Fansipan

Den italienske renässans-skalden Francesco Petrarca sägs ha varit den förste som bestigit ett berg för nöjes skull. Detta ägde rum den 26 april 1336 och berget ifråga var Mont Ventoux i Provence, dit Petrarca gått i exil av politiska skäl. Wordsworth klättrade omkring i sjödistriktet, Byron och Shelley besteg Mont Blanc (hur nu Byron klarade det med sin klumpfot, men den hindrade ju honom inte att simma över Hellesponten) och skrev om det, Hemingway däremot besteg aldrig Kilimanjaro även om en av hans mest kända noveller heter "Snön på Kilimanjaro". Annars misstänker jag att bergstoppar är vanligare som bildspråk än som personlig erfarenhet. Själv har jag aldrig klättrat uppför något högre än en målarstege. Det jag vet om bergsbestigning vet jag genom min vän David Lagercrantz och hans fantastiska roman Himmel över Everest, som skildrar ett illa förberett försök med katastrofala följder - direkt avskräckande läsning. Vietnams högsta berg heter Fansipan och är en del av bergskedjan som fransmännen kallade Tonkinalperna. Fansipan ligger nära kinesiska och laotiska gränsen i nordväst och mäter 3 143 meter över havet. Alla säger att det ska vara så lätt, en ren söndagspromenad. Det är först efteråt vi får höra historierna om alla dem som försvunnit på vägen, gått en bit vid sidan om leden, stött på smugglare från Laos eller Kina och aldrig återfunnits. En fredagskväll samlas fjorton män, flertalet i den yngre medelåldern, flertalet svenskar, i baren på ett backpackerhotell vid Hanois tågstation för resa med nattåget norrut till Lao Cai, gränsstationen. Det är första gången jag åker nattåg i Vietnam och det är en överraskande positiv upplevelse: det är nästan lika rent och välskött som ryska tåg, konduktören går runt och serverar te, alla tycks veta hur de ska uppföra sig, de enda som överhuvudtaget hörs är vårt sällskap som ägnar sig åt förbrödning med öl och whisky som drivmedel till fram på småtimmarna. Själv försöker jag sova, lätt irriterad på tågets långsamma fart - vi krypkör genom Hanois förorter, det går inte fortare än något annat vietnamesiskt färdmedel. Plötsligt väcks vi brutalt av konduktören, som militäriskt ryter att vi är framme. Klockan är halv fem, det är kolsvart ute men när vi yrvakna kommer ut på torget utanför tågstationen i Lao Cai är det full fart. Skrälliga högtalare spelar vietnamesisk militärmusik lämpad för morgongymnastik, hotellbussarna väntar på sina förbeställningar, taxichaufförer och motorbikeförare trängs om resten av resenärerna. Snart är vi omringade av försäljare som vill pracka på oss ficklampor, tändare, kartor. Alla är påtagligt mycket kortare än hanoiborna, med sina färgglada mössor och krumma ben liknar bergfolken sydamerikanska indianer eller tibetaner mer än de liknar kinh-vietnameser. De tillhör i huvudsak folkslagen hmong och röda Dzau, får vi veta. Åtminstone hmong-folket finns över hela Indokina, och far illa på många ställen eftersom ursprungsbefolkningar överallt far illa, men här med svepskälet att de slogs på "fel" sida under Vietnamkriget; hmongerna är övervägande protestanter och stödde amerikanerna. Jag har en gryningsskrud av fullt synbar ogästvänlighet som skyddar mig mot alla försäljare, men mina vänligare reskamrater köper både ficklampor, tändare och kartor utan att bli ruinerade. Till sist kommer bussen. Den 38 kilometer långa resan mellan Lao Cai och Sa Pa går i serpentinvägar brant uppåt medan det ljusnar över bergen. Det är svindlande vackert. Vi kommer in i Sa Pa, som byggdes 1922 som en semesterort i alpin stil för Hanoistationerade fransmän i behov av bergsluft och vila. De fjorton från Hanoi gäspar bort öl och sömnbrist och försöker vänja sig vid att andas den friska luften på 2 000 meters höjd. Vi äter pho till frukost i sällskap med franska backpackers. Sa Pa är en besynnerlig blandning av alport och vietnamesiskt kaos, plaststolar och högljudd kommers utanför strandpromenaden och schweizerhyddorna. På torget framför kyrkan säljer hmongfolket och röda Dzau-folket hantverk. Vi packar om, endast det allra nödvändigaste ska vi bära själva, resten tar de fjorton hmong-bärarna som, tillsammans med guiden och vår kock, utgör hela truppen: vi är alltså trettio personer. Jag känner mig som Stanley i Afrika med den långa svansen av infödda bärare, men inser samtidigt att bergsturismen försörjer dessa människor. Vi stannar vid ett vattenfall, inramat av lokal turistindustri. Jag köper sidenhalsdukar och en portmonnä till Miriam. Jag plockar ett gigantiskt marijuanalöv vid vattenfallet (hmong-folket gör rep och kläder av hampa, säger guiden, men jag tror nog på mina smuggelvägar), lägger det bland mina sidenhalsdukar i brist på växtpress - och tappar sedan bort det. Sedan börjar själva vandringen. Vi har en och en halv liter vatten för det närmaste dygnet. Vi går rätt in i djungeln, längs brinken av en flod, och börjar sedan klättra uppåt. Vid första rastplatsen hjälper oss guiden att skära till vandringsstavar av bambun som växer överallt. Plötsligt känns det som Sagan om ringen på riktigt, med stavarna och det främmande, lite avogt inställda landskapet. Jag lovar mig själv att aldrig släppa min bambustav. Vid andra rastplatsen får vi lagad lunch. Ingen har någonsin ätit något så gott. Efter lunchen blir det brantare och hårdare. Man snubblar hela tiden över trädrötter. På vissa ställen har man huggit ut fotfästen, på andra leder stegar nästan lodrätt upp. Det skulle ju inte bli någon klättring, muttrar jag. Det skulle ju bara vara en enkel fotvandring. Är man tvungen att använda händer och fötter så är det definitionsmässigt klättring, muttrar jag. Konversationen glesnar ut. Omgivningen är hisnande, landskapet så dramatiskt och rått i sin växtkraft, men jag är snart för trött för att häpna. Vi går bland molnen. Våra bärare är ännu mer fåordiga. De tittar bort och bär. Jag svettas så mycket att jag på allvar är glad över att jag varit förtänksam nog att packa in passet och plånboken i en plastficka. Halv fem på eftermiddagen når vi nattlägret (som omgående döps till Camp Skit av Erik H och Albin C, de två piggaste svenskarna). På 2 800 meters höjd. Jag fryser så tänderna klapprar fast det är sjutton grader varmt. Jag är trots allt näst äldst i sällskapet. Henke O, som är vår mest rutinerade bergsklättrare, ser att jag är underkyld av vätskebrist och petar mig i lite whisky medan bärarna slår upp tälten och de modigaste inspekterar toaletten på Camp Skit. Det ska vara en miljövänlig tur, och tomma vattenflaskor och annat tas om hand så länge vi ser på, men någon i sällskapet bevittnar hur en av bärarna tar famnen full med tomflaskor och slänger rätt ut bland buskarna. Det syns att vi inte är de första som bestiger Fansipan - hela vägen upp på toppen har Hans och Greta lagt ett spår av tomburkar, jordnötspåsar och vattenflaskor. Silhuetten som tornar upp sig över våra huvuden är skrämmande: ska vi klättra så högt? Vår guide bara skrattar: det där är inte toppen, den ligger mycket högre! Ovanför berget lyser den klaraste stjärnhimmel vi någonsin sett. Tomas T står och försöker orientera sig bland stjärnbilderna, som ligger fel i förhållande till vår barndom. Vi kryper ner i sovsäckarna redan halv åtta. Jag har ont i kroppen och är övertygad om att jag kommer att dö på berget. Bärarna skrattar och sjunger halva natten.
Fotot av mig och Tomas T, halvvägs uppe, har Carl-Henrik Ottosson tagit.