asketisk - på grund av gammal konfuc-iansk tradition, på grund av ett halvsekels kommunistiskt strama tyglar och på grund av Ho Chi Minhs personliga läggning: han tycks ha trivts bäst i enkla förhållanden. Verkligheten ser helt annorlunda ut: det är sex & drugs & karaoke för nästan hela slanten. Det röks i vart och vartannat gathörn och en lös och ledig europé i lämplig ålder och utseende behöver inte promenera runt särskilt länge för att bli erbjuden att sitta med. Opium ingår rentav i den klassiska bilden av västerlänningens möte med Vietnam, skildrat t ex i Den stillsamme amerikanen eller Apocalypse Now. Det är inte så konstigt. Man behöver bara titta på en karta: den Gyllene triangeln, världens heroincentrum, är nästgårds, Vietnam ligger väldigt praktiskt för smugglare, med en lång och svårövervakad gräns mot Laos och Kambodja, rätt ut till havs och all världens hamnar. Knarket dyker upp lite varstans i historieskrivningen: en historiebok påstår att Viet Minh under en period finansierade sin krigföring mot fransmännen med drogpengar, en annan påstår att fransmännen finansierade sin krigföring mot Viet Minh med drogpengar, och utom allt tvivel står nog att CIA finansierade allt möjligt i Indokina med drogpengar, och rentav startade ett flygbolag - Air America - för att smuggla vapen och droger. Resultatet av CIA:s verksamhet är den moderna, alltjämt verksamma heroinindustrin i de gränstrakter mellan Burma, Laos och Thailand som kallas Gyllene triangeln: nästan allt elände har sitt ursprung i CIA:s hemliga krig, det kan man läsa om t ex i Jesper Bengtssons utmärkta Burmabok. Men nu kommer det roliga. Under mitt pågående projekt om den franska sekelskifteslitteraturen 1880-1900, symbolismen och dekadensen, stötte jag på en lustig anmärkning. Sekelskiftets utbredda drogkultur tillskrivs två huvudorsaker. Den ena är 1870 års fransk-tyska krig, där läkarna på bägge sidor för första gången använde morfin i massiva doser. Den andra är koloniseringen av Indokina, där fransmännen - precis som engelsmännen i Indien och Kina - ville tjäna pengar på opiumhandeln, vilket raskt förde med sig att en hel klass av kolonialtjänstemän, marinsoldater och sjömän dukade under. Novellsamlingen Fumeurs d'opium (Opiumrökare) av Jules Boissière från 1896 utspelas t ex i det nykoloniserade Indokina, där trycket från pirater, klimatet och djungeln får tjänstemännen att fly in i opiedrömmens behagliga värld. Hamnstäder som Marseille och Bordeaux blev snabbt centra för det nya missbruket: samma sorts opiehålor växte fram som i Dickens och Sherlock Holmes London. Det är väl egentligen bara roligt för mig, den kopplingen mellan mitt eget litterära projekt och den besynnerliga vardag som omger mig här i Hanoi.

I morgon ska jag verkligen berätta om Walt Disney.